Äldrevård: Åter omyndig på gamla dar

I samhällets ögon är tilltagande ålder grund för att personer successivt åter skall omyndighetsförklaras . Samhället bestämmer helt frankt om två makar efter nära sjuttio års äktenskap skall få fortsätta leva tillsammans. En make kan få plats på ett äldreboende medan makan får fortsätta bo hemma. Av alla människor jag talat med anses det vara en självklarhet att två makar skall kunna bo tillsammans även på äldre dar. Det är bara ett par enstaka biståndshandläggare som tycker att samhället skall kunna sätta sig över människors vilja. I övrigt anser 99% att man efter egen vilja även på ålderns hösts skall få bo och leva tillsammans och så nära de ordning som gällt tidigare i livet.

Hur kan det komma sig att vi har en sådan tillämpning i beslutsfattande att resultatet närmast kan betraktas som en skymf och förolämpning. Jag undrar om det inte är själva biståndsprocessen som är roten till det onda. Det finns ingen ordentlig genomlysning och inte heller någon debatt om regler och tillämpning. Det saknas också ett politiskt tryck i ämnet. Handläggarna kan i ganska slutna rum fatta sina beslut. Någon motkraft finns inte då den gamle är i ordentligt underläge. Är det rimligt tro att en 95-åring skall kunna och ha ork att göra juridik av något så självklart som en vilja att bo med sin livspartner?

Nu skall vi vara försiktiga och inte dra alla kommuner över en kam. Som jag förstått skulle ett ganska stort antal kommuner aldrig fattar beslut som innebär separering av makar. Några gör det dock regelmässigt. En god forskningsuppgift är att ta reda på hur våra kommuner tillämpar socialtjänstlagen på denna punkt. Därefter borde man offentliggöra resultatet och initiera en genomgripande saklig debatt. Med så många professurer i socialt arbete som vi har här i landet vore det väl skit om de inte skulle kunna få igång utvecklande debatt.

Funktionsnedsättning: Att anställa personer med funktionsnedsättningar

Hjälpmedelscentraler, socialkontor, personalavdelningar i allmänhet och kanslier på olika handikapporganisationer är exempel på arbetsplatser där man tror sig kunna finna personer med funktionsnedsättningar i arbete. Men är det så? Dessvärre inte. De arbetsplatser, som man väntat sig skulle gå i bräschen för att bryta gamla förlegade mönster, verkar ovilliga eller oförmögna att ta sitt ansvar. Enligt författningar är det inte tillåtet att diskriminera funktionsnedsatta, men så verkar ändå i praktiken systematiskt vara fallet.

På något sätt förefaller det tysta men kompakta motståndet mot anställning av funktionsnedsatta likna det som gällde för kvinnor för 30 - 40 år sedan. Varje tillsättning av en man kunde då både motiveras och förklaras. Till sist tröttande samhället på den långsamma utvecklingen och utjämningsåtgärderna blev aktivare. Kanske är det dags för något motsvarande utjämningsarbete när det gäller att få in personer med funktionsnedsättningar i arbetslivet? Åtminstonde kunde, som en inledning och förebild, vissa arbetsplatser, som de ovan nämnda, börja med att skärpa sig!

Funktionsnedsättning: Guide för bemötande av myndigheter?

Under de senaste åren har många kommuner, landsting, idrottsrörelser, företag mfl tagit fram bemötandeguider eller motsvarande. Alla foldrar som jag har sett har innehållit råd för hur gemene man bör vara och handla för att mötet med personer med funktionsnedsättningar skall bli så bra som möjligt. De allra flesta foldrarna har faktiskt varit av överraskande god kvalitet.

Men såvitt jag förstår har ännu ingen vågat sig på att skriva en folder i den andra riktningen, dvs att ge råd för hur personer med funktionsnedsättningar kan uppträda i mötet med andra. Denna enkelriktning är i sig intressant. Avspeglar det ensidiga intresset åter igen en von oben attityd ? Personer med funktionsnedsättningar är avvikare som måste behandlas i särskild ordning. Man skall inte måla f-n på väggen men i välviljan att skapa ett bra möte kan dölja sig en gammal omhändertagandehållning med rötter från Vanföreanstalternas tidsepok.

Om man bryter enkelriktningen och tänker sig en folder som även ger funktionsnedsatta råd, så är nog mötet med myndighetsrepresentanter kanske det viktigaste behovet. I undersökning efter undersökning visas att de svåraste delarna i livet för personer med funktionsnedsättning är möten och kontakter med myndigheterna. I detta inlägg vill jag bara flagga för ett nytt behov. Måhända jag kan återkomma till innehåll etc lite längre fram. Synsättet utgår från den naturliga tanken att ju bättre förberedd man är inför ett möte, desto bättre blir utfallet.

Äldrevård: Konstruerade spänningar i äldrevården

En gång i tiden bars hemtjänsten upp av s.k hemsamariter. Och det var på sitt sätt en lycklig tid. Det fanns bara en yrkeskategori och relativt gott om tid för vårdtagarna. Och så fanns det en chef som bestämde och som kunde rådfrågas.

Mycket har hänt sedan dess. I dag har vi många olika yrken företräda inom hemtjänsten såsom vårdbiträden, undersköterskor, arbetstearpeuter, sjukgymnaster, sjuksköterskor, dietister, socialarbetare med mera och med flera. Nu skulle man kunna tro att organisationsutformningen alltid är sådan att samverkan underlättas. Ack nej, på allt för många ställen är de olika yrkesgrupperna organiserade i olika enheter och sedan skall man samverka. Ibland tom tillhörande olika huvudmän. Och här börjar problemen.

Det uppstår spänningar mellan yrkeskategorierna och det uppstår konflikter mellan personer. Oerhört mycket tid går åt till samverkan. Personalen sammanträder bort en stor del av brukarnas tid och utan att friktionerna avtar. Tvärtom. Mötena kan dessvärre leda till höga toner och många röda ansikten. Det är alltid någon annans skyldighet att utföra insatsen. Och det är alltid någon annan som är skyldig när det blir fel.

Det är svårt att utbilda och träna samverkan. Det bästa är att ha en tydlig och gemensam organisation med tydliga och enkla rutiner, samt låta personalen vara med och utforma de senare. Lägg därtill en bra chef, komptensbudget för utbildning och konceptet är starkt.

Öka intresset för folkhälsan

Personer med funktionsnedsättningar har som grupp betydligt sämre hälsa än andra grupper i samhället. En rapport från Statens folkhälsoinstitut visar enkelt uttryckt - att dålig hälsa är tio gånger vanligare bland personer med funktionsnedsättningar än hos övriga befolkningen. Jag undrar lite försiktigt om denna verklighet har uppmärksammats i kommuner och landsting. De avsnitt och insatser i ett folkhälsoprogram, som behandlar funktionsnedsatta eller äldre, är oftast mycket mediokert utformade.

Grundproblemet är nog att vissa verksamheter tillåts verka som isolerade öar. De kommunala folkhälsostrategerna verkar för sig, likaså de landstingskommunala. Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan sitter på sin kant. Likaså handikappkonsulenter och tillgängslighetssamordnarna. Oftast på olika förvaltningar. Var och en gör ett gott jobb. Men helheten i tanke och tillämpning lyser med sin frånvaro.Exemplet ovan med den relativt sämre hälsan hos funktionsnedsatta eller ojämlikhetsfenomenet att män dör tidigare än kvinnor saknar normalt återspegling i folkhälsoprogrammen.

Inom äldreomsorgen talar man mycket om rehabilitering mm. Men det viktigaste är aktivering. Äldreomsorgens viktigaste fråga är att tidigt bryta passiva mönster. Resonemangen leder till att fokhälsofrågorna måste få en samordnad och strategisk placering i kommunerna. Och komma upp på kommunstyrelsenivå. Viktig kunskap måste få ökat genomslag i planering och utförande inom äldre- och handikappomsorgerna.