fredag 26 mars 2010

Äldreomsorg - Det är inom äldreomsorgen som arbetsglädje finns!

Finns det något finare i denna värld än att få arbeta med äldre människor? Jag tror knappast det. Tänk att få förtroende att hjälpa en medmänniska när krafterna sinar eller inte längre räcker till. För just förtroende är vad saken handlar om – Den gamle, som jag som personal hjälper, skall kunna lita på mig och att jag handlar korrekt och omsorgsfullt. När relationen bygger på ömsesidigt förtroende och tillit kan mötena mellan brukaren och personal vara närmast kärleksfulla. Och i vart fall är de är alltid berikande.

Som personal kommer man den äldre mycket nära. Man får höra mycket om livet i glädje och sorg. Man får berättelser om med- och motgångar. Man får förtroenden som aldrig yppats för någon tidigare. Man får höra saker som ångrats. Man får skildringar om livet med den saknade livskamraten. Man får känna av funderingarna om framtiden, om slutet och om döden. Man får ta hand om rädslan för det kommande - Men också om glädjen över barnbarnens liv och utveckling. Man möter förtvivlan över att kroppsfunktionen sakta avtar. Man möts av glädje över det stöd och den hjälps som ges. Man får höra längtan efter att få prata mer och berätta om hur det var. Man får höra fina skildringar hur det var att vara barn förr i världen. Man får en vacker insikt i hur den gamles föräldrar en gång hade det. Man får höra den gamles oro för att barnen inte skall dra jämt när boet skall skingras och delas. Man får höra om ensamheten och om längtan efter besök från barn och barnbarn. Man får lyssna till den sanna glädjen när ett nytt barnbarn är på väg.

Som anställd är det bara att öppna sina sinnen och ta in alla intryck och all kunskap som den gamle har och ger. Att jobba med äldre är verkligen att gå i livets universitet. Det finns nästan inget ämne som inte kan tas upp till behandling och som den gamle så gott som alltid har tankar omkring.

Alla arbeten har sina för- och nackdelar. Problem finns överallt. Resursbrist av olika slag genomsyrar det mesta. Det finns konflikter och meningsskiljaktigheter. Men få arbeten har en sådan inneboende läkande potential som just att få arbeta med äldre. På något sätt står relationen och innehållet i densamma över de vardagliga bekymren. Kanske är det just mötet med den gamle och det dagliga lärandet som är elixiret i den läkande potentialen. När man dagligdags får så mycket kunskap till sig livs så blir man både gladare och ödmjukare inför livet och tillvaron. Jag som skriver dessa rader gör inte anspråk på att veta, men det är min tro att mången personal inom äldreomsorgen är sällsynt stabila och kloka människor som inte hetsar upp sig inför arbetslivets prövningar. Man sätter alltid uppgiften och omsorgen i främsta rummet. Visst finns det galenpannor även inom äldreomsorgen, men det är ledningens skyldighet att sålla bort dem eller begränsa deras möjlighet att ställa till skada för brukarna och arbetskamraterna.

fredag 19 mars 2010

Äldreomsorg - Inkontinensskydd, ett tragiskt besparingsområde

Inom kommunerna har man från tid till annan en kostnadsjakt. Förvaltningarna måste sänka sina kostnader med si eller så många procent - En ganska sund nödvändighet. Även kommunerna måste ha någon form av naturlig effektivisering och vardagsrationalisering. Men ibland hamnar kommunerna helt fel i sin spariver – ett sådant område är inkontinensskydden inom äldreomsorgen.

Inkontinens är ett ofrivilligt urinläckage hos både kvinnor och män. Och det är både ett socialt och hygieniskt problem. Urininkontinens kan behandlas med träningsprogram för bäckenbotten och blåsa, eller med hjälp av fysikalisk behandling, kirurgisk behandling eller läkemedel. Men när det gäller äldre människor är hjälpmedel den vanligaste åtgärden absorberande produkter eller externa uppsamlingssystem.

För ett tiotal år sedan upptäckte man inom kommunerna att kostnaden för inkontinensskydd började skjuta i höjden. Istället för att analysera varför kostnaden ökade och hur den stod i relation till den totala kostnadsbilden, utgick man ifrån att det förekom en kategorisk överförskrivning eller tom felförskrivning. Vårdtagarna/brukarna fick helt för mycket hjälpmedel och för dyra hjälpmedel. Kostnaden måste tvingas ner genom att det användes färre och billigare hjälpmedel. Särskilt riktades fokusen på de särskilda boendena där åtta av tio använder inkontinensskydd.

Den verkliga anledningen till kostnadsökningen var bland annat att kostnadsansvaret för inkontinenshjälpmedel år 1997 flyttades från staten till kommun och landsting. Samt att man i samma veva nästan helt slutade med att använda katetrar.

Kostnadsjakten på äldreboendena fick helt absurda konsekvenser. Alla som hade lätta inkontinensbesvär blev av med sina skydd. Istället fick de ibland ligga blöta när personalen inte hann med. Följden blev att det behövdes bytas lakan mm desto oftare. Men detta drabbade ett annat konto. Äldre som verkligen behövde hjälpmedel fick billigare och mindre skydd. Och vad blev resultaten i den personalsnåla äldrevården - Mycket läckage till sängen. Men effekter drabbade ett annat konto. Det sammanlagda resultatet av jakten på inkontinensskydden blev en kraftig komfortsänkning för brukarna, förhöjda arbetsinsatser för personalen, samt ökande kostnader inom hela vårddelen. Men kontot för inkontinensskydd minskade. Byråkraterna hade löst sin uppgift.

fredag 12 mars 2010

Omsorg - Behövs det kategoriboende?

Behövs det kategoriboende inom omsorgerna? Eller, skall vi alla bo tillsammans med den naturliga blandning vi har i samhället? Ja, det är frågor värd att fundera över. Det enkla svaret är att vi självklart skall sträva efter en naturlig sammansättning av hyresgäster. Men i samma stund som vi tänker denna uppfattning, kommer undantagen av sig självt. Det är självklart nödvändigt med äldreboenden och många med mig anser det också självklart att vi skall servicehus för äldre. Och inte heller skall vi blanda till exempel äldre med kategorin missbrukare. Fast det senare tycks inte vara en allmän uppfattning. Dessvärre förekommer detta. Denna särskilda problematik har jag behandlat i tidigare inlägg.

Men skall vi ha särskilda boenden för lågaktiva och högaktiva missbrukare. Ja, även här går åsikterna isär. Jag tillhör nog minoriteten som anser detta. Så länge vi tillåter aktiva missbrukare att gömma sig och ta skydd i samhället, tar det lång tid till självinsikt kommer hos missbrukaren. När man vandrat vilse behöver man ha stöd dygnet runt. Och det får man i ett kategoriboende.

Under bra många år har ledstjärnan i omsorgsarbetet mm varit normalisering genom integrering. En god och fin tanke om än lite äppelkindand. Jag tycker det säger sig självt att man inte skall skifta in missbrukare på ett servicehus för äldre. Den som hävdar det goda i detta har aldrig talat med den äldre som känner en dödsskräck när missbrukaren snedtänder i korridoren.
För en ca femton år sedan såg jag ett tv-reportage om gymnasieungdomar med funktionshinder som bodde på internatskola. Jag minns inte om funktionsnedsättningen var synskada eller hörselskada. Saken gällde att dessa ungdomar "protesterade" mot att deras intagsspecialinriktade gymnasieskola i framtiden skulle läggas ner. En skola som man uppskattade helt och fullt, i kontrast till erfarenheterna från grundskolan. Ungdomarna beskrev vilket "helv--e" de hade haft i grundskolan och hur bra man nu hade det i gymnasiet när man slapp trakasserier och utanförskap och helt och fullt kunde ägna sig åt studierna och att på fritiden umgås med sina kamrater, som i varierande utsträckning hade funktionsnedsättningar.

Men riksdagen hade fattat sitt beslut och denna skolform skulle framöver avvecklas. På något sätt fick ungdomarnas äkta erfarenhet stå tillbaka för den i och för sig fina tanken om integrering. Men jag har som sagt mina funderingar om den ovillkorliga integreringen. Den är bra i teorin men fungerar inte i alltid praktiken. Någonstans måste vi tillåta oss att även tänka andra tankar, som många gånger kan väga nog så tungt.

Det kanske är tvånget att det skall vara si eller så som är det största problemet. Om vi i ökad utsträckning godtog friheten att låta ”kunderna” välja, skulle problemet inte bli så accentuerat. Låt den gamle själv bestämma om man vill bo på ett renodlat äldreboende eller i sitt hem. Låt alla ungdomar själva bestämma om de vill gå i en viss form av gymnasieskola. Ge missbrukarna åtminstone en möjlighet att kunna välja en stödjande boendeform när man vill avveckla missbruket. En sådan hållning avdramatiserar frågorna och ger utrymme för olika lösningar.

fredag 5 mars 2010

Äldreomsorg - Överhjälper vi brukaren?

Att ge bra och rätt omsorg till äldre är sannerligen ingen lätt uppgift. Uppfattningen om vad som är det rätta har svängt många gånger under årens lopp. All omsorg skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Det innebär normalt att verksamheternas inriktning till den enskilde skall vara serviceinriktad, stödjande och hjälpande och inte som förr i världen överordnad, bestämmande och utförande. Och det kan vi väl alla ställa upp på.

Men hur ser verkligheten ut? Ja, det är förstås olika, men låt mig ta knäppande av knappar som ett exempel. Synen eller snarare tillämpningen i fråga om hur mycket man skall hjälpa en patient/brukare har sannerligen ändrats. Går vi tillbaka till sjuttiotalet när den gamle kallades patient så var det personalen som knäppte knapparna i koftan om den gamle visade minsta tecken på oförmåga. Sådan var rutinen och så skulle man som personal handla. Kort sagt man tog snabbt över när det ”behövdes”.

Två decennier senare stod det faktiska handlandet inte längre i centrum. Nu gällde filosofin att den gamle skulle nyttja och stärka sin egen förmåga, så länge det bara gick. Och patienten hade blivit vårdtagare. I praktiken innebar det att den gamle nästan aldrig fick hjälp att knäppa koftan. Mor Anna kunde sitta en förmiddag och pilla med knapparna utan att lyckas - Allt under en inre tilltagande känsla av hopplöshet. Det här var en filosofi eller i vart fall tillämpning som gränsade till misskötsel. Men det gjordes i habiliteringens namn.

Ytterligare två decennier senare, det vill säga nutid, har vi fått en nykter och bra omsorgssyn. Patienten/vårdtagaren heter nu brukaren! Men det finns ett problem som inte fanns tidigare nämligen den ständiga tidsbristen. Idag har personalen många gånger inte tid att tillämpa den goda vårdfilosofin. Går vi tillbaka till mor Anna så blir knapparna knäppta i ett huj vid morgonbesöket. På en kvart blir mor Anna upptagen ur sängen, tvättad och klädd. Och inom ytterligare fem minuter står frukosten på bordet. Omsorgsverksamheten tar helt enkelt över både det mor Anna skulle klara eller inte klara på egen hand. Omsorgsfilosofin får stryka på foten för den krassa verkligheten.

Det låter konstigt, men faktum är att vi idag av tidsbrist övervårdar brukarna. Personalen gör sådant som man inte skulle behöva göra om man bara hade tiden att kunna samverka med de äldre. Och det här övervårdandet gäller många vardagssysslor såsom städning, handling, matlagning mm. Inom dessa områden finns det inte tid till samverkan. För att hinna med gör personalen allt själv. Trots att mor Anna eller far Anders gärna skulle vilja hjälpa till, men då tar insatsen för lång tid. I stället bygger vi upp särskilda rehabiliteringsteam som skall hjälpa den gamle till ett självständigt liv och till att på optimalt sätt kunna fungera i vardagen. Den gamle får sitta och flytta klossar när han eller hon lika väl skulle kunna hjälpa till med damningen. Paradoxalt är ordet!