Funktionsnedsättning - Alla måste få plats i arbetslivet

Många personer med funktionsnedsättningar står år efter år utanför arbetsmarknaden. Med allt vad detta för mig sig av negativ inverkan på liv och hälsa. De allra flesta vill arbeta bara man finge en chans. Trots samhällets alla löften och ansträngningar vill inte situationen ändra sig. Det är svårt att få ett jobb om man har en funktionsnedsättning. Och man kan inte påstå att de lokala arbetsförmedlingarna har varit framgångsrika i sina försök att ordna jobb eller praktikplatser. Resultaten verkar vara lika nedslående överallt.

Och det dåliga resultatet beror väl främst av den inställning som råder hos arbetsgivarna, men även på inställningen hos arbetsförmedlingarna. Det är mest ord och lite handling. Om samhället inte vill ändra på situationen via lagstiftningsvägen, så får man väl försöka ändra på attityder och inställningar. Och som alltid sker detta bäst genom den allmänna debatten. För syns och hörs inte frågan i samhället, så finns den inte. Och allra minst finns den hos arbetsgivarna. Och det är synd – för som nu är går arbetsgivarna miste om den mycket goda kompetensen som personer medfunktionsnedsättning har ur olika aspekter.

Jag tycker att arbetsförmedlingen centralt skall ta upp överläggningar med branschorganisationerna och några större företag i syfte att ändra på nuvarande låsta läge. Företagen måste låta veta att inte bara se hindren, utan att främst se möjligheterna från olika utgångspunkter. Även företagen har ett samhällsansvar. Utöver att sprida kunskap bör målet också vara att sluta avtal som innebär att företagen åtar sig att anställa personer med funktionsnedsättning.

Utöver detta tillkommer det de politiska partierna att ständig lyfta fram olika delar av handikappolitiken såsom frågan om allas rätt till anställning. Självklart går det inte att tala bort ett problem. Men utan belysning i offentligheten är sysselsättningen för personer med funktionsnedsättning en ickefråga. Handlingen måste arbetsgivarna stå för. Och där kan vissa stora och kända företag bli föregångare till glädje för sig själv, men framförallt till glädje för den goda saken. Om och när vissa stora och välkända företag ändrar sin hållning får det spridningseffekter som inte låter vänta på sig.

Äldreomsorg – Här det är roligt att jobba

Barnomsorgen och Äldreomsorgen är i sin moderna utformning av ungefär samma tidsålder. Möjligtvis kan man säga att äldreomsorgen började utvecklas på mitten av nittonhundrafemtiotalet och barnomsorgen fem år senare. Men i stort sett är de i samma ålder. Men där upphör likheterna. Medan barnomsorgen har utvecklats till en näring som står på egna och stabila ben, så har äldreomsorgen fortfarande något diffust och vacklande över sig. Den ständiga tvistefrågan är om äldreomsorg är omsorg eller vård. Kommer bränslet och kunskapen från socialhögskolorna eller från vårdhögskolorna. Ytterst handlar det om en maktfråga på olika plan.

Själv tycker jag frågan är ointressant. Äldreomsorg är något eget. Om vi för en kort stund åter tittar på barnomsorgen så har den en sammanbindande faktor nämligen pedagogiken. Kort sagt, förskolan skall vara pedagogiskt bra för våra barn nu och i framtiden. Men kan vi hitta en sådan gyllene beståndsdel inom äldreomsorgen. Nej, det blir svårt. Efter över ett halvsekel har vi ännu inte lyckats formulera ett motsvarande talande begrepp. Istället används en uppsjö av ord för att beskriva det vi inte vet. Och självklart blir innehållet därefter. Man önskar man kunde säga - Äldreomsorgen skall vara (ett ord motsvarande pedagogiskt) bra för våra äldre nu och i framtiden. Ordet som saknas skall bland annat inrymma både geriatrik och gerontologi. Men det kanske bara är jag som inte känner till ett bra ord. Kanske någon läsare vet bättre?

Att jag tycker äldreomsorgen är något eget kommer från vardagen. Insikten kommer från allt det fina arbete som den nära personalen dagligen utför. Vardagen har lärt mig se äldreomsorgen som en egen och självständig verksamhet. Efter några år inom äldreomsorgen utvecklar personalen en egen hållning till sitt arbete. Detta oavsett om man är socionom, sjuksköterska, undersköterska, arbetsterapeut, eller sjukgymnast. Man tillägnar sig en hållning och ett arbetssätt som är mera sociologiskt än patientbetonat. Man lär sig att kommunicera med äldre och att respondera på ett klokt sätt.

Inom förskolan är förskollärarna navet i systemet. Någon sådan personalkategori har vi inte inom äldreomsorgen. Kanske det är så enkelt att äldreomsorgen inte hittar sin form förrän vi får en personalkategori som är särskilt inriktad på äldreomsorgen. För knappast någon av yrkesutövarna i dagens äldreomsorg har just äldre som huvudutbildningsområde. Äldrevård och äldreomsorg är överlag en liten del i alla utbildningar.

Hur vi än vrider och vänder på saken är det roligt att jobba inom äldreomsorgen. Det kan tidvis vara tungt både fysiskt och psykiskt. Men det finns knappast något yrke som ger så mycket tillbaka som att få jobba med äldre. Och när det gäller tyngden är det en arbetsgivarfråga att minska och eliminera denna. Jag vet att det går! Fram med blåslampan. I övrigt är det dags för både arbetsgivarna och facken att mejsla fram ett tydligare och begripligare innehåll i äldreomsorgen. Vad står äldreomsorgen för? Och hur skall utbildningen se ut?

Äldreomsorg - Husdjur på äldreboenden?

Det här med husdjur på äldreboenden är fråga som det är svårt att förhålla sig till på ett enkelt sätt. Det är svårt att ha en entydig uppfattning. Själv vacklar för att inte säga velar jag i frågan. Kan inte bestämma mig för en hållning åt något håll. Är jag för eller mot? Ja, jag vet inte. Och inte har jag heller stött på någon bra och enkel uppfattning som skulle kunna hjälpa mig ur mitt indolenta läge.

Att det finns många fördelar med husdjur på äldreboendena är jag övertygad om. Men det finns också förhållanden som talat mot. Frågan är snarast – kan man bejaka fördelarna och bemästra nackdelarna och i så fall hur? Och på detta har jag inget svar.

Husdjur och äldre människor synes vara en bra friskbefrämjande kombination med dokumenterad hälsonytta. Djuren ger värme, sysselsättning, minnen, tröst, gemenskap med mera. Djuren ger därför liv och innehåll åt vardagen. Det gäller både ifråga om boenden med fysiska eller psykiska krämpor. Samhörigheten mellan den boende, personal och anhöriga stärks. Det finns något förenande att tala om i vardagen.

Men husdjur och människor är inte alltid en bra kombination. Det finns formella och hygieniska aspekter att beakta och många människor, unga som gamla, är allergiska mot pälsdjur. Djuren skall motioneras och någon skall ha det formella ansvaret att sörja för deras uppehälle.

På äldreboendena kan det finnas husdjur av (minst) fyra olika typer anledningar såsom när den enskilde vid inflyttning medför eget husdjur, när personal tar med sina husdjur som sällskapsdjur, när djur assisterar vid vård- och omsorgsinsatser eller när boendena skaffar egna husdjur. Traditionellt har bara assisterande djur accepterats på boendena. I övrigt har husdjuren varit i det närmaste bannlysta. Och detta har lett till svåra för att inte säga traumatiska separationer när den gamle inte fått ta med sig sitt husdjur till det nya boende, utan måste skiljas från sin högt avhållna kamrat.

Ibland har jag varit inne på tanken att djuracceptans skulle kunna vara en profilfråga för något boende och då skulle man från start sörja för att nackdelarna behärskas. De som jobbar eller flyttar dit måste tolerera och gilla djur. Men på något sätt skapas en onödig segregation i samhället. Tänk om en sådan lösning skulle tillämpas för övrigt i samhället. Bankkontor som accepterar djur - Likaså skattekontor, bibliotek eller systembolag. Känns inte riktigt OK. Nej, som sagt jag vet inte råd i denna fråga. Känner mig bara vilsen. Kanske det finns någon läsare som kan tillföra kunskap som lättar upp dimman!

Äldreomsorg - Den inre miljön i våra äldreboenden kan vara dålig

Bäste läsare, har du någon gång besökt ett äldreboende? Hur var ditt intryck? Frågan är berättigad och det hände sig, på den tiden när jag jobbade aktivt med äldrevården, att jag ställde frågan till skolklasser, som kom på studiebesök. Att jag oftast frågade skolklasser berodde på att av dem fick man ärliga svar.

Det vanligaste svaret var äckligt – det luktar kiss. Ett annat vanligt svar var – Patienterna skriker så mycket. Eller – Det är så tyst och passivt. Eller – Man ser ingen personal. Det finns ingen hemkänsla. Men det förekom också svar som att det luktar gott av mat. Dom är så söta där dom sitter i sina stolar. Måste dom alltid sitta inne?

Och man är tvungen att ge eleverna rätt – Det finns mycket att göra åt den inre miljön på många särskilda boenden, och den går att förbättra. Men då måste ”personalen” bestämma sig för och vilja skapa en bättre inre miljö och målmedvetet arbeta för detsamma. Förbättringsexempel kan vara att inte byta en bajsad blöja med lägenhetsdörren öppen. Man luftar också ordentligt när man bytt blöjan. Allmänt byter man blöjor oftare och väntar inte till de är helt genomblöta. Man har dörren stängd till skrikiga patienter. Man arrangerar ljudfällor för att dämpa ljudspridningen. Man bestämmer sig för att ha personal på varje våningsplan, där så är möjligt. Man bestämmer sig för att anlita Röda Korset m.fl. organisationer för att ha aktiviteter i dagrummen. Och sist men inte minst man anstränger sig för att skapa en hemmiljökänsla.

Det är bara för ”personalen” att göra en lista på allt man vill förbättra och vilka åtgärder som skall vidtas. Mycket kan göras utan att det kostar en enda krona. Inget gör sig självt, men mycket kan göras och det kan allt bli en bättre innemiljö till gagn för de boende och deras besökare. Man kan också ta hjälp utifrån för att få tips och hjälp. Det är lätt att bli hemmablind och inte se möjligheterna. Många särskilda boenden har sina rötter i gamla institutioner och arvet lever kvar på alltför många ställen. Bara man kommer innanför dörren känner man den främmande, karga och opersonliga miljön med sin lysrörsarkitektur. Men det finns inga ursäkter för att inte försöka göra miljön bättre. Det gäller bara att börja!

Äldreomsorg – Goda måltider kräver annan organisation

Jag har i mina inlägg till och från tagit upp matfrågan inom äldreomsorgen. Det låter hemskt men är en realitet – Många äldre svälter och några svälter faktiskt ihjäl. Det är som om äldreomsorgen inte riktigt förstår hur viktig matfrågan är för våra äldre. Man tror att gamla äter och har matbehov som yngre personer. Men så är det inte.

För en gammal människa är maten en mycket central del av livet. Man vill ha mat man tycker om och som man känner igen. Man vill äta ofta, men med mindre portioner. Och man vill ha tid för att kunna äta utan jäkt. Det är således önskvärt att gamla människor skall äta fyra gånger per dag minst, varav två lagade mål. Vissa äldre vill gärna också äta en nattmacka eller ett glas juice eller saft. Då sover man dessutom bättre och med mindre sömnmedel.

Egentligen tror jag att alla inom äldreomsorgen känner till det ovanstående, men kunskapen passar liksom inte in arbetsscheman och arbetsformerna. För att anpassa verkligheten till organisationskraven så väljer äldreomsorgen att tolka de gamlas behov på ett annat sätt. Det räcker med tre mål per dag, varav lunchen är huvudmålet. En lunch som inte ens är lagad utan bara uppvärmd.

I dagens äldreomsorgssverige får de äldre och deras behov anpassa sig till arbetsorganisationens önskemål om arbetstider mm. Själklart måste det vara tvärt om. Organisationen skall anpassa sig till de äldres villkor och behov. Det är inte värdigt vårt samhälle att äldre människor skall leva undernärda på våra särskilda boende och i eget boende med hemtjänst.

När jag ändå är inne på undernäring måste jag säga några ord om krånglet med de s.k. näringsdryckerna. Det är inte ovanligt att gamla mänskor blir aptitlösa. Organisationsformen enligt ovan leder fram till detta. När den gamle under en tid inte fått tillräckligt med näring, blir hon/han svag och håglös och det blir svårt äta. För att komma på rätt köl igen kan en näringsdryck vara ett komplement till den övriga kosten. Men näringsdrycker kostar mer än vanlig saft och därför är de omgärdade med restriktioner i användandet.

På de flesta håll är det inte bara för personalen att beställa hem några näringsdrycker när behov föreligger. Detta beslut måste tas av någon annan såsom sjuksköterskan. Och hon/han är ansvarig för sin budget, så här tillstyrks inga näringsdrycker förrän behovet är synnerligen påtagligt. Denna administrativa krångelväg försenar insättandet av näringsdrycker med upp till en fjorton dagar. Vilket gör den gamle än mer svag och orkeslös. Ja, ibland blir det till och med ett nej från sjuksköterskan till personalens stora förtvivlan. De vet att då är den gamles dagar räknande.

Matfrågan inom äldreomsorgen handlar inte främst om vara eller icke vara för den kylda maten eller motsvarande, utan den handlar mest om den allmänna inställningen och hur mathållningen skall organiseras efter de gamlas behov. Det måste till organisatoriska förändringar. Fyra måltider per dag är ett minimum. Ibland behövs fem måltider per dygn! Personalens önskearbetsscheman måste stå tillbaka för de äldres behov.