fredag 28 januari 2011

Äldreomsorg – Låt brukaren bestämma ännu mer

Hurra, nu införs det efterhand, ökad valfrihet inom äldreomsorgen, främst hemtjänsten, och det må man säga var på tiden. Tänk vilken vitaliserande effekt valfriheten har inom hela verksamheten – antingen utföraren är offentlig eller privat. Och förnyelsen finns där antingen mer ser det ur brukarens eller huvudmannens synvinkel. Det finns i allt väsentligt bara vinnare!

En tydlig och kostnadsbesparande effekt kan ses ifråga om den nedlagda tiden som går till omsorg. Nya arbetssätt, och nya scheman med ökat personalinflytande ökar ”verkningsgraden” inom verksamheterna från ca 50 % till 75 % per omgående. Av den tillgängliga vårdtiden får brukaren således mycket mer tid för hjälp i hemmet. ”Svinnet” minskar mot mer normala nivåer. Till detta kommer att även den totala tiden minskar då insatserna mera riktas mot de verkliga behoven.

Men organisationsvinsterna är inte det primära utan det handlar främst om brukarnas utbyten. Och brukarna är mestadels mer nöjda när valfriheten införs. Kvalitetsmedvetandet ökar och metoder för att mäta kvaliteten utvecklas. Personalen inser att jobbet just går ut på att hjälpa den gamle och utföra de beslutade insatserna.

Men det finns mycket mer att göra i fråga om valfriheten. Till exempel vill inte kommunerna gärna släppa in fler tjänsteleverantörer på hälso- och sjukvårdssidan. Man behåller också gärna greppet om larmsidan och ifråga om de s.k. nattpatrullerna. Inte heller vågar man så här långt sig på att släppa in konkurrensen inom biståndsbedömningen. Låt valfriheten öka och brukaren bestämma ännu mer - Det tjänar samhället på! Det tjänar alla på!

fredag 21 januari 2011

Funktionsnedsättning – Bättre väderskydd behövs

Det är väl inte så vanligt att Väderskydden (Busskurarna) blir uppmärksammade ur funktionsnedsättningssynpunkt, men det finns all anledning att fundera lite över denna del av kollektivtrafiken. I vårt välorganiserade land är utformning av s.k. väderskydd inte centralt beskrivet i krav eller funktionstermer. Ingen har, eller har i vart fall så här långt tagit, ansvar för denna fråga. Det är upp till huvudmännen för kollektivtrafiken att själva bestämma när skydd behövs och hur de skall anordnas. Därför ser det så olika ut också! Hur bör det lämpligen utformas? En del huvudmän är sannerligen snåla med att se behoven och några väljer en utformning som är svår ur funktionsnedsättningssynpunkt. Jo för resten, vissa av Boverkets föreskrifter och allmänna råd om tillgänglighet kan tillämpas. Likaså några av vägverkets publikationer. Men riktlinjerna är svaga och vaga. Och de är i praktiken inte tillämpade.

Några enkla synpunkter (utan någon som helst anspråk på fullständighet)! Väderskydd skall vara anpassade för alla resenärer oavsett funktionsnedsättning och de bör ha en god design anpassad för sin miljö. Markbeläggningen skall vara jämn och hårdgjord. Väderskydd skall främst ge skydd mot sol, regn och blåst och de bör vara enkelt att vårda och underhålla, samt motståndskraftigt mot skadegörelse. Det skall finnas bra kontrastmarkering, taktilstråk och skyltar. Information skall kunna läsas även av rullstolsburna och synskadade. Det skall finnas bänk och soffa och plats även för en el-rullstol. Hållplats och väderskydd skall vara lätta att städa, snöröja och halkbekämpa. Med mera och med mera.

Ja, det är egentligen ganska lätt att formulera bra och rimliga krav på ett väderskydd. Ännu bättre och enklare är det att fråga nyttjarna och särskilt då personer med funktionsnedsättningar. Det fordras inte så många timmars arbete för att nå fram till bra funktionskrav. Egentligen är det förvånansvärt att det inte redan är gjort! Men det är förstås inte försent för någon. Boverket till exempel kan sätta fart och visa på bra krav på skydden. Någon form av likriktning över landet av behoven vore också på sin plats! Vid vilken trafikmängd bör väderskydd sättas upp?

Oviktig detalj? Ingalunda om samhället vill öka tillgängligheten även för personer med funktionsnedsättning. Då måste alla delar hänga ihop. Och då kan inte ett väderskydd stänga ute en elrullstol. Så de så!

fredag 14 januari 2011

Äldreomsorg – Det mest förbjudna inom äldreomsorgen

Äldreomsorgerna inom så gott som samtliga kommuner har någon form av reglemente eller fastställt dokument som tydligt beskriver hur personalen skall förhålla sig till patienterna/brukarna. Syftet är bland annat att förebygga misstanke om mutor och jäv, hos personal anställda inom verksamheten. Personalen får inte motta gåvor, förmåner eller vara delaktiga i testamenten. Inte heller får man låna pengar av eller låna ut till vårdtagare. Sanktionerna om man som personal bryter mot bestämmelserna brukar vara direkta och hårda. Mången personal har blivit skild från sin tjänst.

För de här ganska stränga reglerna tycks det finnas en samfälld enighet bland arbetsgivare och fack. Inte ens vid tillämpningen i ett konkret fall brukar det uppstå några större oenigheter. Det finns en samsyn om vikten av att sköta relationerna till brukarna på ett snyggt sätt.

Men hur ser det ut i vardagen. Vi tänker oss nu att vi har en personal som under fem års tid flera gånger per vecka har hjälpt en vårdtagare. Mellan vårdgivaren och vårdtagaren finns det en varm och uppriktig relation. Det förekommer inga otillbörlig belöning eller så. Kort sagt man tycker bara om varandra. En ganska vanlig situation.

Så närmar vi oss helgen före pensionsutbetalningsdagen. Vårdtagaren har tomt i kassan och inga cigaretter. Jag vågar påstå att i 50 % av fallen kommer personalen att låna vårdtagaren en femtiolapp till inköp av rökverk! Man gör det av hjärtat, men man vet också innerst inne att man begår ett formellt fel. Som chef måste man säga att detta är oacceptabelt om saken kommer på tal. Förmodligen bör man också driva frågan vidare för någon form av personalpolitisk korrektion om man ställs inför en reell situation. Men en sådan här sak kommer aldrig eller mycket sällan upp till ytan.

Denna form av ”hjälpsamhet” förekommer frekvent inomäldreomsorgen. Detta trots att reglerna är stränga och konsekvenserna för personalen kan bli allvarliga. Ändå förekommer det. Varför? Vad är det som tar över? Jag tror att denna typ av respons är av mycket elementär art. På samma sätt som vi respondera och svara om någon frågar vad klockan är, så responderar vi om någon vi känner väl vill låna en mindre summa av oss. Det sker närmast oreflekterat. Att inte låna ut femtiolappen fordrar en inskränkning i relationen som vi inte gärna vill vara med om. Vi vill inte att en frände skall uppfatta oss som negativa. Brukarna skall ju känna trygghet och få ett bra bemötande. Och ingen drabbas eller förlorar. Det är ett nollsummespel som under några dagar har en liten obalans. Det är allt. Vår karaktär tar över vår roll eller annorlunda uttrycket – De givna restriktionerna (rollen) sätts på undantag av vår egen socialitet (karaktären). Människan är godare än systemet? Vad tycker du?

fredag 7 januari 2011

Omsorg - Varför läggs all bra verksamhet ner?

I dag skall jag tillåta mig att bli reflekterande eller varför inte lite gnällig. Rakt på sak - jag känner en besvikelse över att all bra omsorgsverksamhet läggs ner. Hur tänker han nu då? Jo, så fort något bra byggts upp och som beviserligen uppskattas av sin kundkrets är det fara å färde. De har ingen betydelse om det är i offentlig regi, privat eller som kooperativ. Är verksamheten uppskattad, lever den farligt. Det kan gälla drift av servicehus eller äldreboende. Det kan gälla verksamhet för vård i livets slutskede, eller allmän vård och omsorg av äldre, dementa och/eller handikappade. Det kan gälla daligverksamhet mm. Så fort något bra och dugligt alternativ uppstår som ligger innaför eller utanför det offentliga så uppstår det starka motkrafter. Och motkrafterna vinner nästan alltid!

Varför är det så? Och vem vinner på det? I vart fall är brukarna inte några vinnare! Ett grundläggande förhållande i en organisation är att en kraft föder en motkraft. Och är kraften bra men liten, blir motståndet desto större. Det är först när den goda kraften är stor och helst i majoritet som den kan slå ordentligt rot i en organisation. Men politikerna då? Ja, de är inte till stöd i de här skedet av processen, för de befinner sig i en "prekär ovetenhetssituation", ett uttryck som en känd socialpsykolog har myntat. Politikerna känner inte till alla de fakta man borde, och inte vet man efter vilken modell man skall bearbeta dem. Men ändå måste man fatta beslut. Och man vill gå från osäkerhet till säkerhet. Och därför väljer man det enklaste alternativet. Man lägger ner verksamheten, för husfridens skull! Det man istället borde göra var att låta än fler bra alternativ växa fram! Ända till dess de utgör en stabil majoritet. Men så sker aldrig eller sällan. Ledsamt nog!