Äldreomsorg - Tänk om man kunde samarbeta

Idag tänkte jag helt kort ta upp ett ämne som gör mig, och många med mig, fullständigt matt. Ja, jag är så less på saken att jag knappt orkar skriva om det. Alltför ofta blir någon gammal person offer för huvudmännens, det vill säga vårdgivarnas, oförmåga till att samverka. Det jag i skrivande stund tänker på gäller äldre personer med fysiska krämpor och där den äldre visar tecken på demens eller annan form av psykisk nedsättning. Om dessa personer pågår en intensiv kamp. Inte för att hjälpa till, utan för att komma ifrån ansvaret att hjälpa till!

Det är en kamp mellan kommun – demensboende – olika vårdavdelning – och psykiatrin. Kampen gäller att ingen vill ha eller ta emot patienten. Och ingen vill stå för kostnader. Vid olika möten sker ordväxling och munhuggning helt öppet inför patienten och inför anhöriga. Tänk dig själv att vara i den situationen att ingen vill ha dig! Vad känner den gamla inom sig? Fy så oprofessionellt!!

Hur kan vi ha kommit så långt från verkligheten att vi låter omsorgen av våra gamla stå tillbaka för omsorgen för den egna verksamhetens ekonomi. Alla parter inser behovet av insatser, men tycker att någon annan är bäst lämpad att ta hand om situationen. Att lösningen ligger i samverkan tycks inte föresväva de inblandade. När sjukdomsbilden är mångproblematisk ligger lösningen nästan alltid i samverkan. Ingen huvudman kan på egen hand ordna till en bra lösning. Men det märkliga är att inblandade parter inte vill samverka.

Det har utbildats en kultur där framförallt kommun och psykiatrin letar hinder och svårigheter framför att se möjligheterna. Taktiken vid möten är att vinna tid. Då finner saken nog en lösning utan att just vi behöver blandas in. Därför fokuserar man på svårigheterna. Först när dessa betats av och tillbakavisats är man mogen för att försiktigt söka se olika möjliga lösningar. Det som skulle kunna lösts på mindre än en vecka tar nu betydligt tid, ja ibland upp till flera år. Till skada för brukaren/patienten och till förfång för alla anhöriga.

I mina mörka stunder tänker jag att segheten, motstånd och oviljan inte bara sitter i omsorgen om ekonomin, utan problemen är djupare än så. De inblandade personerna saknar kunskap, och förmåga att utföra sitt arbete. Man verkar inte förstå vad man håller på med. Man ser mötena mer som varande en reaktiv förhandling än som fora för att söka proaktiva metoder och lösningar. Konstig Värld? Ja, det kan man säga!

Omsorg – Få inom socialtjänsten vill ta ansvar

Unga med funktionsnedsättningarna i form Aspbergers, autism, ADHD bor oftast tillsammans med sina familjer, men med hjälp av olika stöd från socialtjänsten. Och det går mestadels bra. Men när barnen börjar bli lite större och komma i tio till tjugoårsåldern kan problemen växa till. Många ungdomar blir då riktigt starka och detta i kombination med en obändig vilja gör att konflikterna inom familjen tilltar. Syskonen, ja till och med föräldrarna, kan känna rädsla i vardagen. Man vet aldrig när ett utbrott kommer och vilken väg det skall ta denna gång. Det fordras nästan ständigt två vuxna för att kunna bemästra situationen. Många familjer har det svårt.

Och stödet från den sociala sidan är klent och segt. Skulle t.ex. en av ”assistenterna” sluta tar det upp till ett halvår innan kommunen har hittat en ny. Under tiden får föräldrarna själva dra ett tungt lass.
Och skulle problemen bli så stora att familjemedlemmen med funktionsnedsättningen inte kan bo hemma längre, ja då börjat de verkliga problemen. För det finns inte anpassade boenden att tillgå. De har för länge sedan utgått ur sortimentet. I bästa fall finns det någon form av avlastning för några dagar. När föräldrarna ansöker om ett boende, exempelvis via en förhandsbedömning, säger inte kommunen nej. Istället bollar man frågan mellan socialtjänstlagen och LSS. Handläggarna skriver sig fria och hänvisar till den andra lagstiftningen och dess tjänstemän. Och så kan det hålla på år ut och år in. Allt medan alla i familjen mår sämre och sämre.

Som förälder hoppas man hela tiden att kommunen skall ta sitt förnuft till fånga och komma med en lösning eller i vart fall ett förslag. För det är ingen tvekan om att kommunen och socialförvaltningens har ansvaret att lösa situationen. Och de har också ansvar att samarbeta och de har framförallt ansvar att ge motiverade beslut, med överklagandehänvisning om beslutet går den sökande emot.

Vad gör man som förälder i ett moment 22 läge? Ja, börjar kommunen sega så begär ett beslut och överklaga detta. Kommer det inget beslut kan man vända sig till socialstyrelsen och be att få handläggningen granskad. Man kan också vända sig till JO och be denne granska fallet. Inte är det särskilt roligt eller trevligt att vara envis och öka pressen, men det måste ställas mot alternativet att kommunen i över fem år kan hålla på med interna finter. Priset som familjen kan få betala kan bli alltför högt.

Äldreomsorg - Konkurrens är nog bra

Jag vill inte säga att offentligt utförd äldrevård skulle vara sämre eller bättre än alternativa privata. Eller vice versa. På många håll fungerar den offentliga verksamheten utmärkt. Men ändå vill jag tro att konkurrens är nyttigt. I vart fall har det varit så i de fall jag kommit i kontakt med. Om vi till exempel ser på en kommunal hemtjänstgrupp så händer det mycket när man står inför en konkurrenssituation. Förhållandet skulle säkert vara detsamma om det var ett privat alternativ som fick konkurrens.

I en mångfaldssituation kommer helt plötsligt vårdtagaren i centrum på ett nytt sätt. Enhetschefen som tidigare, sällan eller aldrig besökt vårdtagarna börjar helt plötsligt att intressera sig för kundernas väl och ve. Chefen börjar göra hembesök och talar med de gamla och fråga hur de har det och om det är något mer som man kan göra. Innan mångfalden brydde sig chefen inte om de gamla. Han eller hon vara bara till för personalen. Tala om suboptimering!

Men det händer mer! Enheten börjar ta fram informationsfoldrar om sin verksamhet, och beskrivandeblad om personalen som arbetar där. Genomförandeplanen som tidigare bara var en dammsamlare fräschas upp och ges ett relevant innehåll. Ett, tu, tre börjar det också anordnas våffelkvällar för de vårdtagare som själva kan ta sig till hemtjänstlokalen. Denna lokal som bara för några månader sedan sågs som personalens egen slutna tillhörighet. Men nu går det bara att sambruka den. Till helgaftnar och så ordnas det lite extra i hemmet för de brukare som inte har någon släkt eller vänner som kommer på besök.

Men det kanske viktigaste är att de insatser som är beslutade också kommer att genomföras i verkligheten. Ett exempel - Brukaren som är beviljad utevistelse, men som tidigare inte ens kom ut på balkongen, kommer nu mera regelmässigt ut när vädret och klädseln tillåter!

Alltså fram för ökad mångfald, men utan osund prisdumpning i upphandlingsskedet. Men det senare är en annan diskussion.

Äldreomsorg – Om sommaren kommer de och vitaliserar

De kommer om sommaren alla de som bryter mot äldreomsorgens tysta koder. De är piercade och tatuerade, och klär sig i linnen och shorts. Håret kan stå åt alla håll med de mest skiftande kulörer. Men de är charmiga i sin ungdomliga frihet och friskhet.

Många vårdtagare kan bli överraskade när den nya unga sommarvikarien introduceras. Vikarien står i absolut kontrast till den ordinarie och många gånger äldre personalen. En och annan brukare kan känna lätt oro inför situationen – hur skall detta gå? Inte kan väl denna märkliga unga människa kunna hjälpa mig på ett bra sätt? Hur ser hon eller han ut? Jag har aldrig sett dess like. Kommentarerna är många till den ordinarie personalen inför semesterperioden. Kan jag få byta om det inte fungerar?

Men det behövs bara ett eller två besök, sedan tar vårdtagaren den unga människan till sitt hjärta! Det går nästan inte att stå emot dessa glada, pigga och livsbejakande unga personer. De lever i nuet och har många fria tankar om liv och arbetsliv. Och vitaliteten smittar snabbt av sig på vårdtagaren som oväntat börjar tala om sin ungdom på ett sätt som man aldrig gjort tidigare. Brukaren har funnit en själsfrände. Det visar sig att den gamle mycket väl kan känna igen sin ungdoms tankar i vikarien värld. De har mycket att tala om och framför allt vikarien tar sig tid att prata. Jag skriver det en gång till - Vikarien tar sig tid att prata Det handlar inte längre om att få eller ge vård. Man talar som jämlikar i mötet och om uppgifterna. Och man hjälps åt att ordna allt på bästa sätt.

När semesterperioden närmar sig slutet kommer saknaden. Kommer du nästa år också? Jag säger helt kort. Tack alla ni ungdomar som om sommaren med värme och glöd kommer och livar upp äldreomsorgen.