torsdag 23 juni 2011

Äldreomsorg – Lagen om valfrihetssystem

Idag handlar det om Lagen om valfrihetssystem, - LOV. Enkelt uttryckt ger lagen medborgarna möjlighet att välja mellan olika leverantörer av tjänster inom vård och omsorg. Det skapar möjligheter för privata företag, men framförallt ger den brukarna en möjlighet att själva få bestämma mer över sin vardag.

Lagen om valfrihetssystem, LOV, ökar således valfriheten för den enskilde. En mångfald utförare konkurrerar med kvalitet eftersom priset och andra villkor är fastställda på förhand. Och det är den enskilde som bestämmer vem hon eller han vill ha. Men det är kommuner och landsting som själva beslutar om att införa valfrihetssystem enligt LOV.

När det görs enkäter av olika slag inom äldreomsorgen får matfrågan alltid ett lågt betyg. Ytterst få är nöjda med den färdiglagade maten via hemtjänsten. Väldigt många kommuner har infört LOV när det gäller service i form av städning, tvätt med mera. Men knappast någon har infört valfrihet när det gäller maten. Ibland sägs det att LOV inte kan tillämpas på maten, men detta är så vitt jag förstår fel. Man kan visst tillämpa Lov även för måltiderna. Men varför görs inte detta? Ja, den frågan ställer även jag mig. Förmodligen på grund av gamla värderingar av olika slag inte vill vika undan.

Är det något inom äldreomsorgen som behöver nya tankar så är det matfrågan. Våra förtroendevalda får inte sitta fast i gamla hjulspår. Tänk bara så enkla saker som att erbjuda våra äldre skolmat istället för den kylda plastmaten. Eller låta olika entreprenörer komma med alla sina goda lösningar. Eller låta någon starta matkollektiv. Eller införa någon form av ”god mansskap” som gör hemlagad mat åt en enskild. Jag tror, nej jag vet, att varje annan lösning än dagens leder till bättre kvalitet under oförändrad kostnad. Matfrågan inom äldreomsorgen är ett politiskt ansvar som de förtroendevalda inte kan springa ifrån. Det är bara att ta ansvar och göra något! Sämre kan det näppeligen bli.

fredag 17 juni 2011

Äldreomsorg – Vårdtagarna far illa. Majoriteten demenssjuka inlåsta utan uppsikt

I ett Pressmeddelande av 18 nov 2010 säger Socialstyrelsen. ”Demenssjuka personer lämnas inlåsta nattetid utan uppsikt vid 6 av 10 demensboenden i Sverige. Det visar Socialstyrelsens oanmälda tillsyn som gjordes natten mellan den 8 och 9 november. Bemanning och inlåsning nattetid granskades vid närmare 100 demensboenden runt om i landet.

Den här hösten har signalerna om brister i demensvården blivit fler. Bilderna av oroliga och inlåsta demenssjuka och uppgiven personal som inte hinner med att ge god vård och omsorg har etsat sig fast, upprört och debatterats. För att få en nationell bild av tillståndet inom demensvården genomförde Socialstyrelsen nattliga inspektioner utan föranmälan på 94 demensboenden över hela landet. Tillsynen visar att 61 procent av de inspekterade boendena var låsta och obemannade under kortare eller längre del av natten.”

I en kommentar säger Per-Anders Sunesson, tillsynschef på Socialstyrelsen – ”Om dörren till ett boende är låst måste personal inom några få minuter kunna uppmärksamma att en enskild vill ut och få kontakt med den. Annars är inlåsningen olaglig. Det är ett olaga frihetsberövande gentemot den boende”

Ja, visst är det för bedrövligt att det skall vara på detta viset. Omsorgen sköts på ett olagligt sätt och kommunerna försvara sig med att det blir för dyrt med bemanning. Hur har det kunnat bli så här? Denna inlåsning vore omöjligt för 35 år sedan. På de gamla ålderdomshemmen med mera fanns personal dygnet runt. Ingen kunde tänka sig något annat. Lagstiftningen måste skärpas i riktning mot ett personligt ansvar för de kommunalt förtroendevalda när de medvetet bryter mot lagen. Gamla skall ha sin trygghet och sin säkerhet, och därmed basta.

fredag 10 juni 2011

Äldreomsorg - Berusade brukare inom äldreomsorgen

Jag har tidigare skrivit om problem med skjutvapen hos brukarna och om problem med berusade äldre och tänkte att idag helt kort återvända till det senare. För detta är ett problem i ökande! Och det vill man kanske inte som samhällsmedborgare tro. Många av oss har en idyllisk syn på äldreomsorgen, men de problem som finns i samhället finns också inom äldreomsorgen. Och snart kommer 40-talisterna med sina dryckesvanor att bli brukare inom äldreomsorgen. Och det är inte så lätt alla gånger för personalen att hantera problemen omkring äldre berusade. Vi måste höja handlingsberedskap nu. Det saknas kunskap och praxis för hur personalen skall agera i olika situationer.

I samhället finns en växande opinion för att äldreboenden få sälja alkohol. Ett glas vin eller en öl till maten anses vara en rättighet. Det finns också krafter som vill att det skall finnas Pub på de särskilda boendena. Likaså anses det som självklart att hemtjänsten skall gå till systembolaget och göra inköp åt brukarna. Visst kan man från allmänna utgångspunkter måhända bejaka sådana önskemål. Alla vill vi att våra äldre skall ha det bra. Men ökad tillgänglighet medför också problem för personalen i äldreomsorgen. Till exempel finns det en stor osäkerhet hur man skall hantera berusade äldre.

Och en sak är säker – fallskador har vi nog av inom äldreomsorgen. Detta är redan idag ett stort problem inom vården. Många äldre, för att inte säga alla, äter också mediciner som inte kan blandas med alkohol utan att problem uppstår. Och vissa sjukdomar går inte alls bra ihop med alkohol. Visst finns det dilemman. Men å andra sidan får samhället inte överreagera och börja uppfostra de äldre. Även äldre skall bemötas som myndiga människor med egen vilja. Och det är på denna slaka lina som personalen skall balansera. Utan någon praxis eller några råd att luta sig mot. Skall det vara så? Självklart inte!

Det är nu upp till SKL att snarast arbeta fram några enkla riktlinjer till vägledning vid problem för personalen, gärna i samverkan med andra myndigheter och personalorganisationer. Och det måste göras nu. SKL måste för en gångs skull ta sig an något som är till nytta för huvudmännen inom äldreomsorgen.

söndag 5 juni 2011

Funktionsnedsättning - Tillgänglighetsmarschen 2011-06-04

I år var jag inte med och gick! Men jag var ute och tittade på marschen. Och visst blev jag imponerad över manifestationen.  
Men jag kände också ett gryende tvivel. Är marschen rätt sätt eller bästa sätt att visa på orättvisor i samhället. I år var budskapet att otillgänglighet ska klassas som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Och det är ett viktigt budskap. Jag påstår absolut inte att marschen saknar betydelse. Den får stort genomslag i media och så. Men påverkar den våra beslutsfattare? Blir det någon förändring? Nej, knappast. Marschen är, för politikerna, en marginell företeelse som de inte låter sig påverkas av.  Och tjänstemän på olika nivåer är i än större utsträckning tjockhudade.
Vad skulle man då istället kunna göra? Jag säger aktioner! Ja, dra Sverige inför olika nationella och internationella fora. Se till att Sverige granskas av utländska intresseorganisationen. Krydda med inhemsk godhjärtad civil olydnad, alltså mediebevakade handlingar.  Sätt igång och systematiskt påverka politiker på olika plan. Mycket uppvaktningar! Det är lättare att påverka och få genomslag när man står öga mot öga. 

Jag tror det måste bli mer handling och mindre ord. Tillgänglighetsmarschen känns för välvillig och tam. Känns lite som när dagis är ute och manifesterar. Allmänheten är välvillig och förstående, men samtidigt ler man lite - Barnen är för söta och rara. Budskapet når inte fram. På samma sätt är det med tillgänglighetsmarschen. Budskapet om behov av vidgning av diskrimineringsbegreppet hamnar utanför fokus. I stället blir reaktionen tycka synd om. Handikapprörelsen skall inte be om reformer. Man skall istället kraftfullt visa på problem och behovet av förändring.

fredag 3 juni 2011

Omsorg – Sekretess och Prao inom vården

Reglerna om tystnadsplikt och sekretess i vården är inte enkla, men grundtanken är att reglerna skall vara ett skydd för vårdtagarna och deras angelägenheter. Reglerna finns således för att skydda vårdtagarnas integritet. Reglerna och tillämpningen är viktiga förutsättningar för att vårdtagarna ska känna trygghet och kunna lita på vården.

Sekretessen gäller för all personal som deltar i vårdarbetet. Den gäller även för administrativ personal och viss annan personal. Sekretessen gäller även för dem som i sin utbildning deltar i vårdarbetet. Men den gäller inte för elever som till exempel Prao-elever. Och här har vi en situation som skapar ”problem” till och från. Det händer att grundskoleelever sitter med på rapporteringar, går med på ronder eller nära följer vårdpersonalen i deras arbete. Det händer att också att skolelever sitter med vid samtal mellan brukare och biståndspersonal eller okritiskt följer med omsorgspersonal hem till brukarens bostad. Personer som inte omfattas av tystnadsplikt med mera skall självklart inte vara i närheten av känslig vårdinformation. Det säger ju egentligen det sunda förnuftet. Men än då sker det dagligdags! Och det är en chefsfråga att se till att så inte sker.

Det är inte lätt för patienten eller brukaren att säga ifrån. Man kanske inte vet sin rätt eller ens vågar med hänsyn till sin beroendeställning. Därför är det viktigt att det på varje förvaltning eller klinik finns dokument och regler som beskriver hur vården skall ta om hand sina Prao-elever. Och reglerna skall följas! Det får självklart inte var så att vården och omsorgen stänger dörren praoverksamheten. För den behövs. Det man skall göra är att värna vårdtagarnas integritet, och två intressena, tystnadsplikt och kontakt med arbetslivet, är inte oförenliga.

Finns det inga dokument inom din verksamhet som reglerar Prao-verksamheten så ta ett initiativ till förändring. Det åligger den som är chef att se till att bara den personal som behöver ha tillgång till information och regler för sitt arbete har det. En patient eller brukare skall alltid kunna lita vården och omsorgen!