fredag 25 november 2011

Funktionsnedsättning – Musik och tal ger problem

Det är inte alla förändringar som gör det lättare för personer med funktionsnedsättningar. Idag tänkte jag ta upp kombinationen tal och bakgrundsmusik i teve och radio. Något som ökat kraftigt de senaste åren. I de flesta teve och radiokanaler är det numera vanligt att talade inslag mixas eller inramas med bakgrundsmusik eller effektljud. Det är flashigt och säkert från vissa utgångspunkter både kommersiellt och publicistiskt klokt och riktigt, men det är sannerligen till förfång för personer med hörselnedsättning. Ibland kan det vara helt omöjligt att höra vad som sägs. Inte ens bakgrundsmusiken kan man lyssna till. Det vore i alla fall en liten tröst. Nej, det blir bara gröt av alltsammans. Problemen har tilltagit i alla media och kanaler, fast P1 och P2 är än så länger inga stora syndare. Men det är väl bara en tidsfråga. Jag måste också nämna programmet Da Capo i P4 som en god förebild.

När det gäller tevekanaler kan man sätta på texten, när den finns tillgänglig, och på så viss inte förlora alltför mycket talad information. Men det är ingen riktigt god lösning. Ögonen fixeras vid undertexten och så missar man så mycket annat i bilden. Och när det gäller radio är denna hjälp med undertext inte möjlig. Det finns på marknaden också vissa tekniska hjälpmedel som man kan använda i kombination med hörapparat, om man nu har en sådan. Trådlösa system som sänder en signal från TV direkt in i din hörapparat eller så kallade slingförstärkare från teve till hörapparat. Det ät jättefint med alla nya produkter. Men de verkar inte vara riktigt hundraprocentiga. Problem kan kvarstå.

Det man önskar sig är en teknisk lösning där konsumenten själv kan bestämma balansen i ljudet. Då kan personer med hörselnedsättning ta bort bakgrundsljudet och även förstärka de frekvenser som är bekvämast. Men intill dess får vi nog sätta vår tillit till medieföretagen att de i god samverkan med handikappförbunden tar fram en policy eller motsvarande för att nå till en genomtänkt strategi för bakgrundsmusik, effekter med mera allt i syfte att på bästa sätt få kvalitet på mixningen där sådan måste förekomma.

fredag 18 november 2011

Funktionsnedsättning – Vardagliga problem

Enligt färdtjänstlagen kan personer med funktionsnedsättning och som har svårt att förflytta sig på egen hand få färdtjänst. Färdtjänstresorna görs oftast med taxibilar. Personer med funktionsnedsättning såsom nedsatt syn, rörelseproblem kan ha beviljad rätt till färdtjänst. Och detta ämne – färdtjänsten - tycks vara outsinligt när det gäller problem.

Idag tänkte jag hålla mig till personer som har färdtjänst och som blir förälder. I teorin skall detta inte vara något problem. Det är bara begära ändring/komplettering av beslutet så att även det lilla barnet skall få följa med. Men detta är i teorin. Verkligheten är inte lika enkel. Det finns många kommuner och färdtjänstansvariga som inte vill bevilja rätt för det lilla barnet att få följa med. Eller som segar med beslutet i hopp om att behovet skall sjunka undan. Det kan bli många samtal för den nyblivna föräldern att ringa.

Skulle man nu ändå få ett positivt beslut så småningom så är inte problemen över. Snarare eskalerar de nu. För de taxibolag eller så som just för stunden sköter färdtjänsten kan komma ha svårt att leverera tjänsten – transport med litet barn. Beställer du en resa och uppger behov av bilbarnstol kan du ge dig katten på att bilen kommer utan bilbarnstol. När du påtalar saken säger man att beställningen visst inte innehöll begäran om bilbarnstol. Och så blev det ingen resa. Andra försvar kan vara att den grundläggande beställningen från färdtjänsthuvudmannen inte innehöll krav att tillhandahålla bilbarnstol. Eller att man inte hunnit utbilda alla förare i regelverket än. Eller att du själv skall tillhandahålla bilbarnstolen!

Skulle taxibilen komma och ha med sig en bilbarnstol är inte problemen över. Stolen går ofta inte att fästa. Den är inköpt till en annan bilmodell. Eller kommer man med en bakåtvänd stol när en framåtvänd är beställd. Min undran är närmast försynt. Måste det vara så här krångligt? Det handlar ju ändå om en förhållande liten grupp och en synnerligen enkel prestation som taxibolagen borde klara av. Det funkar ju oftast med bilbarnstol när andra föräldrar åker taxi. Varför skall det var så krångligt när uppdraget är färdtjänst? Jag bara undrar!

fredag 11 november 2011

Omsorg – Vård på bättre villkor

I två inlägg har jag behandlat huvudproblemet i vård och omsorg nämligen avsaknaden av hälsoekonomiskt tänkande. På det området finns mycket att göra. Kvalitetsjusterade levnadsår, eller QALY är ett mått med vilket man kan jämföra olika medicinska insatser mot varandra. Detta är ett bra instrument. Men här har vi ett problem. Äldrevårdens insatser är inte särskilt väl beskrivna i underlaget. Men det är absolut inget hinder. Det är bara att sätta igång och komplettera detta och det kan göras på nationell basis.

Idag tänkte jag dock att ge mig på nästa stora brist det vill säga avsaknaden av leantänkande. Lean är ett synsätt hur man i en organisation hanterar resurser. Målet med Lean är att hitta och ta bort sådana förhållanden i en produktionsprocess som inte skapar värde för slutkunden, eller annorlunda uttryckt - Mer produktion för mindre arbete.

Inom landstingsvärlden tror jag det är både möjligt och lämpligt att arbeta med leantänkande. Visst brister det hälsoekonomiska tänkande i sjukvården, men det bör inte lägga oöverstigliga hinder i vägen för att se på och förbättra olika produktionsprocesser med hjälp av Lean. Man kan nog arbeta med både hälsoekonomi och Lean samtidigt.

Men när vi kommer till den kommunala nivån blir jag mera tveksam, kan man så där rakt upp och ner utveckla äldreomsorgen och den kommunala sjukvården. När hela verksamheten är så felorganiserad från början. När det inte är ordning på de övergripande strukturer, lönar det sig då att arbeta med produktionsprocesserna? Ja, inte vet jag. Kanske, men det är liksom att börja i fel ända.

Det klokaste man skulle kunna göra med äldreomsorgen är att ta ett rejält utredningstag och sedan organisera efter ett hälsoekonomsikt tänkande. Därefter kan man klämma i med leantänkande på de olika produktionsprocesserna. Då skulle samhället få ut mycket mer verksamhet för de insatta resurserna. Till patienternas fromma! (Och till en lägre kostnad)

fredag 4 november 2011

Äldreomsorg – Omsorg på vilsna villkor?

I mitt förra inlägg behandlade jag begreppen ”god hälsa” och ”lika villkor”. Jag efterlyste ökad tillämpning av ämnet Hälsoekonomi för att få bättre utnyttjande av resurserna inom sjukvården. Ett av de stora områden som borde genomlysas är fördelningen mellan öppen- och slutenvården. Har vi den klokaste fördelningen idag? Jag har mina tvivel. Sannolikt skulle budgeten behöva förändras mot ökade resurser till kvalificerad sjukvård. Det mesta talar för att detta är hälsoekonomiskt rätt.

Och när vi kommer till äldrevården lyser det hälsoekonomiska tänkandet helt med sin frånvaro. Och här är situationen än mer komplicerad genom att vi har två huvudmän. Någon gemensam prioritering mellan huvudmännen förekommer nästan inte. Ja, egentligen är det värre än så. Man tillämpar eller känner inte ens till att den etiska plattform, som riksdagen beslutat om, skall styra alla de prioriteringar som görs i hälso- och sjukvården.

Kort sagt är det som följer. Det finns ingen hälsoekonomisk avvägningen mellan de sjukvårdsinsatser som görs av landsting och kommun. Uppdelningen är en följd av politiska ställningstaganden, fjärran från hälsoekonomiskt tänkande. Det finns inte heller någon hälsoekonomisk avvägning mellan vård och omsorgen på kommunal nivå. Uppdelningen är en följd av ickepolitiskt ställningstagande. Det har så att säga blivit som det blivit. Man behöver nog inte tänka många tankar innan man inser problemen. Under dessa premisser kommer budgeten aldrig att räcka till och sån är ju verkligheten också!

Ett lysande exempel på tokerierna är den eviga diskussionen om hemtagning av färdigbehandlade äldre patienter från sjukhusen. Landstingen tycker kommunerna skall skynda på. Medans kommunerna ibland finner det enklast eller ekonomiskt klokt att låta vårdtagaren ligga kvar en extra vecka eller så. En hälsoekonomisk analys skulle snabbt ge ett tillförlitligt svar. (Ta hem snabbt brukaren när vården är klar!!)

Men det går också att höja blicken. Skall vi verkligen ha kvar denna konstlade uppdelning av sjukvårdsansvaret för äldre. Ett litet exempel. I samma trappuppgång kan det till två 75-åriga patienter komma två skilda distriktssköterskor, i det ena fallet från kommun och i det andra från landstinget, för att utföra likartade insatser. Och sköterskorna känner inte ens till varandras uppdrag.

Jag undrar om det finns något samhällsområde där kunskapsbristen är så skriande stor som inom äldreomsorgen. Det finns mycken fin forskning inom området socialt arbete. Men den ger ingen eller svag vägledning ifråga om hur man kan använda de tillgängliga resurserna inom äldreområdet så klokt som möjligt. Här behövs verkligen skolas fram duktiga hälsoekonomiska forskare som framöver kan hjälpa till med att få ordning på äldreomsorgen. Dagens situation måste få sitt bortre parentestecken så fort som möjligt. Samhället orkar inte med ineffektiviteten i längden.