Äldreomsorg – Synen på Demens

En gång på nittonhundrasjuttiotalet hade jag förmånen att arbeta på ett av våra större mentalsjukhus, som man sa på den tiden. Institutioner som sedan länge i det närmaste har gått i graven. Att jag nu gräver lite i minnet beror av att jag satt och bläddrade i en tidning som hade en artikel om demens. Den bärande tanken var att utgå från de demenssjukas verklighet. Och i detta vill jag instämma. Även om tanken inte är helt ny!

Från min tid en på sjuttiotalet minns jag särskilt en äldre man som hade haft ett stort ett stort lantbruk, men som sedan några år bodde/var inlagd på mentalsjukhuset. Mannen var senil som man då sa. Han var lite orolig och vandrade omkring och plockade på allt. Och han levde i sin värld som var ungefär åren 1930/40. Om man som personal tog sig tid och satte sig ner och talade med honom på hans villkor blev han lugn och fin. Beroende på årstid berättade han vad han nu skulle göra. Han skulle spänna för hästarna och plöja. Han skulle gallra betor och mycket annat. Och han älskade att berätta, ja närmast informera om hur man bedrev ett lantbruk. Traktorer mm kände han till, men det var inte bra för jorden!

Egentligen var allt frid och fröjd när man satt och samtalade med honom, men det var bara det att så fick man som personal inte göra. Snurriga människor skulle talas till rätta. Man skulle förklara noga vilken tid han/hon levde i och försöka få honom att förstå och acceptera. Sådana var den förhärskade behandlingskulturen och den var man som skötare skyldig att följa. Det var inte helt riskfritt att bryta mot den och ta sig egna friheter, som avdelningsföreståndaren sa.

Åter till artikeln som gladde mig. Nu har man på sina håll ändrat synsätt och utgår från demenssjukas verklighet och bekräftar den sjuke. Ingen sätter sig över den demenssjuke! Metoden kallas Validation. Ok, det kommer ständigt nya metoder och nya ord, men det intressanta är själva tanken bakom metoden att man accepterar den sjukes verklighet och oftast relaterande till en dåtid. Jag säger bara – Äntligen.

 

 

 

 

Äldreomsorg – Hemtjänsten måste ta ansvar

Tänk dig en äldre person på 80+, som sen många år lider av diabetes och därtill har tilltagande demens. Personen har hemtjänst, som även inkluderar inköp. Till saken hör att den äldre också är mycket glad i kakor och sötsaker.

Brukaren får varje dag sina diabetessprutor av hemtjänstpersonalen. Men trots det ligger värdena högt. Vårdcentralens läkare och hemsjukvårdens distriktssköterska försummar aldrig ett tillfälle att påverka brukaren till minskning av sockerintaget. Och man talar inte abstrakt, man talar konkret om det som saken gäller – kakor och godis – och vikten att minska intaget. Brukaren förstår allvaret och hälsoriskerna varje gång! Förefaller vara en enkel situation för att åstadkomma en förbättring. Men ack nej, inte alla gånger i alla fall.

Varje vecka gör brukaren upp en inköpslista som alltid innehåller bra mycket mer önskemål än vad de på inköpskortet insatta pengarna räcker till. Hemtjänsten tvingas alltså att göra prioriteringar i listan. Det nödvändigaste måste gå först. Nu känns det riktigt enkelt, får man säga. Men ack nej – nu kommer självbestämmande in. Hemtjänsten frågar brukaren – Vilket vill du helst ha citronmuffins eller salt till diskmaskinen. Den gamles svar är lika självklart som enkelt – Citronmuffins. Just i denna stund är alla förmaningar som bortblåsta. Och så smyger sig det sig in onödiga och närmast hälsovådliga varor.

Men varför följer inte hemtjänsten istället sjukvårdens uppmaning, som även är de anhörigas vilja. Ja, det kan man undra. Men förklaringen stavas självbestämmande. Men kan en dement människa själv bestämma i ett sådant läge. Ja, tycker många inom äldrebranschen, och särskilt socialstyrelsen. Nej tycker jag och förmodligen några till. I professionen ligger det just förmåga att kunna hantera besvärliga ställningar och söka kloka lösningar. Man får hantera läget så att det inte uppstår ett val. Kort sagt man får handla det brukaren behöver bäst särskilt när budgeten är limiterad. Det är inte att sätta sig över den gamla, det är att visa omsorg.

Om personen i fråga hade varit vid sitt sinnes fulla bruk hade hon/han aldrig ätit dess onödiga produkter och särskilt inte emot sjukvårdens rekommendationer. Varför skall något annat gälla när omdömet sviker? Varför skall denna äldre människa tillåtas tära på sin hälsa och kanske gå en tidigare död till mötes?

Nej, äldreomsorgen har vandrat fel i många frågor och det är socialstyrelsen som orsakar missvisning i huvudmännens kompass. Socialstyrelsens hållning i många frågor är rakt uppåt väggarna. Kort sagt - Det är dags för en komptent myndighet som förstår sig på äldrefrågor.

Omsorg – Lön en gång om året

Villkoren för att vara så kallad god man blir för mig alltmer besynnerliga. Häromdagen berättade en god man för mig att man bara får ut sin lön (=arvodet) en gång om året. Och utbetalningstidpunkten ligger ett år efter intjänandetiden. Men än värre är att även ersättning för gjorda utlägg i form av bilresor med mera utbetalas i klumpsumma med ett års fördröjning. Och utan någon form av räntepåslag. Man lånar så att säga ut pengar till kommunen eller huvudmannen!!

Detta kan ju bara inte vara sant tänkte jag och kontaktade överförmyndarnämnden i min kommun och i en näraliggande kommun. Jo, det är sant, så är villkoren. En enkel sanning gick upp för mig. Nu förstår jag varför det är brist på Gode Män. Villkoren verkar vara något outdated. Nog finns det inslag av idealitet i godmanskapet, men det måste finnas gränser och sådana villkor verkar inte höra hemma på 2000-talet. Hur kan detta få fortsätta? Luktar statarsystem!

Jag frågade också mannen hur stort arvodet är. Och på denna fråga finns inget svar. Arvodet bestäms av överförmyndarnämnden i efterhand. Villkoren är således inte klarlagda från början. Som enskild god man är man utlämnad åt nämndens godtycke. Beloppen bestäms av årsredogörelsen. Duktiga eller skrävliga skribenter får mest medan dugliga men ovana pennor får minst. Verkligheten påstods inte stå att finna i årsredovisningarna.

Nåja efter några ytterligare frågor kröp några summor fram. Beloppen kan röra sig mellan 100 – 1000 kr per månad. Och den nerlagda tiden kan uppskattas till minst 10 timmar per månad. Ja, inte verkar det vara någon guldgruva precis.

Efter att ha talat med några gode män är min slutsats – systemet måste reformeras. Det är ovärdigt samhället att ha dagens konstruktion. Lön en gång om året? Och inte ens få tillbaka utlägg i rimlig tid! Nä, nu får politiken vakna.

Äldreomsorg – En kultur av omognad

Jag tror att begreppet ”Tystnadens kultur” skapades av en pedagog vid namn Paolo Freire. Han menade att det var våra ofärdiga utbildningssystem, som skapar och upprätthåller en kultur av tystnad genom att stadfästa en orättfärdig maktordning.

Ser vi till dagens äldreomsorg är det inte kompetenta läkare som styr vården och omsorgen inom hemtjänsten eller på särskilda boenden. Det är ekonomerna som styr. Och undersköterskorna och sjuksköterskorna löper tyst med. Man tar, med hänsyn till det egna välbefinnandet, på sig en självvald censur. Ibland går man längre än så. Man tar hellre ledningen i försvar än talar för äldreomsorgens olycksoffer. Det är först efter pensioneringen som anställda talar ut om missförhållanden. Eller snarare vågar tala.

Dagligen läser vi om sår som kryllar av maskar, misskötta bensår som leder till amputation, äldre som ligger i sin egen avföring, larmklockor som kopplas bort, äldre som trillar ur rullstolar och sängar, gamla som får fel medicin eller ingen alls. Ja, listan kan göras lång. Och det är en minoritet av alla felhandlingar och missförhållandena som kommer ut i media eller så.  Och problemen är desamma oavsett om det är kommunal verksamhet eller privat. Tystnaden är lika kompakt. Både personal och anhöriga är tysta eftersom man vet hur straffen ser ut.

Vad gör man åt dagens situation? Det behövs en kulturrevolution av något slag. Något som rubbar maktbalansen och åter ger äldreomsorgen dess värdighet. Själv tror jag att nyckeln till lösning sitter i sjuksköterskorna. De måste våga stå upp för patienterna och bryta sig loss från tystnadens kultur. Man måste börja värna sin profession och visa var skåpet skall stå. Det är inte lätt och det är inte riskfritt. Men rikspolitiken måste backa upp vårdförbundet så att dess medlemmar våga säga ifrån. En kompletterande väg är att sjuksköterskorna söker stöd i läkarkollektivet och därmed tvingar den enskilde läkaren till handling. Även om man verkar för olika huvudmän! Mot en uttalad medicinsk hållning står sig ekonomen lätt.

En annan synpunkt är att landstingen eller region åter måste ta ansvar för även de äldres hälsa. Dagens konstlade uppdelning av äldrevården mellan landsting och kommun är av ondo. Delat ansvar är inget ansvar. Okunniga kommunala ekonomer får för stort inflytande och därmed sätts de medicinska frågorna på undantag. Det skapas en tystnadens kultur. Ingen har eller vill ta ett riktigt ansvar. Det är bekvämare att vara tyst. Men sjuksköterskorna är inte avlönade för att vara tysta utan för att ta hand om patienter. Och i detta ansvar ligger att blåsa i pipan när det är fara å färde. Vårdförbundet måste ta tag i problematiken och blåsa till strid för en god vård. Eller kanske det är en uppgift för Svensk sjuksköterskeförening. Denna förening som en gång i tiden var så alert och pådrivande! Men som numera inte låter tala om sig!

Äldreomsorg – Den förfärliga ensamheten

Det värsta är ensamheten, säger många äldre. Finns det något värre än att sitta i sin bostad, mol allena och vänta på livets slut? Att inte ha någon att tala med och dela sina funderingar med. Personalen som kommer och sköter vardagssysslorna har inte tid - Och som vanligt alltid ny personal. Man sköter bara det praktiska. Men smärtan och ångesten är det ingen som bryr sig om. Den sitter i bröstet och kväver all livslust. Ibland får smärtan utlopp i ett skrik som hörs långt ut till grannarna i trapphuset.

Det är en skam för välfärdssamhället att våra gamla skall behöva lida och dö i ensamhet. Smärtlindring, vänlighet och samtalstid borde vara en självklarhet i livets sista stunder.

I många kommuner finns det bara en eller två sjuksköterskor att tillgå på natten. Dessa har mycket att göra och en gammal dödssjuk person kan i sin ensamhet få vänta uppåt en tre, fyra timmar innan smärtlindring ges. Det finns inget system eller kontinuitet i vården. Undersköterskorna ringer när behovet blir alldeles påtagligt. Och då är sjuksköterskan redan överbokad av andra rop på hjälp. Och så uppstår långa väntetider under oro, smärta och skrik.

Och tänk då när det finns en äkta hälft som ligger i andra halvan av dubbelsängen och upplever detta inferno. Det är en förfärlig situation. Men det kan väl ändå inte vara så vanligt tycker kanske du som läsare. Jag säger, det är vanligt och det är värre än vad jag skrivit så här långt. Vårdas du hemma kan det dröja upp till ett dygn innan du får smärt- eller symptomlindring. Om du ens får det. Och någon läkare kommer du aldrig att se skymten av. Din vård sköts av sjuksköterskor som i bästa fall har palliativ eller geriatrisk utbildning. I näst bästa fall är man distriktssköterskor, men i de allra flesta fall har sjuksköterskan inte någon adekvat specialistutbildning. Man vet inte man kan göra och man vet inte vad man får göra i livets slutskede. Kontakt med läkare tar man inte för då avslöjar man sin bristande kunskap och erfarenhet. 

Nej, dagens sjukvård av gamla i hemmet är bristfällig och när vi kommer till vård i livets slut är det närmast obefintlig i många kommuner. Förfärligt.

Äldreomsorg – Värdig vård i livets slutskede

Skrik, panik, oro och mycket spring eller total tystnad och ensamhet. Ingendera är något värdigt slut på en livsgärning. Ändå är dessa ytterligheter vardag inom äldreomsorgen. Många anhöriga kan vittna om detta.

Skall vi ta avsked hemma eller på ett sjukhus eller på ett hospice? Ja, på det finns nog inte ett svar utan många. Det enkla svaret är förstås att avskedet skall vara värdigt.

Det är inte alla gamla som somnar in lugnt och stilla. Många för en hård dödskamp med en ångest som smittar av sig på omgivningen. Det uppstår oro och skrik bland personalen eller så smiter man undan och låter den gamle ligga ensam. Detta antingen man vårdas hemma eller på sjukhus. För ett tiotal år sedan var det många kommuner och landsting som inrättade hospice och palliativa enheter. Avdelningar som är specialiserade på livets slutskede. Palliativ vård innebär omsorg om och trygghet för den döende medmänniskan.  Behandlingen är en samverkan mellan information, omsorg, läkemedel, smärt- eller symtomlindring samt vårdpersonals och närståendes stöd. Målet är att göra vårdtagarens sista stunder så fina som möjligt.

Men vad har hänt med viljan att ha kvalificerade enheter för livets slutskede? Jo, den har minskat på många håll. Istället för att möta behovet och bygga ut fler specialiserade kliniker eller motsvarande så har man av så kallade ekonomiska skäl lagt ner många enheter. Man lämnar den goda vården i livets slutskede åt sitt öde. På något sätt ordnar det sig i alla fall, tycks politiken mena. Och det gör det förstås. Men många äldres slut är idag inte värdiga. Man vårdas på överfulla medicinavdelningar eller andra avdelningar där yngre patienter med rimliga prognoser alltid har tids- och behandlingsföreträde. Eller får man ligga hemma och skrika i sin ensamhet och hoppas att sjuksköterskan hinner titta in innan dagens slut och ge en dos smärtlindring.

Nej, det är faktiskt dags att lagstifta om kommunernas och landstingens skyldighet att erbjuda palliativa enheter eller åtminstone kunskap. Idag gäller det att dö i rätt kommun om man inte i livets slutskede skall riskera anfäktas av en förlamande dödsångest. Och våndan behöver inte komma inifrån. Den kan skapas av en stirrig och jäktad omgivning.

Äldreomsorg – Dagens system medför livsfara

Ibland funderar jag på vad vanliga människor tänker om dagens äldrevård. Jag tänker då på alla dem som inte arbetar eller har arbetat inom verksamheten eller så. Någon tycker kanske att allting verkar fungera bra, medan andra anser att äldreomsorgen verkar vara bortom all kontroll. Tja, båda bilderna är säkert lika sanna. Men att det finns stora förbättringsutrymmen är nog ställt utom allt tvivel.

Idag tänkte jag återvända till de särskilda boendena eller snarare bristen på desamma. En brist som faktiskt är mycket skadligare för brukarna än vad som oftast kommer fram.  Bristen gör att många riktigt sjuka äldre får bo kvar hemma. Men sjukdomarna finns där och det blir ofta besök på sjukhuset med hjälp av ambulans.  Ett stort antal dör faktiskt i ambulansen. Man orkar inte med de ständiga förflyttningarna. Om denna tråkiga situation har jag skrivit tidigare.

Men idag tänkte jag främst peka på det faktum att många äldre väntar så länge på plats i ett särskilt boende att det i praktiken är för sent. Det är förhållandevis vanligt att en äldre person som flyttar till ett särskilt boende avlider inom några veckor. Ja, det är så vanligt att det är anmärkningsvärt. När man står med facit i hand kommer tankarna direkt. Det hade varit bättre att bo kvar hemma. Då hade kanske livet varat ett halvår till eller mer.

På något sätt verkar många gamla ge upp livet när man i ett allt för sent skede får plats på boenden. Man har svårt med det nya och ovana. Man slår inte rot. Allt kan kvitta. Och så infinner sig livets sista stund med raketfart.

Nu skulle man kunna dra slutsatsen att det är bättre att bo kvar hemma till livets slut. Men det är en politisk tolkning. Vanligt sunt förnuft säger tvärtom att vi skall ha så många särskilda boenden att en äldre kan flytta dit i tid. Tryggheten på ett särskilt boende förlänger livet och gör det värt att leva. Om man bara får flytta dit i tid! Men vi behöver inte bara fler särskilda boenden, vi behöver få tillbaka de gamla sjukhemmen. Det är mina vädjanden för dagen.

Äldreomsorg - Delade pass är en fara

Man kan tycka vad man vill om att så kallade delade pass nu åter håller på att bli verklighet inom äldreomsorgen. Men skall vi ha heltidstjänster som norm och politiken inte vill skjuta till mer pengar, så blir lösningen just delade pass. De som har ansvaret för verksamheten har inte så mycket att välja på, dessvärre.

 Detta betyder nu inte att jag som person är för delade pass. Absolut inte. Men man måste också komma ihåg att det är många andra yrkeskategorier som har just delade pass. Men det gör förstås verkligheten inte ett dugg angenämare. Mitt budskap är bara så enkelt – om penningpåsen ligger fast är det bara att välja mellan ett antal deltidstjänster eller delade pass. Visst man kan tulla på kvaliteten, men inom äldreomsorgen är denna väg vanskligt för att inte säga direkt farligt. Kvaliteten är så låg som den nästan kan bli. Ett snäpps nedskruvning innebär personfara.

 Finge jag bestämma skulle vi återgå till fler deltidstjänster, men detta verkar vara politiskt inkorrekt. Det är mera politiskt lättsmält med delade turer. Det är ju bara en schemateknisk sak, tycker de ansvariga politikerna. Väl medvetna om att de då inte tänker eller talar sanning. Nej, det handlar inte om schemateknik. Det handlar om ekonomi.

 Låt oss tänka tanken att pengar inte var en restriktion och kvaliteten vore oförändrad. Och vi kör heltid över hela linjen utan delade pass. Då behövs det ca 10% mer personal.  Skulle arbetsuppgifterna räcka till för alla anställda eller skulle man per automatik öka på raster, rökpauser och annan fri tid. Nej, det tror jag inte. Den större delen av personalen är ansvarskännande. Och ytterst är det är en arbetsledningsfråga. Fast inom äldreomsorgen är det inte mycket fasthet i ledningen. De glider omkring och förtrycker både sitt kunnande och sitt ansvar.

En sak kan vi omedelbart slå fast. Brist på arbetsuppgifter finns inte inom äldreomsorgen. Snarare brist på handling. Men kan vi då hoppas på mer pengar till äldreomsorgen? Nja, troligen inte. Snarare tvärtom. Och därmed har vi färdplanen utstakad. De delade passen har kommit för att stanna. Acceptabelt för brukarna, men dåligt för personalen. Och det är aldrig bra när grupper ställs mot varandra. Det kommer då att successivt gå utför med kvaliteten. Skall brukarna må bra, måste personalen må bra. Så enkelt är det. Men vill personalen ha deltid då? Jo, faktiskt, det finns mången personal som nöjer sig med deltid. Skälen kan vara olika, men personerna finns och trivs med en lägre sysselsättningsgrad! Frihet att välja borde vara ledstjärnan. Men allra helst - Mer pengar till äldreomsorgen.

Äldreomsorg – Lagen om valfrihet (Lov)

Idag återvänder jag till ett kärt gammalt ämne nämligen att Lov kan tillämpas för måltider inom hemtjänsten. Men så sker inte alltid eller särskilt ofta – varför detta?

Det är bra att man på allt fler kommuner kan välja sin utförare av hemtjänsten, men det är mindre bra att man inte har samma möjlighet ifråga om måltider. Åtminstone finns denna möjligheten mera sällan. Saknas det kunskap inom kommunerna eller vad kan motståndet bero på? I vart fall beror det inte på priskonkurrens för så är inte lagen uppbyggd. Kommunerna sätter sitt pris både mot brukaren och mot leverantören. Konkurrensen gäller således ”bara” kvaliteten. Och det har förstås sina fördelar.

Men kanske är det så enkelt att det finns en dold misstro med äldres förmåga att göra egna val. Och om så är fallet blir man bedrövad. Jag hoppades och trodde vi kommit bort från hållningen att byråkrater alltid vet bäst, men man vet inte. Det kanske finns några kvardröjande besserwissrar här och var.

Vad jag tror skulle kunna vara en orsak är svårigheter med logistiken. Har man många leverantörer kan det uppfattas svårt med leveranserna. Nu behöver inte kommunen lägga sig i detta utan överlåta marknaden att söka kostnadseffektiva lösningar. Men om man skall lägga sig i skulle man kunna upphandla en distributör och sedan låta denna sköta sista ledet. Valfriheten kommer då att gälla det väsentliga nämligen maten.

När vi öppnar upp måltidsfrågan kommer det sannolikt att ske en utveckling i stort till gagn för varje brukare.  Tänk dig själv att äta micrad plastinpackad mat varje dag som rullar i ett tre veckors scheman. Nej, bättre är lösningar är av nöden nödvändiga.  Jag tycker SKL skall ta tag i denna fråga och komma med klara och tydliga riktlinjer som både är bra för kommun och brukare.