Äldreomsorg – Lagen om valfrihet (Lov)

Idag återvänder jag till ett kärt gammalt ämne nämligen att Lov kan tillämpas för måltider inom hemtjänsten. Men så sker inte alltid eller särskilt ofta – varför detta?

Det är bra att man på allt fler kommuner kan välja sin utförare av hemtjänsten, men det är mindre bra att man inte har samma möjlighet ifråga om måltider. Åtminstone finns denna möjligheten mera sällan. Saknas det kunskap inom kommunerna eller vad kan motståndet bero på? I vart fall beror det inte på priskonkurrens för så är inte lagen uppbyggd. Kommunerna sätter sitt pris både mot brukaren och mot leverantören. Konkurrensen gäller således ”bara” kvaliteten. Och det har förstås sina fördelar.

Men kanske är det så enkelt att det finns en dold misstro med äldres förmåga att göra egna val. Och om så är fallet blir man bedrövad. Jag hoppades och trodde vi kommit bort från hållningen att byråkrater alltid vet bäst, men man vet inte. Det kanske finns några kvardröjande besserwissrar här och var.

Vad jag tror skulle kunna vara en orsak är svårigheter med logistiken. Har man många leverantörer kan det uppfattas svårt med leveranserna. Nu behöver inte kommunen lägga sig i detta utan överlåta marknaden att söka kostnadseffektiva lösningar. Men om man skall lägga sig i skulle man kunna upphandla en distributör och sedan låta denna sköta sista ledet. Valfriheten kommer då att gälla det väsentliga nämligen maten.

När vi öppnar upp måltidsfrågan kommer det sannolikt att ske en utveckling i stort till gagn för varje brukare.  Tänk dig själv att äta micrad plastinpackad mat varje dag som rullar i ett tre veckors scheman. Nej, bättre är lösningar är av nöden nödvändiga.  Jag tycker SKL skall ta tag i denna fråga och komma med klara och tydliga riktlinjer som både är bra för kommun och brukare.

Omsorg – Tio miljarder till sociala frågor

”Riksdagen investerar tio miljarder extra inom den sociala sidan.” Detta stod inte att läsa i någon tidning. För det har inte hänt och kommer nog inte att hända heller. Trots att det kanske vore den klokaste investering vi kan göra i vårt samhälle. Så mycket nöd och misär som det finns.

Aldrig i modern tid har fattigdomen och utsattheten varit så stor som nu. Kanske det inte syns från teve-soffan. Men det finns många som kan vittna. Poliser, socialarbetare, präster och diakoner, frivilligarbetare, psykvården mfl. De vet hur verkligheten ser ut. Hur stor nöden är. Men det finns ingen som frågar. Sannolikt är makthavarna rädda för svaren. Det är bättre då för maktens män och kvinnor att stoppa huvudet i sanden och låta solen värma den egna baken.

Samhället verkar ha ställt in sig på att vi skall ha ett lidande och pliktande undre skikt. Andra till varnagel. Men faktiskt också till tröst och glädje. Det finns en lindring i att någon annan trots allt har det värre. Känn tacksamhet och förnöjsamhet i din vardag och bry dig inte om de andra, svaga. De har sig själv att skylla för de har inte tagit tillvara sina förmågor. Vår vardag kapslar in oss i värn mot rädslan och fruktan.

Man kan inte göra något för alla dessa utsatta människor av allehanda slag. De vill inte själva. Nonsensprat, säger jag. De allra flesta av kunderna på socialtjänsten, eller som lever på bidrag i olika former, vill bidra med sitt arbete. Men de har ingen chans och får inget stöd. Varje satsning ses som en kostnad och inte som en investering. Så låter det inte när vi talar om andra samhällsektorer som infrastruktur, sjukvård eller skola. Då kan det finnas pengar. Men inte när det gäller den sociala sidan. Den anses bara tärande. Detta trots att avkastningen på varje satsad krona är god.

Jag tycker att kommuner och staten inte bara skall ha driftsbudget på den sociala sidan, man skall ha också har investeringsbudget. Driftsbudgeten kan vi ha för att hålla igång verksamheterna i form av socialtjänsten med mera. Investeringsbudgeten skall vi ha för att hjälpa alla de människor som hamnat utanför gemenskapen och tryggheten. De skall hjälpas till ett aktivare och meningsfullare liv.

Äldreomsorg – Mera om Godmanskapet

Myndigheterna verkar missbruka rättsinstituten förvaltarskap och god manskap.  Absolut långt ifrån frekvent, men alltför ofta för att saken inte skall uppmärksammas. Jag har skrivit om problemen tidigare, men har efterhand  jag blivit alltmer uppmärksam på oskicken.

En god man eller förvaltare hjälper eller företräder en person som saknar rättslig handlingsförmåga eller på något sätt är hindrad att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller ta hand om sig själv. Det är kommunens överförmyndarnämnd som ansöker hos tingsrätten att en god man eller förvaltare utses.

 Det missbruk som förekommer är att anhöriga vill ha ett tingsrättsbeslut på något på någon form av institut, eller att en utförarorganisation vill ha det, eller att socialförvaltning eller sjukvård önskar detta. Bevekelsegrunderna är olika men syftet är alltid att från någon punkt underlätta för sig själva i det egna arbetet. Syftet är inte den enskildes bästa som lagstiftaren tänkt sig. Syftet är alltför ofta att kväsa aktiva anhöriga som ställer krav, oftast rättmätiga krav. Eller anhöriga som vaktar det framtida arvet.

Men kan man som enskild person få en god man eller förvaltare så där rakt upp och ner? Ja, faktiskt! En organisation som tex. hemtjänsten kan anmäla till överförmyndarnämnden behovet av god man. Sen behövs bara ett läkarintyg, som överförmyndarnämnden beställer, och som beskriver personens hälsa och oförmåga att ta vara på sig själv. Och saken är nästan klar.  Jo det är sant, tingsrätten skall besluta, men det är en transportsträcka. Visst skall tingsrätten kontakta personen ifråga och söka samtycke, men står det i ansökningshandlingarna, och stöd ges i läkarintyget, att personen tar skada av en kontakt så kan ett förordnande komma utan att personen vet något.

Syftet är självklart gott med denna ordning, men systemet kan missbrukas. Och så görs också. När tingsrätten väl fattat ett beslut är det nästan stört omöjligt att få ett förordnande upphävt. I vart fall fordras det mycket arbete. Som självklart den aktuella personen inte orkar med. Personen får lida utan att kunna ta tillvara sin rätt. Om man inte har krya närstående och så.

Lösningen på detta problem är nog inte ändrad lagstiftning utan att tingsrätterna skall vara betydligt uppmärksamma på det faktiska behovet. Och inte blint lita på de uppgifter som kommer fram i ansökan. Men det viktigaste av allt är överförmyndarnämnden inte låter sig styras av andra organ i kommunen. Nämnden skall vara saklig i sitt arbete. Man jobbar för den enskilde. Inte för kommunala arbetskamrater eller andra ovidkommande intressen. Överförmyndarnämnderna är inte fullt ut kompetenta på sina håll, som det verkar.

Äldrevård – Hon stal från de gamla

Hon var undersköterska på ett äldreboende men hon var också systerdotter till kommunalrådet i en norrlandsstad. Jag tar det från början.

 Undersköterskan som var strax under trettio år hade arbetat på boendet en drygt tre år. Kanske inte med de bästa vitsorden, men ändå acceptabelt. Ja, allt är relativt. I äldreomsorgsbranschen får man många gånger ta vad man får. Sån är verkligheten. Hon var lite butter och tvär mot de äldre. Men inte stötande på något sätt. Det var bara hennes personlighet. Visst, hon hade ett sannolikt skydd genom sitt släktskap. Hon visste att hon spelade i en egen division.

 Nåja, så småningom började vi upptäcka stölder på boendet. Enhetschefen med flera försökte vara så uppmärksamma som de kunde. Och polisen kopplades in, men man fick inga direkta uppslag eller misstankar. Det var kontanter och guldsmycken som stals. Men polisen hade varit med förr och begärde ut listor på dem som jobbade på boendet.

 Efter någon månad blev vi informerade om att de var något på spåret. Man hade hos pantbanken funnit smycken som inlämnade av en anställd. Lite väl enkel upplösning kan man tänka. Nja, så enkelt var det inte. Den person man var på spåret hade använd ett gammalt körkort att legitimera sig med. Ett körkort där namnet i ett tidigare äktenskap stod angivet. Men denna förslagenhet lurade inte polisen.

 Så småningom fick vi reda på namnet på personen och det visade sig vara kommunalrådets systerdotter. Hon kom också att så småningom bli dömd för stölderna. Men nu hade vi den arbetsrättsliga sidan att hantera. De interna föreskrifterna och gällande praxis var glasklar – Avsked är påföljden. Inte ens facket hade egentligen något att invända även om man pliktskyldigt hävdade annat.

 Men så var det förstås det här med släktskapet. Ganska snart fick jag propåer om att kvinnan inte borde avskedas. Vi borde söka förmildrande omständigheter. Några sådana stod inte enligt mitt tycke att finna. Snarare tvärtom. Det fanns synnerliga besvärande omständigheter. Men trycket fortsatte. Eftersom det låg på mig att förhandla begärde jag skriftligt besked om jag skulle inta annan hållning än som följer av regelsystemet och praxis. Jag erbjöd mig också att stiga åt sidan och låta någon annan ta förhandlingen. Det ville man inte. Det fick inte se ut som om kommunalrådet hade varit inne styrt i ärendet. Man förstod absolut riskerna i så fall. Men man ville ändå uppnå resultatet att kvinnan fick behålla sitt jobb. Hon var ju så bra enligt kommunalrådet. Det var ett tillfälligt felsteg hon hade gjort. Jag backade inte och resultatet blev att kvinnan fick sluta. Tack o lov.