fredag 16 december 2011

Äldreomsorg – Driv inte individualiseringen för långt

Utvecklingen inom äldreomsorgen gör mig ibland något betänksam. Till exempel finns det idag nya "moderna" korttidsboenden som inte har några gemensamma ytor. De så kallade dagrummen är borttagna. Det finns inga ytor för gemenskap. Istället finn det teve på varje rum. Ja, till och med platteve.

Nästa steg blir väl att de gemensamma rummen som dagrum med mera tas bort från ordinarie äldreboenden. Eller att maten börjar serveras på rummen för alla. Denna utveckling skulle inte förvåna mig ett endaste dugg. Den har förresten redan börjat! Äldreomsorgens företrädare verkar inte förstå att människan är en social varelse. Många äldre vill inte sitta och uggla på sina rum. De vill ut och tala med andra. Vi vill umgås, få intryck, få lära in och ut. Skratta och vara glada i andras sällskap.

Men människan vill också ha sin privata sfär. Men denna får inte överbetonas. Det är så lätt att gömma krassa ekonomiska överväganden i den fina omtanken om den enskilde. I den goda omsorgens namn kan mycket dumt hittas på såsom att gemensamma ytor tas bort så att brukarna inte normalt kan umgås på boendena. Man vill stärka den enskildes boendesituation. Men även den starka fokuseringen på hemtjänsten kan ifrågasättas. Kvarboendeprincipen och Hemtjänsttanken kan drivas så långt att hemmet blir ett fängelse den gamle. Han eller hon träffar aldrig andra personer än vid hemtjänstens minst sagt snabba besök. Av dygnets tjugofyra timmar är den gamle ensam i tjugotre timmar.

Jag har sagt det förr och säger det än en gång – äldreomsorgen måste back to basic. Idag sysslar vi mest med suboptimering av andra faktorer än de som är väsentliga för den gamle. Äldreomsorgen måste byggas upp från grunden, det vill säga utifrån de äldres behov och önskemål.

fredag 9 december 2011

Äldreomsorg – Är äldreomsorgen av godo?

Många äldreomsorger fungerar alldeles utmärkt. Och de vård- och omsorgstagare som har möjligheten att välja dessa är gratulera. Men det finns också alltför många omsorger som man verkligen inte vill att någon skall drabbas av. De närmast omyndigförklarar sina omsorgstagare. När man som äldre hamnar i dessa omsorgers klor är man utan inflytande. Allt utgår från organisationens vilja och förmåga eller personalens nådiga vilja till handlande. Som brukare är man utan inflytande. Detta antingen vi talar om särskilt boende eller hemtjänst.

Bäste läsare tänk dig att inte själv få bestämma när du vill stiga upp eller gå lägga dig. Tänk dig att inte få bestämma när du skall äta frukost eller lunch. Inte vad du skall äta eller ha för kläder på dig. Andra bestämmer över huvudet på dig. Ena dagen får du frukost kl åtta, nästa dag kommer personalen halv tio. Aldrig några fasta rutiner eller kända rutiner. Det blir som det passar organisationen.

Duscha idag? Inte tal om. Du duschade för en vecka sedan. Gå ut när det är fint väder? Inte tal om. Sitta på balkongen? Ja, om du kan ta dig in själv. Ta ett bad i karet? Helt uteslutet. Få känna doften av hemlagad mat? Helt uteslutet. Klippa naglarna? Hinner inte idag. Lägga håret? Hinner inte. Hjälp med stödstrumporna? Nja, du får försöka själv först. En tårtbit till kaffet på födelsedagen? Hinner inte. Gå till optikern? Vi får se längre fram. En flaska vin till födelsedagen? Vet hut. Här super vi inte.

Tänk dig att inte få vara med och bestämma något i din egen vardag. Du är helt utlämnad till organisationens gottfinnande och personalens godtycke. Ditt liv är en ständig väntan på att någon liten del av dina önskningar i nåder skall bli uppfylld. Du är ständigt beroende av vilket humör personalen är just den dagen. Eller att alla är i tjänst. Är någon sjuk eller föräldraledig blir det du som får betala priset med lägre vård och omsorg. Detta är vardagen för många äldre. Tvi vale!

fredag 2 december 2011

Äldreomsorg – Aktivare äldrehälsovård önskas

Det finns säkert mycket att säga om dagens skolhälsovård, men den verkar trots allt fungera bättre än äldrevården. Eleverna erbjuds normalt hälsobesök tre gånger under grundskoletiden samt en gång i gymnasiet. Hälsobesöken omfattar bland annat kontroll av längd, vikt, syn och hörsel. Några gånger under skoltiden har skolsköterskan också hälsosamtal med eleven.

Något motsvarande finns inte inom äldreomsorgen. En vårdtagare kan bo på ett äldreboende i tio år utan att träffa en läkare. Det samma gäller äldre personer med eget boende. Några hembesök av läkare är det då inte tal om. Den gamle får i så fall själv släpa sig till vårdcentralen.

Men en lite ljusning kan likväl skönjas. Vissa, framförallt privata vårdcentraler, erbjuder hembesök. Det finns också vårdcentraler som har läkare inriktade på äldre. De har kanske inte geriatrisk specialistkompetens, men ändå kunskap och intresse för äldre. Så borde vara på fler ställen.

Den här frånvaron av läkarkontakt får konsekvenser. Det finns hälsoproblem som inge bryr sig om idag. Till exempel frågor som är kopplade till det ortopedtekniska området. Många äldre lider av halgus valgus, sneda ryggar, olika längd på benen mm. Hjälp finns att få. Men det verkar inte gälla våra äldre! För utan läkarkontakt och hälsokontroller får den gamle lida på med sina krämpor.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen- Äldrehälsovården måste reformeras från grunden. Dagens lösning och tillämpning är en skamfläck. Vården är till för de äldre, inte tvärtom!

fredag 25 november 2011

Funktionsnedsättning – Musik och tal ger problem

Det är inte alla förändringar som gör det lättare för personer med funktionsnedsättningar. Idag tänkte jag ta upp kombinationen tal och bakgrundsmusik i teve och radio. Något som ökat kraftigt de senaste åren. I de flesta teve och radiokanaler är det numera vanligt att talade inslag mixas eller inramas med bakgrundsmusik eller effektljud. Det är flashigt och säkert från vissa utgångspunkter både kommersiellt och publicistiskt klokt och riktigt, men det är sannerligen till förfång för personer med hörselnedsättning. Ibland kan det vara helt omöjligt att höra vad som sägs. Inte ens bakgrundsmusiken kan man lyssna till. Det vore i alla fall en liten tröst. Nej, det blir bara gröt av alltsammans. Problemen har tilltagit i alla media och kanaler, fast P1 och P2 är än så länger inga stora syndare. Men det är väl bara en tidsfråga. Jag måste också nämna programmet Da Capo i P4 som en god förebild.

När det gäller tevekanaler kan man sätta på texten, när den finns tillgänglig, och på så viss inte förlora alltför mycket talad information. Men det är ingen riktigt god lösning. Ögonen fixeras vid undertexten och så missar man så mycket annat i bilden. Och när det gäller radio är denna hjälp med undertext inte möjlig. Det finns på marknaden också vissa tekniska hjälpmedel som man kan använda i kombination med hörapparat, om man nu har en sådan. Trådlösa system som sänder en signal från TV direkt in i din hörapparat eller så kallade slingförstärkare från teve till hörapparat. Det ät jättefint med alla nya produkter. Men de verkar inte vara riktigt hundraprocentiga. Problem kan kvarstå.

Det man önskar sig är en teknisk lösning där konsumenten själv kan bestämma balansen i ljudet. Då kan personer med hörselnedsättning ta bort bakgrundsljudet och även förstärka de frekvenser som är bekvämast. Men intill dess får vi nog sätta vår tillit till medieföretagen att de i god samverkan med handikappförbunden tar fram en policy eller motsvarande för att nå till en genomtänkt strategi för bakgrundsmusik, effekter med mera allt i syfte att på bästa sätt få kvalitet på mixningen där sådan måste förekomma.

fredag 18 november 2011

Funktionsnedsättning – Vardagliga problem

Enligt färdtjänstlagen kan personer med funktionsnedsättning och som har svårt att förflytta sig på egen hand få färdtjänst. Färdtjänstresorna görs oftast med taxibilar. Personer med funktionsnedsättning såsom nedsatt syn, rörelseproblem kan ha beviljad rätt till färdtjänst. Och detta ämne – färdtjänsten - tycks vara outsinligt när det gäller problem.

Idag tänkte jag hålla mig till personer som har färdtjänst och som blir förälder. I teorin skall detta inte vara något problem. Det är bara begära ändring/komplettering av beslutet så att även det lilla barnet skall få följa med. Men detta är i teorin. Verkligheten är inte lika enkel. Det finns många kommuner och färdtjänstansvariga som inte vill bevilja rätt för det lilla barnet att få följa med. Eller som segar med beslutet i hopp om att behovet skall sjunka undan. Det kan bli många samtal för den nyblivna föräldern att ringa.

Skulle man nu ändå få ett positivt beslut så småningom så är inte problemen över. Snarare eskalerar de nu. För de taxibolag eller så som just för stunden sköter färdtjänsten kan komma ha svårt att leverera tjänsten – transport med litet barn. Beställer du en resa och uppger behov av bilbarnstol kan du ge dig katten på att bilen kommer utan bilbarnstol. När du påtalar saken säger man att beställningen visst inte innehöll begäran om bilbarnstol. Och så blev det ingen resa. Andra försvar kan vara att den grundläggande beställningen från färdtjänsthuvudmannen inte innehöll krav att tillhandahålla bilbarnstol. Eller att man inte hunnit utbilda alla förare i regelverket än. Eller att du själv skall tillhandahålla bilbarnstolen!

Skulle taxibilen komma och ha med sig en bilbarnstol är inte problemen över. Stolen går ofta inte att fästa. Den är inköpt till en annan bilmodell. Eller kommer man med en bakåtvänd stol när en framåtvänd är beställd. Min undran är närmast försynt. Måste det vara så här krångligt? Det handlar ju ändå om en förhållande liten grupp och en synnerligen enkel prestation som taxibolagen borde klara av. Det funkar ju oftast med bilbarnstol när andra föräldrar åker taxi. Varför skall det var så krångligt när uppdraget är färdtjänst? Jag bara undrar!

fredag 11 november 2011

Omsorg – Vård på bättre villkor

I två inlägg har jag behandlat huvudproblemet i vård och omsorg nämligen avsaknaden av hälsoekonomiskt tänkande. På det området finns mycket att göra. Kvalitetsjusterade levnadsår, eller QALY är ett mått med vilket man kan jämföra olika medicinska insatser mot varandra. Detta är ett bra instrument. Men här har vi ett problem. Äldrevårdens insatser är inte särskilt väl beskrivna i underlaget. Men det är absolut inget hinder. Det är bara att sätta igång och komplettera detta och det kan göras på nationell basis.

Idag tänkte jag dock att ge mig på nästa stora brist det vill säga avsaknaden av leantänkande. Lean är ett synsätt hur man i en organisation hanterar resurser. Målet med Lean är att hitta och ta bort sådana förhållanden i en produktionsprocess som inte skapar värde för slutkunden, eller annorlunda uttryckt - Mer produktion för mindre arbete.

Inom landstingsvärlden tror jag det är både möjligt och lämpligt att arbeta med leantänkande. Visst brister det hälsoekonomiska tänkande i sjukvården, men det bör inte lägga oöverstigliga hinder i vägen för att se på och förbättra olika produktionsprocesser med hjälp av Lean. Man kan nog arbeta med både hälsoekonomi och Lean samtidigt.

Men när vi kommer till den kommunala nivån blir jag mera tveksam, kan man så där rakt upp och ner utveckla äldreomsorgen och den kommunala sjukvården. När hela verksamheten är så felorganiserad från början. När det inte är ordning på de övergripande strukturer, lönar det sig då att arbeta med produktionsprocesserna? Ja, inte vet jag. Kanske, men det är liksom att börja i fel ända.

Det klokaste man skulle kunna göra med äldreomsorgen är att ta ett rejält utredningstag och sedan organisera efter ett hälsoekonomsikt tänkande. Därefter kan man klämma i med leantänkande på de olika produktionsprocesserna. Då skulle samhället få ut mycket mer verksamhet för de insatta resurserna. Till patienternas fromma! (Och till en lägre kostnad)

fredag 4 november 2011

Äldreomsorg – Omsorg på vilsna villkor?

I mitt förra inlägg behandlade jag begreppen ”god hälsa” och ”lika villkor”. Jag efterlyste ökad tillämpning av ämnet Hälsoekonomi för att få bättre utnyttjande av resurserna inom sjukvården. Ett av de stora områden som borde genomlysas är fördelningen mellan öppen- och slutenvården. Har vi den klokaste fördelningen idag? Jag har mina tvivel. Sannolikt skulle budgeten behöva förändras mot ökade resurser till kvalificerad sjukvård. Det mesta talar för att detta är hälsoekonomiskt rätt.

Och när vi kommer till äldrevården lyser det hälsoekonomiska tänkandet helt med sin frånvaro. Och här är situationen än mer komplicerad genom att vi har två huvudmän. Någon gemensam prioritering mellan huvudmännen förekommer nästan inte. Ja, egentligen är det värre än så. Man tillämpar eller känner inte ens till att den etiska plattform, som riksdagen beslutat om, skall styra alla de prioriteringar som görs i hälso- och sjukvården.

Kort sagt är det som följer. Det finns ingen hälsoekonomisk avvägningen mellan de sjukvårdsinsatser som görs av landsting och kommun. Uppdelningen är en följd av politiska ställningstaganden, fjärran från hälsoekonomiskt tänkande. Det finns inte heller någon hälsoekonomisk avvägning mellan vård och omsorgen på kommunal nivå. Uppdelningen är en följd av ickepolitiskt ställningstagande. Det har så att säga blivit som det blivit. Man behöver nog inte tänka många tankar innan man inser problemen. Under dessa premisser kommer budgeten aldrig att räcka till och sån är ju verkligheten också!

Ett lysande exempel på tokerierna är den eviga diskussionen om hemtagning av färdigbehandlade äldre patienter från sjukhusen. Landstingen tycker kommunerna skall skynda på. Medans kommunerna ibland finner det enklast eller ekonomiskt klokt att låta vårdtagaren ligga kvar en extra vecka eller så. En hälsoekonomisk analys skulle snabbt ge ett tillförlitligt svar. (Ta hem snabbt brukaren när vården är klar!!)

Men det går också att höja blicken. Skall vi verkligen ha kvar denna konstlade uppdelning av sjukvårdsansvaret för äldre. Ett litet exempel. I samma trappuppgång kan det till två 75-åriga patienter komma två skilda distriktssköterskor, i det ena fallet från kommun och i det andra från landstinget, för att utföra likartade insatser. Och sköterskorna känner inte ens till varandras uppdrag.

Jag undrar om det finns något samhällsområde där kunskapsbristen är så skriande stor som inom äldreomsorgen. Det finns mycken fin forskning inom området socialt arbete. Men den ger ingen eller svag vägledning ifråga om hur man kan använda de tillgängliga resurserna inom äldreområdet så klokt som möjligt. Här behövs verkligen skolas fram duktiga hälsoekonomiska forskare som framöver kan hjälpa till med att få ordning på äldreomsorgen. Dagens situation måste få sitt bortre parentestecken så fort som möjligt. Samhället orkar inte med ineffektiviteten i längden.

fredag 28 oktober 2011

Omsorg – Vård på okända villkor eller vård på lika villkor

Hälso- och sjukvårdslag (1982:763) anger: 2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Denna portalparagraf innehåller två viktiga upplysningar nämligen ”god hälsa” och ”lika villkor”. Två budskap som i förstone kan synas lika enkla som självklara. Inget att fundera över. Men är det så enkelt?

Nej, enkelt är det inte. Många har funderat över denna paragraf. I mars 1995 presenterade kanske det största arbetet när Prioriteringsutredningen avgav sitt slutbetänkande ”Vårdens svåra val”, SOU 1995:5. Utredningen leddes av Jerzy Einhorn. Utan att mena något illa vill jag påstå att tankarna i huvudsak var politiskt hållna och många aspekter kom inte med. Därefter har det kommit några andra genomarbetade publikationer som tydliggör svårigheterna. Här och nu tänkte jag främst fundera utifrån begreppet lika villkor.

Man kan nog med fog säga att fortfarande tillämpas eller redovisas inga tydliga principer för fördelning och prioritering av sjukvårdsresurserna av varken stat eller landsting. Och fortfarande finns det inga öppna och redovisade beslut om den faktiska fördelning och prioritering av resurserna. Med öppenhet menas att man redovisar alternativ och beslutgrunder. Det finns heller inga mål för vad man vill uppnå med sjukvården. Är målet största möjliga hälsa för insatta medel eller är det något annat? Ja, därom vet vi enkla medborgare inget.

Om man vill uppnå största möjliga hälsa under förbehållet begränsad budget, ja då bör man i så fall tillämpa någon form av hälsoekonomiskt tänkande. Hälsoekonomi är en fungerande metod som kan hjälpa till att göra kloka val när de begränsade ekonomiska resurser, som finns tillgängliga för hälsa och vård, skall fördelas. Man kan ex. jämföra ett läkemedel med en operation.

En hälsoekonomisk analys ger oss vägledning om vilka behandlingar som är mest kostnadseffektiva. Givetvis kommer även andra faktorer in i bilden såsom etiska och politiska överväganden. Är det rimligt att driva optimeringen så långt att man helt stryper resurserna till någon sektor. Nej, förmodligen inte, i vart fall inte i de flesta fall. Därför måste analyser byggas på och kompletteras med etiska och politiska överväganden.

Skall vi fortsätta ha alla dessa vårdcentraler? Vad jag vill komma fram till är att vi har en budget för hälso- och sjukvårdsarbete, som sannerligen inte räcker till, men vi har ingen djuplodande diskussion hur vi på bästa sätt skall använda det vi har. Och absolut en för liten eller bristfällig tillämpning. Kanske beroende på att samhällets satsning på forskning och studier omkring hälsoekonomi är alltför begränsad. Och de forskare med flera som finns är alldeles för tysta i debatten. Man tar liksom ingen plats. Det är min övertygelse att vi skulle kunna ha en mycket bättre sjukvård om vi bättre analyserade hälso- och sjukvården utifrån hälsoekonomiskekonomisk teori och empiri. Dessutom skulle vi få bättre underlag för implementering av ny teknologi och nya behandlingar. Alltså, fritt fram för fler professorer inom hälsoekonomi eller motsvarande. Det tjänar vi alla på. Vill man uppnå en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen så är den framkomliga vägen tillämpning av det vetenskapliga ämnet Hälsoekonomi.

Varför nu detta inlägg när jag normalt skriver om äldreomsorgen. Jo, jag tror att både sjukvården och äldreomsorgen skulle må väl av ett stringentare tankesätt. Det fins alltför mycket prestige, slentrian och kostnadsineffektivitet i båda verksamheterna. Samhället orkar framgent inte bära de kostnaderna som den dåliga tillämpningen idag leder till. Och äldreomsorgen är den verksamhet som drabbas hårdast!! God äldreomsorg kräver ett hälsoekoniskt tänkade i alla led.

fredag 21 oktober 2011

Äldreomsorg – Är den särskilda kosten är tillbaka?

För några år sedan fick ett antal kommuner för sig att man inte skulle tillhandahålla specialkoster längre. Många äldreomsorger tog därmed bort bla diabetikerkosten. Ett mindre antal lät också ta bort specialkosten för gluten- eller laktosintoleranta. Syftet var som alltid att spara pengar. På något håll försvann till och med skorpan till eftermiddagskaffet. Förändringarna skedde utan kontakt med vare sig läkare eller dietist. Märkligt eftersom en felaktig kost är lika allvarligt som en felmedicinering.

Som jag förstått är specialkosten i de flesta kommuner tillbaka nu! Men fortfarande brister det i nutritionskompetensen. På såväl äldreboendena som i hemmen (hemtjänsten) ansvarar sjuksköterskorna för nutritionsfrågorna. Många sköterskor säger själva att deras kunskaper är otillräckliga och att de önskar tillgång till dietist. Och matfrågorna får oftast inget gehör hos förvaltningsledningarna. Vårdpersonalen i övrigt saknar mestadels kunskap om specialkoster och utbildningsbehovet är således stort.

Det riktigt allvarliga är att nutritionsfrågorna aldrig eller på ett bristfälligt sätt tas upp vid olika granskningar och tillsyner. Inte heller undersökarna/granskarna har nutritionskompetens. Kvalitetsgranskningar av maten inom äldreomsorgen måste göras av dietister som på rätt sätt kan utvärdera vad vårdtagarna äter och fånga upp tidiga tecken om det inte fungerar.

Som avslutning vill jag återvända till den enskilde brukaren. Det vanligaste felet är att denne inte får specialkost när det behövs. Men det finns också ett tvärtom problem. Många vårdtagare får specialkost utan en säkerställd diagnos. Detta är förstås inte bra. Risk finns för näringsbrist.

Förbättringsutrymmet är fortfarande stort i kommunerna när det matfrågorna. Mycket löper på i hjulspår som vi borde lämnat för länge sedan. Det saknas en genomtänkt allomfattande filosofi rörande matfrågan i många kommuner. Men dock inte i alla. Det finns lysande undantag. Heder åt dessa som tar brukarna på allvar. Skam över de andra.

fredag 14 oktober 2011

Omsorg – Det finns en skyldighet att delta i samhällsplaneringen

”Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer utformas så att de blir lätt tillgängliga för alla.

Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åtgärder vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets särskilda stöd. Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.”

Ovanstående paragraf är hämtad ur socialtjänstlagen och den är en fantastisk möjlighet för kommunerna och dess socialnämnder att påverka boendemiljöer mm, synd bara att tillämpningen vilar i frid. Det är inte många socialnämnder eller motsvarande som är aktiva inom samhällsplaneringsområdet. I bästa fall får man sig tillsänd en plan på remiss och sedan avger nämnden ett pliktskyldigt yttrande, dvs. att man har oftast inte något att erinra.

Varför är nämnderna så passiva? Ja, det är nog en kompetensfråga - Både hos politikerna och hos dess tjänstemän. Kort sagt, man förstår inte att arbeta med uppgiften. Förtroendemännen ser nog gärna också att samhällsplaneringsfrågor sköts av annan nämnd. Man har nog av problem ändå med den ordinarie omsorgen. Och tjänstemännen? Ja, de saknar utbildning inom området samhällsplanering. Normalt har du under studierna aldrig kommit i kontakt med frågorna. Och då blir en så viktigt uppgift som medverkan i samhällsplaneringen av oförstånd mer eller mindre vilande.

Socialnämnderna måste komma bort från det passiva "lämna synpunkter syndromet" och inse att man har en skyldighet att aktivt medverka i samhällsplaneringen. Detta fordrar som en inledning två viktiga förändringar dels måste kompetent personal med samhällsplaneringsutbildning in på omsorgsnämnderna, dels måste en tydlig plattform rörande arbetssätt tas fram, det vill säga vad och var vill man påverka och hur man vill då arbeta. Sedan är det bara att sätta igång!!

fredag 7 oktober 2011

Äldreomsorg – Dubbla kränkningarna av brukarna

I socialtjänstlagen (SOL) står bland annat att ” Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.” Denna lagtext i kombination med andra passusar i SOL brukar sammanfattas med att insatserna skall utgå från den enskildes behov och önskemål.

Men så är inte tillämpningen i praktiken, lösningarna är oftast kollektiva och stereotypa. Den enskildes personlighet försvinner i alla förutbestämda lösningar och praxis. Som gammal i äldreomsorgen kan man inte fortsätta sitt ”vanliga” liv, som SOL ger möjlighet och rätt till. Några exempel - vårdtagaren blir klädd hipp som happ, även om det är en man eller kvinna som alltid varit noga med sitt yttre, den gamle får inte duscha varje dag även om man gjort det hela livet, man får inga promenader, även om man tidigare gått varje dag. Kort sagt, individen anpassas till besluten istället för tvärtom. Den kollektiva normen sätts över individens behov.

Äldreomsorgen är ett märkligt triangeldrama mellan individ – kommunala regler – behov. Och det är ingen tvekan om att reglerna är starkast. Men det finns fler dramer såsom triangeldramat personal - brukare – anhörig. De senare ser mycket väl förändringar och behov, men personalen tycker de är petiga. Och den gamle är i beroendeställning och tiger mestadels tyst. Och här är det heller ingen tvekan om vem som är starkast och det är personalen.

Det är inte lätt att ha både reglerna och personalen som övermäktiga motståndare. Vem orkar eller vågar då hävda sin rätt utifrån socialtjänstlagen? Kanske är den här dubbla kränkningen av brukarnas person den värsta av alla oförrätter inom äldreomsorgen? De kommunala reglerna sätter sig på socialtjänstlagen och därmed på vårdtagarna.

fredag 30 september 2011

Äldreomsorg – Skall passiv rökning accepteras?

Skall vårdpersonalen tvingas till passiv rökning i vårdtagarnas hem? Svaret är självklart ett rungande - Nej. Och det är inget snack om saken - det är arbetsgivarens skyldighet att lösa problemet. Personalens hälsa är lika mycket värd som vårdtagarnas. Men det finns också en annan aspekt nämligen att det ligger absolut ingen självklarhet att vårdtagaren skall få hjälp under ordinarie villkor när man är storrökare. Utsätter man andra för fara får man ta konsekvenserna.
Vad den enskilde gör i sitt hem är något som samhället normalt inte skall lägga sig i. Och omkring detta faktum är nog alla överens. Det går inte att förbjuda någon att röka eller absolut villkora en insats. Omkring detta verkar det ha utvecklat sig en rättspraxis.

Men jag tror man måste ändra perspektiv. I verkligheten handlar det om konsekvenser för annan part och då hamnar saken i annat läge. Ungefär som att man inte kan sätta igång och storgrilla på sin balkong. Det är den enskilde som själv önskat och ansökt om hjälp enligt socialtjänstlagen och då får den enskilde också finna sig i vissa begränsningar. Brukaren får röka, men då kommer utförandet att ske på ett anpassat sätt. Det är inte stat eller kommun som pressar tjänsterna på någon eller tillämpar en tvingande lagstiftning. Vill den enskilde röka i sitt hem, må han eller hon göra det, men insatserna enligt socialtjänstlagen kommer självklart att anpassas därefter.

Vad kan kommunen då göra? Det första är att lirka med vårdtagaren. Det brukar hjälpa mestadels. Men man kan också begränsa insatserna, man kan genomföra vädring innan insatsen utförs, man kan installera ventilation med mera. Om detta inte hjälper handlar det om skyddskläder, inklusive andningsskydd i någon form. Vad man absolut inte skall göra är att lösa problemet genom att skicka dit rökande personal. Arbetsgivare får under inga omständigheter öka på någons hälsorisk. Rökarna är farligt ute som de är.

Visst kan det se tokigt ut med skyddskläder, men hälsan hos personalen får inte sättas på undantag. Det viktigaste är att omsorgspersonalen inte utsätts för passiv rökning. Det ergonomiska och estetiska löser sig efterhand som marknaden kommer på nya lösningar.

fredag 23 september 2011

Omsorg – Ledsagningen har spårat ur

Jag har skrivit om begreppet ledsagning tidigare, men verksamheten är så viktig att jag nu återkommer till den. Ledsagning vad är det, tänker kanske du som läsare. Och frågan är berättigad. Många kommuner har i praktiken slutat att bevilja ledsagning, trots att det är ett åliggande enligt socialtjänstlagen, och Stöd och service till vissa funktionshindrade. Kommunernas lokala riktlinjer, som man själva skriver och tolkar, innebär i praktiken att nästan ingen idag beviljas ledsagning. Och kommunernas snäva tolkningen verkar dessvärre ha stöd i domstolars tolkning.

Ledsagning är enligt socialtjänstlagen till för alla som på grund av en funktionsnedsättning behöver hjälp för att delta i aktiviteter utanför hemmet. Syftet är att göra det möjligt att träffa vänner, delta i kultur- och föreningsliv, utöva sportaktiviteter, göra läkarbesök, delta i dagverksamhet med mera. Ledsagning kan beviljas oavsett ålder. I praktiken är ledsagning lika med hjälp av en personal vid besök utanför hemmet.

Problemet är att kommunerna i sina riktlinjer ofta har smugit in en passus med ett ungerfärligt innehåll om att behovet av ledsagning beviljas om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Och det är inte så svårt för en biståndsbedömare att påstå att föräldrar, vänner, frivilligverksamheten eller äldreomsorgen eller något annat kan hjälpa till. I teorin är allt möjligt, men verkligheten är inte lika enkel. Oftast hjälper ingen till!!

Även en person med funktionsnedsättning har en självklar rätt till ett eget liv och en lika självklar rätt att värna sin egen integritet. Slutsatsen är lika självklar som enkel – De lokala reglerna för ledsagning måste ses över och ändras. Eller om så behövs måste lagstiftningen förtydligas. Alla de som har behov och rätt till ledsagning skall självklart ha det! Det är ingen kostnadskrävande insats.

fredag 16 september 2011

Omsorg – Dålig ljudmiljö är botten

På senare år har jag fått ett intryck att ljudmiljön på caféer, restauranger och offentliga inrättningar såsom väntrum med mera har blivit sämre. Mycket hänger nog samman med förändrade inredningsvanor. Idag finns det, tack och lov ur allergisynpunkt, inga heltäckningsmattor. Många miljöer har sparsmakat med gardiner. Bord och stolar är av ljudhårt material. Golven är hårda, men lättstädade. Dukarna är sen länge utmönstrade. Ofta finns det kakel på väggarna.
Miljön är kort sagt minimalistisk och avskalad. Till detta kommer att det allt för många gånger finns en ständig bakgrundsmusik. Sen är det faktiskt också så att mycket av det som förr skedde i slutna rum backstage på caféer och restauranger numera sker öppet. Det gäller tillagning av mat, beredning av kaffe mm. Ofta är det mycket slamrande processer.

Sammantaget ger förändringarna en svår ljudmiljö för alla och särskilt svår blir de för dem som har hörselnedsättningar på olika sätt. För hörselskadade kan det vara hart när omöjligt att höra vad andra säger eller att kunna föra ett normalt samtal. Det hjälper inte att öka sin egen röstvolym, för detta har alla andra redan gjort.

Jag vet inte, men jag skulle kunna tänka mig att personer med hörselnedsättningar väljer bort dåliga miljöer. Jag gör det i vart fall. Och antalet personer med hörselproblem är verkligen inte ringa, så det borde finnas ekonomiska incitament till förbättringar. Och när det gäller offentliga lokaler finns det inget försvar. De skall vara bra ljusdesignade.

Jag är varken inredningsarkitekt eller akustiker, men jag skulle tro det finns en hel del enkla medel man kan göra för att förbättra situationen. Det är inte uteslutet att till exempel Hörselskadades riksförbund redan har lämpligt informationsmaterial att sätta i händerna på olika näringsidkare. Jag tror att många krögare mfl är i behov av råd och stöd. Nyttja lokalföreningarna och deras medlemmar som informationsspridare ut mot den lokala verkligheten. Det är i vart fall en god början till en bättre ljudmiljö.

fredag 9 september 2011

Äldreomsorg – Vissa kommuner köper sig fria

Många kommuner sköter sig bra! Dock långt ifrån alla! Det finns ett antal kommuner som har svårt att ta hem sina utskrivna (färdigbehandlade) äldre patienter från sjukhusen. Ansvarsfördelningen mellan kommun och landsting bygger på förtroende och att varje part sköter sin del. Men, som sagt, några kommuner bryr sig inte om att inom rimlig tid ta hem färdigbehandlade äldre. Man skyller på än det än det andra.

Någon gång tycker man att dessa misskötsamma kommuner skulle reflektera och fundera över varför det går bra för många andra kommuner att ta hem vårdtagarna. Och kanske till och med att försöka lära sig ett och annat. Ofta finns det skriftliga överenskommelser mellan kommun och landsting som reglerar hur överväxlingen skall gå till och vilken tid det får ta. Men den följs inte.

Vårtagare som är färdigbehandlande måste raskt ut från sjukhusen. Slöhet i denna del orsakar dubbelt lidande. Dels blir brukarna oroligt kvar alltför länge på sjukhusen, dels ockuperas en viktig sängplats i onödan. En plats som så väl behövs för andra som väntar på behandling. Kommunernas senfärdighet är en del av förklaringarna till de befintliga vårdköerna. Andra som behöver vård drabbas således av kommunernas agerande. Men det verkar inte kommunerna förstå. Man ser bara ett problem – nämligen att man får betala till sjukhuset när man drar över tiden. Och så länge denna syn är härskande finns det bara en lösning nämligen att öka straffavgiften. Landstingen måste tiodubbla kostnaden för sent hemtagande. Då kommer de slöa kommunerna att vakna till. Dessutom måste de kommunala politikerna i socialnämnderna eller motsvarande äldrenämnder begära kontinuerlig information om hur hemtagande fortlöper. De förtroendevalda har ett uppdrag som sträcker förbi den egna verksamheten till ett allmänt samhällsansvar.

Det är inte rimligt att kommunerna för en låg kostnad köper sig fria från sitt ansvar att ge vård och omsorg. Detta var verkligen ingen bärande tanke i äldrereformen!

fredag 2 september 2011

Omsorg – Bra granskat socialstyrelsen

Pressmeddelande från Socialstyrelsen 2010-12-07- ”Oklart vem som har ansvar för barn med psykisk ohälsa.”

”Socialstyrelsen har gjort en omfattande nationell granskning av hela den vårdkedja som har ansvar för vården av barn och ungdomar med psykisk ohälsa och sjukdom. Vårdcentraler, BVC, ungdomsmottagningar, skolhälsovård och öppen och sluten vård inom barn och ungdomspsykiatrin, BUP, har inspekterats.”

”På många håll saknas förebyggande och tidiga insatser för barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Barnet riskerar att helt bli utan vård, vilket kan få livsavgörande konsekvenser. Anledningen till oklarheterna är att kommuner och landsting ger otydliga uppdrag eller inga uppdrag alls till verksamheterna. ”

Socialstyrelsens granskning visar att det på många håll är oklart vem som ansvarar för att ge de primära behandlingsinsatserna till barn mellan 6 och 18 år. Det finns således ofta oklarheter kring ansvarsfördelningen med det anmärkningsvärda resultatet att ingen tar ansvar. Jag säger bara – är någon förvånad? Det verkar finnas hur många områden som helst där gränssnittet mellan kommun och landsting inte fungerar när det gäller vård och omsorg. Detta är bara ett i mängden.

Som betraktare på avstånd är det svårt att ha någon uppfattning om samverkansreglerna är obefintliga eller otydliga, om de är kända eller okända hos personalen eller om det är rent personalslarv i tillämpningen. Orsaken saknar egentlig betydelse för dem som drabbas. Det är bara för berörda huvudmän att se till att börjar fungera. Det är inga överord när jag säger - Det är en skandal att huvudmännen inte förmår leva upp till sitt ansvar.

fredag 26 augusti 2011

Äldreomsorg - Domen en vägledning

Läste för ett antal månader sedan i SKTF-tidningen om domar rörande kommunens rätt att neka hemtjänst. Det aktuella ärendet var prövat både i förvaltningsrätten och i kammarrätten, och kommunen gick segrande ur tvisten i båda instanserna.

Saken handlande om brister i en brukares hem, som var fysiskt, psykosocialt och hygieniskt påfrestande för hemtjänstpersonalen. I sin uppfattning fick man stöd av arbetsmiljöverket och detta ledde till att kommunen drog in hemtjänsten. Men man erbjöd andra alternativ till hjälp. Vilka dessa var framgår inte av artikeln. Men brukaren överklagade och sen kom domsluten enligt ovan.

Det här är intressant. För det här är kanske ett av de första tydliga utslagen i ett mål där arbetsmiljöförfattningarna å ena sidan och socialtjänstlagen med flera lagar å andra sidan inte låter sig smärtfritt förbindas. I normalfallet ”vinner” oftast SOL och HSL över AML. Uttolkarna i form av domstolar och arbetsmiljöverk brukar ofta ställa stora, för att inte säga ibland orimliga krav, på kommunerna. Lagtolkarna tar normalt aldrig ställning för hur en insats skall utföras, de säger bara att den skall utföras och sedan får kommunen lösa det bäst man kan. Vilket minsann inte är så lätt alla gånger.

Det skall bli intressant att följa den framtida lagtolkningen. Jag hoppas vi får fler domar enligt ovan så att praxis förskjuts en aning mot rimligare tillämpningar. Det finns boendemiljöer och brukare som ligger en bra bit bort från vad lagstiftaren såg framför sig när man skrev förarbetena till hälsolagarna. Jag tror till och med att lagstiftaren inte anade eller kände till de problem som faktiskt kan finnas i en boendemiljö.

Ingen brukare skall självklart överges hur udda man än är som person eller hur rörigt man än har det i sin bostad. Men man som brukare får då finna sig i att kommunen söker särlösningar för att tillgodose de elementära behoven på ett sätt som kanske avviker från den normala praxisen. Ingen personalkategori skall behöva riskera sin hälsa när man utför beslutade hemtjänstinsatser. Personalen har rätt att kräva rimliga arbetsvillkor.

fredag 19 augusti 2011

Äldreomsorg – Vårdtagarna far illa.

Vårdtagarna far illa inom äldreomsorgen. Det är inte första gången detta skrivs. Det finns områden där vårdtagarna ständigt kommer i kläm och ett sådant är samarbetet mellan landsting och kommun. I media får vi ibland ta del av hårresande historier hur gamla skrivs ut från sjukhusen utan att kommunerna tar ordentligt vid i hemmen. Någonstans brister det i rutinerna, sägs det oftast som försvar från de inblandade parterna.

Allför ofta kan vi läsa att gamla skickas hem med färdtjänst eller sjuktransporter och släpps av vid dörren utan att huvudmännen försäkrat sig om att den gamle kommer in i sin lägenhet. Och kommer vederbörande in så är kommunen inte på tå och tar hand om brukaren. Han eller hon kan bli utan värme, medicin och mat i flera dagar. Ja, det händer till och med att gamla får ligga sin egen avföring eller spyor för att kommunen inte visste att vårdtagaren var hemma igen. När brukaren kommer hem från en sjukhusvistelse är man ibland för svag för att klara av att larma. Då fordras det tätare besök från omvårdnadspersonalen.

Och problemen är lika antingen det handlar om eget boende med hemtjänst eller om vårdtagaren bor på särskilt boende. Man skulle kunna tro att på ett vårdboende har väl ändå personalen koll på de boende. Ack nej, tro inte det. En vårdtagare kan komma hem till sitt vårdboende utan att få hjälp. Dagpersonalen kan tex glömma att underrätta nattpersonalen om hemkomsten.

Det är oanständigt svagt att kommunerna och landstingen inte kan finna helt säkra rutiner för växlingen mellan olika vårdgivare. Och det är oanständigt svagt att kommunerna internt inte har helt säkra rutiner för att återuppta vården efter en sjukhusvistelse. Så svårt kan det väl ändå inte vara, är en välgrundad reflexion!

Det finns en tendens att sjukvården och omsorgen mer och mer sätter det personliga ansvaret på undantag och förklarar alla missöden med systemfel. Det är en farlig väg att vandra. Rutinerna skall självklart vara säkra och kända, men minst lika viktigt är det att rutiner följs. Och här kommer det personliga ansvaret in. Därför måste det tydliggöras när någon personal gör fel. Det behöver inte torgföras, men det måste stå klart för den enskilde att han eller hon handlat fel. Då lär organisationen sig av misstagen! Och verksamheten fungerar allt bättre.

Det är chefens ansvar att skapa en lärande kultur. Och det är chefens ansvar att se till att verksamheten fungerar bra. Och det är därmed chefens ansvar att påtala fel och brister och se till att saken och ting görs på rätt sätt. Äldreomsorgen behöver en bättre chefskultur.

fredag 1 juli 2011

Äldreomsorg – Kunnigare läkare behövs

Pressmeddelande från socialstyrelsen den 2011-03-25 - Läkare måste få bättre kunskap om äldres sjukdomar

”Många läkare har för lite kunskaper om äldre människors hälsa och sjukdomar som hör ihop med åldrandet. Därför bör stat och landsting göra riktade satsningar för att öka kompetensen hos läkarkåren, föreslår Socialstyrelsen i en ny rapport.”

”Grundutbildningen och allmäntjänstgöringen för nyblivna läkare omfattar i regel sju år. Socialstyrelsen konstaterar i rapporten att så många som nio av tio legitimerade läkare under den perioden inte har haft mer än cirka två veckors utbildning i geriatrik.”

Det är ett bra initiativ från socialstyrelsen. Ingen tvekan om det. Men det som behövs inom äldrevården är framför allt en tydligare satsning på geriatrik som specialistkompetens för läkare och sjuksköterskor. Under trettio års tid har vi minskat denna specialistgren till oroväckande låga nivåer. En gång i tiden hade samhället ett bra synsätt med tex barnläkare, allmänläkare och äldreläkare (specialister inom långvård) och i landet hade vi hyfsad god tillgång och balans. Sen fick vi för oss att allmänläkarna, (distriktsläkarna) skulle täcka hela fältet, från ung till gammal, och det var ett missgrepp, som vi nu ser följderna av.  Gamla utsätts för både övermedicinering och tom felaktig medicinering.

Men det är bra att SoS nu tar tag i saken och trycker på stat och landsting. Visst behövs det fortbildning av distriktsläkarna, men den stora satsningen måste bli att göra geriatrikområdet intressant så att vi åter får fler specialister.

Sen har vi den stora frågan om hur sjukvården för äldre skall organiseras? Är här råder ingen tvekan, vi måste få vårdcentraler som är specialiserade på äldres hälsa.
Båda dessa områden är mycket viktigare än fortbildning av distriktsläkarna.

torsdag 23 juni 2011

Äldreomsorg – Lagen om valfrihetssystem

Idag handlar det om Lagen om valfrihetssystem, - LOV. Enkelt uttryckt ger lagen medborgarna möjlighet att välja mellan olika leverantörer av tjänster inom vård och omsorg. Det skapar möjligheter för privata företag, men framförallt ger den brukarna en möjlighet att själva få bestämma mer över sin vardag.

Lagen om valfrihetssystem, LOV, ökar således valfriheten för den enskilde. En mångfald utförare konkurrerar med kvalitet eftersom priset och andra villkor är fastställda på förhand. Och det är den enskilde som bestämmer vem hon eller han vill ha. Men det är kommuner och landsting som själva beslutar om att införa valfrihetssystem enligt LOV.

När det görs enkäter av olika slag inom äldreomsorgen får matfrågan alltid ett lågt betyg. Ytterst få är nöjda med den färdiglagade maten via hemtjänsten. Väldigt många kommuner har infört LOV när det gäller service i form av städning, tvätt med mera. Men knappast någon har infört valfrihet när det gäller maten. Ibland sägs det att LOV inte kan tillämpas på maten, men detta är så vitt jag förstår fel. Man kan visst tillämpa Lov även för måltiderna. Men varför görs inte detta? Ja, den frågan ställer även jag mig. Förmodligen på grund av gamla värderingar av olika slag inte vill vika undan.

Är det något inom äldreomsorgen som behöver nya tankar så är det matfrågan. Våra förtroendevalda får inte sitta fast i gamla hjulspår. Tänk bara så enkla saker som att erbjuda våra äldre skolmat istället för den kylda plastmaten. Eller låta olika entreprenörer komma med alla sina goda lösningar. Eller låta någon starta matkollektiv. Eller införa någon form av ”god mansskap” som gör hemlagad mat åt en enskild. Jag tror, nej jag vet, att varje annan lösning än dagens leder till bättre kvalitet under oförändrad kostnad. Matfrågan inom äldreomsorgen är ett politiskt ansvar som de förtroendevalda inte kan springa ifrån. Det är bara att ta ansvar och göra något! Sämre kan det näppeligen bli.

fredag 17 juni 2011

Äldreomsorg – Vårdtagarna far illa. Majoriteten demenssjuka inlåsta utan uppsikt

I ett Pressmeddelande av 18 nov 2010 säger Socialstyrelsen. ”Demenssjuka personer lämnas inlåsta nattetid utan uppsikt vid 6 av 10 demensboenden i Sverige. Det visar Socialstyrelsens oanmälda tillsyn som gjordes natten mellan den 8 och 9 november. Bemanning och inlåsning nattetid granskades vid närmare 100 demensboenden runt om i landet.

Den här hösten har signalerna om brister i demensvården blivit fler. Bilderna av oroliga och inlåsta demenssjuka och uppgiven personal som inte hinner med att ge god vård och omsorg har etsat sig fast, upprört och debatterats. För att få en nationell bild av tillståndet inom demensvården genomförde Socialstyrelsen nattliga inspektioner utan föranmälan på 94 demensboenden över hela landet. Tillsynen visar att 61 procent av de inspekterade boendena var låsta och obemannade under kortare eller längre del av natten.”

I en kommentar säger Per-Anders Sunesson, tillsynschef på Socialstyrelsen – ”Om dörren till ett boende är låst måste personal inom några få minuter kunna uppmärksamma att en enskild vill ut och få kontakt med den. Annars är inlåsningen olaglig. Det är ett olaga frihetsberövande gentemot den boende”

Ja, visst är det för bedrövligt att det skall vara på detta viset. Omsorgen sköts på ett olagligt sätt och kommunerna försvara sig med att det blir för dyrt med bemanning. Hur har det kunnat bli så här? Denna inlåsning vore omöjligt för 35 år sedan. På de gamla ålderdomshemmen med mera fanns personal dygnet runt. Ingen kunde tänka sig något annat. Lagstiftningen måste skärpas i riktning mot ett personligt ansvar för de kommunalt förtroendevalda när de medvetet bryter mot lagen. Gamla skall ha sin trygghet och sin säkerhet, och därmed basta.

fredag 10 juni 2011

Äldreomsorg - Berusade brukare inom äldreomsorgen

Jag har tidigare skrivit om problem med skjutvapen hos brukarna och om problem med berusade äldre och tänkte att idag helt kort återvända till det senare. För detta är ett problem i ökande! Och det vill man kanske inte som samhällsmedborgare tro. Många av oss har en idyllisk syn på äldreomsorgen, men de problem som finns i samhället finns också inom äldreomsorgen. Och snart kommer 40-talisterna med sina dryckesvanor att bli brukare inom äldreomsorgen. Och det är inte så lätt alla gånger för personalen att hantera problemen omkring äldre berusade. Vi måste höja handlingsberedskap nu. Det saknas kunskap och praxis för hur personalen skall agera i olika situationer.

I samhället finns en växande opinion för att äldreboenden få sälja alkohol. Ett glas vin eller en öl till maten anses vara en rättighet. Det finns också krafter som vill att det skall finnas Pub på de särskilda boendena. Likaså anses det som självklart att hemtjänsten skall gå till systembolaget och göra inköp åt brukarna. Visst kan man från allmänna utgångspunkter måhända bejaka sådana önskemål. Alla vill vi att våra äldre skall ha det bra. Men ökad tillgänglighet medför också problem för personalen i äldreomsorgen. Till exempel finns det en stor osäkerhet hur man skall hantera berusade äldre.

Och en sak är säker – fallskador har vi nog av inom äldreomsorgen. Detta är redan idag ett stort problem inom vården. Många äldre, för att inte säga alla, äter också mediciner som inte kan blandas med alkohol utan att problem uppstår. Och vissa sjukdomar går inte alls bra ihop med alkohol. Visst finns det dilemman. Men å andra sidan får samhället inte överreagera och börja uppfostra de äldre. Även äldre skall bemötas som myndiga människor med egen vilja. Och det är på denna slaka lina som personalen skall balansera. Utan någon praxis eller några råd att luta sig mot. Skall det vara så? Självklart inte!

Det är nu upp till SKL att snarast arbeta fram några enkla riktlinjer till vägledning vid problem för personalen, gärna i samverkan med andra myndigheter och personalorganisationer. Och det måste göras nu. SKL måste för en gångs skull ta sig an något som är till nytta för huvudmännen inom äldreomsorgen.

söndag 5 juni 2011

Funktionsnedsättning - Tillgänglighetsmarschen 2011-06-04

I år var jag inte med och gick! Men jag var ute och tittade på marschen. Och visst blev jag imponerad över manifestationen.  
Men jag kände också ett gryende tvivel. Är marschen rätt sätt eller bästa sätt att visa på orättvisor i samhället. I år var budskapet att otillgänglighet ska klassas som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Och det är ett viktigt budskap. Jag påstår absolut inte att marschen saknar betydelse. Den får stort genomslag i media och så. Men påverkar den våra beslutsfattare? Blir det någon förändring? Nej, knappast. Marschen är, för politikerna, en marginell företeelse som de inte låter sig påverkas av.  Och tjänstemän på olika nivåer är i än större utsträckning tjockhudade.
Vad skulle man då istället kunna göra? Jag säger aktioner! Ja, dra Sverige inför olika nationella och internationella fora. Se till att Sverige granskas av utländska intresseorganisationen. Krydda med inhemsk godhjärtad civil olydnad, alltså mediebevakade handlingar.  Sätt igång och systematiskt påverka politiker på olika plan. Mycket uppvaktningar! Det är lättare att påverka och få genomslag när man står öga mot öga. 

Jag tror det måste bli mer handling och mindre ord. Tillgänglighetsmarschen känns för välvillig och tam. Känns lite som när dagis är ute och manifesterar. Allmänheten är välvillig och förstående, men samtidigt ler man lite - Barnen är för söta och rara. Budskapet når inte fram. På samma sätt är det med tillgänglighetsmarschen. Budskapet om behov av vidgning av diskrimineringsbegreppet hamnar utanför fokus. I stället blir reaktionen tycka synd om. Handikapprörelsen skall inte be om reformer. Man skall istället kraftfullt visa på problem och behovet av förändring.

fredag 3 juni 2011

Omsorg – Sekretess och Prao inom vården

Reglerna om tystnadsplikt och sekretess i vården är inte enkla, men grundtanken är att reglerna skall vara ett skydd för vårdtagarna och deras angelägenheter. Reglerna finns således för att skydda vårdtagarnas integritet. Reglerna och tillämpningen är viktiga förutsättningar för att vårdtagarna ska känna trygghet och kunna lita på vården.

Sekretessen gäller för all personal som deltar i vårdarbetet. Den gäller även för administrativ personal och viss annan personal. Sekretessen gäller även för dem som i sin utbildning deltar i vårdarbetet. Men den gäller inte för elever som till exempel Prao-elever. Och här har vi en situation som skapar ”problem” till och från. Det händer att grundskoleelever sitter med på rapporteringar, går med på ronder eller nära följer vårdpersonalen i deras arbete. Det händer att också att skolelever sitter med vid samtal mellan brukare och biståndspersonal eller okritiskt följer med omsorgspersonal hem till brukarens bostad. Personer som inte omfattas av tystnadsplikt med mera skall självklart inte vara i närheten av känslig vårdinformation. Det säger ju egentligen det sunda förnuftet. Men än då sker det dagligdags! Och det är en chefsfråga att se till att så inte sker.

Det är inte lätt för patienten eller brukaren att säga ifrån. Man kanske inte vet sin rätt eller ens vågar med hänsyn till sin beroendeställning. Därför är det viktigt att det på varje förvaltning eller klinik finns dokument och regler som beskriver hur vården skall ta om hand sina Prao-elever. Och reglerna skall följas! Det får självklart inte var så att vården och omsorgen stänger dörren praoverksamheten. För den behövs. Det man skall göra är att värna vårdtagarnas integritet, och två intressena, tystnadsplikt och kontakt med arbetslivet, är inte oförenliga.

Finns det inga dokument inom din verksamhet som reglerar Prao-verksamheten så ta ett initiativ till förändring. Det åligger den som är chef att se till att bara den personal som behöver ha tillgång till information och regler för sitt arbete har det. En patient eller brukare skall alltid kunna lita vården och omsorgen!

fredag 27 maj 2011

Omsorg – Gåvor till brukaren

Jag har i några tidigare inlägg tagit upp problematiken med gåvor mm från brukare till omsorgspersonalen. Idag tänkte jag vända på steken och behandla det omvända nämligen gåvor från vårdgivare/personal till brukare! Men kan det verkligen vara ett problem? Jag vet faktiskt inte. Det talas sällan om detta. Trots att det sannolikt inte är så ovanligt.
Det som hänt inom vård och omsorgsverksamheten är att vi fått alternativ och fritt vårdval. Detta medför att det uppstår en konkurrens om brukarna och patienterna. Och där konkurrens finns uppstår också lätt nya former och medel för att skaffa kunder. Ett sådant medel är lockelser av olika slag. Till exempel att du får en gåva om du listar dig på vår vårdcentral eller väljer vårt äldreboende. Gåvor eller snällare uttryckt risk för gåvor, förekommer således redan idag, om än inte alltför öppet. Är detta rätt?

Men det finns också en fara i att man försöker behålla sina vårdtagare genom att ge olika gåvor såsom present till jul och födelsedagar. Det kan synas lite harmlöst men bakom den fina gesten finns ett marknadsekonomiskt tänkande. Är detta rätt?

Sen har vi den sista biten nämligen att personalen på eget initiativ och bevåg ger ”sin” vårdtagare en gåva på något sätt. Det kan vara med bästa uppsåt när vårdtagaren sitter trång till ekonomiskt. Låt oss säga ett halvt kilo kaffe till jul eller en gammal tjockteve när man själv bytt ut sin egen. Gåva föder gengåva, kan man bortse från detta och är detta rätt?

Om jag som skribent får säga min mening tycker jag inte något av det ovanstående är rätt. Det skall inte vara tillåtet att ge brukarna något. För det är så svårt att sätta gränser och formulera regler som eliminerar egenintressena.

Därför måste kommuner och landsting snarast ta fram dokument som behandlar och reglerar vad som är tillåtet eller inte tillåtet. Vi har bara sett början på uppfinningsrikedomen än. Nästa steg är att producenterna börja uppvakta närstående och anhöriga. Eller?

tisdag 24 maj 2011

Omsorg – Pressmeddelande från SKL den 2011-05-24

”Sveriges Kommuner och Landsting ingår i det nätverk som på Patientförsäkringen LÖF:s initiativ arbetar för att minska risken för att förväxla läkemedel i vården. En enkät skickades ut för att kartlägga landstingen eget arbete och vad de vill ska ske på nationell nivå. Det förslag som nu finns grundar sig på landstingens uppfattningar om hur läkemedelsförväxlingar kan undvikas och därmed minska risken för vårdskador.”
”Nu finns ett förslag på hur läkemedelsförväxlingar kan minska efter en enkät till chefläkare och läkemedelskommittéer. Svaren pekade entydigt på att förpackningarna kan göras tydligare och mer enhetliga.”
En kort fråga – vore det inte bättre att ta fram förslag tillsamman med dem som står läkemedlen nära såsom apotekare, sjuksköterskor och patienter? Hur många läkare kommer regelmässigt i kontakt med förpackningarna? < 5% tror jag!! Gör rätt från början. Kallas kvalitet!

fredag 20 maj 2011

Äldreomsorg - De små äldreboendena är äldreomsorgens kommande identitet

Vi kan inom detaljhandeln se att stadskärnorna håller på att få en pånyttfödelse. Tillgänglighet, servicegrad, social mötesplats, och begreppet personlighet är faktorer som blir allt viktigare. Vi som konsumenter söker vår egen stil. Men även äldre människor är konsumenter som följer trender i samhället, om än med några års fördröjning. Därför är det inte onaturligt att tänka sig morgondagens äldre kommer att söka sig bort från stora opersonliga särskilda boenden till mindre enheter gärna med en kommuncentral placering.

I många årtionden har det inom kommunerna varit en trend att lägga ner mindre särskilda boende och samla verksamheten till större enheter. Oftast har nedläggningarna gjorts av arbetsmiljöskäl eller besparingsskäl. Man har helt enkelt velat dra ner på antalet platser. På så viss har man något ologiskt kunnat påvisa besparingar. Egentligen skulle man samma argument kunnat lägga ner det största boendet och därmed spara än mer pengar. Men det har man inte gjort för man ville ha en successiv och ordnad neddragning.

Men i verkligheten är det så att de mindre boendena är mer kostnadseffektiva än de stora boendena. Främst för att man enkelt kan anpassa bemanningen till de verkliga behoven. Vårdtyngden är lätt att se. Flexibiliteten är också allmänt bättre på alla plan. Till saken hör också att personalen trivs bäst på ett mindre boende.

Men det tyngsta argumentet för mindre boenden är brukarnas trivsel. Vid de allra flesta mätningar får mindre boenden bättre ”betyg” än motsvarande stora. Detta oavsett om de handlar om skriftliga enkäter eller muntliga intervjuer. I det senare fallet brukar skillnaden till och med vara större då brukarna oftast vågar framföra vad man tycker, förutsatt att intervjun görs av utomstående och att man garanteras anonymitet.

Det är nog så att vi åter kommer att se ett ökat antal mindre särskilda boenden framöver. Konsumenterna kräver detta. Och jag säger bara – inte mig emot. Tvärtom!

fredag 13 maj 2011

Äldreomsorg – Personalen skall vara vänlig

Inom äldreomsorgen har det spridit sig en uppfattning att man som personal skall vara så kallad professionell. Med detta menas, om än felaktigt, att man skall vara kylig och distanserad till patienten eller vårdtagaren. Särskilt utbredd är denna tokiga uppfattning inom hemsjukvården. På många boenden och i många hemtjänstgrupper finns det en hård attityd och vårdtagarna får ta emot många bryska ord. Inte minst Lex Sarah-anmälningarna och kommunernas inte avvikelsesystem vittnar om detta.

Att som personal vara vänlig och omtänksam mot de äldre anses av kolleger vara illojalt och jantelagen sätts därmed i tillämpning. Som personal får man inte vara omtyckt av vårdtagarna. Arbetskulturen tillåter inte detta. Och egentligen är det inte bara den omedelbara arbetskulturen som är hindrande. Hela äldreomsorgskulturen är emot vänlighet. När såg du, bäste läsare, en undersökning som lyfte fram en vänlig och av brukarna omtyckt medarbetare inom äldreomsorgen. Den goda förebilden, alltså! Som har så mycket kunskap att ge till annan personal. Nej, detta förekommer inte inom äldreomsorgen. Men sådana enkäter är vanligt inom andra service och människonära yrken.

Nej, det är dags att omvärdera innehållet i ordet ”professionellt” inom äldreomsorgen. Att vara yrkesmässig och proffsig innebär även att vara vänlig och omtyckt av vårdtagarna. Det godas makt måste återerövras. Tänk på somrarna när äldreomsorgen har många vikarier. Då är stämningen annorlunda. De unga vikarierna är direkta och vänliga mot de gamla. Vikarierna har ännu inte lärt sig vara professionella och kontaktsvaga. När det gäller bemötandefrågor handlar det inte om att skriva dokument, det handlar om sunt förnuft och praktisk tillämpning. Cheferna skall ta reda på och uppskatta den personal som är naturligt vänlig mot vårdtagarna. Inte främst för personalens skull utan för vårdtagarna. Låt vänlighet vara normen.

fredag 6 maj 2011

Äldreomsorg - Vilken kvalitet gäller socialstyrelsens eller mediernas

Varje vecka kan vi i media ta del av kvalitetsproblem inom äldreomsorgen. Personalen glömmer att ge medicin, man kommer inte på utsatt tid eller tom glömmer bort att komma överhuvudtaget. Ja, felhandlingarna är många.

”82-åring glömdes bort av hemtjänsten. Anhöriga är oroliga och arga. De anser att hemtjänsten inte klarar av att ge deras 82-åriga dementa mamma hennes medicin”

Skall man sätta sin tillit till denna verklighet är förbättringsutrymmet inom äldreomsorgen stort. Samtidigt säger socialstyrelsen via sina kvalitetsmätningar att vården och omsorgen är god.

Pressmeddelande från SoS, 2010-11-18 – ”Äldre personer är nöjda med sitt äldreboende och sin hemtjänst i stort. Det visar Socialstyrelsens undersökning om äldres egna upplevelser om vården och omsorgen 2010.”

Socialstyrelsen säger en sak om äldreomsorgen, men verkligheten visar alltför ofta på en annan. Varför är det så och vilken bild är riktig? Ja, det kan man fråga sig. Men det är nog så att båda bilderna i sig är korrekta. Det man skulle önska sig är att socialstyrelsen på större allvar skulle beröra vad man mäter och vad man inte mäter i sina undersökningar. Mina funderingar omkring detta är i stort följande.

* Alla vill vi vara tillags och därför responderar vi mer på frågeställaren än på frågorna. Om vem vill vara negativ mot överhögheten? Därför tenderar respondenterna att svara överpositivt till SoS

*Det finns mekanismer som får oss att hålla tyst i om problem. Jämför problem i familjen, jobbet mm. Hustrun som stannar hos sin elake make alltför läng. På motsvarande sätt skall det gå bra långt innan den gamle gör sin stämma hörd. Man är i beroendeställning

*SoS mäter det man kan mäta, men det finns en verklighet härutöver som inte syns så lätt och som inte kommer med

*Personal och framför allt cheferna är skickliga på att manipulera. Man matar den gamle med positivism. Det som sägs tillräckligt många gånger blir en sanning. ”vi kommer alltid i tid till dig”. Till detta kommer att personalen gärna hjälper sin vårdtagare att fylla i blanketten. Inom vissa boenden och hemtjänster har detta satts i system.

Med detta vill jag inte ha sagt att socialstyrelsens undersökningar skulle sakna värde. Jag vill bara säga att det åligger socialstyrelsen att öppet redovisa att man kanske inte mäter det man avser att mäta eller det man uppger sig att mäta. Något mäts utan tvekan, men ingen är hundra på vad det är. Därför finns det anledning att även fortsättningsvis sätta stor tillit till allt som kommer fram via media. Denna bild är minst lika sann som socialstyrelsens!

fredag 29 april 2011

Äldreomsorg – Arbetsförhållandena inom äldreomsorgen har blivit sämre!

Arbetsförhållandena för undersköterskor och sjukvårdsbiträden inom äldreomsorgen har i drygt två decennier gått kräftgång. Och problemen handlar inte främst om det tilltagande oron med frånvarande och okunniga chefer, eller om förtryckande och hierarkiska system, utan om konkreta förändringar, som i vardagen gör det svårt att förena familjelivet med arbetslivet. År 2011 är arbetsvillkoren sämre än de var på 1970-talet. Tro mig. Jag var med då som nu!

Vem kunde till exempel år 1985 drömma om att vi drygt två decennier senare åter skulle ha delade pass, jobba varannan helg, sakna inflytande över schemaläggningen, ha fasta rullande semesterscheman, bara få två semesteruttag per år, ha en konstlad uppdelning av sysslorna i service och sjukvård, tvingas till deltider, på egen hand fylla den s.k. flytande tiden, drabbas av ändringar i scheman med kort varsel (utan ersättning), tvingas till ensamarbete på obekväm tid, och ständig lida av personalbrist.

Jag tror inte den politiska ledningen i kommunerna förstår de problem som följer av dagens situation. Och vad det innebär för brukarna idag och imorgon. Det är bara när medarbetarna har schyssta arbetsvillkor som äldreomsorgen kan bli en framtidsbransch där medarbetarna trivs och åter står pall hela arbetslivet. Dagens arbetssituation är allt annat än tillfredsställande. Personalen lider och brukarna far illa. Men få eller ingen vågar träda fram och berätta. Så fort detta sker, görs personen i fråga till problemet. Antingen det är personal eller brukare.

Vad kan eller bör då göras? En enkel åtgärd är att dra korken ur flaskan och låta personalens missbelåtenhet öppet komma i dagern. För inom äldreomsorgen finns så mycken klokskap att det räcker till och blir över. Ta tillvara personalens erfarenhet och kunskap och anpassa arbetslivet därefter. Då kommer arbetsglädjen tillbaka och arbetsskadorna av olika slag kommer att sjunka. Omöjligt tänker någon? Inte alls! Det finns i dag kommuner, som det är mycket bra att jobba i. Det handlar bara om ledningens förmåga att lyssna och lära sig.

torsdag 21 april 2011

Äldreomsorg – Hinna dricka kaffe med brukarna

Det måste bli mindre verkstad och mera personlig kontakt över äldreomsorgen. Dagens äldreomsorg rymmer oftast inte vanliga mänskliga kontakter. Trots att verksamheten just bygger på detta. Rymmer och Rymmer? Egentligen handlar det om en successivt förändrad syn på verksamheten och där man inte tar sig tid.

Vi har fått in en industriell syn på omsorgen med planerade processer, utvecklade tekniska system, kortsiktiga relationer, logistiken integrerad i tjänsten, förtillverkning av vissa tjänster med mera. Och en viss del av effektivitetstänkande måste nog accepteras. Även om det tar emot! Äldreomsorgen kan inte vara en bransch utan produktivitetsökning. Men det betyder inte att brukarens eller vårdtagarens behov måste sättas på undantag. Det måste finnas utrymme för att, om än hastigt, ta en hastig kopp kaffe med vårdtagaren.

”Huvudinriktningen för regeringens äldrepolitiska satsningar är att äldre personer och deras närstående ska kunna lita på att de erbjuds en värdig omsorg och en omvårdnad av hög kvalitet.” (http://www.regeringen.se/sb/d/1954) Nog borde denna stolta deklaration inrymma en kopp kaffe?

Varje gång det görs någon form av undersökning hur vårdtagarna upplever vården och omsorgen framkommer det en överraskande stor nöjdhet, men också en innerlig längtan att personalen någon gång skulle ha tid att sitta ner och prata.

Den fråga man kan ställa sig är om det är en värdig omsorg när personalen aldrig har tid att stanna upp och ge vanlig mänsklig omtanke i form av ett enkelt samtal mellan jämgoda personer. Det är viktigt med samtal om äldreomsorgen, men det är minst lika viktigt med samtal i äldreomsorgen. Det är konstigt att kommunerna år efter år, kan låta bli att ta hänsyn till de äldres önskan om mer mänsklig kontakt. Särskilt som insatserna enligt socialtjänstlagen, enkelt utryckt, skall utgå från den enskildes behov och önskemål. Kanske det är dags att anpassa tillämpningen till lagen?

fredag 15 april 2011

Äldreomsorg – Underhållningen behövs på äldreboendena

De allra flesta äldreboenden hade tidigare regelmässigt någon form av musikunderhållning. Det kunde vara en ensam trubadur eller duo eller trio som spelade och sjöng. Mycket uppskattade inslag i de äldres vardag. Men dessvärre har denna aktivitet av besparingsskäl utgått på många håll. Detta trots att verksamheten i sig drog mycket små kostnader. I formell mening har inte underhållningen dragits in, men med ständigt minskade anslag ryms inte verksamheten i många fritids- eller frivilligverksamheternas budget.

Man kan ställa sig frågan om nämnderna vet var besparingarna sker och vilka konsekvenserna blir ute i verksamheten. Har man varit på några ”underhållningar” förstår man värdet. Det är sällan man ser någon aktivitet få ett sådant gensvar som just musikunderhållningen. Musik ”väcker” och sinnena stimuleras! Musik är minnen och minnen är känslor. Bjuds det sedan också på kaffe och hembakt är lyckan absolut och stämningen blir varm och glad. Musiken sätter guldkant på vardagen. Men det är också så att musik lindrar ångest och oro. Särskilt när en brukare har demens i någon form.

Musikunderhållningen når fram till alla oavsett grad av sjukdom och ålderskrämpor. Ja, den når faktiskt fram till personalen också, som blir uppmuntrade när de ser sin vårdtagare leva upp och bli glada. Musik är således en bra form av att utveckla och stärka kommunikationen mellan personal och brukare. Jag vill med dessa korta ord slå ett slag för återinförandet av musikunderhållning på allt fler boenden. Det handlar om små kostnader som ger så mycket i utbyte. Upp till kamp för musiken.

fredag 8 april 2011

Äldreomsorg – Synen på de äldre styr allt

Utan tvekan finns det boende och hemtjänster där gamla far illa av den vård och omsorg de får. Det förekommer fysiska och psykiska kränkningar. Man kastar kuddar i huvudet på den försvarslöse gamle, man uttalar kränkande tillmälen av allehanda sort . Man utför inte insatserna eller slarvar över med västerhanden eller låter den gamla stanna i sängen hela dagen. Man negligerar den gamle när den försöker utrycka en vilja. Exemplen är många på hur kränkningar kan ta sig uttryck.

Och problemen är mycket större än vad vi i allmänhet tror i samhället. En svårighet är att de gamla är i beroendeställning till utförarna, det kan ju bli värre om jag klagar, samt att man just pga. ålder inte orkar eller kan ta itu med övergreppen. Men samhället får aldrig utveckla tolerans mot övergreppen. Och samhället är ganska dåligt rustat för att ta itu med avarterna.

Jag vet att kränkningar är ett reellt problem, men jag har ingen bra lösning. Personalutbildning verkar inte bita på problemen. Samhället måste införa en nolltolerans och sedan också vara beredd att försvara densamma. Det fordras andra väktare än de som verkar idag. Dagens tillsynsorganisationer är för toleranta och står sällan på den gamles sida.

Frågan är komplex och mångfasetterad . På något sätt hänger saker och ting ihop och är beroende av varandra. Vi har det egna ansvaret, vi har chefsansvaret, vi har arbetsplatskulturen, företagskulturen, och inte minst samhällskulturen. Men i grunden är det nog synen på de äldre som avgör om verksamheten skall lyckas eller misslyckas med sin uppgift. På denna punkt har samhället gått kräftgång i bra många år. Det finns en tendens till ringaktning av gamla och svaga. Men håller vi i samhället inte uppe ett visst mått av vördnad och respekt för de gamla så får vi efterhand smygande avarter i olika tillämpningar. Ja, det är till och med så att vi utvecklar tolerans mot avarterna.

Jag tror att äldre måste ha ett starkare lagtekniskt skydd i samhället mot kränkning och diskriminering. Och man måste också ha starka och kompetenta ombud som kan tillvara den gamles rätt när det fallerar. Ingen gammal eller dennes anhörig skall behöva vara rädd för att söka hjälp och få hjälp. Det är en hemul begäran.

fredag 1 april 2011

Funktionsnedsättning - Spamfiltren hindrar informationsutbyte

För ett drygt halvår sedan fick jag ett vänligt mejl från en företrädare i ett handikappförbund. Personen framförde det tråkiga i att jag har valt ha min blogg på en sida som gör att alla som läser med skärmläsare inte kan kommentera och göra inlägg. Det så kallade spamfiltret utestänger läsare.

Jag funderade och funderade. Kunde inte riktigt förstå vari problemet satt! Det säger utan tvekan en del om både min datorvana och mina datakunskaper. Det som störde mig var att jag inte kände till problemet eller ens förstod det. Nu är det visserligen några år sedan jag vara mera aktiv när det gäller ”handikappfrågor”, men dock. Jag tog en ny kontakt med företrädaren och fick därefter en bra och förståelig förklaring.

Och sedan stod gåtan fullständigt glasklar för mig. När man skall göra en kommentar på bloggen måste man som skribent ordverifiera. Det vill säga läsa det ord eller bokstäver som står i en ruta och sedan skriva in detta i en annan ruta. Inget svårt i sig om det inte vore för att ordet man läser är ”kodat” på så viss att bokstäverna är något förvrängda. Och det är ju inte svårt att förstå att detta kan ställa till problem om man har läshjälpmedel såsom skärmläsare. Jag kan själv som seende i andra sammanhang ha problem med dessa ordverifieringar. Det kan behövas både ett och två försök innan jag lyckas träffa rätt.

Nu är det en sak tro sig begripa problemet och en annan att kunna göra något åt det. Jag vill så gärna finna en lösning, men jag vet inte hur! Ja, egentligen vet jag faktiskt inte vad jag skall göra eller ens om det går att göra något! Men kanske det finns någon i läsekretsen som vet något råd. Då tar jag tacksamt emot detta, som en kommentar på bloggen eller via ett mejlsvar. Adressen står på högersidan i min blogg. Tackar på förhand.

fredag 25 mars 2011

Omsorg – Små aktörer är också bra

I dag skall jag bekänna min förkärlek för de små utförarna. Och då kan man ju undra vad jag menar. Jo, jag tänker på de mindre företagen som verkar inom omsorgerna. De kan driva ett boende eller vara personliga assistenter åt ett begränsat antal vårdtagare, eller ha brukare inom ett mindre hemtjänstområde.

De mindre företagen är ofta privata vårdgivare och som jag förstått får de efterhand allt fler kunder. De är uppskattade. Och det beror sannolikt på deras oftast fina syn på vårdtagarna. De små aktörerna ser vårdtagarna som människor, som man fått förtroendet att hjälpa till den bästa livskvalité som kan uppbringas med beslutad stöd och hjälp. Många "små" företag är verkligen inriktade på kunden. De mindre företagen har även liten byråkrati, god service dygnet runt service, personalen är tillgängliga när de behövs, kunder kan själv vara med och utforma hur deras hjälp skall se ut och utföras. Ja ofta kan patienten/brukaren också vara delaktig i rekryteringen av rätt personal.

De flesta mindre företagen gör således ett gott jobb i sig, men den kanske viktigaste verkan är att de sätter fart på den offentliga vården och omsorgen. Den offentliga sidan skärper sig när den får konkurrens. Jag lyfter på hatten för alla eldsjälar inom vård och omsorgssektorn. De borde vara fler. För brukarnas skull!

fredag 18 mars 2011

Äldreomsorg – Skilj inte på äkta makar

Jag har berört förhållandet förr, men måste av nödvändighet återkomma till saken – Tvångsskilj inte på äkta makar eller sambor på äldre dar. Det är inte värdigt ett humant och civiliserat samhälle att två personer inte skall få bo tillsamman på ett äldreboende när de själva vill och krafterna så medger.

Kom inte och säg att lagarna tvingar isär människor på gamla dar. Det står ingenstans i socialtjänstlagen eller annorstädes att så skulle vara fallet, tvärtom. Frivillighet och självbestämmande är utgångspunkten för alla insatser enligt SOL. De skall också utformas så att insatserna tar tillvara dina möjligheter och förutsättningar och att de tar tillvara din vilja att förändra din sociala situation. Nej, problemet sitter i tillämpningen av lagen och det är ett politiskt ansvar. Det är våra förtroendevalda som tvingar isär människor och inte lagarna. Det finns kommuner där politiken är ansvarsfull och där man sörjt för att äldre skall kunna bo tillsammans. Heder åt dessa kommuner. Sen har vi också ett stort antal kommuner som med tvång särar på makar. Skam och vanära åt dessa kommuner.

Gång på gång kan vi i media se och höra hur äkta makar som levt tillsamman i mer sextio år tvingas att leva isär. Ibland utan möjligheter att ens hälsa på varandra. Den hemmaboende partner är ibland så skröplig att hon eller han inte kan ta sig till äldreboendet och hälsa på. Men inte tillräckligt skröplig för att de skall få bo tillsammans. Som vanlig medborgare blir man upprörd. Ja, ordet är milt i sammanhanget. F-bannad, passar bättre! Det är inte underligt att äldrevården dras med ett lågt förtroende när våra politiker misshandlar sina äldre medborgare på detta sätt. Skam över detta!!

Det är diskriminering och en kränkning av människovärdet att med tvång skilja på ett äldrepar. Jag är verkligen ingen expert på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men jag skulle inte bli förvånad om den svenska tillämpningen ligger i utkanten av vad som kan anses vara tillfredsställande eller ens acceptabelt. Jag rodnar och skäms inför denna skamliga behandling av äldre människor.

fredag 11 mars 2011

Äldreomsorg - Inlåsning är självklart inte tillåten (2)

I början av sommaren 2010 tog Socialstyrelsen bort två föreskrifter som tidigare godkände användandet av tvångsmetoder i vården av demenssjuka. Vid nytt ställningstagande bedömdes att föreskrifterna inte hade stöd i lagen, utan faktiskt stred mot hälso- och sjukvårdslagens krav på frivillighet.

Det saken handlar om är att verksamheten inte får ha låsta dörrar på avdelningen, och att tvångsbälten inte längre får användas, och inte heller andra hjälpmedel såsom sänggrindar och larmmatta får användas utan patientens samtycke. (Låsta dörrar på obemannade avdelningar har aldrig varit tillåten!)

Det är nästan så att man vill ropa hurra och skrika äntligen. De gamla föreskrifterna kom till i annan tid, med en annan personalbemanning och en annan omsorgskultur. När de två nu borttagna föreskrifterna infördes var syftet gott, men tillämpningen kom efterhand att lämna mycket i övrigt att önska. Tillämpningen utgick inte från den enskilde utan från organisationens förutsättningar eller snarare begränsningar.

Många patienter och brukare har farit illa under årens lopp. Några exempel på vanvård – patienter har legat inspärrade i sina sängar hela dygnet, man har suttit inlåsta på något rum, man har haft händer eller fötter sammanbundna, och man har tvingats sitta i en fåtölj hela dagen fjättrad i ett tvångsbälte. Ingen har brytt sig om vad patienten tyckte. Ett varmt tack till socialstyrelsen som till slut kom att ta detta kloka och nödvändiga beslut.

Men varför gjorde verksamheterna så här? Saknar personalen kunskap och empati. Nej, det kan man inte generellt säga. Vanvården har nog sin grund i förutsättningarna. Dels är boendena (avdelningarna) konstant underbemannade, dels är lokalerna inte ändamålsenligt utformade och dels har praxis efterhand helt kommit att spåra ur. De som skulle se till att patienterna får en säker och ändamålsenlig vård och behandling av god kvalitet – MASarna (de medicinskt ansvariga sjuksköterskorna) har inte skött sina uppdrag. Man har löpt med i ledningens besparingsintressen. Man har satt sitt eget välbefinnande i främsta rummet. Och det var inte MASarnas uppgift. De skulle se till vårdtagarens bästa. Slutsats: MAS-funktionen måste göras om.

fredag 4 mars 2011

Äldreomsorg – Inlåsning är självklart inte tillåten (1)

Socialstyrelsen kräver att inlåsningen upphör och att bemanningen nattetid förbättras. Efter teveprogrammet ”Uppdrag Gransknings” reportage från Öjagårdens demensboende i Piteå genomförde Socialstyrelsen en tillsyn av boendet. Besöket bekräftar det vi kunde se i teve. Innan personalen går för natten låser de in de demenssjuka, som lämnas ensamma utan möjlighet att kalla på personal.

Som sagt, socialstyrelsen kräver att inlåsningen upphör. Inlåsning av brukarna var således inte tillåten; var det någon som trodde något annat? Det är inte tillåtet att låsa in någon och har aldrig varit. Man får inte ens ha låsta dörrar på bemannad dagtid. Och definitivt inte på obemannad nattetid. Och hur kan man ens som chef komma på idén att ha avdelningen obemannad. Bra underligt är det!

Är det någon som behöver stöd dag såväl som natt så är det dementa personer. Man behöver inte jobba många timmar på en demensavdelning för att inse det stora omsorgs- och omvårdnadsbehovet. Tecken på demenssjukdom är att minnet och den intellektuella förmågan hos en person successivt och stadigvarande försämras. Men det betyder inte att personen saknar känslor. Dementa är i hög för att inte säga i högre utsträckning glada, ledsna, och oroliga. Det handlar om människor som visserligen har problem med orientering i tid och rum. Men de kan vara nog så bestämda i sina avsikter och handlingar. Det är fullständigt uppåt väggarna att lämna dessa goa människor utan stöd och tillsyn.

Jag påstår att förhållandena på Öjagården är på gränsen till tjänstefel, och sannolikt också över gränsen, på fel sida. I vart fall när gäller nämndens, socialchefens och masens vidkommande. Här handlar det om myndighetsutövning och detta är ett brott enligt svensk rätt, se 20 kap. 1 § brottsbalken. För äldrevårdens trovärdighets skull är det viktigt att rågången hålls fri. Och självklart bör åklagaren ta sig en titt på fallet. Även socialstyrelsen kan göra en polisanmälan. Ja, vem som helst kan göra en polisanmälan. Varje gång missförhållanden inom äldreomsorgen uppdagas måste samhället reagera kraftigt och ansvarsfullt. Äldre skall verkligen inte behöva fara illa, se så!

Äldre och särskilt demenssjuka är mycket ömtåliga och utsatta grupper. De befinner sig i beroendeställning och har svårt att föra sin egen talan. Därför är det viktigt att samhällets inställning bärs upp av respekt för individens integritet, skydd av individen, och att insatserna utgår från individens behov.

fredag 25 februari 2011

Äldreomsorg - Tänk om man kunde samarbeta

Idag tänkte jag helt kort ta upp ett ämne som gör mig, och många med mig, fullständigt matt. Ja, jag är så less på saken att jag knappt orkar skriva om det. Alltför ofta blir någon gammal person offer för huvudmännens, det vill säga vårdgivarnas, oförmåga till att samverka. Det jag i skrivande stund tänker på gäller äldre personer med fysiska krämpor och där den äldre visar tecken på demens eller annan form av psykisk nedsättning. Om dessa personer pågår en intensiv kamp. Inte för att hjälpa till, utan för att komma ifrån ansvaret att hjälpa till!

Det är en kamp mellan kommun – demensboende – olika vårdavdelning – och psykiatrin. Kampen gäller att ingen vill ha eller ta emot patienten. Och ingen vill stå för kostnader. Vid olika möten sker ordväxling och munhuggning helt öppet inför patienten och inför anhöriga. Tänk dig själv att vara i den situationen att ingen vill ha dig! Vad känner den gamla inom sig? Fy så oprofessionellt!!

Hur kan vi ha kommit så långt från verkligheten att vi låter omsorgen av våra gamla stå tillbaka för omsorgen för den egna verksamhetens ekonomi. Alla parter inser behovet av insatser, men tycker att någon annan är bäst lämpad att ta hand om situationen. Att lösningen ligger i samverkan tycks inte föresväva de inblandade. När sjukdomsbilden är mångproblematisk ligger lösningen nästan alltid i samverkan. Ingen huvudman kan på egen hand ordna till en bra lösning. Men det märkliga är att inblandade parter inte vill samverka.

Det har utbildats en kultur där framförallt kommun och psykiatrin letar hinder och svårigheter framför att se möjligheterna. Taktiken vid möten är att vinna tid. Då finner saken nog en lösning utan att just vi behöver blandas in. Därför fokuserar man på svårigheterna. Först när dessa betats av och tillbakavisats är man mogen för att försiktigt söka se olika möjliga lösningar. Det som skulle kunna lösts på mindre än en vecka tar nu betydligt tid, ja ibland upp till flera år. Till skada för brukaren/patienten och till förfång för alla anhöriga.

I mina mörka stunder tänker jag att segheten, motstånd och oviljan inte bara sitter i omsorgen om ekonomin, utan problemen är djupare än så. De inblandade personerna saknar kunskap, och förmåga att utföra sitt arbete. Man verkar inte förstå vad man håller på med. Man ser mötena mer som varande en reaktiv förhandling än som fora för att söka proaktiva metoder och lösningar. Konstig Värld? Ja, det kan man säga!

fredag 18 februari 2011

Omsorg – Få inom socialtjänsten vill ta ansvar

Unga med funktionsnedsättningarna i form Aspbergers, autism, ADHD bor oftast tillsammans med sina familjer, men med hjälp av olika stöd från socialtjänsten. Och det går mestadels bra. Men när barnen börjar bli lite större och komma i tio till tjugoårsåldern kan problemen växa till. Många ungdomar blir då riktigt starka och detta i kombination med en obändig vilja gör att konflikterna inom familjen tilltar. Syskonen, ja till och med föräldrarna, kan känna rädsla i vardagen. Man vet aldrig när ett utbrott kommer och vilken väg det skall ta denna gång. Det fordras nästan ständigt två vuxna för att kunna bemästra situationen. Många familjer har det svårt.

Och stödet från den sociala sidan är klent och segt. Skulle t.ex. en av ”assistenterna” sluta tar det upp till ett halvår innan kommunen har hittat en ny. Under tiden får föräldrarna själva dra ett tungt lass.
Och skulle problemen bli så stora att familjemedlemmen med funktionsnedsättningen inte kan bo hemma längre, ja då börjat de verkliga problemen. För det finns inte anpassade boenden att tillgå. De har för länge sedan utgått ur sortimentet. I bästa fall finns det någon form av avlastning för några dagar. När föräldrarna ansöker om ett boende, exempelvis via en förhandsbedömning, säger inte kommunen nej. Istället bollar man frågan mellan socialtjänstlagen och LSS. Handläggarna skriver sig fria och hänvisar till den andra lagstiftningen och dess tjänstemän. Och så kan det hålla på år ut och år in. Allt medan alla i familjen mår sämre och sämre.

Som förälder hoppas man hela tiden att kommunen skall ta sitt förnuft till fånga och komma med en lösning eller i vart fall ett förslag. För det är ingen tvekan om att kommunen och socialförvaltningens har ansvaret att lösa situationen. Och de har också ansvar att samarbeta och de har framförallt ansvar att ge motiverade beslut, med överklagandehänvisning om beslutet går den sökande emot.

Vad gör man som förälder i ett moment 22 läge? Ja, börjar kommunen sega så begär ett beslut och överklaga detta. Kommer det inget beslut kan man vända sig till socialstyrelsen och be att få handläggningen granskad. Man kan också vända sig till JO och be denne granska fallet. Inte är det särskilt roligt eller trevligt att vara envis och öka pressen, men det måste ställas mot alternativet att kommunen i över fem år kan hålla på med interna finter. Priset som familjen kan få betala kan bli alltför högt.

fredag 11 februari 2011

Äldreomsorg - Konkurrens är nog bra

Jag vill inte säga att offentligt utförd äldrevård skulle vara sämre eller bättre än alternativa privata. Eller vice versa. På många håll fungerar den offentliga verksamheten utmärkt. Men ändå vill jag tro att konkurrens är nyttigt. I vart fall har det varit så i de fall jag kommit i kontakt med. Om vi till exempel ser på en kommunal hemtjänstgrupp så händer det mycket när man står inför en konkurrenssituation. Förhållandet skulle säkert vara detsamma om det var ett privat alternativ som fick konkurrens.

I en mångfaldssituation kommer helt plötsligt vårdtagaren i centrum på ett nytt sätt. Enhetschefen som tidigare, sällan eller aldrig besökt vårdtagarna börjar helt plötsligt att intressera sig för kundernas väl och ve. Chefen börjar göra hembesök och talar med de gamla och fråga hur de har det och om det är något mer som man kan göra. Innan mångfalden brydde sig chefen inte om de gamla. Han eller hon vara bara till för personalen. Tala om suboptimering!

Men det händer mer! Enheten börjar ta fram informationsfoldrar om sin verksamhet, och beskrivandeblad om personalen som arbetar där. Genomförandeplanen som tidigare bara var en dammsamlare fräschas upp och ges ett relevant innehåll. Ett, tu, tre börjar det också anordnas våffelkvällar för de vårdtagare som själva kan ta sig till hemtjänstlokalen. Denna lokal som bara för några månader sedan sågs som personalens egen slutna tillhörighet. Men nu går det bara att sambruka den. Till helgaftnar och så ordnas det lite extra i hemmet för de brukare som inte har någon släkt eller vänner som kommer på besök.

Men det kanske viktigaste är att de insatser som är beslutade också kommer att genomföras i verkligheten. Ett exempel - Brukaren som är beviljad utevistelse, men som tidigare inte ens kom ut på balkongen, kommer nu mera regelmässigt ut när vädret och klädseln tillåter!

Alltså fram för ökad mångfald, men utan osund prisdumpning i upphandlingsskedet. Men det senare är en annan diskussion.

fredag 4 februari 2011

Äldreomsorg – Om sommaren kommer de och vitaliserar

De kommer om sommaren alla de som bryter mot äldreomsorgens tysta koder. De är piercade och tatuerade, och klär sig i linnen och shorts. Håret kan stå åt alla håll med de mest skiftande kulörer. Men de är charmiga i sin ungdomliga frihet och friskhet.

Många vårdtagare kan bli överraskade när den nya unga sommarvikarien introduceras. Vikarien står i absolut kontrast till den ordinarie och många gånger äldre personalen. En och annan brukare kan känna lätt oro inför situationen – hur skall detta gå? Inte kan väl denna märkliga unga människa kunna hjälpa mig på ett bra sätt? Hur ser hon eller han ut? Jag har aldrig sett dess like. Kommentarerna är många till den ordinarie personalen inför semesterperioden. Kan jag få byta om det inte fungerar?

Men det behövs bara ett eller två besök, sedan tar vårdtagaren den unga människan till sitt hjärta! Det går nästan inte att stå emot dessa glada, pigga och livsbejakande unga personer. De lever i nuet och har många fria tankar om liv och arbetsliv. Och vitaliteten smittar snabbt av sig på vårdtagaren som oväntat börjar tala om sin ungdom på ett sätt som man aldrig gjort tidigare. Brukaren har funnit en själsfrände. Det visar sig att den gamle mycket väl kan känna igen sin ungdoms tankar i vikarien värld. De har mycket att tala om och framför allt vikarien tar sig tid att prata. Jag skriver det en gång till - Vikarien tar sig tid att prata Det handlar inte längre om att få eller ge vård. Man talar som jämlikar i mötet och om uppgifterna. Och man hjälps åt att ordna allt på bästa sätt.

När semesterperioden närmar sig slutet kommer saknaden. Kommer du nästa år också? Jag säger helt kort. Tack alla ni ungdomar som om sommaren med värme och glöd kommer och livar upp äldreomsorgen.

fredag 28 januari 2011

Äldreomsorg – Låt brukaren bestämma ännu mer

Hurra, nu införs det efterhand, ökad valfrihet inom äldreomsorgen, främst hemtjänsten, och det må man säga var på tiden. Tänk vilken vitaliserande effekt valfriheten har inom hela verksamheten – antingen utföraren är offentlig eller privat. Och förnyelsen finns där antingen mer ser det ur brukarens eller huvudmannens synvinkel. Det finns i allt väsentligt bara vinnare!

En tydlig och kostnadsbesparande effekt kan ses ifråga om den nedlagda tiden som går till omsorg. Nya arbetssätt, och nya scheman med ökat personalinflytande ökar ”verkningsgraden” inom verksamheterna från ca 50 % till 75 % per omgående. Av den tillgängliga vårdtiden får brukaren således mycket mer tid för hjälp i hemmet. ”Svinnet” minskar mot mer normala nivåer. Till detta kommer att även den totala tiden minskar då insatserna mera riktas mot de verkliga behoven.

Men organisationsvinsterna är inte det primära utan det handlar främst om brukarnas utbyten. Och brukarna är mestadels mer nöjda när valfriheten införs. Kvalitetsmedvetandet ökar och metoder för att mäta kvaliteten utvecklas. Personalen inser att jobbet just går ut på att hjälpa den gamle och utföra de beslutade insatserna.

Men det finns mycket mer att göra i fråga om valfriheten. Till exempel vill inte kommunerna gärna släppa in fler tjänsteleverantörer på hälso- och sjukvårdssidan. Man behåller också gärna greppet om larmsidan och ifråga om de s.k. nattpatrullerna. Inte heller vågar man så här långt sig på att släppa in konkurrensen inom biståndsbedömningen. Låt valfriheten öka och brukaren bestämma ännu mer - Det tjänar samhället på! Det tjänar alla på!

fredag 21 januari 2011

Funktionsnedsättning – Bättre väderskydd behövs

Det är väl inte så vanligt att Väderskydden (Busskurarna) blir uppmärksammade ur funktionsnedsättningssynpunkt, men det finns all anledning att fundera lite över denna del av kollektivtrafiken. I vårt välorganiserade land är utformning av s.k. väderskydd inte centralt beskrivet i krav eller funktionstermer. Ingen har, eller har i vart fall så här långt tagit, ansvar för denna fråga. Det är upp till huvudmännen för kollektivtrafiken att själva bestämma när skydd behövs och hur de skall anordnas. Därför ser det så olika ut också! Hur bör det lämpligen utformas? En del huvudmän är sannerligen snåla med att se behoven och några väljer en utformning som är svår ur funktionsnedsättningssynpunkt. Jo för resten, vissa av Boverkets föreskrifter och allmänna råd om tillgänglighet kan tillämpas. Likaså några av vägverkets publikationer. Men riktlinjerna är svaga och vaga. Och de är i praktiken inte tillämpade.

Några enkla synpunkter (utan någon som helst anspråk på fullständighet)! Väderskydd skall vara anpassade för alla resenärer oavsett funktionsnedsättning och de bör ha en god design anpassad för sin miljö. Markbeläggningen skall vara jämn och hårdgjord. Väderskydd skall främst ge skydd mot sol, regn och blåst och de bör vara enkelt att vårda och underhålla, samt motståndskraftigt mot skadegörelse. Det skall finnas bra kontrastmarkering, taktilstråk och skyltar. Information skall kunna läsas även av rullstolsburna och synskadade. Det skall finnas bänk och soffa och plats även för en el-rullstol. Hållplats och väderskydd skall vara lätta att städa, snöröja och halkbekämpa. Med mera och med mera.

Ja, det är egentligen ganska lätt att formulera bra och rimliga krav på ett väderskydd. Ännu bättre och enklare är det att fråga nyttjarna och särskilt då personer med funktionsnedsättningar. Det fordras inte så många timmars arbete för att nå fram till bra funktionskrav. Egentligen är det förvånansvärt att det inte redan är gjort! Men det är förstås inte försent för någon. Boverket till exempel kan sätta fart och visa på bra krav på skydden. Någon form av likriktning över landet av behoven vore också på sin plats! Vid vilken trafikmängd bör väderskydd sättas upp?

Oviktig detalj? Ingalunda om samhället vill öka tillgängligheten även för personer med funktionsnedsättning. Då måste alla delar hänga ihop. Och då kan inte ett väderskydd stänga ute en elrullstol. Så de så!

fredag 14 januari 2011

Äldreomsorg – Det mest förbjudna inom äldreomsorgen

Äldreomsorgerna inom så gott som samtliga kommuner har någon form av reglemente eller fastställt dokument som tydligt beskriver hur personalen skall förhålla sig till patienterna/brukarna. Syftet är bland annat att förebygga misstanke om mutor och jäv, hos personal anställda inom verksamheten. Personalen får inte motta gåvor, förmåner eller vara delaktiga i testamenten. Inte heller får man låna pengar av eller låna ut till vårdtagare. Sanktionerna om man som personal bryter mot bestämmelserna brukar vara direkta och hårda. Mången personal har blivit skild från sin tjänst.

För de här ganska stränga reglerna tycks det finnas en samfälld enighet bland arbetsgivare och fack. Inte ens vid tillämpningen i ett konkret fall brukar det uppstå några större oenigheter. Det finns en samsyn om vikten av att sköta relationerna till brukarna på ett snyggt sätt.

Men hur ser det ut i vardagen. Vi tänker oss nu att vi har en personal som under fem års tid flera gånger per vecka har hjälpt en vårdtagare. Mellan vårdgivaren och vårdtagaren finns det en varm och uppriktig relation. Det förekommer inga otillbörlig belöning eller så. Kort sagt man tycker bara om varandra. En ganska vanlig situation.

Så närmar vi oss helgen före pensionsutbetalningsdagen. Vårdtagaren har tomt i kassan och inga cigaretter. Jag vågar påstå att i 50 % av fallen kommer personalen att låna vårdtagaren en femtiolapp till inköp av rökverk! Man gör det av hjärtat, men man vet också innerst inne att man begår ett formellt fel. Som chef måste man säga att detta är oacceptabelt om saken kommer på tal. Förmodligen bör man också driva frågan vidare för någon form av personalpolitisk korrektion om man ställs inför en reell situation. Men en sådan här sak kommer aldrig eller mycket sällan upp till ytan.

Denna form av ”hjälpsamhet” förekommer frekvent inomäldreomsorgen. Detta trots att reglerna är stränga och konsekvenserna för personalen kan bli allvarliga. Ändå förekommer det. Varför? Vad är det som tar över? Jag tror att denna typ av respons är av mycket elementär art. På samma sätt som vi respondera och svara om någon frågar vad klockan är, så responderar vi om någon vi känner väl vill låna en mindre summa av oss. Det sker närmast oreflekterat. Att inte låna ut femtiolappen fordrar en inskränkning i relationen som vi inte gärna vill vara med om. Vi vill inte att en frände skall uppfatta oss som negativa. Brukarna skall ju känna trygghet och få ett bra bemötande. Och ingen drabbas eller förlorar. Det är ett nollsummespel som under några dagar har en liten obalans. Det är allt. Vår karaktär tar över vår roll eller annorlunda uttrycket – De givna restriktionerna (rollen) sätts på undantag av vår egen socialitet (karaktären). Människan är godare än systemet? Vad tycker du?

fredag 7 januari 2011

Omsorg - Varför läggs all bra verksamhet ner?

I dag skall jag tillåta mig att bli reflekterande eller varför inte lite gnällig. Rakt på sak - jag känner en besvikelse över att all bra omsorgsverksamhet läggs ner. Hur tänker han nu då? Jo, så fort något bra byggts upp och som beviserligen uppskattas av sin kundkrets är det fara å färde. De har ingen betydelse om det är i offentlig regi, privat eller som kooperativ. Är verksamheten uppskattad, lever den farligt. Det kan gälla drift av servicehus eller äldreboende. Det kan gälla verksamhet för vård i livets slutskede, eller allmän vård och omsorg av äldre, dementa och/eller handikappade. Det kan gälla daligverksamhet mm. Så fort något bra och dugligt alternativ uppstår som ligger innaför eller utanför det offentliga så uppstår det starka motkrafter. Och motkrafterna vinner nästan alltid!

Varför är det så? Och vem vinner på det? I vart fall är brukarna inte några vinnare! Ett grundläggande förhållande i en organisation är att en kraft föder en motkraft. Och är kraften bra men liten, blir motståndet desto större. Det är först när den goda kraften är stor och helst i majoritet som den kan slå ordentligt rot i en organisation. Men politikerna då? Ja, de är inte till stöd i de här skedet av processen, för de befinner sig i en "prekär ovetenhetssituation", ett uttryck som en känd socialpsykolog har myntat. Politikerna känner inte till alla de fakta man borde, och inte vet man efter vilken modell man skall bearbeta dem. Men ändå måste man fatta beslut. Och man vill gå från osäkerhet till säkerhet. Och därför väljer man det enklaste alternativet. Man lägger ner verksamheten, för husfridens skull! Det man istället borde göra var att låta än fler bra alternativ växa fram! Ända till dess de utgör en stabil majoritet. Men så sker aldrig eller sällan. Ledsamt nog!