Äldrevård: Anhörigvårdare – en bortglömd möjlighet

I socialtjänstlagens 10 § står under rubriken Anhörigvårdare - ”Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder”.

Men hur ser det i verkligheten, t.ex. inom äldreomsorgen. Anhöriga gör ett viktigt arbete och står för den största delen av insatserna runt en äldre person. Men stödet från samhällets sida är ganska klent. Visst varierar stödet från kommun till kommun, men oftast är det i praktiken är det i underkant. Den kommunala äldrevårdsorganisationen har konstruerat en väldigt distinkt gräns mellan det arbete som görs inom organisationen och utom den. Trots lagstiftningens intentioner om stöd och samverkan har det utbildats en praxis att de kommunala förvaltningarna inte behöver bry sig om de anhöriga och deras arbete. Anhöriginsatser uppfattas som artfrämmande och något av en frivilligsyssla. Först när den kommunala organisationen producerar tjänsterna tillmäts arbetet någon betydelse. På sina håll finns också ett konstruerat motsatsförhållande mellan anhöriginsatserna och den s.k. professionella organisationen. Anhörigvårdarna uppfattas ta jobben från de anställda eller ses de som ett verksamhetens B-lag. Ledsamt får man väl säga.

Som en konsekvens av kommunernas hållning har vi inte heller särskilt många kommunalt anställda anhörigvårdare. För en anhörig eller närstående kan vara formellt anställd som anhörigvårdare. Denna möjlighet har funnits i många år men är i de flesta kommuner av blygsam tillämpning. Men när möjligheten används fungerar anhörigvårdarna väl, trots avsaknad av ett reellt kommunalt stöd och intresse.

Det är tråkigt att behöva skriva det, men möjligheten att anställa anhörigvårdare tillämpas när det löser problem för kommunen. Det borde vara tvärtom - att man i första hand såg till vårdtagarens bästa. Men så är det inte. En anhörigvårdare anställs när kommunen uppfattar problem med brukaren, kulturen, språket, boendet eller något annat förhållande. Då ”köper” man sig fri genom att anställa någon i brukarens omgivning. Därmed blir kommunen i praktiken av med bekymren.

I detta inlägg tar jag inte upp innehållet i samverkan mellan en anhörigvårdare och kommunen. Det finns mycket att önska och säga i denna del, utan jag har koncentrerat mig på det faktum att kommunerna inte anställer anhörigvårdare. Det liksom bara inte sker, trots möjligheten och trots goda resultat när möjligheten utnyttjas. Jag har sett att det diskuteras en lagskärpning i socialtjänstlagen från att kommunerna bör stödja anhörigvårdare till att de skall göra det. Men denna ändring ger ingen skjuts åt valmöjligheten att anställa fler anhörigvårdare.

Jag är en anhängare av kommunalt anställda anhörigvårdare av det enkla skälet att lösningen uppskattas av både brukare och vårdare. Titta på de olika utvärderingar som har gjorts. Där ges överlag en mycket positiv bild av själva verksamheten. Om det finns problem sitter de i samverkan med kommunen! Ett annat icke försumbart skäl är att anhörigvården är en kostnadseffektiv verksamhet!

Äldrevård: Aktivera äldreomsorgen (1)

När vi talar om äldreomsorg går våra tankar oftast till omsorgen eller den sjukvårdande delen. Sällan tänker vi på förebyggande eller rehabiliterande insatser. Kanske våra tankemönster egentligen bara reflekterar statussituation inom äldreomsorgen. Längst upp i hierarkin står sjukvården, sen kommer omsorgen, därefter paramedicinarna med rehabiliteringen, tätt följd av uppsökande-/förebyggandeinsatserna, näst längst ner har vi fritidsinsatser och allra sist kommer frivilliginsatserna! I en önskevärld borde vårt intresse och uppmärksamheten inom äldreomsorgen egentligen vara precis tvärtom. Vi borde tänka annorlunda.

Finns det något som är viktigare inom äldreomsorgen än aktivering? Nästan oavsett hälsoläge är aktivering alltid av godo. För en sak vet vi - Passivitet bryter ner. Och ändå betraktar vi t.ex. fritidsaktivitet som något mindre betydelsefullt. Självklart tillstår inte politiker och förvaltningsledningar nedprioriteringen i högtidligt talade eller skrivna ord. Då är uppsökande-/förebyggandeinsatserna av vikt och ges en hög prioritet. Men det är bara att titta i budgeterna, så uppenbaras på en annan situation. Insatserna krymper år för år. Och fritidsinsatser är den verkliga budgetregulatorn.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen – äldreomsorgen är fel organiserad och kommunerna sitter fast i gamla tankemönster. Och politikerna fortsätter att vandra i återvändsgränden. Just nu har det blivit populärt att verka för införande av äldrelotsar. Detta om något säger väl hur fel hela situationen är. Inte skall det väl behövas särskild personal för att hjälpa någon fram i snårskogen. Jag tror faktiskt det i så fall är bättre att röja sly så att verksamheten blir genomskinlig! Nej, några lotsar behövs inte men väl någon form av aktiva kommunala patientnämnder där man som brukare eller annan intressent kan få framföra sina synpunkter och klagomål. Den som följer media och alla skandaler inom äldreomsorgen inser det omedelbara behovet av kommunala patientnämnder.

Ibland närmar jag mig så hädiska tankar som att äldreomsorgen håller på att bli ett hot mot de gamlas hälsa och ett hot emot sig självt som samhällstjänst. Kommunerna har fått för sig att organiserandet av äldrevården skall utgå från en etablerad men passiviserande praxis. Men socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen säger båda att man skall utgår från vårdtagaren. Och har man vårdtagarna som utgångspunkt leder det automatiskt till en annan och aktivare organisation.

Det första som borde göras att återinföra chefskapet. Sätt dit ordentliga och kunniga personer på äldreboendena och inom hemtjänsten, och ge de nära cheferna vårdtagaransvar och makt över vardagen. Då finns förutsättningar för att äldreomsorgen åter skall börja blomstra. Se därefter till att biståndsbedömningen lämnar sin cementerade ämbetsutövning och blir den serviceinstution som den en gång var tänkt att vara. En biståndsenhet skall inte bara bevilja insatser. Främst skall den vara ett allmänt kunnigt instrument inom äldreomsorgen som ger god service åt sina kunder – och då behövs inga lotsar Jag är tankemässigt inte där än, men snart skulle det kunna vara dags att återinföra den gamla hemtjänstassistenten som dels var arbetsledare, dels hade vårdtagareansvar, dels var biståndsbedömare, dels hade färdtjänstbesluten och sist men inte minst var ett kunnigt stöd åt sina vårdtagare. Där kan vi tala om nära aktivitet och engagemang.

Detta inlägg blev något spretigare än jag hade tänkt mig. Ett framtida inlägg får väl reserveras för mera direkta synpunkter omkring aktivitet och engagemang inom äldreomsorgen. Bryt passiviteten. För det var egentligen detta ämne jag tänkt behandla idag. Men ibland går pennan sin egen väg!

Äldrevård: Vapen - ett annorlunda problem för hemtjänsten

Det kan vara svårt att tro, men skjutvapen kan någon gång vara ett problem i äldreomsorgen och främst då för personal inom hemtjänsten. Många äldre har helt legalt kvar sina vapen och licenser trots att det var bra många år sedan man hade användning för vapnen.

Oftast är vapnen inga problem när de är inlåsta i vapenskåp eller undanstoppade längst in i garderoben. Jodå, den sistnämnda förvaringen förekommer än! Problem uppstår när den gamle av någon anledning får för sig att han – för än så länge är det oftast män– måste ha vapnet tillgängligt. Till exempel att ha en pistol på nattduksbordet om någon skulle bryta sig in. Och än värre är när brukaren tar sig för och hota med vapnet.

Reaktionerna hos personalen blir skiftande - allt från inre obehag till rädsla och vägran att sätta sin fot i det hemmet. Självklart innebär ett gripbart och synligt vapen problem för personalen. Och ingen skall heller behöva arbeta i en vapenmiljö. Så långt är alla överens, men hur kommer man bäst åt problemet. Genom anmälan till polisen? Kanske, men polisen bryr sig inte eller arbetar mycket saktfärdigt. Vapen hos en gamling bedöms inte som ett överhängande hot eller risk. Ett sätt att skynda på, är anmälan via den behandlande läkaren. Men distriktsläkarna var tidigare mycket ovilliga att skriva intyg. Det ansågs vara en uppgift för en specialistläkare i psykiatrin. Och där står du som chef och har fastnat med skägget i brevlådan och undrar hur du skall lösa detta arbetsmiljöproblem!

Men nu har socialstyrelsen i oktober månad, 2008 kommit nya föreskrifter (SOSFS 2008:21) om anmälan av patienter som av medicinska skäl är olämpliga att inneha skjutvapen. I ett särskilt meddelandeblad redogörs närmare för de nya föreskrifterna. Och en av nyheterna är att alla läkare nu omfattas av anmälningsplikten. Polisen, skall efter anmälan från läkare, kunna göra kontroll mot vapenregistret, återkalla tillståndet samt eventuellt omhänderta skjutvapnet. En annan nyhet är att anmälningsplikten omfattar alla patienter och alla typer av medicinska tillstånd. Tidigare gällde det endast psykiska störningar.

Socialstyrelsens nya föreskrifter sätter vapenproblemet på kartan och därigenom kanske läkarna och polisen kan förmås att ta sig an problemet mera allvarsamt. Sannolikt blir det enklare i framtiden att hantera situationen med vapen i hemmen. Men som oftast saknas det enkla och konkreta råd från arbetsmiljöverket, socialstyrelsen, kommunförbundet, polisen m.fl. myndigheter och organisationer hur man som chef och antälld bäst hanterar situationen med vapenrisk hos äldre. Personalen i hemtjänsten får nog sätta sitt hopp till att någon pigg student på en socialhögskola eller liknande tar sig an ämnet och skriver en uppsats med bra råd.

Funktionsnedsättning: Låt politikerna åka rullstol!

Att tillgängliggöra samhället för alla, är en allmän politisk utsaga. Men när det gäller åtgärder för personer med funktionsnedsättningar verkar det dock vara mer ord än verklighet. Politiker talar gärna om ämnet och alla de förbättringar man vill åstadkomma, men när frågorna närmar sig handling, ja då blir intresset ljummare. Är handikappolitiken främst en akademisk och teoretisk fråga för våra politiker? Och vad kan i så fall göras?

Riksdagen beslutade år 2000 om en nationell handlingsplan för handikappolitiken. Målet var att fram till år 2010 nå till ökad tillgänglighet i samhället genom att undanröja enkelt avhjälpta hinder, göra en kraftfull satsning på en tillgänglig kollektivtrafik mm. Men det finns nog skäl att känna tvivel om de resultat som kan åstadkommas till år 2010. Om mindre än ett år är vi där!

Det man idag kan säga om tillgängligheten i samhället för personer med funktionsnedsättningar är att läget är bättre än år 2000, men bra är det långt ifrån. Detta oavsett om det gäller tillgängligheten till kollektivtrafiken, bostäder, arbetsplatser, myndigheter etc. Ett område höjer sig över miniminivån och det gäller tillgång till information. Det är med stor glädje man kan följa utvecklingen på olika hemsidor mm. Många webbsidor har numera möjlighet till anpassad text, till teckenspråk, till lättläst, och till att lyssna.

Men i övrigt är det som vanlig mer ord och rapporter och mindre verkstad och åtgärder. Den som inte tror på mig kan ju ta och göra en kollektivtrafikresa tillsamman med en vän som har en funktionsnedsättning. Har du ingen lämplig vän, går det säkert bra att ta kontakt med något handikappförbund. Jag lovar att ögonen kommer att öppnas och att du som "icke funktionsnedsatt" får en ny syn på verkligheten. Vad kan man dra för slutsats av detta? Jo, möjligtvis att det inte var så dumt med de aktiviteter som handkapprörelsen genomförde på sjuttio och åttiotalen när det gällde att ge politiker ökad kunskap. Man lät då kommunala förtroendemän ta sig fram i samhället som blinda eller rullstolsburna. Valet av funktionsnedsättning, de nämnda två eller andra, saknar i princip betydelse. Det är upplevelsen av verkligheten och alla hinder i samhället som ansågs viktig.

Varför tillämpas inte denna möjlighet till informationspåverkan längre? Inte vet jag. Kanske därför att det kan ses som kränkande för personer med funktionsnedsättning när andra försöker uppleva deras situation. Jag har all respekt för olika synpunkter och invändningar, men tycker i det här fallet att ändamålen helgar medlen. Det ligger ett så stort värde i att få upp ögonen på och kunskapen hos våra politiker, att man nog kan överkomma invändningarna. En sådan utbildningsaktivitet får dock inte bli lek och flams, utan en värdig aktivitet som ger upplevelser för livet.

När man som "icke funktionsnedsatt" sitter i en rullstol och försöker nyttja kollektivtrafiken då infinner sig upplevelser och förståelsen. Likaså om du som "icke seende" skall försöka köpa en biljett av de moderna biljettautomaterna. Kanske ett återuppväckande av en gammal informationsaktivitet skulle få våra politiker - på kommunal eller riksdagsnivå - att flytta sitt intresse för handikappolitik från att vara en akademisk och teoretisk fråga till att bli en djupare personlig förståelsefråga. Om så sker kanske vi kan hoppas på kraftfulla förbättringar i samhället, åtminstone fram till år 2020.