Äldreomsorg – Anhörigvårdare

Idag kom jag att tänka på min tid inom äldreomsorgen och särskilt mina möten med anhörigvårdarna. De var mycket speciella från många utgångspunkter. Allt var så naturligt och direkt, men samtidigt så svårgenomfört. När mötena var över var man helt utpumpad. Intrycken tog verkligen musten ur en.

För det första var det inte lätt att motivera anhörigvårdarna att komma till en sammankomst. Man hade tusen och ett skäl för att utebli. Men att få alla på plats var bara en blinkning mot att genomföra sammankomsten. Tänk dig själv tjugofem anhörigvårdare där kanske femton inte förstod svenska utan hade egna tolkar med sig. Varje sagd mening tog sin tid för att landa hos alla. Missförstånd uppstod, men också mycket skratt och glädje. Det var aldrig långt till riktigt varma och goa skratt. Missförstånd reddes ut och så fortsatte informationen med en ny mening. Nu uppstod en fråga, och den tog förstås ännu längre tid att besvara. Varje fråga födde direkt ett stort antal nya frågor.

Ja, det var en upplevelse att stå som ansvarig för informationen. Men samtidigt kul och lärorikt. Man fick inte vara stressad. Mötena tog sin tid. Men trots motstånd att komma, var de mycket uppskattade. Ibland fick jag för mig att motståndet inte kom från anhörigvårdarna utan från brukaren/den anhörige. Det var denne som inte ville släppa iväg sin ”vårdare”.

Men kunde man inte ta ner gruppstorleken och genomföra flera informationer. Jovisst, gick det, men anhörigvårdarna jobbade så isolerat att de verkligen behövde träffa många andra människor. De behövde komma ut och känna dynamiken i en större grupp.

När jag tänker tillbaka på mina år inom äldreomsorgen så saknar jag mötena med anhörigvårdarna mycket. Dessa möten var livsbejakande. De var så nära verkligheten. Inga högstämda ord om målsättningar och riktlinjer. Nej, verkligheten styrde samtalet. Det var vardagen och vardagens problem som var styrande. Såsom det sannolikt var inom hela äldreomsorgen på femtio- och sextioltalen, innan byråkratin slagit sina klor i verksamheten.

Äldreomsorg – Demens

2012-02-27 hade Veteranen, en nättidning för seniorer från SPF, en bra artikel om demens – ” Jag borde sett mammas demens tidigare”.

Det är sällan man läser en så insiktsfull text om demens. I all sin enkelhet och framför allt sin korthet visar artikeln på många av de problem som en anhörig har när en närstående drabbas av en demens. Du som har en äldre närstående – läs artikeln – det kan spara dig mycken vånda och arbete.

Och om jag får lägga till något så är det – se symptomen i tid. Jag vet – inte minst av egen erfarenhet – att man blundar länge och söker andra förklaringar, men gör inte detta, se problemen och sök hjälp i tid.

Jag citerar ur artikeln – ” Jag tog hänsyn till min mammas vilja alltför länge. Men när en närstående inte längre förstår sitt eget bästa så måste man ingripa oavsett om man vill eller inte.”

______________________________________________________________________

http://www.veteranen.se/ma-bra/%c2%bbborde-agerat-tidigare%c2%ab/  (Klistra in på google, om du vill läsa artikeln)

Funktionsnedsättning – Det tar för lång tid

Vad är det som tar för lång tid? Jo, byte av god man. Det finns uppenbarligen en hel del problem med God Manskapet. Nu har jag åter igen blivit kontaktad av en tidigare God Man. Han tyckte det var krångligt med den ekonomiska redovisningen och inget stöd fick han heller från något håll. Men det kanske allvarligaste problemet, som han såg det, var att det var svårt att lämna Godmanskapet. För hans del tog det ett år innan överförmyndarnämnden hade hittat en ersättare.

Ibland sägs det att de gode männen behöver utbildning. Och det kan säkert vara så. Men jag får en känsla av att det verkar vara överförmyndarkanslierna som behöver ökad insikt, kompetens och kunskap. Självklart skall det inte ta över ett år att byta ut en god man. De skall gå på mindre än tre månader. Kommunen kan inte skylla ifrån sig att det är svårt att rekrytera gode män. Man kan börja med att ta hand om dem man har så minskar utflödet av gode män och man får positiva ambassadörer som talar väl om verksamheten.

Det finns säkert många kommuner där godmanskapet fungerar väl. Men det finns också, som jag förstår, några där kanslierna låser in sig och inte vill vara stöd åt vare sig huvudmannen eller den gode mannen. Man lever i ett bekvämt isolat. Och det tror katten att man då har svårt att rekrytera nya gode män och behålla dem man har. Fattas bara annat. Människor är rationella!

Den person som kontaktade mig hade verkligen skäl för att avsluta sitt uppdrag. Hon hade själv blivit allvarligt sjuk och kunde inte sköta uppdraget. Men det brydde sig kommunen inte om. Man sa bara att man letade efter en ny. Bedrövligt att en svårt sjuk person som inte klarar sig själv skall behöva slita på sin tid och sitt liv.

Äldreomsorgen – Börja nyttja Webbutbildning

Ibland tänker jag – Varför är motståndet mot webbutbildningar så stort inom äldreomsorgen. Finns det någon verksamhet som är mera lämpad för webbutbildningar än just äldreomsorgen?

Motståndet måste brytas, annars hamnar kunskapsinhämtande alltför lång efter. Läget är illa nog som det är idag och ytterligare eftersläpningar kommer att medföra att andra aktörer så småningom tar över. Inte bara utbildningen utan hela verksamheter. Man förstår att  ekonomiskt tolka uppdraget.

Många webbutbildningar är interaktiva. Då är det både enkelt och roligt att sätta sig in i olika omsorgsfrågor. Och den stora fördelen är att man kan ”studera” precis när man själv vill. Man är inte bunden till bestämda föreläsningstider. Och man kan ta det i sin egen takt.

Innehållet kan anpassas både till vad personalen vill ha och behöver. Den som anordnar webbutbildningen kan också på ett enkelt sätt genom ett antal kontrollfrågor förvissa sig om att deltagarna tagit in relevant mycket av utbildningsinnehållet. En trygghet för alla parter. Inte minst för alla äldre som behöver välutbildad personal.

Det finns mycket att göra med hjälp av webbutbildningar – Det är bara för kommunerna att komma igång och börja använda detta. De privata aktörerna är redan på g. Webbutbildningarna är nämligen kostnadseffektiva. Varför är motståndet så stort? Bryr de kommunala utförarna sig varken om ekonomi eller brukare? Jag bara undrar!

Äldreomsorg – Vad kan övervinsterna berätta för oss

När vi talar om privat hemtjänst och särskilda boenden kommer nästan alltid riskkapitalbolag och övervinster upp i debatten. Och det är bra. Kvaliteten måste värnas i äldrevården. Dålig verksamhet kan aldrig försvaras. Detta oavsett om det är privata utförare eller offentliga.

Alla de stora drakarnas misstag och missgrep går inte att förringa eller bortförklara, men jag tänkte idag försöka se på saken från en annan synvinkel. Vad kan det offentliga lära av det privata? Och nu tänker du som läsare att missförhållanden är väl inget att ta efter. Och det är förstås sant. Men de privata utförarna visar även på något annat intressant – de är i sina bästa stunder överlägsna de kommunala verksamheterna när det effektivitet, produktivitet, service och brukarinflytande. Tror du inte mig så titta efter i din kommuns olika utvärderingar. Du kommer att bli förvånad hur bra betyg de privata får.

Många av de kommunala verksamheterna fungerar uruselt effektivitetsmässigt och servicemässig. Se bara hur Rut brer ut sig. När det finns alternativ som är billiga och/eller bättre så väljer alltfler att anlita privata utförare. De gamla anger som skäl att nu får jag det som jag vill och det blir bra!

Om vi för stund återvänder till de s.k. övervinsterna så kan de också ses om ett mått på den offentliga verksamhetens ineffektivitet. De kommunala äldrevårdsorganisationerna är så dåligt ordnade, har så dåliga chefer och utgår nästan aldrig från uppdraget att hjälpa och ta hand om de gamla. Man utgår inte ifrån någon tanke överhuvudtaget. Man fortsätter bara i gamla hjulspår som sitter ordentligt fast i historien. ”Så här har vi alltid gjort”. Ibland stuvas det om i organisationerna, men det bygger då inte på behovet att utveckla verksamheten utan har andra mera diffusa utgångspunkter som oftast handlar om maktfrågor.

Så vad de kommunala verksamheterna borde gör är 1) sluta gnäll på konkurrensen, öppna istället sinnena 2) ta efter hur andra jobbar och verkar, det finns mycket att upptäcka och lära 3) sluta omorganisera och bygg istället upp verksamheten på sunda villkor för uppdraget.

Funktionsnedsättning – Gode männen diskvalificeras

Jag blev häromdagen per mejl kontaktad av en God man som hade läst ett av mina tidigare inlägg om Gode män. Hon sa – ”Jag kände på pricken igen mig”. Vi gode männen blir ofta diskvalificerade av professionen.  Och allra mest inom sociala sidan och bland dem som sysslar med arbetsplaceringar. Försäkringskassan, som normalt får stå utmed mycken spe, ansåg hon vara den myndighet som respekterade de gode männen mest.

När jag frågade vad som egentligen var problemet sa hon. Den sociala sidan slår in en kil mellan den gode mannen och den vi är satta att hjälpa (huvudmannen). Man vill manövrera ut den som ställer krav och långsiktigt ser till huvudmannens bästa. Hon berättade också om fall där den ”hjälpbehövande” tubbats kontakta överförmyndarnämnden för att avsäga sig behovet av god man. Resultatet blev att den hjälpbehövande blev utan hjälp och efter ett drygt år var mycket uppe sin sjukdom. Dennes liv rasade ihop. Men han blev en trogen kund hos socialen.

Min sagesman tyckte det handlar om konkurrens. Representanterna på den sociala sidan ser främst till sitt eget välbefinnande. Man vill ha klienter som är beroende av dem. Beroendet backar upp den egna självkänslan, ger en behaglig vardag, och visar på behovet av deras tjänster. Att den hjälpbehövande backbinds i sin utveckling vill man inte förstå. Man ser inte till klientens bästa. Därför är många med bl.a. psykisk funktionsnedsättning helt i onödan inskrivna på olika projekt och aktiviteter. Man kommer aldrig ur smeten.

Nåja, jag trodde att denna kontakt var ett undantag, om än tragiskt sådant. Några dagar senare kom en ny kontakt på samma tema och med ett snarlikt innehåll. Men då tillkom en uppgift. Den sociala sidan köper ofta stödtjänster från privata vårdgivare och specialister. Utanför den ordinarie sjukvården köper man bedömningar, utlåtande, förslag med mera, och det finna med denna hantering är att man i princip kan beställa önskat resultat för det man vill uppnå. Om detta skulle vara sant och dessutom satt i system är det förförligt. Men jag vet inte hur vanligt det är. Men blotta misstanken gör mig förskräckt. Det kan inte vara möjligt att den sociala sidan arbetar mot sitt eget uppdrag att hjälpa klienter. Eller?? Att man typ köper sig intyg som tjänar egna syften.

 

 

Äldreomsorg – Hur många har hemtjänst

I april 2011 sa socialstyrelsen i ett nyhetsmeddelande

”Av alla som är 80 år eller äldre är 24 procent beviljade hemtjänst i ordinärt boende och 15 procent bor i särskilt boende. Sammanlagt har alltså närmare 40 procent, eller fyra av tio, någon av dessa insatser från sin kommun.”

” Sett till alla i åldrarna 65 och högre var det 9 procent som hade hemtjänst i ordinärt boende och 5 procent som bodde i särskilt boende.”

I all sin enkelhet är detta ganska uppseendeväckande information. Det är svårt med statistik men jag tror det är så att andelen åttioåringar som får hemtjänst ökar medan andelen över sextiofem minskar.

När det gäller andelen i särskilt boende är den svagt minskar för alla ålderskategorier.

Men nu skall vi lägga märke till att vi bara talar om andelen som får t.ex. hemtjänst. Vi talar inte om hur många timmar som i snitt beviljas till de äldre. Denna siffra har varit i sjunkande under många år.

Huruvida utvecklingen är bra eller dålig kan man ha olika uppfattning om. Själv anser jag det visst kan vara bra att fler över åttio får hemtjänst. Men det finns en hund begraven, se nedan! Men det är däremot inte bra att de får allt färre timmar och insatser.

Det som inte är bra är de låga siffrorna på personer som bor i särskilt boende. Detta visar på en stor svaghet inom äldreomsorgen. Antalet platser står inte i relation till behoven.  Många av de som är 80+ skulle behöva bo på ett särskilt boende, men platsbristen gör att de istället får vistas hemma och få hemtjänst. Och det är denna situation som gör att andelen åttioåringar med hemtjänst ökar. Men detta säger inte socialstyrelsen trots att de har tillsynsansvar och skyldighet tolka och korrekt spegla verkligheten. Man skyddar som vanligt kommunerna.

Äldreomsorg - Två bra böcker

Idag tänkte jag vara kort och bara nämna två riktigt bra böcker om äldreomsorgen. Två böcker som på sitt sätt är lika, men också på många sätt är olika. Lika är de så tillvida att de på ett närmast skrämmande sätt beskiver förhållanden inom äldreomsorgen. Olika därför att författarna är av olika ålder och kön. Perspektivet och berättelsen har därför blivit ganska skilda. Böckerna är

1)      Sara Beischer, Jag skall egentligen inte jobba här

2)      Stefan Gurt, Så dödar vi en människa

 Båda böckerna är en form av romaner som väver in det egna livet i handlingen. Stefan med en mer analytisk och reflekterande hållning och Sara uppvisar en mera överraskad, förbluffad och storögd hållning.

Min ödmjuka hållning är – Läs båda. Böckerna har mycket att ge på olika plan - De har mycket att ge både för den som arbetar inom äldreomsorgen och för den som nyfiket undrar hur det egentligen förhåller sig när man dagligen i media kan läsa om skandaler. Du som är troskyldig kommer att förstå en verklighet som är värre än du anade. Och du som jobbar i äldreomsorgen kommer att känna igen dig och känna klumpen i magen.

Äldreomsorgs - RUT

Det är inte att undra på att RUT blivit så omtyckt bland våra äldre. Dels får man en service värd namnet, dels får man det till en rimlig kostnad. Och man får det utan byråkrati. Bara en sån sak – Tänk att slippa dra sitt liv för en ung vikarierande blivande socionom. Man slipper all myndighetskultur och all förnumstighet!

En vanlig uppfattning är att RUT bara omfattar städning eller så enligt skatteverkets snävaste normer. Men så verkar det inte vara. Skatteverkets tillämpning omfattar i princip alla tjänster som normalt finns inom den kommunala hemtjänsten. Det innebär att tvätt, inköp, klädvård, ledsagning, matlagning, personlig hygien, på- och avklädning och matning är exempel på sådant som omfattas av RUT. Och därtill kommer högt värderade faktorer såsom flexibilitet, påverkan och valfrihet. Faktorer som den kommunala hemtjänsten inte förstår att sätta särskilt högt. Jag måste väl i samma andetag säga att skuggan faller tyngre över hemtjänstledningarna än över personalen. De senare vill förändra och förbättra, men har inte en chans i den rigida byråkratin.

Utan tvekan har RUT kommit för att stanna. Visst kan det ändras och fingras beroende på skiftande riksdagsmajoriteter, men möjligheten till egen påverkan för den enskilde kommer sannolikt inte att kunna inskränkas. Leve RUT för de äldre. Leve frihet för de äldre.

Funktionsnedsättning - Hemtjänst och boendestöd

I april 2011 sa socialstyrelsen följande i ett nyhetsmeddelande

”Den 1 oktober 2011 hade 45 900 personer under 65 års ålder med funktionsnedsättning minst en insats enligt socialtjänstlagen från sin kommun. Hemtjänst i ordinärt boende har tidigare varit den vanligaste insatsen, men nu är det fler som får boendestöd.”

Jaha, och vad är det för tänkvärt med detta då? Det här är intressant så tillvida att socialtjänsterna i ökande utsträckning har börjat ta sitt eget och bättre ansvar för SoL-insatsen till personer med funktionsnedsättning. Tidigare skyfflade man över utförandet till hemtjänsten som inte är det minsta lämpade för detta. Hemtjänsten är van att umgås med äldre och har ingen ordentlig utbildning eller annan kompetens för att hjälpa yngre med funktionsnedsättning.

Utvecklingen föder hopp om en fortsättning! Nu kanske vi också snart får se ett slut på kommunernas oskick att placera unga funktionsnedsatta personen på äldreboenden. Det är förskräckligt att detta missbruk har fått pågå år efter år. Det förstår var och en att en ung person med funktionsnedsättning inte har mycket gemensamt med äldre och ibland dementa personer.

En annan intressant aspekt i nyhetsmeddelandet är att – ”Ungefär lika många kvinnor som män under 65 års ålder har boendestöd, medan det är fler kvinnor än män som har hemtjänst.”

Socialtjänsten klarar således av jämställdheten mycket bättre än hemtjänsten. Den senare har i alla år diskriminerat männen. (Kanske för att det mestadels är kvinnor som beviljat insatserna?)

Äldreomsorg - Stimulansbidrag

I  juni månad, 2012 skickade socialstyrelsen ut ett nyhetsmeddelande

”Socialstyrelsen har under 2011 delat ut medel som ska bidra till bättre kvalitet i äldreomsorgen. Kommuner och landsting har med hjälp av dessa statliga medel kunnat anställa och utbilda personal samt drivit projekt inom bland annat rehabilitering.

Mellan åren 2007 och 2011 har Socialstyrelsen, på uppdrag av regeringen, betalat ut totalt 4,9 miljarder kronor till kommuner och landsting. Syftet med stimulansmedlen är att höja kvaliteten..”

Det här är bara byråkratisk trams som saknar all betydelse i äldreomsorgen. Tala om att slänga pengar i sjön. Denna typ av insatser ger inte någon egentlig kvalitetshöjning eller annan positiv effekt. Möjligtvis kan de ge upplevelser åt en massa byråkrater som reser runt på konferenser och sedan kommer hem och plågar sin personal med en massa nytt struntprat.  Den enda synliga effekten i den nära verksamheten är att de påtvingade meningslösa utbildningarna stjäl tid ifrån vården.  Socialstyrelsen skulle hålla sig för god för att hålla på med sådana kvasiinsatser. Tala om redundant arbete!

Nej, socialstyrelsens viktigaste uppgift är att ställa krav på dem som ansvarar för äldreomsorgen, samt därtill att följa upp att kraven innehålls. Sluta lek tomte och mysfarbror, utan ta ett ordentligt tag om den viktiga uppgiften att ställa krav på kommunerna och verksamheterna. Visst, man blir då inte lika uppskattad av kommunerna med flera, men alla anställda och alla brukarna skulle däremot jubla om det åter blevo ordning på torpet inom äldreomsorgen. Lekstugan måste stängas för gott. 

Äldreomsorg - Dålig kunskapsutveckling

Det är konstigt att det har varit så lite verksamhetsutveckling inom äldreomsorgen som det faktiskt har varit. Eller skall man egentligen säga verksamhetsinveckling? I stort sett ser äldrevården idag ut som den gjorde för fyrtio - femtio år sedan. Och skall verksamheten betygsättas blir nog betyget ett snäpp lägre än det som 1970 års verksamhet förtjänade.

Ibland jämför jag med en annan sektor som stod stilla i drygt 100 år nämligen odontologin. Visst tillkom det lite snabba tryckluftsborrar och så, men i princip borrade man upp tanden och fyllde med amalgam, om man inte drog ut den. Men så beslöt regeringen 1995 om annat. Man började fasa ut amalgamet. Och helt plötsligt gick det inte bara bra utan tom bättre med annat tandfyllnadsmaterial. Och detta uppifrån kommande tryck inom en viss sektor drog igång en utveckling inom hela verksamheten.

Så åter till äldreomsorgen.  Kanske är det så att de inneboende krafterna inom äldreomsorgen är för svaga. Vi kommer aldrig att få någon ordentlig verksamhetsutveckling om det inte kommer en press från regering och riksdag. I vart fall verkar en del parter såsom SKL och socialstyrelsen med flera inte vara riktigt vuxna sina roller. Man driver inga frågor, man bara speglar verkligheten. Man flyter bekvämt med i olika åsiktsvindar.

Särskilt allvarligt är situationen inom området demens. Detta är en sluten värld som de flesta av oss inte så lätt har tillgång till. Men fy vilken så kallad vård/omsorg som där bedrivs idag. Vårdtagarna driver fritt runt på avdelningarna utan någon form av sysselsättning. Man bråkar med varandra, slår varandra och kastar otidigheter omkring sig. Inte av ondska eller så, utan som en följd av sjukdomstillståndet och avsaknaden av sysselsättning. Och avdelningarna är stora och underbemannade. Ljudnivån hög och ordningen totalt obefintlig. Och vårdtagarna är rent ut sagt smutsiga och otvättade. Och oftast avmagrade. Detta är verkligheten inom en del kommuner, ja alltför många

Så såg det sannerligen inte ut 1970. Alla fick då ordenlig morgonhygien. Patienterna aktiverades med hjälp av terapiavdelningen. Och de som behövde fick hjälp att äta. Visst hade man ibland landstinget kläder, men ingen gick omkring med solkiga och sönderrivna kläder.

Nej, skall det bli bättre ordning inom äldreomsorgen måste opinionstrycket öka. Men framför allt måste rikspolitiken vakna och börja ställa ordentliga krav på äldreomsorgens huvudmän. Räcker det inte med socialstyrelsens nya krav på bemanning? Hoppas kan man alltid, men jag tror inte det i praktiken biter på huvudmännen. När det gäller äldreomsorgen talar man med dubbla tungor. En offentlig retorik, och en som gäller i verkligheten. Det behövs ett ordentligt tryck som inrymmer både vite och ett personligt ansvar för dem som har ansvaret.

Funktionsnedsättning – Tänk om vi alla kunde åka på bussemester!

Idag kan många av oss åka på bussresor i Sverige och ut i Europa. Det är både bekvämt och relativt billigt. Tänk att kunna få se och besöka såväl Kolmården, som Nordkap och Capri. Men denna möjlighet står inte till buds för alla. Personer med funktionsnedsättning i form av rörelseproblem eller synskada (med flera) är så gott som uteslutna. De förra kommer inte ens upp på bussen och de senare har svårt att få med ledsagare till rimligt pris. Och skulle man mot alla förutsättningar lyckas krångliga sig upp på bussen så finns det i alla fall inte några säten anpassade för personer med rullstol eller på annat sätt rörelsenedsatta.
 

Nej, långfärder uti Europa eller vårt eget land är inte lika enkelt för alla. Visst finns det särskilda resor och tom resebyråer som företrädesvis är inriktade på funktionsnedsättningar. Men utbudet är begränsat och kostnaderna är avsevärt mycket högre än för andra resor. Men låt mig direkt få säga – Heder åt dessa researrangörer. Jag lyfter på hatten för alla goda banbrytare. Men jag tycker det är synd att de vanliga bussresorna inte är skyldiga att ha handkappanpassning. Eller åtminstone av egen kraft såg till att påbörja en utveckling vid upphandling av bussar eller entreprenör. Det handlar inte om några oöverstigliga kostnader.

Följande saxas från Handisams hemsida ” I ett tillgängligt samhälle kan alla människor delta jämlikt oavsett funktionsförmåga. Det är målet för den svenska handikappolitiken. Det är en bit kvar till målet.” Och i dessa två utsagor kan man oreserverat instämma. Samhället handlar om oss alla och vår lika rätt att finnas till och verka. Och som sagt – det är långt innan vi alla på jämlika villkor kan åka på bussemester. Jag har inget emot kategoriresor, men som funktionsnedsatt skall jag själv kunna välja resform

Men handlar det bara om busstekniska hinder eller finns det något mer bakom? Ja, det är inte utan att man kan undra. Min misstanke är att de ledande bussresearrangörerna inte vill ha med personer med funktionsnedsättning. Visst säger man oftast att personer med funktionsnedsättning är välkomna, men sen kommer reservationerna. Hotellen klara inte kraven. Inte heller bussarna. Det är svårt att följa med på utflykterna. Toaletterna på bussen är små och trånga. Två får inte plats. Du bör ta med en egen ledsagare. Man kan inte boka en särskild plats. Rullstolen får inte vara större än resväska i hopfällt tillstånd. Ja, inte är det många rörelsenedsatta som kan ge sig ut och resa med alla dessa förbehåll.

Måhända någon ser det som ett lyxproblem att bussresorna inte är tillgängliga för alla. Särskilt då som många inte ens kan komma in kommunhuset eller försäkringskassans lokaler i sin egen hemort. Men när det gäller handikappolitiken måste det arbetas på bred front. Det gäller att göra ständiga landvinningar inom alla områden. Semesterresan skall inte behöva stå tillbaka för att kommungubbar och – gummor inte förmår att sopa rent i sin egen farstu.

Äldreomsorg – Är det rätt med frivilligarbetare?

Är det rätt med frivilligarbetare, s.k. volontärer inom äldreomsorgen. Ja! Blir det korta svaret. Självklart har vi alla en odiskutabel rätt att hälsa på vem vill. Men oproblematiskt är det ändå inte.

Frivilligarbete har ökat markant i många kommuner. Det finns många enskilda, men framförallt organisationer som aktivt besöker och hjälper framför allt gamla som inte klarar sig själv. Och som många gånger lider av ensamhet. Alla dessa frivilliga eldsjälar är värda all uppskattning och uppmuntran. Men var sitter problemet då? Tidigare satt det i den professionella organisationen. Man ansåg att frivilligverksamheten trängde in på deras domäner och tog jobben ifrån dem. Allt som den gamle behövde skulle det offentliga hjälpa till med. Sen något år har dock fack och medlemmar delvis ändrat åsikt och är nu inte så negativa.

Nej, personalorganisationerna är idag inte motsträviga. De vill bara ha en klar gränsdragning mellan vad de anser vara acceptabelt och vad som absolut innebär en risksituation. Enligt deras uppfattning kan frivilligarbetarna hålla sig till vissa sysslor såsom prata, dricka kaffe, läsa böcker och tidningar, samt ev. gå ut med den gamle om hälsan så medger. Den gamles hälsa alltså!  Det stora problemet är nog kommunerna och deras samverkansorganisation. Här finns en dubbel inställning. Man uppmuntrar till frivilligarbete. Och man till och med organiserar hjälpen i olika hänseenden. Men man för inga samtal om vad som kan vara lämpliga sysslor för frivilligverksamheten. På denna punkt är man mol tyst!

Bakom deras passiva inställning döljer sig en krass verklighet. Man vet och räknar lugnt med allt det som de frivilliga gör lättar trycket på den offentliga verksamheten. Man slipper att bevilja insatstimmar. När biståndsbedömaren ställer sina frågor om basbehov med mera till den gamle och får till svar att detta gör den eller den personen så är behoven lagtekniskt tillgodosedda. Och då låter man bli att fatta beslut om insatser. Rätt eller fel? Ja, det är närmast en politisk fråga.  Men visst finns det en uppenbar risk att omsorg och omvårdnad kommer att utföras av personer utan rätt erfarenheter och kompetens. Och detta medför förstås en ökad riskbild.

Så några avslutande ord. Egentligen är jag emot all kommunal inblandning i frivilligarbetet. De organisationer som sysslar med detta är fullt komptenta att organisera själva. Och när kommunen som beslutsfattare eller utförare är inblandad finns som sagt stora risker för felaktigt utnyttjande. Men trots detta är det min erfarenhet att det måste finnas en samordning. Annars blir det lätt oreda i verksamheten när ingen vet vad den andre gör. Men banden till kommunen bör vara lösa i fråga om ”styrningen”.

Gärna frivilligarbete. Men först klara riktlinjer om vad volontärerna kan utföra och framförallt vad de absolut inte bör göra. Detta är en fråga för de inblandade parterna att at fram. Lösgör sedan frivilligcentralerna från kommunernas fasta grepp och låt dessa bli så fristående det bara går. Men dra inte ner på det ekonomiska stödet.  Det är knappt som det är idag!

Omsorg – Hur mycket hjälper anhöriga till?

I den offentliga debatten framförs allt emellanåt ståndpunkten att de anhöriga gör så mycket insatser för sina nära och kära. Någon säger att de utför 75 % av allt omsorgsarbete. Någon säger 50 %. Och när det gäller personer med funktionsnedsättningar ställer jag mig i alla delar bakom att anhöriga gör mycket stora insatser. Anhöriga får i mycket stor utsträckning fylla i och ersätta allt det som samhället inte anser kunna klara av.

Men när vi kommer till äldreomsorgen blir jag lite mer tveksam.  Här är situationen lite mer vacklande och svårbedömd. Många anhöriga gör ett jättejobb för sina föräldrar eller motsvarande. Men det finns också en icke försumbar grupp som inte gör ett jota. De hälsar knappt på sina gamla. Pliktskyldigt kan man komma en gång i halvåret och hälsa på i en tjugo minuter. Nu talar jag inte främst om dem som har långt till sina anhöriga utan jag tänker på alla dem som bor i samma ort och stad. Avståendet är således i dessa fall absolut inget skäl för att inte hälsa på.

För en tio eller tjugo år sedan skulle jag inte ha reflektera över saken att de anhöriga flyr från besök och ansvar. Den gamle fick ett bra liv i alla fall. Då fanns det omsorgsresurser. Det fanns aktiviteter, det fanns frivilligkrafter. Och det som fanns, ja det fanns i tillräcklig omfattning. Men så är det inte idag. Nu lyser knapphetens stjärna. Alla får för lite. Och det finns en inre obalans. Lösningen borde vara att tillföra mer resurser. Men kommer detta att ske? Nej, sannolikt inte.

Då måste vi bättre använda de resurser som finns på ett optimalt sätt. Och det måste vara utifrån den gamles behov och inte utifrån vissa anhörigas vilja eller snarare ovilja att hjälpa till. Kanske det är dags att ställa krav på anhöriga? I vart fall måste vi börja diskutera saken och inte stoppa huvudet i sanden. Är der rimligt att kräva att anhöriga byter gardiner, storstädar, putsar fönster, skakar mattor, eller något så enkelt som att ta hem sin mor eller far till sig i några timmar i bland. Eller hälsar på vid högtider och så. För en sak skall vi ha klart för oss nämligen att den anhörige som inte hjälper till tar omsorgstid från den gemensamma potten. Någon annan omsorgstagare får mindre hjälp, trots behov! Detta är den krassa verkligheten.

Är jag själv för ökade krav på anhöriga? Nej, det är jag i sak inte. Men jag blir upprörd när anhöriga kan ringa till Fixar-malte och begära hjälp för sådant som de själva kan klara av. Jag blir upprörd när anhöriga ringer till biståndsenheten och kräver promenader, när man inte själva tar ut sin förälder en enda gång per år.

Äldreomsorg – Ytterligare några ord om stölder i äldreomsorgen

Jag har i något tidigare inlägg behandlat det tråkiga faktumet att som vårdtagare kan man bli bestulen av dem som är satta att hjälpa en. Jag påstår inte det är vanligt, men det är absolut inte sällsynt. Det händer dessvärre alltför ofta, men vårdgivarens vilja att ta itu med problemen är ibland inte särskilt stort. Men jag säger som tidigare – Alla stölder skall anmälas till polisen. Blir du eller dina anhöriga bestulen så anmäl direkt.

För ett halvår sedan läste jag i webbtidningen Veteranen en alldeles utmärkt artikel som hette ”Får du ersättning för dina stulna smycken”, författad av Frida Johansson, 2012-02-09.   För länk till Veteranen, se min blogglista. Artikeln behandlar den stora problem som finns att få ersättning från sitt försäkringsbolag om man som äldre blir bestulen av vårdpersonalen. I mina tidigare inlägg har jag behandlat stölder hos äldre, men jag har lämnat försäkringsfrågan för framtida inlägg. Men de kan jag hoppa över nu. Veteranens artikel täcker in det jag tänkte säga.

Går vi ca tio år tillbaka i tiden så fanns inte problemen. Jodå, stölder fanns, men inte försäkringsbolagens snäva tolkning av villkoren. Vid denna tidpunkt började bolagen hävda att eftersom man som äldre självmant/frivilligt lämnat nyckel till hemmet ifrån sig till äldreomsorgen så handlar det inte om inbrott. Jag försökte själv som ansvarig inom äldreomsorgen hjälpa några äldre som blivit bestulna, men utan framgång. Det gick inte att påverka bolagen. Sannolikt hade man vid någon sammankomst kommit överens om att skärpa upp tolkning och tillämpning.

Ja, vad kan man då göra som äldre. En hel faktiskt, se mina tidigare inlägg och Veteranens utmärkta artikel, men framför allt skall man innan hemnyckeln överlämnas till äldreomsorgen, förvissa sig om att hemförsäkringen täcker in stölder gjorda av vårdpersonal med flera. Det är inget stort arbete att fråga! Om så inte skulle vara fallet, har de flesta bolag möjlighet till en tilläggsförsäkring. Den blygsamma merkostnaden är väl att ta.

Men en sak kan också vara värd att känna till. Man kan också ställa krav på vårdgivaren (kommunen). De kommer med största sannolikhet att bestrida framställan, men föreligger det försumlighet, kan det vara värt en fortsättning. När föreligger försumlighet, ja den som det visste. Men en indikation kan vara när det skett upprepade stölder utan att kommunen vidtagit åtgärder. Eller när kommunen anställt personal som tidigare utfört stölder eller liknande. Eller om nycklarna till hemmet förvaras tillgängligt, dvs.  icke inlåst i äldreomsorgens lokaler. Eller om man inte kan utläsa av tjänstgöringslistor mm när och vem som besökt vårdtagaren. Men denna försumlighetsväg bör helst vandras under ledning av kunnig jurist.

Äldreomsorg - Att ha gamla föräldrar

Att ha gamla föräldrar där hälsan och orken sviktar kan vara påfrestande för de anhöriga. De har ingen betydelse om man har sina föräldrar i samma stad eller by. Eller om man har femtio mils resa för att göra ett besök. Svårigheterna är desamma och oron är densamma.
 

I de flesta fall har den gamle hjälp av samhället via äldreomsorg och sjukvård, men de anhörigas ängslan finns där i alla fall. Många anhöriga tar på sig ett stort ansvar, och drabbas nästan alltid av en förlamande trötthet. Vi är alla oförberedda på att åldrandet kan nå en punkt där sjukdomar och problem tar över eller där föräldrarnas personlighet förändras. En tidigare jättefin relation kan plötsligt förvandlas till något helt annat. Den gamle goe föräldern blir misstänksam, retlig, och elak. Och den anhörige i sin tur förstår inte och ställer krav som inte ligger i paritet med föräldrarnas förändrade personlighet. Irritation uppstår hos båda parter. 

Du kan ha läst hur mycket fakta i geriatrik och gerontologi med mera. När du står där med dina sjuka föräldrar känner du dig maktlös. Detta inte sagt i kunskapsfientligt syfte, utan som en realitet i vardagen. De är stor skillnad mellan teori och praktik när det gäller en själv.

Men även utan direkt kontakt så finns det bekymmer hos anhöriga. I sitt vardagsliv kan man helt plötsligt inte planera som förr. Den gamles hälsoläge eller annat kan medföra snabba omkast i tillvaron. Med mycket kort varsel måste man ge sig iväg till sjukhuset. Och även om det för stunden är lugnt finns oron där hela tiden. Man måste ha en beredskap. Att planera en Greklandssemester låter sig inte göras. Ständigt måste man ha telefonen med sig. Och när det ringer så är tankarna där direkt. Nu har det hänt något. Har mamma ramlat nu igen?

Att ha gamla sjuka föräldrar är att vara ensam med sina funderingar och sin problematik. Visst kan man tala med andra vänner och personer. Men har de inte själva haft egna gamla föräldrar eller motsvarande så fårstår man inte. Man vill förstå, men stödet når liksom inte fram. Har man som tidigare anhörig gått igenom denna svåra fas och lämnat den bakom sig så värjer man sig. Man vill inte dras in i minnena. Det är så skönt det är över. Så inte ens då är man till stöd för någon som står i det mest akuta.

Men helt hopplöst är det inte. Diakonerna hjälper gärna till. Sen är det att i många kommuner finns det också anhöriggrupper eller motsvarande. Grupper där man i lugn och ro kan få tala om sin situation. Många kommuner har också anhörigcentra där professionell personal kan vara till hjälp på olika sätt.

Ett enskilt samtal kan betyda mycket.

Äldreomsorg – Diakonerna gör verkligen nytta

Det finns en yrkeskategori som sällan syns och nämns i samband med äldreomsorgen och det är diakonerna. Denna fantastiska grupp av kvinnor och män som gör så stor nytta.  Många gamla får faktiskt lust att leva vidare genom diakonin. Diakon är verkligen en resurs på äldre dar. Särskilt nu när det offentliga sviktar i sitt genomförande. Visst bygger diakonernas arbete på en kristen värdegrund, men deras insatser stannar inte där. Man hjälper och besöker alla som vill ha kontakt. Diakonen sprider tillit. Man är faktiskt en del av servicestrukturen inom äldreomsorgen. Men man är en del som inte bullrar. Och framför allt – Diakonen för inga journaler. Bara en sån sak. Därtill kommer en fungerande tystnadsplikt.
 

Vad är diakoni – det finns säkert förklaringar på detta – men för mig är diakoni lika med omsorg om människan, dvs socialt arbete inom ramen för kyrkans verksamhet. Vad gör en diakon? Ja, när det gäller äldre människor synes deras verksamhet kunna omfatta allt. Från själavård till vardagsadministration. Ibland kan det handla om vanliga besök, dvs. att utöva vardagsgemenskap via en kopp kaffe. Ibland kan det gälla djupa funderingar om livets mening eller det som ev. följer efter jordevandringen. Ibland kan det handla om att förmedla kontakt med barnen. Ibland att ta kontakt med en myndighet. Men det viktigaste av allt är nog alla fina samtal mellan en diakon och den gamle. Samtal med kvalitet om livet.  Ibland så hjälper man också till med att ordna mat åt den gamle. Ja, under mina år inom äldreomsorgen fick jag komma i kontakt med olika behov.

Diakonernas skicklighet i kontakter med äldre är högt omvittnat, men det som sällan berörs är deras förmåga att fylla i och samarbeta med de offentliga företrädarna. När en diakon tar kontakt med tex en biståndshandläggare så lyssnar det offentliga. Biståndshandläggaren vet att diakonen kan sin sak och att det hon/han vill ligger på i linje med det rimliga.

Jag tror att det är så att man som äldre eller anhörig kan ta kontakt med en diakon utan tvång på kyrklig tillhörighet. Jag tror också att diakonin förmedlar kontakt med företrädare för andra hemförsamlingar, kyrkor och religioner. Diakonin är öppen och prestigelös. Jag lyfter på hatten för allt gott som diakonin gör. Diakonin är så aktiv som man förmår. Man försöker visa på sin existens utan att insistera. Man vill gott och man gör gott.

Äldreomsorg – Vårda dig själv eller ...

Som debatten stundtals förs rörande äldreomsorgen kan man lätt få intryck att det är de äldre som är problemet. De passar liksom inte in i den vård och omsorgs som samhället tillhandahåller. De är inte riktigt up to date. Men beror inte synen på en oförmåga att se? Vi ser inte skogen för alla träden.

När man blir äldre skall man hålla sig frisk och arbeta till dess man fyllt 75 år. Sägs det! Av detta kan vi dra slutsatsen att personer under 75 inte hör hemma i äldreomsorgen som brukare. Men väl som vårdare. För när vi nått femtio år och inte är så attraktiva i arbetslivet på vårt vanliga jobb skall vi byta karriär. Och varför då inte då börja inom äldreomsorgen som vårdare. Då slår man två flugor i en smäll. Vi får en tidig socialisering till äldreomsorgen och vi kan enklare glida över från vårdgivare till vårdtagare på 75-årsdagen. Och framför allt får du och jag en annan och bättre syn på organisationens problem och varför de inte kan hjälpa oss på det bästa sättet. Vi blir därmed också mindre gnälliga.

Och nu ligger en superb lösning nära. Efter 75 kan vi vårda oss själva. Var och en blir sin egen vårdare. Vi blir vårdgivare och vårdtagare i en och samma person. Jobbet kan vi! Detta är en kostnadseffektiv lösning från många utgångspunkter. Jag skall bara kort här beröra fördelarna. Om du vårdar dig själv slipper du alla avgifter. Du kan få och ge vård när du själv vill och i all omfattning. Du behöver inte vika ut dig inför en biståndshandläggare. Och när det gäller kommunen finns det bara vinster att hämta. Man slipper i stort sett alla kostnader.

Ett problem återstår. Vem skall organisera den 75 årige personen. Kommunal eller någon av pensionärsorganisationerna? Ja, denna fråga får vi ta itu med framöver. Eller är vederbörande att se som egenföretagare? Ja, här synes föreligga ett område att studera närmare!

Om vi bara för en kort stund leker med tanken att 75-åringen är egenföretagare kommer Sverige att gå i världstopp när det gäller företagsamhet. Och det är något att politiskt stoltsera med. Det här konceptet att vi vårdar oss själva verkar vara politiskt oslagbart. Men det är självklart därför som man kommit med de nya fräscha tankarna om att vi måste jobba längre.

Men det finns en fortsättning. Nu när vi inte har eller får några kostnader för äldreomsorgen så behöver vi inte arbeta tills vi blir 75 år. Statskassan blir balanserad i alla fall. Hm, det måste vara något fel i tankegången eller är det den nya ekonomin som är för svår för vanligt folk? Ja, så är det nog. Politiken vet som alltid bäst. Vanligt folk förstår inget.

Äldreomsorg – Här är det roligt men farligt att jobba

”Hur vi än vrider och vänder på saken är det roligt att jobba inom äldreomsorgen. Det kan tidvis vara tungt både fysiskt och psykiskt. Men det finns knappast något yrke som ger så mycket tillbaka som att få jobba med äldre. Och när det gäller tyngden är det en arbetsgivarfråga att minska och eliminera denna. Jag vet att det går! Fram med blåslampan.”

Det ovanstående är ett citat från ett av mina tidigare inlägg. Och jag står självklar kvar vid min uppfattning om det fina med äldreomsorgen. Att jobba med äldre är något fantastiskt. En ynnest i livet. Men det finns en baksida som är allt annat än munter. Det kan vara ett tungt och fysiskt slitsamt arbete. Ett arbete där belastnings- och arbetsskadorna ligga nära. Alltför många av den nära personalen får problem med nacke, rygg, och axlar. Skador som i många fall är irreparabla och livslångt plågsamma.

Men det behöver inte vara så. Det finns tekniska hjälpmedel och det går att utveckla mycket mer. Men det sorgliga är att det inte finns något intresse från arbetsgivarna. Men låter skadehjulet rulla på. Ja, det är till och med så grymt att när problemen kommer blir vederbörande uppsagd. Detta har blivit en strategi. Ansvaret är ditt eget - Du har valt fel yrke, har fel kroppskonstitution, arbetat fel och gjort något annat teoretiskt påvisbart fel. Kort sagt du är själv skulden till din arbetssjukdom och är därmed olämplig för jobbet.

Men har man inte hjälp av våra trygghetssystem med sjukskrivningar, rehabilitering, arbetsskadeförsäkring, trygghetsförsäkringar, livränta med mera. Nja, trygghetssystemen vid olycksfall och arbetssjukdom har blivit abstrakta system som allt emellanåt får utsprång som dramer i tillvaron. Du och möjligtvis facket är en part och alla andra är din motpart. Jobbar du inom vården är du så gott som chanslös i denna ojämna kant. Din motpart är både sakförare och motpart i en och samma person. Du kommer nära på aldrig att få dina besvär klassade som arbetsskada. Glöm det!

Att vara vårdbiträde, undersköterska, sjuksköterska eller paramedicinare inom äldreomsorgen är att leva ett arbetsliv utan trygghet. Du saknar i praktiken försäkringsskydd och du löper risk att bli uppsagd när kroppen börjar säga ifrån.

Denna situation är självklart oacceptabel. Något måste göras. Och de enda som i praktiken kan göra något är facken. För politiken sover räv. Facken och all personal inom äldreomsorgen måste gå till frontalangrepp mot den dåliga fysiska arbetsmiljön. Man måste kräva åtgärder av politiken och statens centrala ämbetsverk. Sätt igång och handla. Det måste komma fram bättre arbetshjälpmedel, bättre arbetsmetoder, bättre rehabiliteringsmetoder, bättre trygghet vid arbetsskador. Det måste ställas större krav på arbetsgivarna i arbetsmiljöhänseende. Ingen ung kille eller tjej skall löpa en femtioprocentig risk att ha ådragit sig svåra arbetsskador vid fyrtio års ålder.

Jag ställer en sista fråga. Kan du eller jag med gott samvete rekommendera våra barn eller barnbarn att utbilda sig till undersköterska i äldreomsorgen. För min del blir svaret ett ledsamt Nej, åtminstone tills vidare. Det svider i själen, men de fysiska riskerna är alltför stora. Trots att det är roligt att jobba inom äldreomsorgen!

Omsorg – Handikapp och arbete - Varför blir det så fel för dem som skulle hjälpas?

Det är inte utan att man kan förvånas över socialtjänstens eller motsvarande annan verksamhets bitvis låga effektivitet. Man har resurser och man har tydliga uppdrag men man åstadkommer i praktiken ingenting. Kort sagt man gör ingen nytta för sina kunder. Och den bit jag tänker främst på idag handlar om funktionsnedsatta ungdomars rätt att få ett arbete, istället för att gå hemma eller slussas runt i mindre meningsfull sysselsättning. 
 

Handlar det om inkompetens hos dem som arbetar i verksamheterna. Kanske, jag vet inte. Det jag däremot stött på är en märklig tankevärld och kultur. Den är verklighetsfrånvänd. Tankarna som styr handlingar och insatser utgår ifrån suboptimeringar som inte är till gagn för den enskilde. De är bara till gagn för verksamheten. Jag skall förklara nedan. Men först några inte alltför teoretiska ord om två synsätt.

Teleologiska teorier kallas också för ändamålsteorier eller konsekvensteorier. En handlings verkliga eller moraliska värde avgörs av de mål som eftersträvas med handlingen eller den avsedda effekt handlingen skall ha. Vilka mål ska främjas och för vem skall de vara till nytta? Man kan säga att i Teleologiska teorier som är en form av nyttoetiken betonas nyttan/följderna av våra handlingar.

Deontologiska teorierna och särskilt sinnelagsetik är en etik som utgår från individens attityder och motiv. Den intresserar sig för människornas motiv, känslor och strävanden. En försvarbart god handling är inte en handling vars konsekvenser är goda, eller en handling som är god i sig, utan en som har utförts i rätt sinnesstämning. I dessa är handlandets konsekvenser i princip helt irrelevant handlingens moraliska värde utgörs av någon egenskap hos handlingen själv.

Varför nu dessa krångliga ord. Jo, jag tror att socialtjänstens och arbetsmarknadsenhetens kultur har fastnat i det deontologiska träsket. Tjänstemännen har kort sagt kommit fel i tankevärlden. Man tänker mer på sig själv och sin organisation än på den som behöver hjälp och stöd.

Var har man lärt sig detta då? På socialhögskolorna? Ack nej, där är man noga med etiken. Nej, man har anpassat sig till en verklighet i den kommunala organisationen och till hur man där mäter effektivitet. Det gäller att visa på uppnådda värden och då får det bli sådana som man kan konstruera själv. Det är lättare att skriva rapport om individers utveckling än att redovisa konkreta siffror på hur många som fick arbeten. Därför vimlar det av skönsjungande rapporter i aktuella verksamheter. Dessa sammanställer man själv och redovisar sedan som resultat. Och hur når man då till s.k. utveckling hos individ. Jo, man går den deontologiska vägen. Man inriktar sig på ”rätt sinnesstämning” och berömmer klienten/kunden till nivåer som är bortom rim och reson. Personen ifråga dras med och så är man i symbios. Kunden får visserligen inte något arbete i slutändan, men man har trevligt under resan och en  falsk uppbyggnad av sitt självförtroende. Ja, tom av självkänslan. Men den inre känslan är kortsiktig och innehållslöst. Den saknar realism. När projektiden är över åker kunden ut, men lämnar kvar en bra rapport som visar hur utomordentligt bra och effektiv verksamheten är.

När sedan kunden/klienten kommer in i vardagsverkligheten igen så kommer oron smygande, övergivenheten, ensamheten, ångern och kanske till med depression eller annan psykisk åkomma. Och så var personen med funktionsnedsättning åter igen en förlorare. Och vinnare vem är det – Jo, organisationen med dess tjänstemän. Organisationen får internt gott renommé och dess medlemmar känner sig oerhört duktiga och uppskattade.

Är socialtjänstens arbete alltid så här dålig? Alltför ofta! Men de finns ljus i tunneln. Och nu skall jag säga något överraskande. Jag skall ge försäkringskassan beröm. Och det gör jag inte ofta. När försäkringskassan är med i ett arbetslag omkring en person så brukar utfallet bli bättre. Om försäkringskassan kan sägas mycket, men de betonar nyttan av en insats. Är målet arbete skall resultatet var arbete. Man vill ha resultat utan flum. Visst går det överstyr i andra sammanhang, men just i dessa sammanhang är deras hårda fokusering av värde.

Socialtjänsten/arbetsmarknadsenheten bör inte bara sitta och njuta på soldäck. Man skall tvingas göra det som var uppdraget nämligen att skaffa ett jobb för ungdomar med funktionsnedsättning.  

Äldreomsorg - Relationer

Så var jag framme vid det sista området i min miniserie - Områden som oroar äldre. Och idag handlar det om relationer och inte vilka som helst utan om en äldres relation till sina barn och sina föräldrar. Ett område fyllt av mycken kärlek, brustna drömmar och en hel del ångest. Har jag levt mitt liv rätt? Hade jag fått leva om mitt liv skulle jag kanske ha gjort på annat sätt.

En äldre person klagar sällan över sänkt stämningsläge, i vart fall inte sett i relation till en yngre, men ångest och ängslan är betydligt mer vanligt hos den äldre än vo tror. Man tänker och lider i det tysta. Kanske det finns rent medicinska orsaker till att många äldre drabbas av depression, men kanske det också är så enkelt att det handlar om normala existentiell funderingar i ett samhälle som isolerar de gamla. Eller vilket väl är troligast att det handlar om både och.

En äldre person kan vara isolerad från sina anhöriga såsom barn och barnbarn, isolerad från vardagliga kontakter utöver vårdpersonal, isolerad från vardagshändelser, isolerad från samtal, isolerad från dagsljus, isolerad från näringsriktig mat och dess tillagning samt faktiskt vätska, isolerad från skratt, isolerad från motion. Ja, listan kan göras längre. Isoleringen i dagens samhälle bidrar säkert till nedsatt sinnesstämning.

Men om vi för en kort stund försöker bortse från isoleringsproblematiken så får det nog anses vara normalt att reflektera över sitt liv. Särskilt när man har tid och ett långt liv att betrakta. Konstigt vore det annars. Reflektion är en drivkraft i livet oavsett ålder. Och talar du förtroendefullt med en äldre människa så kommer relationsproblematiken till barnen snart upp och strax under detta kommer funderingar på relationen till föräldrarna. Det finns så mycket funderingar. Och så mycket tankar som pendlar mellan svart och vitt. Så mycket glädje och så mycket sorg.

En äldre människas existentiella funderingar om relationer kommer inte upp till ytan av sig själv. De göms bakom somatiska besvär eller sömnproblem, eller nedsatt matlust eller överkonsumtion av alkohol eller vilket inte är ovanligt inte av något symptom alls. De bara finns i det tysta. Och läkemedelsbehandling synes inte vara den bästa vägen alla gånger. Snarare tvärt om. Läkemedelsterapi kan ha svag effekt. Däremot synes vanliga samtal eller i vid svåra behov professionell samtalsbehandling ha effekt.

Prova själv en gång att ge den gamle av din tid. Sätt dig ner och tala med honom/henne om barnen och föräldrarna och du skall få se på effekter. Sinnesstämningen skruvas upp flera nivåer. Och du får garanterat höra orden – Det här var trevligt. Jag känner mig så mycket gladare. När kommer du igen? Om detta kan inte minst den erfarna personalen inom hemtjänsten vittna eller bra läkare på vårdcentralen. Men man har inte tid till samtal. Och allför många av personalen är inte lämpliga för det heller.

Nej, de äldres ångest problematik fordrar annan hantering. En gång i tiden fanns det kuratorer inom äldrevården och mentalvården. Kuratorer som gjorde en stor nytta som komplement till medicineringen. Men de är idag vanligtvist bortrationaliserade. Jag tror det vore en klok och välriktad gärning att återinföra kuratorerna inom äldreomsorgen. Och låta dem ha uppsökande verksamhet. Min tilltro till att sjuksköterskorna inom äldreomsorgen skulle klara uppgiften eller förmedla kontakten är inte på topp.  Kanske det skulle kunna fungera via vårdcentralerna eller med biståndshandläggarna. Men allra helst och bäst behövs en egen profession av kuratorer med eget ansvar.

Äldreomsorg – Äldre behöver stöd av Juridiken

Ja, idag tänkte jag beröra det här med de äldre och juridiken. Allt enligt utfästelse i ett inlägg för någon vecka sedan.
 

Hur är det med juridiken för äldre då? Under ett helt liv kan vi fundera på att skriva ett testamente eller åtminstone söka upp en jurist och sätta oss in i olika frågor. Men blir det gjort medans vi är pigga och rörliga? Nej, alltför sällan. Vi hinner liksom inte med. Men när vi kommit upp i åren tränger dessa frågor på. Den äldre vill få ordning på det juridiska innan det är för sent. Men får många detta? Nej, man sluter sina ögon med en gnagande oro. Och tankarna dessförinnan är många. Hur skall jag göra på bästa sätt. Bara dom/barnen inte bråkar. Jag borde sagt min mening.  Hur ser jag till att mitt testamente inte ”försvinner”? Den gamles funderingar ger upphov till mycken inre oro och ångest.

Men att säga sin mening eller sätta sig in i juridiken på äldre dar är minsann ingen enkel uppgift. Ok, det går så länge du är rörlig och hyfsat pigg, men sedan då? När du är isolerad i hemmet eller bor på särskilt boende? Kan man få hjälp då? Generellt sett är svaret nej. Det går inte. Juridiken har i praktiken övergett våra äldre gamla. Man gör inga hembesök. Varför ser vi/samhället inte till att den gamle ges en möjlighet att få säga sin mening innan det är för sent? Jag bara undrar ..

Visst kan någon måhända klandra alla äldre som inte klarat av sina juridiska frågor i tid. Men till vad nytta? Livet är en pågående process där olika frågor och problem tar upp vår vardag. Och att lämna livet är kanske inte den mest pockande frågan i yngre dar. Men tankarna omkring detta faktum växer till efterhand. Och till slut är de högst påtagliga och påträngande. Men då finns oftast inte möjligheten att kunna få juridisk hjälp. Många äldre sitter ensamma och funderar sina tankar utan att bottna i klarhet.

Sorg och stöd när någon anhörig till en äldre gått bort är en verksamhet som finns i vissa kommuner. Oftast via äldreomsorgen eller mera den övergripande sociala omsorgen och dess kuratorer. Men i övrigt är det ganska klent ställt, men behovet är lika stort för det. De praktiska och juridiska frågorna är många. Och det handlar om äldre människor där de kognitiva funktionerna såsom minne, tanke och koncentration inte är som förr, och där personen har svårt att fatta ”egna” kloka beslut. Sen tidigare har de flesta äldre inte en upparbetat kontakt med jurist för rådfrågning och man kan inte ta sig till advokatkontoret eller motsvarande. Den gamle vänder sig då till hemtjänsten eller personalen på äldreboendet och råden blir därefter.  Professionell rådgivning kring arv, testamente, nya ekonomiska levnadsvillkor borde därför, enligt min mening och erfarenhet, finnas lätt tillgängligt för äldre och dessutom till en rimlig kostnad.

Äldreomsorg – Är trossamfunden även till för äldre?

I ett tidigare inlägg berörde jag hastigt den inte helt enkla frågan om äldres rätt till sin religion. Idag tänkte jag säga några ytterligare ord i saken!  Grunden är att även äldre människor skall få ha sin tro ifred, men att man skall kunna få stöd och vägledning av det samfund man tillhör. Detta oavsett vilken religion man tillhör eller inte tillhör.

Detta inlägg handlar således inte primärt om relationen vårdare – vårdtagare och den ömsesidiga påverkan som där kan förekomma eller om de det multikulturella samhället med alla olika religioner, utan om det grundläggande behovet av att på äldre dar få tala med någon om djupare ting som vi kan kalla andligt stöd och vägledning. Många äldre har funderingar om livet och om livets mysterium och man önskar i sitt inre att få stöd och hjälp av någon med sina tankar. Många äldre är också smärtsamt medvetna om att de befinner sig i slutet på sin livsresa. Och man funderar över om de levt livet på bästa sätt och man gjort rätt i livet. Många får skuldkänslor. Man får tid att tänka på mycket som man inte hunnit med under sin mera aktiva del av livet. Kort sagt man gör en summering! Men kan kyrkan eller andra religioner möta de äldres behov? Vi måste betänka att många äldre i dag lever och slutar sina liv i det egna hemmet. Men starkt beskuren möjlighet till att förflytta sig och många gånger mycket isolerade.  

Jag är absolut ingen ”expert” på äldre och religion utan bygger/funderar utifrån det jag på olika sätt kommit i kontakt med. Vi har alltså på några årtionden fått en stor förändring som innebär att mänskor idag inte lever och slutar sina dagar på sjukhus, sjukhem eller ålderdomshem. Många får istället alla vård i hemmet och man somnar också in där efter sin livsgärning. Sjukhuskyrkan m.fl. fyller en viktig funktion i den slutna vården, men hur ser det ut för alla äldre som vistas sina hem? Har vi någon ”Hemkyrka”?

Jag tror i och för sig att religionernas engagemang i äldre människors behov och är starkt, men att man inte lyckats utveckla nya tankemönster och arbetsformer. Så svaret på min fråga om hemkyrkan finns blir således nej. Några/Många församlingar har uppsökande verksamhet för att ge stöd vid sjukdom och vård i hemmet och för att bryta ensamhet och isolering. Denna verksamhet bärs upp som en frivilligverksamhet av många församlingsmedlemmar. Även diakoner med flera andliga ”sakkunniga” gör sociala insatser för de äldre. Men när vi når till prästerna eller motsvarande synes insatserna vara mera blygsamma.

 Ibland får jag ett intryck av att kyrkan och andra trossamfund idag betonar den sociala verksamheten mycket större än den andliga. Visst finns det mycket nöd och isolering bland de äldre och visst sviker samhället många av sina äldre medborgare och i dessa lägen är religionernas frivilliginsatser av största värde. Men trossamfunden får inte glömma att många äldre har en andlig törst som inte låter sig släckas av en blomma på nittioårsdagen. Äldre vill tala om sina liv. Och man vill tala med kompetent personal som kan sin sak. En kompetent person, som förstår att lyssna och ta tag i det sagda och det icke sagda, kan öka en äldres livskvalitet många snäpp. Ja, mycken ånger och oro kan vårdas och minskas med några bra samtal. Även äldre behöver bekräftelse i vardagen. Visst behöver religionerna sin frivilligverksamhet, men det behövs också ett ökat engagemang för de äldre bland präster, diakoner och andra utbildade företrädare för olika trossamfund. Trossamfunden och dess företrädare behöver lämna det slutna rummet och söka sig ut bland människorna.

Äldreomsorg – Några grundläggande funderingar

Hallå socialstyrelsen är Maslows behovshierarki kanske bekant eller betraktar ni detta tänkande som passerat? Kolla annars gärna på trappa 2 - Behov av trygghet. När socialstyrelsen gör sina enkäter ut i äldreomsorgen så undrar man hur de tänkt? Eller ens om man tänkt!

 Har du haft förmånen att på ett djupare plan få samtala med en äldre människa så är det tre områden som den gamle ständigt återkommer till nämligen religion, relation och juridik. Här finns tankarna och funderingarna. Men avspeglar detta sig i socialstyrelsens enkäter och i kommunernas beslut om insatser. Ack, nej. Dessa brännande områden håller myndigheterna intresset borta ifrån. I sina enkäter blundar socialstyrelsen och inga frågor ställs! Men vad handlar saken om då?

När vi blir äldre förändras våra tankar. Ungdomens existentiella frågor väcks åter till liv. Men nu kan vi sätta tankarna i relation till all livserfarenhet. Och hur är det, finns något bortom livet? Tidigare, när äldreomsorgen till stor del skedde på långvård och på sjukhus så fanns kyrkan närvarande. Det fanns mötesplats för olika tankar. Men hur är det idag när en stor del äldrevården sker i hemmet? Finns kyrkan där? Nej, det verkar som kyrkan inte varit närvarande de senaste tjugo åren och upptäckt förändringen i samhället. Man fortsätter med den fina sjukhuskyrkan, men där finns inte de äldre. De är hemma och får hjälp av hemsjukvården! När det gäller äldre och religionen finns det utvecklingspotential. Och när jag säger kyrkan så menas all religion och olika trossamfund.

Hur är det med juridiken då? Egentligen på ett likartat sätt. Under ett helt liv kan vi fundera på att skriva ett testamente eller åtminstone söka upp en jurist och sätta oss in i olika frågor. Men blir det gjort medans vi är pigga och rörliga? Alltför sällan skulle jag vilja säga. Men när vi kommit upp i åren så pockar och tränger dessa frågor på. Och den äldre vill få ordning på det juridiska innan det är för sent. Men får många detta? Nej, man sluter sina ögon med en gnagande oro. Bara dom/barnen inte bråkar. Jag borde sagt min mening. Varför ser vi inte till att den gamle ges en möjlighet att få säga sin mening innan det är för sent?

Och så till slut några ord om relationer. När man talar med en äldre människa och en öppning sker så kommer den nästan alltid via funderingar om relationer. Oftast gäller det kontakten med barnen, men också kontakten med den egna barndomen. Varför blev det som det blev. Det borde ha blivit bättre. Vad gjorde jag för fel i uppfostran? Varför kommer barnen så sällan och hälsar på. Och varför var jag inte själv snällare mot mina föräldrar? De som var så uppoffrande. Frågorna och funderingarna är många. Men finns det kontaktpunkt för att hantera dessa? Nej, och åter nej. Det finns inte. Men det borde finnas! I hemmen sitter många äldre och gråter för man tror sig ha gjort fel. Men så är det sällan eller aldrig. Man behöver oftast bara tala om saken.

I inlägg framöver återkommer jag till vart och ett av det tre ovanstående områdena. Det finns en hel mer att säga.  Funderingar om religion, relation och juridik kan inte behandlas med psykofarmaka etc. Här behövs mänskliga samtal.

Omsorg – Varför sitter vi fast i vissa lösningar

Det finns något i samhället som heter god man. Han eller hon hjälper någon som har svårt att klara sig själv i samhället. Det kan vara en äldre person eller någon med funktionsnedsättning. Den gode mannen hjälper till med ekonomin och ser till att personen i fråga får den hjälp och stöd som samhället skall ge.  

Ibland har jag funderat på att god manskapet skulle kunna utvecklas till att inte bara vara en "se till"-verksamhet utan också bli en göra-verksamhet! Idag finns det ett stort glapp mellan det hemtjänster gör och det personen/brukaren behöver. Sysslor som idag utförs av anhöriga, grannar och gamla vänner. Det kan gälla att köpa ett par nya stödstrumpor, lite garn till stickningen, hastigt inköp av kaka till kvällskaffet, hjälpa till med telefonsamtalet till dottern, läsa tidningen. Jag vågar påstå att de flesta brukarna har någon back up som gör allt detta som hemtjänsten inte förmår och som inte heller ligger i godmanskapet. Inte minst märks verkligheten när den hjälpande grannen eller motsvarande av olika anledningar inte längre kan utföra sin tysta hjälp. Då blir de kaos i vardagen för brukaren.

Nä, det fungerar inte, säger verksamheterna. Det måste vara professionella bedömare och utförare. Snack säger jag! Den som vet behoven bäst är den gamle.  Han eller hon är proffs på sitt behov. Hemtjänsten behövs – ingen tvekan om det. Men det behövs också en utvecklad god mans roll som stöd för många brukare. I min tankevärld skall god manskapet inte utföras nästan gratis som idag, utan det skall utgå en skälig ersättning för uppdraget. Och den gode mannen skall i första hand sökas i brukarens närhet. Någon som känner denne och som vill ge en medmänniska en hjälpande hand.

Äldreomsorg – Det måste bli bättre ordning på sjukvården

Nu måste jag bara än en gång få säga att sjukvården för de äldre mestadels haltar och är ineffektiv.  Ta som exempel en äldre person som bor hemma och har hjälp av hemtjänst och hemsjukvård. Denna person kan då ha kontakt med en distriktssköterska från primärvården och en sjuksköterska från hemsjukvården. Därtill har man kontakt med läkare från primärvården.  Man behöver inte ha särskilt djupa kunskaper inom organisationsteori för att förstå hur baktungt en sådan ordning är.

De här dubbla sköterskorna utför samma sysslor. Den ena kommer hem och tar proven och den andra kallar till besök på VC. Proven är i stort de samma. De är blodtryck, blodsockerhalt med mera. Då kan man väl säga att de är väl bra med dubbelcheck. Visst om inte resurserna inom sjukvården vore så ansträngda.  Men det kan väl den enskilde bortse ifrån. Ok, låt oss göra det för en stund.

Men det här dubbla ansvaret innebär också att ingen tar ett fullt ansvar. Låt oss nu anta att personen har diabetes. Då är det viktigt med regelbundna kontroller av ögonen och att fötterna blir omskötta.  Bara för att ta två exempel. Men ser då någon av sköterskorna till att så sker. Nej, nej! Man tror att det sköts av den andre. Och så blir de mest angelägna kontroller och åtgärder inte utförda.

Nej, vi måste snarast få en bättre ordning på sjukvården för äldre!  Men det här väl ändå en undantagssituation. Ja, tänk om det vore så väl. Nej, den här bristande ordningen är alltför vanlig i alltför många kommuner. Och problemen fortsätter år ut och år in. Och ingen personal vill göra något åt den för då kan man i slutändan mista sitt jobb. För detta har jag all respekt, men suboptimeringar har samhället verkligheten inte råd med. Vi måste åter få en huvudman för all sjukvård åt de äldre.

Äldreomsorg – Vård på lika villkor

Idag kan det vara svårt med framtoningen för privata utförare inom den kommunala äldreomsorgen. Man jobbar allt för ofta i motvind. En motvind som skapas av kommunerna. Särskilt i de kommuner som både har kommunala och privata utförare. Socialnämnderna som alltså själva driver hemtjänst och äldreboenden skall också upphandla och granska sina privata konkurrenter. Det råder absolut ingen konkurrensneutralitet. Det är självklart en ordning som är oacceptabel och närmast jävsliknande.
I media har vi kunnat ta del av hur kommuner kritiserar privata utförare. Det kan gälla bemanning, personalkompetens, bemötande, natt- och jourverksamhet med mera. Detta trots att kommunerna själva har likartade eller ibland till och med sämre förhållanden. De kommunala granskningarna har oftast andra utgångspunkter än viljan att hålla uppe den målformulerade kvaliteten inom äldreomsorgen. Granskningarna har som främsta syfte att ställa den kommunala utförandeverksamheten i bäst dager. Det är ohederligt och ovärdigt av kommunerna att syssla med sådan villfarelse.

Om man i en kommun skall ha både egen utförandeverksamhet och privata alternativ måste det ske en ändring i den kommunala verksamheten. Kommunledningen måste skilja på myndighets- och beställarverksamhet å ena sidan och utförandeverksamhet å den andra. Utförandet skall ske på lika villkor och det måste finnas en säkerhet i att beställningar och granskningar sker på sakliga grunder. Det måste finnas en säkerhet i att allmänheten tydligt kan läsa av vilken vård och omsorg som fungerar bäst i kommunen.

En lösning kana vara låta beställarverksamheten skötas av kommunstyrelserna eller av en särskild beställarnämnd. Valet av leverantör skall ske på affärsmässiga grunder och uppdraget ges till den utförare som erbjuder den bästa entreprenaden korrelerat mot beställningsunderlaget och till det bästa priset. Oegentliga lojaliteter får inte förekomma.

Detsamma gäller ifråga om alla granskningar och uppföljningar. De skall göras på lika villkor antingen det är privat eller offentlig utförare. Det måste till snabba förändringar om inte tilltron till äldrevården och kommunala upphandlingar varaktigt skall placeras i källaren.

Äldreomsorg - Hemtjänsten är sig inte lik

Hemtjänsten är sig inte lik. Åtminstone om man blickar tillbaka ett, par, tre fyra decennier i tiden. Vårdtagarna har blivit fler, äldre och fått både sämre och bättre hälsa. Sjukvård och omsorg tar den mesta tiden i anspråk numera, till förfång för matlagning, inköp, städning och promenader. Och insatserna har blivit detaljstyrda. Friheten är borta vilken inte uppskattas av varken brukare eller personal.

Stressen har blivit en del av vardagen vilket drabbar både personal och vårdtagare. De senare upplever oro över att hemtjänstpersonalen inte kan hjälpa till med det man för dagen behöver hjälp med. Personalen sitter fast i arbetsscheman och beviljade insatser. Brukarna längtar efter att personalen skulle ha mer tid, så att de kan sitta ner och ta en kopp kaffe och värma några bullar. Men denna möjlighet är mestadels bara en dröm.

Personalen har idag fler brukare per timma än man hade förr. Det betyder att tiden hos varje brukare har successivt blivit mindre. Men minskningen är inte proportionell. Den har sjunkit mer än vad som är motiverat. Var har tiden tagit vägen? I många fall går den åt till många arbetsuppgifter som inte är brukarnära såsom dokumentation, administration, organisation och utveckling. Eller så är personalen med i så kallade arbetsgrupper som arbetar med demens, fallskador, funktionsnedsättning, kost eller nutrition. Men den största tidstjuven av alla är förflyttningstiden. Den improduktiva tiden när man rör sig från en brukare till en annan.

På många håll tuggas det luft inom hemtjänsten. Alla arbetsgrupperna är som en slags teater där medlemmarna spelar sina roller. Men den praktiska nyttan kan verkligen ifrågasättas. När vi kommer till vardagen i brukarens hem är allt oerhört minimerat och detaljstyrt. Personalen skall göra det som är beslutat och man skall göra det fort. Inget eget tänkande här inte. Arbetsgruppernas arbete får aldrig något genomslag i verkligen. Det finns alltid någon byråkrat som vet bäst och som styr genom råd och regler.

Ja, hemtjänsten är verkligen en märklig organisation som låtits ta form utifrån introverta aspekter. Kundnyttan har inte stått i centrum utan byråkratins och pappersväldets egennytta har varit styrande. Ur denna situation finns bara en väg. Riv hemtjänstpyramiden och bygg något nytt som sätter behoven i centrum.

Hjälp fungerar bara, eller i alla fall bäst, när båda parter är redo. Bästa sättet att ta reda på behov är att fråga – ställ ärligt och nyfikna frågor till brukaren. Så fort någon (byråkrat) tror sig ha all kunskap och i alla lägen vet bäst vad andra behöver är misslyckandet nära.

Omsorg – Ensamhet finns även på äldreboenden

Jag har i några tidigare inlägg från olika utgångspunkter tagit upp den ensamhet som kan finnas i kombinationen kvarboende och hemtjänst. Den egna bostaden kan i vissa fall bli rena fängelset för den gamle. Och då skulle man ju kunna tro att det särskilda boendet skulle vara den bra lösningen. Man får då vistas i en verksamhet med ständig personalbemanning och i samvaro med andra hyresgäster.

Men ensamhetsproblematiken kan vara nog så påtaglig även på ett äldreboende. I vardagen kan det gå rutin i sysslorna för personalen. Man utför det dagliga utan att se omsorgstagarna. Visst säger man några få ord i samband med insatserna på ”rummet”. Men orden är inte många. Det är som om allting redan är sagt och att ett tilltal endast leder till en förlängd insats. Och denna tid stjäls från en begränsad tillgång av minuter. Och inte är det bättre vid måltider eller så. De gamla sitter snällt och tysta närmast uppradade vid bordet. Inte är det många ord som sägs i någon riktning. Som utomstående upplever man med rätta detta deprimerande.

Man kan då tycka att de gamla kan tala med varandra i dagrummet eller så. Men det är minsann inte lätt. Många har nedsatt hörsel och man uppfattar med svårighet vad någon annan säger. Det är också att majoriten av vårdtagarna är så pass sjuka till kropp och sinne att man svårligen kan kommunicera.

Men det finns brukare som är mentalt pigga och som längtar efter kontakt. Och dessa pigga brukare finns så gott som på varje boende. En man eller kvinna som längtar efter att få tala med någon. De lider svårt av ensamhetsproblematiken. De söker kontakt med personalen. Oftast utan framgång. De söker kontakt med andra vårdtagares besök. De söker kontakt med vaktmästaren när denne visar sig. Dessa vårdtagare blir inte sedda. Och därmed inte bekräftade. Sån är verkligheten bortom alla de fina orden om äldrevårdens målsättning. Tänk om vi kunde få färre högstämda politiska ord och mer känsla, handling och nära ord inom äldreomsorgen. Men ytligheten har nog kommit för att stanna, dessvärre! Eller?