Omsorg – Handikapp och arbete - Varför blir det så fel för dem som skulle hjälpas?

Det är inte utan att man kan förvånas över socialtjänstens eller motsvarande annan verksamhets bitvis låga effektivitet. Man har resurser och man har tydliga uppdrag men man åstadkommer i praktiken ingenting. Kort sagt man gör ingen nytta för sina kunder. Och den bit jag tänker främst på idag handlar om funktionsnedsatta ungdomars rätt att få ett arbete, istället för att gå hemma eller slussas runt i mindre meningsfull sysselsättning. 
 

Handlar det om inkompetens hos dem som arbetar i verksamheterna. Kanske, jag vet inte. Det jag däremot stött på är en märklig tankevärld och kultur. Den är verklighetsfrånvänd. Tankarna som styr handlingar och insatser utgår ifrån suboptimeringar som inte är till gagn för den enskilde. De är bara till gagn för verksamheten. Jag skall förklara nedan. Men först några inte alltför teoretiska ord om två synsätt.

Teleologiska teorier kallas också för ändamålsteorier eller konsekvensteorier. En handlings verkliga eller moraliska värde avgörs av de mål som eftersträvas med handlingen eller den avsedda effekt handlingen skall ha. Vilka mål ska främjas och för vem skall de vara till nytta? Man kan säga att i Teleologiska teorier som är en form av nyttoetiken betonas nyttan/följderna av våra handlingar.

Deontologiska teorierna och särskilt sinnelagsetik är en etik som utgår från individens attityder och motiv. Den intresserar sig för människornas motiv, känslor och strävanden. En försvarbart god handling är inte en handling vars konsekvenser är goda, eller en handling som är god i sig, utan en som har utförts i rätt sinnesstämning. I dessa är handlandets konsekvenser i princip helt irrelevant handlingens moraliska värde utgörs av någon egenskap hos handlingen själv.

Varför nu dessa krångliga ord. Jo, jag tror att socialtjänstens och arbetsmarknadsenhetens kultur har fastnat i det deontologiska träsket. Tjänstemännen har kort sagt kommit fel i tankevärlden. Man tänker mer på sig själv och sin organisation än på den som behöver hjälp och stöd.

Var har man lärt sig detta då? På socialhögskolorna? Ack nej, där är man noga med etiken. Nej, man har anpassat sig till en verklighet i den kommunala organisationen och till hur man där mäter effektivitet. Det gäller att visa på uppnådda värden och då får det bli sådana som man kan konstruera själv. Det är lättare att skriva rapport om individers utveckling än att redovisa konkreta siffror på hur många som fick arbeten. Därför vimlar det av skönsjungande rapporter i aktuella verksamheter. Dessa sammanställer man själv och redovisar sedan som resultat. Och hur når man då till s.k. utveckling hos individ. Jo, man går den deontologiska vägen. Man inriktar sig på ”rätt sinnesstämning” och berömmer klienten/kunden till nivåer som är bortom rim och reson. Personen ifråga dras med och så är man i symbios. Kunden får visserligen inte något arbete i slutändan, men man har trevligt under resan och en  falsk uppbyggnad av sitt självförtroende. Ja, tom av självkänslan. Men den inre känslan är kortsiktig och innehållslöst. Den saknar realism. När projektiden är över åker kunden ut, men lämnar kvar en bra rapport som visar hur utomordentligt bra och effektiv verksamheten är.

När sedan kunden/klienten kommer in i vardagsverkligheten igen så kommer oron smygande, övergivenheten, ensamheten, ångern och kanske till med depression eller annan psykisk åkomma. Och så var personen med funktionsnedsättning åter igen en förlorare. Och vinnare vem är det – Jo, organisationen med dess tjänstemän. Organisationen får internt gott renommé och dess medlemmar känner sig oerhört duktiga och uppskattade.

Är socialtjänstens arbete alltid så här dålig? Alltför ofta! Men de finns ljus i tunneln. Och nu skall jag säga något överraskande. Jag skall ge försäkringskassan beröm. Och det gör jag inte ofta. När försäkringskassan är med i ett arbetslag omkring en person så brukar utfallet bli bättre. Om försäkringskassan kan sägas mycket, men de betonar nyttan av en insats. Är målet arbete skall resultatet var arbete. Man vill ha resultat utan flum. Visst går det överstyr i andra sammanhang, men just i dessa sammanhang är deras hårda fokusering av värde.

Socialtjänsten/arbetsmarknadsenheten bör inte bara sitta och njuta på soldäck. Man skall tvingas göra det som var uppdraget nämligen att skaffa ett jobb för ungdomar med funktionsnedsättning.