Äldreomsorg – Att åldras i sin bostad kan bli ett liv i ensamhet

Det har sagts många gånger, och jag har berört det förr, men det behöver sägas om och om igen – Många äldre lever ett isolerat och passivt liv - Ett för hälsan skadligt liv. Ensamheten är kanske ”äldre” ålderdomens värsta gissel. Det finns många gamla idag som lever ett torftigt liv utan gemenskap. Detta trots att vi människor mår bäst av att få vara sociala varelser.

Många äldre som bor kvar i sin lägenhet har det trist och långsamt. Visst kommer hemtjänsten på ett snabbesök och utför sitt uppdrag, men till samtal och eftertanke finns det aldrig tid. Och det är synd för just att få tala är vad många äldre mest av allt längtar efter. När jag talar om ensamhet tänker jag inte främst på pigga pensionärer runt sjuttio år. De som är etablerade i samhället, som är friska och har vänner, barn och barnbarn att umgås med.

Nej, jag ser framför mig de pensionärer som är över 75 år, där sjukdom och ålderdomssvagheterna har börjat visa sig på olika sätt. Och detta är ingen liten grupp. Många har inget umgänge av helt naturliga skäl. Och barn och barnbarn bor långt från den gamle. Ibland fysiskt och ibland psykiskt. Det kan understundom vara svårt att mötas över generationsgränserna.

Problemet med ensamheten är ingen okänd faktor inom äldreomsorgen. Tvärtom, alla känner till situationen, men det är svårt att hitta bra lösningar. För även i del fall kommunen har aktiv fritids- och terapipersonal och en bra frivilligverksamhet med mera är det ibland svårt att nå fram till en gammal person. Det kan vara svårt att komma innanför skalet och skapa en förtroendefull relation. Den gamle vill och personalen vill, men man når ändå inte varandra. Den gamle är alltför sluten. Efter ett par tre försök ger personalen upp. Och för dessa lägen är kommunen inte rustad. Det finns normalt ingen adekvat utbildad eller kunnig personal.

Det man skulle önska sig är någon form av mjuk uppsökande verksamhet som hade förmågan att tillitsfullt tala med alla. Men i avvaktan på den utopi, bör inte diakoner med flera glömmas bort. De är synnerligen väl skickade att tala med äldre och de kan hjälpa till att bryta upp mången ensamhetssituation. I vissa lägen är en diakon eller diakonissa den bästa friskvårdaren! Men oaktat detta för kommunerna förstärka sina resurser med perosner som är utbildade för äldresamtal.

Äldreomsorg – Biståndsbesluten skall följas

Som kanske någon läsare känner till är jag ingen förespråkare av nuvarande system med biståndsbeslut inom äldreomsorgen. Men så länge vi har det rådande systemet skall bistånden följas. Och så sker inte alla gånger. Alltför mycket tid och resurser på utförandesidan (produktionen) går åt till att ifrågasätta besluten och internt diskutera besluten. Några exempel - Utförandesidan vill inte göra inköp, man vill inte putsa fönster, Man vill inte duscha brukarna, man vill inte promenera med vårdtagarna. Insatserna anses ligga under yrkeskompetensen. Som om yrkeskompetensen skulle gå före vårdtagarnas behov? Den här typen av ifrågasättande är till förfång för verksamheten och skapar oro hos brukarna och deras anhöriga. Brukaren vet inte om insatsbesluten verkligen gäller, och han eller hon vill inte heller ”bråka” med sin hemtjänst. Brukaren är ju i beroendeställning

Det är inte ovanligt, ja jag vill nog säga, det är relativt vanligt att utförandesidan tycker till och kritiserar biståndsbesluten inför brukarna. Det kan gälla innehåll, avsatt tid, diskussion om man över huvud taget vill utföra insatsen med mera. Ofta kommer kommentarerna i en form som både kränker och oroar brukaren.
Detta ”problem” är mycket större än vad branschen vill vidgå.

Låt oberoende och fristående personer intervjua vårdtagarna och problemet kommer att framstå i tydlig dager. Vill man inte ta till en så stor åtgärd kan man bara fråga några erfarna biståndsbedömare. De kommer att vidimera svårigheterna. För de känner av exakt samma negativism som brukarna gör. Utförandesidan vill ha tiden med inte uppgiften! Det är dags för skärpning på utförandesidan. Men det måste också sägas att problemen idag är mindre än tidigare. Valfriheten inom äldreomsorgen har medfört en successivt ändrad inställning på utförandesidan. Men problemen är långt ifrån borta!

Äldreomsorg – Vissa arbetsgrupper spårar totalt ur – Varför?

Idag skall jag ta upp ett ämne som är på gränsen till tabu inom äldreomsorgen nämligen att vissa arbetslag är undermåliga i sitt arbetssätt. Sådana grupper medför stor skada för brukaren. Det här är svårt att skriva om utan att det blir tarvligt, men jag gör ett försök.

De är inte så att dålig arbetskultur uppstår momentant - Ena dagen bra, andra urusel. Nej, det tar en viss tid för en grupp att sänka kulturen till en oacceptabelt låg nivå. Vissa förhållanden är alltid för handen. Gruppen har bytt sin närmaste chef ett antal gången under en relativt kort tid. Detta är ett tydligt varningstecken. Vidare är förvaltningsledningen ett gäng abstrakta narcissistiska personligheten. Den vanligaste produktionsfaktorn som alla talar om är ekonomin. Ord som brukare, vårdtagare, patient eller kvalitet med flera nämns aldrig. Föreligger dessa tre faktorer – täta chefsbyten, omogen förvaltningsledning och mycket brukarfrånvänt ekonomiprat – Ja, då har vi de viktigaste förutsättningar för att en urusel arbetskultur skall kunna bildas. Då kan personalen i arbetslaget lugnt avsäga sig sin moral för den är inte längre nödvändig.

Men inte ens en låg disciplin kommer ögonblickligt. Den smyger sig sakta på och söker sig fram. Den vinner successiv terräng när det inte finns några korrigerande krafter. Och det är alltid brukaren som drabbas. Personalen låter bli att byta blöja, man hoppar över olika insatser, man förlänger rasterna med halvtimmar, vid inköp till brukaren glider det med en vara för eget bruk, man kallar inte vårdtagarna vid namn – de får heta något nedsättande istället. Man går hem en timma tidigare och kommer gärna en halvtimme för sent. Man rusar in till brukaren utan att knacka och man rusar ut igen med samma eller högre hastighet. Man hånar brukaren verbalt. Ja, listan över missgrepp kan göras lång.

Men det värsta är att gruppen överhuvudtaget inte tar ansvar för brukarens liv och hälsa. Faller brukaren kan han eller hon få ligga hela natten på golvet. Är brukaren svag med mat och dryck är det ingen som slår larm. Konsekvenserna kan bli förskräckliga och i värsta fall leda till döden. Nu skall vi inte förledas tro att alla i en urspårad grupp är illasinnade människor. Kanske ingen överhuvudtaget är det. Men ett förhållande är otvivelaktigt närvarande – minst en tredje del av personalen är urartade. Och dessa personer är ofta informella ledare.

Att vårda är att värdera. Och värderar man brukarna lågt blir vården därefter. Människosynen ger underlaget för hur omsorgen av de äldre kommer att genomföras. Vad kan göras? Det vanligaste är att man sätter in stöd till gruppen i form av utbildning och i form av handledning. Inte att förakta, men det som behövs är att förvaltningsledningen avlägsnas, så att en övergripande ny kultur kan bildas. Och detta sker sällan och därför upprepas vårdskandalerna gång på gång av samma grupper. Inom äldreomsorgen måste vi lära oss att se verkligheten utan färgade glasögon. Dålig vård skall inte accepteras. Så de så!!