Äldreomsorg – Synen på Demens

En gång på nittonhundrasjuttiotalet hade jag förmånen att arbeta på ett av våra större mentalsjukhus, som man sa på den tiden. Institutioner som sedan länge i det närmaste har gått i graven. Att jag nu gräver lite i minnet beror av att jag satt och bläddrade i en tidning som hade en artikel om demens. Den bärande tanken var att utgå från de demenssjukas verklighet. Och i detta vill jag instämma. Även om tanken inte är helt ny!

Från min tid en på sjuttiotalet minns jag särskilt en äldre man som hade haft ett stort ett stort lantbruk, men som sedan några år bodde/var inlagd på mentalsjukhuset. Mannen var senil som man då sa. Han var lite orolig och vandrade omkring och plockade på allt. Och han levde i sin värld som var ungefär åren 1930/40. Om man som personal tog sig tid och satte sig ner och talade med honom på hans villkor blev han lugn och fin. Beroende på årstid berättade han vad han nu skulle göra. Han skulle spänna för hästarna och plöja. Han skulle gallra betor och mycket annat. Och han älskade att berätta, ja närmast informera om hur man bedrev ett lantbruk. Traktorer mm kände han till, men det var inte bra för jorden!

Egentligen var allt frid och fröjd när man satt och samtalade med honom, men det var bara det att så fick man som personal inte göra. Snurriga människor skulle talas till rätta. Man skulle förklara noga vilken tid han/hon levde i och försöka få honom att förstå och acceptera. Sådana var den förhärskade behandlingskulturen och den var man som skötare skyldig att följa. Det var inte helt riskfritt att bryta mot den och ta sig egna friheter, som avdelningsföreståndaren sa.

Åter till artikeln som gladde mig. Nu har man på sina håll ändrat synsätt och utgår från demenssjukas verklighet och bekräftar den sjuke. Ingen sätter sig över den demenssjuke! Metoden kallas Validation. Ok, det kommer ständigt nya metoder och nya ord, men det intressanta är själva tanken bakom metoden att man accepterar den sjukes verklighet och oftast relaterande till en dåtid. Jag säger bara – Äntligen.

 

 

 

 

Äldreomsorg – Hemtjänsten måste ta ansvar

Tänk dig en äldre person på 80+, som sen många år lider av diabetes och därtill har tilltagande demens. Personen har hemtjänst, som även inkluderar inköp. Till saken hör att den äldre också är mycket glad i kakor och sötsaker.

Brukaren får varje dag sina diabetessprutor av hemtjänstpersonalen. Men trots det ligger värdena högt. Vårdcentralens läkare och hemsjukvårdens distriktssköterska försummar aldrig ett tillfälle att påverka brukaren till minskning av sockerintaget. Och man talar inte abstrakt, man talar konkret om det som saken gäller – kakor och godis – och vikten att minska intaget. Brukaren förstår allvaret och hälsoriskerna varje gång! Förefaller vara en enkel situation för att åstadkomma en förbättring. Men ack nej, inte alla gånger i alla fall.

Varje vecka gör brukaren upp en inköpslista som alltid innehåller bra mycket mer önskemål än vad de på inköpskortet insatta pengarna räcker till. Hemtjänsten tvingas alltså att göra prioriteringar i listan. Det nödvändigaste måste gå först. Nu känns det riktigt enkelt, får man säga. Men ack nej – nu kommer självbestämmande in. Hemtjänsten frågar brukaren – Vilket vill du helst ha citronmuffins eller salt till diskmaskinen. Den gamles svar är lika självklart som enkelt – Citronmuffins. Just i denna stund är alla förmaningar som bortblåsta. Och så smyger sig det sig in onödiga och närmast hälsovådliga varor.

Men varför följer inte hemtjänsten istället sjukvårdens uppmaning, som även är de anhörigas vilja. Ja, det kan man undra. Men förklaringen stavas självbestämmande. Men kan en dement människa själv bestämma i ett sådant läge. Ja, tycker många inom äldrebranschen, och särskilt socialstyrelsen. Nej tycker jag och förmodligen några till. I professionen ligger det just förmåga att kunna hantera besvärliga ställningar och söka kloka lösningar. Man får hantera läget så att det inte uppstår ett val. Kort sagt man får handla det brukaren behöver bäst särskilt när budgeten är limiterad. Det är inte att sätta sig över den gamla, det är att visa omsorg.

Om personen i fråga hade varit vid sitt sinnes fulla bruk hade hon/han aldrig ätit dess onödiga produkter och särskilt inte emot sjukvårdens rekommendationer. Varför skall något annat gälla när omdömet sviker? Varför skall denna äldre människa tillåtas tära på sin hälsa och kanske gå en tidigare död till mötes?

Nej, äldreomsorgen har vandrat fel i många frågor och det är socialstyrelsen som orsakar missvisning i huvudmännens kompass. Socialstyrelsens hållning i många frågor är rakt uppåt väggarna. Kort sagt - Det är dags för en komptent myndighet som förstår sig på äldrefrågor.

Omsorg – Lön en gång om året

Villkoren för att vara så kallad god man blir för mig alltmer besynnerliga. Häromdagen berättade en god man för mig att man bara får ut sin lön (=arvodet) en gång om året. Och utbetalningstidpunkten ligger ett år efter intjänandetiden. Men än värre är att även ersättning för gjorda utlägg i form av bilresor med mera utbetalas i klumpsumma med ett års fördröjning. Och utan någon form av räntepåslag. Man lånar så att säga ut pengar till kommunen eller huvudmannen!!

Detta kan ju bara inte vara sant tänkte jag och kontaktade överförmyndarnämnden i min kommun och i en näraliggande kommun. Jo, det är sant, så är villkoren. En enkel sanning gick upp för mig. Nu förstår jag varför det är brist på Gode Män. Villkoren verkar vara något outdated. Nog finns det inslag av idealitet i godmanskapet, men det måste finnas gränser och sådana villkor verkar inte höra hemma på 2000-talet. Hur kan detta få fortsätta? Luktar statarsystem!

Jag frågade också mannen hur stort arvodet är. Och på denna fråga finns inget svar. Arvodet bestäms av överförmyndarnämnden i efterhand. Villkoren är således inte klarlagda från början. Som enskild god man är man utlämnad åt nämndens godtycke. Beloppen bestäms av årsredogörelsen. Duktiga eller skrävliga skribenter får mest medan dugliga men ovana pennor får minst. Verkligheten påstods inte stå att finna i årsredovisningarna.

Nåja efter några ytterligare frågor kröp några summor fram. Beloppen kan röra sig mellan 100 – 1000 kr per månad. Och den nerlagda tiden kan uppskattas till minst 10 timmar per månad. Ja, inte verkar det vara någon guldgruva precis.

Efter att ha talat med några gode män är min slutsats – systemet måste reformeras. Det är ovärdigt samhället att ha dagens konstruktion. Lön en gång om året? Och inte ens få tillbaka utlägg i rimlig tid! Nä, nu får politiken vakna.

Äldreomsorg – En kultur av omognad

Jag tror att begreppet ”Tystnadens kultur” skapades av en pedagog vid namn Paolo Freire. Han menade att det var våra ofärdiga utbildningssystem, som skapar och upprätthåller en kultur av tystnad genom att stadfästa en orättfärdig maktordning.

Ser vi till dagens äldreomsorg är det inte kompetenta läkare som styr vården och omsorgen inom hemtjänsten eller på särskilda boenden. Det är ekonomerna som styr. Och undersköterskorna och sjuksköterskorna löper tyst med. Man tar, med hänsyn till det egna välbefinnandet, på sig en självvald censur. Ibland går man längre än så. Man tar hellre ledningen i försvar än talar för äldreomsorgens olycksoffer. Det är först efter pensioneringen som anställda talar ut om missförhållanden. Eller snarare vågar tala.

Dagligen läser vi om sår som kryllar av maskar, misskötta bensår som leder till amputation, äldre som ligger i sin egen avföring, larmklockor som kopplas bort, äldre som trillar ur rullstolar och sängar, gamla som får fel medicin eller ingen alls. Ja, listan kan göras lång. Och det är en minoritet av alla felhandlingar och missförhållandena som kommer ut i media eller så.  Och problemen är desamma oavsett om det är kommunal verksamhet eller privat. Tystnaden är lika kompakt. Både personal och anhöriga är tysta eftersom man vet hur straffen ser ut.

Vad gör man åt dagens situation? Det behövs en kulturrevolution av något slag. Något som rubbar maktbalansen och åter ger äldreomsorgen dess värdighet. Själv tror jag att nyckeln till lösning sitter i sjuksköterskorna. De måste våga stå upp för patienterna och bryta sig loss från tystnadens kultur. Man måste börja värna sin profession och visa var skåpet skall stå. Det är inte lätt och det är inte riskfritt. Men rikspolitiken måste backa upp vårdförbundet så att dess medlemmar våga säga ifrån. En kompletterande väg är att sjuksköterskorna söker stöd i läkarkollektivet och därmed tvingar den enskilde läkaren till handling. Även om man verkar för olika huvudmän! Mot en uttalad medicinsk hållning står sig ekonomen lätt.

En annan synpunkt är att landstingen eller region åter måste ta ansvar för även de äldres hälsa. Dagens konstlade uppdelning av äldrevården mellan landsting och kommun är av ondo. Delat ansvar är inget ansvar. Okunniga kommunala ekonomer får för stort inflytande och därmed sätts de medicinska frågorna på undantag. Det skapas en tystnadens kultur. Ingen har eller vill ta ett riktigt ansvar. Det är bekvämare att vara tyst. Men sjuksköterskorna är inte avlönade för att vara tysta utan för att ta hand om patienter. Och i detta ansvar ligger att blåsa i pipan när det är fara å färde. Vårdförbundet måste ta tag i problematiken och blåsa till strid för en god vård. Eller kanske det är en uppgift för Svensk sjuksköterskeförening. Denna förening som en gång i tiden var så alert och pådrivande! Men som numera inte låter tala om sig!

Äldreomsorg – Den förfärliga ensamheten

Det värsta är ensamheten, säger många äldre. Finns det något värre än att sitta i sin bostad, mol allena och vänta på livets slut? Att inte ha någon att tala med och dela sina funderingar med. Personalen som kommer och sköter vardagssysslorna har inte tid - Och som vanligt alltid ny personal. Man sköter bara det praktiska. Men smärtan och ångesten är det ingen som bryr sig om. Den sitter i bröstet och kväver all livslust. Ibland får smärtan utlopp i ett skrik som hörs långt ut till grannarna i trapphuset.

Det är en skam för välfärdssamhället att våra gamla skall behöva lida och dö i ensamhet. Smärtlindring, vänlighet och samtalstid borde vara en självklarhet i livets sista stunder.

I många kommuner finns det bara en eller två sjuksköterskor att tillgå på natten. Dessa har mycket att göra och en gammal dödssjuk person kan i sin ensamhet få vänta uppåt en tre, fyra timmar innan smärtlindring ges. Det finns inget system eller kontinuitet i vården. Undersköterskorna ringer när behovet blir alldeles påtagligt. Och då är sjuksköterskan redan överbokad av andra rop på hjälp. Och så uppstår långa väntetider under oro, smärta och skrik.

Och tänk då när det finns en äkta hälft som ligger i andra halvan av dubbelsängen och upplever detta inferno. Det är en förfärlig situation. Men det kan väl ändå inte vara så vanligt tycker kanske du som läsare. Jag säger, det är vanligt och det är värre än vad jag skrivit så här långt. Vårdas du hemma kan det dröja upp till ett dygn innan du får smärt- eller symptomlindring. Om du ens får det. Och någon läkare kommer du aldrig att se skymten av. Din vård sköts av sjuksköterskor som i bästa fall har palliativ eller geriatrisk utbildning. I näst bästa fall är man distriktssköterskor, men i de allra flesta fall har sjuksköterskan inte någon adekvat specialistutbildning. Man vet inte man kan göra och man vet inte vad man får göra i livets slutskede. Kontakt med läkare tar man inte för då avslöjar man sin bristande kunskap och erfarenhet. 

Nej, dagens sjukvård av gamla i hemmet är bristfällig och när vi kommer till vård i livets slut är det närmast obefintlig i många kommuner. Förfärligt.

Äldreomsorg – Värdig vård i livets slutskede

Skrik, panik, oro och mycket spring eller total tystnad och ensamhet. Ingendera är något värdigt slut på en livsgärning. Ändå är dessa ytterligheter vardag inom äldreomsorgen. Många anhöriga kan vittna om detta.

Skall vi ta avsked hemma eller på ett sjukhus eller på ett hospice? Ja, på det finns nog inte ett svar utan många. Det enkla svaret är förstås att avskedet skall vara värdigt.

Det är inte alla gamla som somnar in lugnt och stilla. Många för en hård dödskamp med en ångest som smittar av sig på omgivningen. Det uppstår oro och skrik bland personalen eller så smiter man undan och låter den gamle ligga ensam. Detta antingen man vårdas hemma eller på sjukhus. För ett tiotal år sedan var det många kommuner och landsting som inrättade hospice och palliativa enheter. Avdelningar som är specialiserade på livets slutskede. Palliativ vård innebär omsorg om och trygghet för den döende medmänniskan.  Behandlingen är en samverkan mellan information, omsorg, läkemedel, smärt- eller symtomlindring samt vårdpersonals och närståendes stöd. Målet är att göra vårdtagarens sista stunder så fina som möjligt.

Men vad har hänt med viljan att ha kvalificerade enheter för livets slutskede? Jo, den har minskat på många håll. Istället för att möta behovet och bygga ut fler specialiserade kliniker eller motsvarande så har man av så kallade ekonomiska skäl lagt ner många enheter. Man lämnar den goda vården i livets slutskede åt sitt öde. På något sätt ordnar det sig i alla fall, tycks politiken mena. Och det gör det förstås. Men många äldres slut är idag inte värdiga. Man vårdas på överfulla medicinavdelningar eller andra avdelningar där yngre patienter med rimliga prognoser alltid har tids- och behandlingsföreträde. Eller får man ligga hemma och skrika i sin ensamhet och hoppas att sjuksköterskan hinner titta in innan dagens slut och ge en dos smärtlindring.

Nej, det är faktiskt dags att lagstifta om kommunernas och landstingens skyldighet att erbjuda palliativa enheter eller åtminstone kunskap. Idag gäller det att dö i rätt kommun om man inte i livets slutskede skall riskera anfäktas av en förlamande dödsångest. Och våndan behöver inte komma inifrån. Den kan skapas av en stirrig och jäktad omgivning.

Äldreomsorg – Dagens system medför livsfara

Ibland funderar jag på vad vanliga människor tänker om dagens äldrevård. Jag tänker då på alla dem som inte arbetar eller har arbetat inom verksamheten eller så. Någon tycker kanske att allting verkar fungera bra, medan andra anser att äldreomsorgen verkar vara bortom all kontroll. Tja, båda bilderna är säkert lika sanna. Men att det finns stora förbättringsutrymmen är nog ställt utom allt tvivel.

Idag tänkte jag återvända till de särskilda boendena eller snarare bristen på desamma. En brist som faktiskt är mycket skadligare för brukarna än vad som oftast kommer fram.  Bristen gör att många riktigt sjuka äldre får bo kvar hemma. Men sjukdomarna finns där och det blir ofta besök på sjukhuset med hjälp av ambulans.  Ett stort antal dör faktiskt i ambulansen. Man orkar inte med de ständiga förflyttningarna. Om denna tråkiga situation har jag skrivit tidigare.

Men idag tänkte jag främst peka på det faktum att många äldre väntar så länge på plats i ett särskilt boende att det i praktiken är för sent. Det är förhållandevis vanligt att en äldre person som flyttar till ett särskilt boende avlider inom några veckor. Ja, det är så vanligt att det är anmärkningsvärt. När man står med facit i hand kommer tankarna direkt. Det hade varit bättre att bo kvar hemma. Då hade kanske livet varat ett halvår till eller mer.

På något sätt verkar många gamla ge upp livet när man i ett allt för sent skede får plats på boenden. Man har svårt med det nya och ovana. Man slår inte rot. Allt kan kvitta. Och så infinner sig livets sista stund med raketfart.

Nu skulle man kunna dra slutsatsen att det är bättre att bo kvar hemma till livets slut. Men det är en politisk tolkning. Vanligt sunt förnuft säger tvärtom att vi skall ha så många särskilda boenden att en äldre kan flytta dit i tid. Tryggheten på ett särskilt boende förlänger livet och gör det värt att leva. Om man bara får flytta dit i tid! Men vi behöver inte bara fler särskilda boenden, vi behöver få tillbaka de gamla sjukhemmen. Det är mina vädjanden för dagen.

Äldreomsorg - Delade pass är en fara

Man kan tycka vad man vill om att så kallade delade pass nu åter håller på att bli verklighet inom äldreomsorgen. Men skall vi ha heltidstjänster som norm och politiken inte vill skjuta till mer pengar, så blir lösningen just delade pass. De som har ansvaret för verksamheten har inte så mycket att välja på, dessvärre.

 Detta betyder nu inte att jag som person är för delade pass. Absolut inte. Men man måste också komma ihåg att det är många andra yrkeskategorier som har just delade pass. Men det gör förstås verkligheten inte ett dugg angenämare. Mitt budskap är bara så enkelt – om penningpåsen ligger fast är det bara att välja mellan ett antal deltidstjänster eller delade pass. Visst man kan tulla på kvaliteten, men inom äldreomsorgen är denna väg vanskligt för att inte säga direkt farligt. Kvaliteten är så låg som den nästan kan bli. Ett snäpps nedskruvning innebär personfara.

 Finge jag bestämma skulle vi återgå till fler deltidstjänster, men detta verkar vara politiskt inkorrekt. Det är mera politiskt lättsmält med delade turer. Det är ju bara en schemateknisk sak, tycker de ansvariga politikerna. Väl medvetna om att de då inte tänker eller talar sanning. Nej, det handlar inte om schemateknik. Det handlar om ekonomi.

 Låt oss tänka tanken att pengar inte var en restriktion och kvaliteten vore oförändrad. Och vi kör heltid över hela linjen utan delade pass. Då behövs det ca 10% mer personal.  Skulle arbetsuppgifterna räcka till för alla anställda eller skulle man per automatik öka på raster, rökpauser och annan fri tid. Nej, det tror jag inte. Den större delen av personalen är ansvarskännande. Och ytterst är det är en arbetsledningsfråga. Fast inom äldreomsorgen är det inte mycket fasthet i ledningen. De glider omkring och förtrycker både sitt kunnande och sitt ansvar.

En sak kan vi omedelbart slå fast. Brist på arbetsuppgifter finns inte inom äldreomsorgen. Snarare brist på handling. Men kan vi då hoppas på mer pengar till äldreomsorgen? Nja, troligen inte. Snarare tvärtom. Och därmed har vi färdplanen utstakad. De delade passen har kommit för att stanna. Acceptabelt för brukarna, men dåligt för personalen. Och det är aldrig bra när grupper ställs mot varandra. Det kommer då att successivt gå utför med kvaliteten. Skall brukarna må bra, måste personalen må bra. Så enkelt är det. Men vill personalen ha deltid då? Jo, faktiskt, det finns mången personal som nöjer sig med deltid. Skälen kan vara olika, men personerna finns och trivs med en lägre sysselsättningsgrad! Frihet att välja borde vara ledstjärnan. Men allra helst - Mer pengar till äldreomsorgen.

Äldreomsorg – Lagen om valfrihet (Lov)

Idag återvänder jag till ett kärt gammalt ämne nämligen att Lov kan tillämpas för måltider inom hemtjänsten. Men så sker inte alltid eller särskilt ofta – varför detta?

Det är bra att man på allt fler kommuner kan välja sin utförare av hemtjänsten, men det är mindre bra att man inte har samma möjlighet ifråga om måltider. Åtminstone finns denna möjligheten mera sällan. Saknas det kunskap inom kommunerna eller vad kan motståndet bero på? I vart fall beror det inte på priskonkurrens för så är inte lagen uppbyggd. Kommunerna sätter sitt pris både mot brukaren och mot leverantören. Konkurrensen gäller således ”bara” kvaliteten. Och det har förstås sina fördelar.

Men kanske är det så enkelt att det finns en dold misstro med äldres förmåga att göra egna val. Och om så är fallet blir man bedrövad. Jag hoppades och trodde vi kommit bort från hållningen att byråkrater alltid vet bäst, men man vet inte. Det kanske finns några kvardröjande besserwissrar här och var.

Vad jag tror skulle kunna vara en orsak är svårigheter med logistiken. Har man många leverantörer kan det uppfattas svårt med leveranserna. Nu behöver inte kommunen lägga sig i detta utan överlåta marknaden att söka kostnadseffektiva lösningar. Men om man skall lägga sig i skulle man kunna upphandla en distributör och sedan låta denna sköta sista ledet. Valfriheten kommer då att gälla det väsentliga nämligen maten.

När vi öppnar upp måltidsfrågan kommer det sannolikt att ske en utveckling i stort till gagn för varje brukare.  Tänk dig själv att äta micrad plastinpackad mat varje dag som rullar i ett tre veckors scheman. Nej, bättre är lösningar är av nöden nödvändiga.  Jag tycker SKL skall ta tag i denna fråga och komma med klara och tydliga riktlinjer som både är bra för kommun och brukare.

Omsorg – Tio miljarder till sociala frågor

”Riksdagen investerar tio miljarder extra inom den sociala sidan.” Detta stod inte att läsa i någon tidning. För det har inte hänt och kommer nog inte att hända heller. Trots att det kanske vore den klokaste investering vi kan göra i vårt samhälle. Så mycket nöd och misär som det finns.

Aldrig i modern tid har fattigdomen och utsattheten varit så stor som nu. Kanske det inte syns från teve-soffan. Men det finns många som kan vittna. Poliser, socialarbetare, präster och diakoner, frivilligarbetare, psykvården mfl. De vet hur verkligheten ser ut. Hur stor nöden är. Men det finns ingen som frågar. Sannolikt är makthavarna rädda för svaren. Det är bättre då för maktens män och kvinnor att stoppa huvudet i sanden och låta solen värma den egna baken.

Samhället verkar ha ställt in sig på att vi skall ha ett lidande och pliktande undre skikt. Andra till varnagel. Men faktiskt också till tröst och glädje. Det finns en lindring i att någon annan trots allt har det värre. Känn tacksamhet och förnöjsamhet i din vardag och bry dig inte om de andra, svaga. De har sig själv att skylla för de har inte tagit tillvara sina förmågor. Vår vardag kapslar in oss i värn mot rädslan och fruktan.

Man kan inte göra något för alla dessa utsatta människor av allehanda slag. De vill inte själva. Nonsensprat, säger jag. De allra flesta av kunderna på socialtjänsten, eller som lever på bidrag i olika former, vill bidra med sitt arbete. Men de har ingen chans och får inget stöd. Varje satsning ses som en kostnad och inte som en investering. Så låter det inte när vi talar om andra samhällsektorer som infrastruktur, sjukvård eller skola. Då kan det finnas pengar. Men inte när det gäller den sociala sidan. Den anses bara tärande. Detta trots att avkastningen på varje satsad krona är god.

Jag tycker att kommuner och staten inte bara skall ha driftsbudget på den sociala sidan, man skall ha också har investeringsbudget. Driftsbudgeten kan vi ha för att hålla igång verksamheterna i form av socialtjänsten med mera. Investeringsbudgeten skall vi ha för att hjälpa alla de människor som hamnat utanför gemenskapen och tryggheten. De skall hjälpas till ett aktivare och meningsfullare liv.

Äldreomsorg – Mera om Godmanskapet

Myndigheterna verkar missbruka rättsinstituten förvaltarskap och god manskap.  Absolut långt ifrån frekvent, men alltför ofta för att saken inte skall uppmärksammas. Jag har skrivit om problemen tidigare, men har efterhand  jag blivit alltmer uppmärksam på oskicken.

En god man eller förvaltare hjälper eller företräder en person som saknar rättslig handlingsförmåga eller på något sätt är hindrad att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller ta hand om sig själv. Det är kommunens överförmyndarnämnd som ansöker hos tingsrätten att en god man eller förvaltare utses.

 Det missbruk som förekommer är att anhöriga vill ha ett tingsrättsbeslut på något på någon form av institut, eller att en utförarorganisation vill ha det, eller att socialförvaltning eller sjukvård önskar detta. Bevekelsegrunderna är olika men syftet är alltid att från någon punkt underlätta för sig själva i det egna arbetet. Syftet är inte den enskildes bästa som lagstiftaren tänkt sig. Syftet är alltför ofta att kväsa aktiva anhöriga som ställer krav, oftast rättmätiga krav. Eller anhöriga som vaktar det framtida arvet.

Men kan man som enskild person få en god man eller förvaltare så där rakt upp och ner? Ja, faktiskt! En organisation som tex. hemtjänsten kan anmäla till överförmyndarnämnden behovet av god man. Sen behövs bara ett läkarintyg, som överförmyndarnämnden beställer, och som beskriver personens hälsa och oförmåga att ta vara på sig själv. Och saken är nästan klar.  Jo det är sant, tingsrätten skall besluta, men det är en transportsträcka. Visst skall tingsrätten kontakta personen ifråga och söka samtycke, men står det i ansökningshandlingarna, och stöd ges i läkarintyget, att personen tar skada av en kontakt så kan ett förordnande komma utan att personen vet något.

Syftet är självklart gott med denna ordning, men systemet kan missbrukas. Och så görs också. När tingsrätten väl fattat ett beslut är det nästan stört omöjligt att få ett förordnande upphävt. I vart fall fordras det mycket arbete. Som självklart den aktuella personen inte orkar med. Personen får lida utan att kunna ta tillvara sin rätt. Om man inte har krya närstående och så.

Lösningen på detta problem är nog inte ändrad lagstiftning utan att tingsrätterna skall vara betydligt uppmärksamma på det faktiska behovet. Och inte blint lita på de uppgifter som kommer fram i ansökan. Men det viktigaste av allt är överförmyndarnämnden inte låter sig styras av andra organ i kommunen. Nämnden skall vara saklig i sitt arbete. Man jobbar för den enskilde. Inte för kommunala arbetskamrater eller andra ovidkommande intressen. Överförmyndarnämnderna är inte fullt ut kompetenta på sina håll, som det verkar.

Äldrevård – Hon stal från de gamla

Hon var undersköterska på ett äldreboende men hon var också systerdotter till kommunalrådet i en norrlandsstad. Jag tar det från början.

 Undersköterskan som var strax under trettio år hade arbetat på boendet en drygt tre år. Kanske inte med de bästa vitsorden, men ändå acceptabelt. Ja, allt är relativt. I äldreomsorgsbranschen får man många gånger ta vad man får. Sån är verkligheten. Hon var lite butter och tvär mot de äldre. Men inte stötande på något sätt. Det var bara hennes personlighet. Visst, hon hade ett sannolikt skydd genom sitt släktskap. Hon visste att hon spelade i en egen division.

 Nåja, så småningom började vi upptäcka stölder på boendet. Enhetschefen med flera försökte vara så uppmärksamma som de kunde. Och polisen kopplades in, men man fick inga direkta uppslag eller misstankar. Det var kontanter och guldsmycken som stals. Men polisen hade varit med förr och begärde ut listor på dem som jobbade på boendet.

 Efter någon månad blev vi informerade om att de var något på spåret. Man hade hos pantbanken funnit smycken som inlämnade av en anställd. Lite väl enkel upplösning kan man tänka. Nja, så enkelt var det inte. Den person man var på spåret hade använd ett gammalt körkort att legitimera sig med. Ett körkort där namnet i ett tidigare äktenskap stod angivet. Men denna förslagenhet lurade inte polisen.

 Så småningom fick vi reda på namnet på personen och det visade sig vara kommunalrådets systerdotter. Hon kom också att så småningom bli dömd för stölderna. Men nu hade vi den arbetsrättsliga sidan att hantera. De interna föreskrifterna och gällande praxis var glasklar – Avsked är påföljden. Inte ens facket hade egentligen något att invända även om man pliktskyldigt hävdade annat.

 Men så var det förstås det här med släktskapet. Ganska snart fick jag propåer om att kvinnan inte borde avskedas. Vi borde söka förmildrande omständigheter. Några sådana stod inte enligt mitt tycke att finna. Snarare tvärtom. Det fanns synnerliga besvärande omständigheter. Men trycket fortsatte. Eftersom det låg på mig att förhandla begärde jag skriftligt besked om jag skulle inta annan hållning än som följer av regelsystemet och praxis. Jag erbjöd mig också att stiga åt sidan och låta någon annan ta förhandlingen. Det ville man inte. Det fick inte se ut som om kommunalrådet hade varit inne styrt i ärendet. Man förstod absolut riskerna i så fall. Men man ville ändå uppnå resultatet att kvinnan fick behålla sitt jobb. Hon var ju så bra enligt kommunalrådet. Det var ett tillfälligt felsteg hon hade gjort. Jag backade inte och resultatet blev att kvinnan fick sluta. Tack o lov.

Äldreomsorg – Stölder av medicin från de äldre

Idag tänkte jag ge mig på ett av de mer tabubelagda ämnena inom äldreomsorgen nämligen stölder av medicin från de äldre. Om detta talas det ej. Problemet finns överhuvudtaget inte enligt vissa. Rena stoppa huvudet i sanden hållning råder inom äldreomsorgen. Stölder av medicin är ett problem och ett problem av så allvarlig art att det måste till lösas.

De flesta mediciner i hemmen förvaras i något skåp och ibland är det ett medicinskåp. Från detta skåp tas de mediciner som den gamla skall ha. Det är personalen som ger den gamle sin medicin. Eller så har man så kallade apodoser, förförpackade doser, som ges till den gamla. I båda fallen finns medicinerna i hemmet och de överlämnas av personal, som också signerar en lista. Motsvarande system finns på äldreboendena. Det är personalen som har hand om medicinerna och även överlämnar dem.

Visst är det så att många äldre exakt vet hur många piller man skall ha vid en viss tidpunkt och färgen på tabletterna. Men lång ifrån alla. Många kommer inte ens ihåg att man skall ha sina läkemedel. Och en sak är säker – man vet inte heller vad man fått eller ens om man fått! Det finns således stora möjligheter att ta undan läkemedel från den gamle och stoppa i egen ficka. Och det är närmast riskfritt. Det finns inga närvarande ögon. Man jobbar oftast ensam.

Men sker det stölder? Ja, garanterat säger jag. Och dessutom i en omfattning som vi inte tror. Många av de undansmugglade tabletterna eller injektionsdoserna går till eget bruk. En mängd, oklart hur stor, hamnar i försäljning på svarta marknaden. Störst är riskerna omkring narkotikaklassade läkemedel, sömnmedel och smärtstillande läkemedel.

Idag finns det ingen effektiv kontroll av att de gamla verkligen får sina mediciner, och det finns inte heller någon kontroll av att personalen inte missbrukar själva. På något sätt känns det naturligt att missbruksfrekvenser stiger när tillgången är friare. Men ingen vet och ingen har så här långt på allvar försökt reda ut läget.

Situationen är dubbelt farlig. Dels drabbas den gamle. Han/hon får ibland lida i onödan. Dels drabbas personalen som hinner gå långt och djupt i sitt missbruk innan åtgärderna slår till. Det är dags för sveriges kommuner och landsting att ta tag i saken och göra upp en nollvision mot stölder. Med enkla medel går att göra mycket om bara accepterar problemet. Med andra ord - Vakna!

Äldreomsorg – Sjukhemmen måste återuppstå

Sjukhemmen måste återuppstå. Dagens vanvård av svårt sjuka i hemmen och på de särskilda boendena måste upphöra. Personalen är inte kompetent och det begås massor av felhandlingar. Sjuka äldre skall vårdas på sjukhem – små sjukhus för äldre.

En gång i tiden hade vi sådana sjukhem för de äldre som var i behov av medicinsk vård och omsorg dygnet runt. Sjukhemmen var bemannade med kompetenta långvårdsläkare och i övrigt med kunnig och kvalificerad personal. För den gamle och för de anhöriga var detta systemet en garanti för trygghet. Man fick den bästa vård som stod att få. Läkaren kom på rond varje vecka och behandlingen kunde successivt modifieras.

Hur är det idag? Tja, läkaren syns aldrig till – sällan på boendena och närmast aldrig i hemmet. Sjukvården hanteras på lösa boliner. Ordinationerna kan liknas vid att kasta pil på en tavla. Den kan slumpvis bli allt mellan ett och tio. Och ofta hamnar pilen utanför tavlan. Våra gamla har oftast mer än tio mediciner ordinerade. Nyttan kan ifrågasättas medan skadan är numera är väl utredd. Ändå fortsätter denna felbehandling. Varför? Jo, systemet lägger grunden för detta. Läkare går på hörsägen från biträden, undersköterskor och sjuksköterskor.  Personal som tycker något utan insikt och läkaren responderar på det han hör. Utan att kanske någonsin ha sett patienten.

Nu säger någon läsare – ah, så är det väl inte, det måste vara undantag.  Nej, säger jag – det är tvärtom regel. Äldrevården har i princip inte tillgång till läkare. Sjukvården sköts av annan personal. Dagens läkare finns på sjukhusen, vårdcentraler och privata kliniker. De finns inte inom äldreomsorgen. Miljoner människor i Sverige är utan läkarkontakt. Så här kan det inte få fortsätta. Äldrevårdssystemet måste ändras. Låt  sjukhemmen återuppstå och låt landstingen eller annan sjukvårdshuvudman ta ansvaret. Kommunerna har förbrukat sitt förtroende.

Äldreomsorg – Hemsjukvården måste avskaffas

Det är en stor olycka att vi har den s.k. hemsjukvården inom äldreomsorgen. Visst var det bra tankar en gång i tiden. Visst trodde många då på ett framtida lyft. Men nu sitter vi med facit i hand. Läget är katastrofalt. Tror faktiskt att vi aldrig haft en så dålig sjukvård för äldre som nu. Den vård som ges åt våra gamla i hemmen och på de särskilda boendena är i stort sett obefintlig. I vart fall vad avser kvalificerat bedömande.

I huvudsak all sjukvård vilar på undersköterskorna och biträdenas axlar. De är denna omsorgspersonal som gör bedömningar om hälsotillstånd mm och som sedan rapporterar till sjuksköterskan i hemsjukvården - I bästa fall. För oftast ser inte personalen någon förändring även när det är alldeles uppenbart för anhöriga med flera. När anhöriga tar upp sin oro med hemsjukvården tillfrågas personalen som i nio fall av tio inget har sett eller märkt. Och det ligger på något sätt i sakens natur. Hade man sett något hade man också haft skyldigheten att rapportera. Därför är det bäst att kollektivt inget se. Då slipper man ev. underlåtenhetskritik.

Och sjuksköterskan lutar sina åtgärder mot personalens bedömningar. De har inga förändringar att anföra och därmed får alla vidare åtgärder bero. Allvarliga förändringar i sinnestämning som anhöriga märker negligeras av två nivåer inom sjukvården. Trots att de borde snabbt bedömas av kvalificerade och äldrevårdskompetenta läkare. Det kan handla om smärtupplevelser, smärre hjärnblödningar, synförändringar, sviter efter fall med mera. Allvarliga symtom som inte uppmärksammas och behandlas utan som leder till framtida komplikationer.

Jag tror inte många förstår hur låg nivån är på sjukvården. Och sjukvården för miljontals medborgare bedrivs utan att den leds av kunniga läkare. Hemsjukvården av idag ligger på gränsen till kvacksalveri. Skall verkligen våra äldsta och sjukaste ha andra klassens vård?

Hjälpmedel – Hitta och jämför hjälpmedel

En dag kom det ett pressmeddelande enligt följande. Gud vad bra, tänkte jag. Klokt detta behövs!

” SKL får bidrag från regeringen för att utveckla en ny invånartjänst på webben, kallad Hitta och jämför hjälpmedel. Syftet är att skapa en arena för fri tillgång till information inom hjälpmedelsområdet. Tjänsten kommer att samordnas med övrig hälso- och sjukvårdsinformation och vara tillgänglig genom 1177.se.”

” Det är en angelägen utvecklingssatsning, som kommer att leda till direkt nytta för allmänhet och brukare, som kan få en tydlig och god överblick över hela hjälpmedelsområdet. God information gör det möjligt att göra bättre val.”

Men säg den glädje som varar. Ganska snart började jag fundera över själva valet. En sån här webbtjänst har säkert sitt berättigande om det fanns ett fritt val. Men det gör det inte. Brukaren har i stort sett bara att ta emot eller inte ta emot det hjälpmedel som bjuds. Det är den förskrivande arbetsterapeuten, sjukgymnasten, läkaren etc som bestämmer. Som brukare kan du önska dig blå. Du får ändå det som tillhandahålls av ditt landsting eller din kommun. Du är i praktiken utan inflytande.

Då kan man ju säga – Ja, ja, må så vara, men det skadar aldrig med överblick och kunskap. Webbtjänsten fyller nog sin funktion ändå! Kanske, men jag har mina dubier. Jag har sett svunna tiders hjälpmedelskataloger och jag sett moderna webbaserade upplagor. Och lättillgängliga är de icke - Snarare tvärt om. Gamla tiders kataloger var bra mycket mer lättförståeliga än dess moderna efterföljare. Krångliga och röriga och med en massa konstiga kommandon.

Men man kanske kan göra något bättre nu med denna satsning? Så säger man varje gång man drar igång något IT-baserat. Men resultatet brukar bli klent. Resultatet har för vana att bli krånglig och med så många undersidor eller motsvarande att man som nyttjare inte vet var man befinner sig. Man får varken överblick eller inblick. Nästan alltid går systemen upp som en sol och ner som en pannkaka. Ganska snart försvinner intresset hos nyttjarna och hela satsningen glöms bort. Satsningen blir bara ett i raden av alla dessa projekt som startas upp men aldrig avslutas. De tynar sakta bort i glansen av nya projekt och tankar.

Jag säger bara – hoppas att jag har fel. Det vore kul!

Äldreomsorg – Nej, det är inget paragrafrytteri

”Paragrafrytteri tvingar äldre att flytta. Arbetsmiljöverkets rigida inspektioner av äldreboende tvingar fram evakueringar över hela landet. I processen drabbas äldre hårt av omilda flyttar och fyrkantiga, byråkratiska beslut”. Det skriver ansvariga äldreomsorgspolitiker i Stockholms stad och Sveriges Kommuner och Landsting i pressmeddelanden.

Arbetsmiljöverket har vid sina inspektioner ansett att badrummen på de s.k. servicehusen är för små för att personalens arbete ska kunna utföras på ett tillräckligt bra sätt. Arbetsmiljöverket värnar om personalens arbetsmiljö och man vill framförallt förebygga de svåra arbetsskador som annars så lätt uppkommer. Och det vet SKL. Man vet att det uppstår arbetsskador och man vet det är arbetsmiljöverket uppgift att värna just arbetsmiljö. Ändå gör man ett fult och lömskt påhopp på en fungerande myndighet. Om badrummen är så små att personalen inte kan utföra sitt så drabbas förstås även brukaren. Direkt genom sämre omsorg men även genom att olycksrisken ökar för brukaren. Och kommunerna har ansvar både för personalen och för brukarna. Ändå har man huvudet under armen  och talar mot sitt ansvar.

Tvärtom borde SKL sälla sig till arbetsmiljöverkets hållning och värna såväl brukarnas som personalens väl och ve. Det är väl ingen lösning att döpa boendena till trygghetsboende. Riskerna kvarstår för såväl brukarna som personalen. Även ansvaret enligt socialtjänstlagen och arbetsmiljölagen kvarstår. SKL´s hållning kan liknas vid strutsen som stoppar huvudet i sanden.

Jag skulle i viss utsträckning kunna förstå SKL´s indignation om kravet kom plötsligt som en blixt från en klar himmel. Men ingalunda - problematiken har varit känd i åratal, läs decennier, utan att SKL tagit tag i saken. Kommunernas underlåtenhetssynder skall inte lämpas över på en ansvarstagande myndighet som arbetsmiljöverket.

Arbetsmiljöverket har identifierat ett problem och sedan är det upp till kommunerna att lösa det. Under decennier har man inget gjort. Man kunde stimulerat forskning, utredningar, försök mm i syfte att söka kloka lösningar och sedan kunde man fört samtal med arbetsmiljöverket. Men inget har man gjort och inget verkar man göra utöver att frånskriva sig ansvaret. Dåligt är ett milt ord för SKL`s handlande.

Äldreomsorg – Kan man köpa ut alkohol till äldre

Följande citeras från den webbaserade tidningen veteranen

”Bara om en vårdtagare som missbrukar alkohol är föremål för ingripande från de sociala myndigheterna kan hemtjänstpersonal neka att handla ut alkohol. Så ser lagen ut, konstaterar Socialstyrelsen.”

Detta betyder att om någon (icke ung) vårdtagare har en beviljad insats om inköp avgör vårdtagaren själv om han eller hon vill ha alkohol. Än en gång väger självbestämmandet tyngst. Det saknar i princip betydelse att vårdtagare är storkonsument av alkohol och missbrukare, och riskerar sin hälsa och sitt liv.  Det ruckar inte på principen. Inte ens om vårdtagaren därtill utgör ett stort arbetsmiljöproblem i samband med förtäring, det s.k.  självbestämmandet väger ändå tyngst. 

Är detta rimligt, är den fråga jag ställer mig. Och inom mig svarar jag nej.  I praktiken har de flesta äldreomsorger en viss restriktivitet när det gäller att handla ut alkohol. Det finns ett motstånd av någon anledning. På något sätt vore det intressant att få klarlagt vad detta organisatoriska motstånd har för djupare bevekelsegrunder. För de flesta av oss är det självklart att inte tillhandahålla droger till en narkoman, tobak till en person med lungcancer, alkohol till en alkoholist. Och vår hållning handlar inte bara om vad lagen säger utan också vad vår inre kompass visar. Kanske är det moraliska ställningstagande, kanske är det omsorg om en medmänniska. Kanske är det något annat. Det sitter en uppfattning i vår samhällskultur som inte går i takt med socialstyrelsen i denna fråga. Men riktigt varför kompassen visar som den gör har åtminstone inte jag kläm på!

Eller är det så att socialstyrelsen och därmed ytterst lagstiftaren som misstror vårdgivarna att kunna göra kloka bedömanden. Om så vore är jag benägen förstå tanken. Missgreppen inom äldreomsorgen är och har varit många och omdömet kan många gånger ifrågasättas. Men ändå tycker nog gemene man att samhället inte skall tillhandahålla alkohol till en grav missbrukare.

Att hoppas på en lagändring är nog att sikta i det blå inom överskådlig tid. Detta är en politisk svår fråga.  Nej, lösningen ligger nog i att tillämpa dagens regler och genom att socialförvaltningarna blir aktivare i att hjälpa även till åren komna alkoholister. De senare kan inte lämnas därhän för att kvalfullt dö i förtid. Kanske förvaltningarna skall börja hjälpa mer och noga överväga fler s.k ingripandet. Om socialförvaltningarna tar sitt ansvar och ger planerad vård och stöd så kan inköpen av alkohol få en rimligare hantering. I vissa fall kan tom hemtjänsten få rätt i att visa restriktivitet och kanske också i vissa fall neka inköp.Men det fordrar en aktivare inställning från socialvården.

__________________________________________________________________________

 

Se även http://www.veteranen.se/nyheter/hemtjansten-tvingas-kopa-sprit-till-missbrukare/

Funktionsnedsättning – Socialtjänstens oförmåga

Jag har många gånger funderat på varför socialtjänsten gör ett så dåligt arbete. Och jag tror det beror på en felaktig arbetskultur. Man ser inte människor som människor utan som objekt. Något som man har att handskas med. Och när man talar om kostnaden för socialtjänstverksamheten nämns aldrig kostnaden för organisationen utan bara kostnaderna för försörjningsstöd.

I grunden handlar allt om människosyn och hur man tolkar sitt uppdrag. På många håll är uppdraget att minska på utgifterna läs försörjningsstödet, men detta ger mycket marginella besparingar. Lösningen ligger i att se kunden, dvs. den medmänniska som för stunden behöver samhällets hjälp och stöd. I att se kunden ligger just uppdraget. Man skall hjälpa kunden ur svårigheterna. Och det går i de allra flesta fall. Många av bidragstagarna både vill och kan bidra med sitt arbete om de bara ges en chans. Och här ligger den stora potentialen till besparing. Hushållandet ligger inte i att skära bidraget för den dagliga födan från 55 kr till 53 kr. Kraften ligger att få bort 55 kronan.

Den svaga utfallet av socialtjänsternas arbete hänger samman med att ledningen beskuret personalens alla frihetsgrader. Man kan inte åstadkomma resultat och man får inte åstadkomma resultat.  Det uppskattas inte om rullstolsburna Anna får hjälp att skaffa ett arbete i det stora företagets växel och försörjer sig själv. En socialtjänsteman får inte arbeta på detta sätt. Det ingår inte i arbetsuppgifterna. Så jobbade man förr. Nu skall Anna själv ta sig i kragen och ta ansvar för sitt liv och skaffa arbete. Den hjälp socialtjänsten kan erbjuda är en kurs på arbetsförmedlingen hur man skriver ett CV.

Men det Anna verkligen behöver hjälp med, nämligen att beskriva sin förmåga och kompetens, det får hon inte hjälp med. Många arbetsgivare har en rädsla för funktionsnedsättningar med mera och här ligger de stora hindren. Problemet är således inte Annas förlamning i benen utan arbetsgivarens egen förlamande rädsla. Och denna kan en erfaren socialarbetare informera bort. Problemet för Anna är inte att skriva ansökningar utan i allt väsentligt samhällets attityder och rädslor. Socialtjänsterna måste börja arbeta kundorienterat.

Funktionsnedsättning – Mycket prat, lite verkstad

Den 11 oktober 2012 arrangerade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) konferensen "Tillgängligt för alla – vi kan bättre!" i Stockholm. Inför kursen sa man  - ”Kommuner, landsting och regioner arbetar aktivt för att öka tillgängligheten för människor med funktionsnedsättning, men än finns det mycket att göra och lära”.

Det är inte utan att man reservationslöst kan hålla med i orden - …än finns det mycket att göra och lära. Men det vore nog bra för att inte säga bäst om man la tonvikten vid att göra. Prat har vi haft nog av decennier nu. Och det blir inte mer legitimerat för att SKL sanktionerar pratet. Nej, vad SKL borde göra är att istället sätta press på kommuner och landsting så att de gör vad de skall. För kom inte och säg att kunskapsläget är dåligt. Det finns så mycket kunskap om problem och lösningar att det mer än väl räcker till. Nej, problemet är viljan. Kommuner och landsting med flera tar inte tillgänglighetsuppgiften på allvar. Man pratar hellre än att handla. Det blir billigast så!

Planer och dokument finns det gott om hos huvudmännen - Fina och välskrivna handlingar. Men det är genomförandet som fallerar. Jag tycker att SKL skulle ta och rangordna kommunerna och landstingen med hänsyn till hur man i verkligheten löst  (OBS tempus) tillgängligheten.

Förr (och kanske fortfarande) hade man inom verkstadsindustrin s.k. avsynare. De såg till att produkterna höll den kvalitet som underlaget angav. Det kanske vore nåt. Låt årligen kunniga människor komma och avsyna kommunerna ur ett tillgänglighetsperspektiv. Avsyning behövs för uppenbarligen verkar inte internkontrollen att fungera. Rangordna sedan kommunerna efter hur de skött sig. Skulle nog skapa mer verkstad än en konferens i Stockholm.

Äldreomsorg – Din toalett kanske inte blir städad denna månad

Förr i världen städade hemtjänsten den gamles toalett varje vecka, eller rättare sagt den städades när det behövdes, om det så var varje dag. Men detta är en svunnen tid. Sen införde många kommuner någon form av riktlinjer för verksamheterna och där sattes ofta städfrekvensen för toaletter till var fjortonde dag. Och detta var illa.

Var och en förstår själv hur toaletten ser ut efter fjorton dagar hemma hos en äldre person med urin- eller avföringsinkontinens. Det kan vara något rent ut sagt förskräckligt.  Men detta är en bister verklighet som många brukare och anhöriga lever under.

Förfärligt kan man tycka. Men det kan bli värre. En hel del kommuner har på sistone infört städning av toalett högst var tredje vecka. Om det är förskräckligt efter två veckor, är det vidrigt och ovärdigt och omänskligt efter tre veckor. En sanitär olägenhet! Ingen, absolut ingen äldre skall behöva ha det så här. Toaletter skall städas när det behövs och därmed basta.

Denna praxis med städning högst var tredje vecka har börjat utvecklas efter en dom i regeringsrätten som tolkar ut att städning var tredje vecka är en skälig levnadsnivå. Domen är olycklig då man vet att kommunerna kommer att rida på den och avslå alla ansökningar om tätare städning. Men kommunerna vet också att domen handlade om förhållanden som var förhållandevis gynnsamma. När vi kommer till hög ålder, sjukdomar och inkontinens av olika slag är den inte prejudicerande och inte tillämpbar.

Får man som brukare avslag på sin ansökan god städning av toaletten skall man omedelbart överklaga till förvaltningsrätten. Chansen att där få rätt är stor. Bifoga intyg från läkare, miljöförvaltning om behov av tätare städning, ange också särskilda hälsoproblem såsom allergi och astma, bensår eller annan negativ påverkan av misären såsom minskad matlust, sömnsvårigheter. De flesta som överklagar kommer att vinna!

Äldreomsorg – Regler för bemanning inom demensomsorgen

Så har då socialstyrelsen (för ett halvår sedan) kommit med bemanningsregler för demensomsorgen. Ledsamt att de skulle behövas. Jag hoppades in i det längsta att kommunerna skulle ta sitt ansvar och ge brukarna och de anhöriga en värdig eller i vart fall bättre demensverksamhet. Men så blev inte fallet; både enskilda kommuner som dess förbund svor sig ständigt fria och hänvisade till dålig ekonomi.

Jag vill nu egentligen ta till ett kraftutryck, men nöjer mig att säga att kommunernas slappa hållning är beklaglig. Så det blev det nödvändigt för socialstyrelsen att visa var skåpet skall stå. Kul att denna myndighet för ovanlighetens skull tog i lite grand. Det skulle man göra oftare. Enda chansen att få en rimlig ordning på äldreomsorgen.

I ett pressmeddelande av den 2 juli 2012 säger socialstyrelsen

”Gång på gång upptäcks allvarliga missförhållanden inom äldreomsorgen genom inspektioner och anmälningar. Äldre med demens lämnas utan tillsyn nattetid och personalen räcker inte till. I dag publicerar Socialstyrelsen nya regler om bemanning på äldreboenden där det bor demenssjuka. Behoven ska styra vilken omsorg de får.

– Äldre personer med demens är ofta i behov av mycket omsorg när de flyttar in på särskilt boende. Trots det ser vi löpande exempel på att de lämnas ensamma på nätterna och att det dröjer innan de får hjälp om de har ramlat eller behöver gå på toaletten. Därför har vi beslutat om de nya bindande reglerna för bemanningen på alla äldreboenden där det bor demenssjuka, säger Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm.”

Man skulle nu kunna tro att kommunförbundet skulle ligga lågt och bita i det sura äpplet. Ingalunda istället går SKL samma dag ut med ett pressmeddelande där man på gammalt känt maner tar avstånd från socialstyrelsens krav.

                    

"De nya föreskrifterna och allmänna råden om bemanning på boenden för dementa, som Socialstyrelsen nu beslutat om, innebär att staten försöker detaljreglera kommunala verksamheter på ett sätt som strider mot konstruktionen med ramlagstiftning. SKL ifrågasätter om regleringen verkligen ligger inom Socialstyrelsens befogenhet.

– En god demensvård ser de behov som varje enskild individ har. Dessutom måste verksamheterna vara flexibla och snabbt kunna anpassas till de förutsättningar som finns lokalt. Därför är det egendomligt att Socialstyrelsen nu skapar regler som kommer att tvinga kommunerna att omfördela pengarna från ett individanpassat system, till mer generella lösningar. Det säger SKL:s ordförande Anders Knape."

 

Som vanligt är det pengarna som lyfts fram. När det egentligen handlar om andra saker som ansvar, kvalitet och trygghet. SKL bryr sig inte ett dugg om uppgiften och innehåll i äldreomsorgen utan ser den bara som en kostnadsmassa. Det hade varit klädsamt om SKL åtminstone hade försökt förstå vad det innebär att ha ansvar för en så viktig verksamhet som äldreomsorgen.

Egentligen är det bara att beklaga SKL´s hållning. Vill man se något positivt i saken kan man tro att en sådan talanglös hållning skyndar på en utveckling mot andra lösningar. Kommunerna verkar inte vara mogna för det ansvar man har idag, alt. den frihet man har idag. Nån form utveckling, läs förändring, får man hoppas på.

Funktionsnedsättning – Vem behöver utbildningen mest och bäst?

Idag blir det ett kort inlägg. Såg i ett pressmeddelande från SKL (Sveriges kommuner och Landsting) att man har en ”Grundläggande kurs för överförmyndare/ledamöter och tjänstemän”.

”Överförmyndarens verksamhet handlar till största delen om myndighetsutövning. För att skapa rättssäkerhet för den enskilde och förenkla överförmyndarens/handläggarens vardag krävs kunskap om gällande lagstiftning.”

Jag säger bara – det var nog på tiden. Behovet är stort. Kan man sen i framtid även i utbildningen spegla verksamheten från gode männens och förvaltarnas synvinkel vore det ett steg bättre. Inte minst via denna blogg har jag efterhand nåtts av stora problem inom verksamheten. Många gode män står praktiskt tagit utan hjälp och stöd från överförmyndarkanslierna. Dagligen tvingas man ta ställning till svåra frågor, men man har ingen att rådfråga. Det verkar inte bero av underbemanning på kanslierna utan snarare av en felaktig arbetskultur och måhända också av bristande kunskaper. Utvidga gärna kursen till kunskap om servicetänkande och varför inte lite kunskap om vad förvaltningslagen säger om service.

Äldreomsorg – Inga skillnader sa socialstyrelsen

I maj månad, 2012 sa socialstyrelsen i ett pressmeddelande

”Det går inte att se några stora och entydiga kvalitetsskillnader mellan privat och offentlig äldreomsorg. Däremot har storleken på den enhet som utför olika insatser till äldre betydelse. Äldre som bor i små särskilda boenden är nöjdare än de som bor i stora boenden, visar en rapport från Socialstyrelsen.”

Kanske detta var nyheter för många. 1) Det finns inga kvalitetsskillnader mellan privat och offentlig omsorg. 2) Små boende ger nöjda brukare. Men om man har insikt i branschen så blir man inte överraskad.

Men några reflektioner kan man dock göra. Sannolikt är det så att privata utförare till och med gör ett bättre jobb än det offentliga. Men denna sanning är vi inte mogna för än. Denna insikt kommer att växa fram så småningom. Det är också att det inte bara är de äldre som är nöjdare på små äldreboenden, utan även personalen visar på bättre trivsel. Detta framkommer i alla enkäter och de kan också utläsas av i sjukstatistiken. Personalen är mindre sjuka.

Sen är de faktiskt också så att mindre boendeenheter faktiskt också är kostnadseffektivare än motsvarande stora enheter. Tvärtemot vad som oftast sägs jobbar man effektivare på en liten enhet. Alla hjälps åt på ett bra sätt.

Men tar kommunerna till sig denna enkla kunskap som socialstyrelsen förmedlar. Nej, man fortsätter sitt motstånd mot det privata och man lägger ner alla mindre äldreboenden på löpande band. Ledsamt är ordet.