Aldrig i modern tid har fattigdomen och utsattheten varit så
stor som nu. Kanske det inte syns från teve-soffan. Men det finns många som kan
vittna. Poliser, socialarbetare, präster och diakoner, frivilligarbetare,
psykvården mfl. De vet hur verkligheten ser ut. Hur stor nöden är. Men det
finns ingen som frågar. Sannolikt är makthavarna rädda för svaren. Det är
bättre då för maktens män och kvinnor att stoppa huvudet i sanden och låta
solen värma den egna baken.
Samhället verkar ha ställt in sig på att vi skall ha ett
lidande och pliktande undre skikt. Andra till varnagel. Men faktiskt också till
tröst och glädje. Det finns en lindring i att någon annan trots allt har det
värre. Känn tacksamhet och förnöjsamhet i din vardag och bry dig inte om de
andra, svaga. De har sig själv att skylla för de har inte tagit tillvara sina
förmågor. Vår vardag kapslar in oss i värn mot rädslan och fruktan.
Man kan inte göra något för alla dessa utsatta människor av
allehanda slag. De vill inte själva. Nonsensprat, säger jag. De allra flesta av
kunderna på socialtjänsten, eller som lever på bidrag i olika former, vill bidra med
sitt arbete. Men de har ingen chans och får inget stöd. Varje satsning ses som
en kostnad och inte som en investering. Så låter det inte när vi talar om andra
samhällsektorer som infrastruktur, sjukvård eller skola. Då kan det finnas
pengar. Men inte när det gäller den sociala sidan. Den anses bara tärande.
Detta trots att avkastningen på varje satsad krona är god.
Jag tycker att kommuner och staten inte bara skall ha
driftsbudget på den sociala sidan, man skall ha också har investeringsbudget.
Driftsbudgeten kan vi ha för att hålla igång verksamheterna i form av
socialtjänsten med mera. Investeringsbudgeten skall vi ha för att hjälpa alla
de människor som hamnat utanför gemenskapen och tryggheten. De skall hjälpas
till ett aktivare och meningsfullare liv.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar