lördag 28 juni 2008

Funktionsnedsättning: Fokuserar vi rätt problem när det gäller funktionsnedsättningar

Visst är frågor och åtgärder omkring tillgänglighet, delaktighet hälsa, mm av största vikt för alla med funktionsnedsättningar. Men jag undrar om inte tillträde till arbetsmarknaden trots allt är en av de viktigaste frågorna. Trots år av ord och utredningar är det fortfarande lika svårt för personer med funktionsnedsättningar att komma in på arbetsmarknaden. Utforskande och friläggande av de faktorer som exkluderar personer från tillgång till arbetslivet synes vara en stor angelägenhet.

Många, för att inte säga de flesta, uppfattar nog ordet funktionsnedsättning som en avvikelse, ja tom en reducering, från en normalitet. En person med funktionsnedsättning ses i allmän mening inte lika kapabel som andra. I det gemensamma språkbruket som väl kan menas avspegla samhällets rådande attityd är det sålunda inte något positivt eller fördelaktigt med att vara funktionsnedsatt. Rättframmare uttryckt kan man nog till och med säga att ordet funktionsnedsättningar bär på en negativ klang. En klen tröst må väl vara att för några decennier sedan var det inte heller fördelaktigt att vara kvinna på arbetsmarknaden. På den kanten har mycket hänt, vilket väl kan vara till hopp och en inspiration för alla goda samhällsmedborgare med funktionsnedsättningar.

Men som om det inte vore nog med den belastning som ordet funktionsnedsättning i sig medför så är det faktiska avståndet till en anställning i verkligheten än längre. Betänk att arbetsgivaren per definition normalt vill anställa människor som är lite bättre än normalt. Man vill ha den bästa arbetskraften eller i vart fall den som är så bra som möjlig. Då blir avståndet mellan de två uppfattningarna – sämre än normalt och bättre än normalt - ganska långt. En person med funktionsnedsättning står således oftast en bra bit ifrån möjligheten till anställning. Om man vill åstadkomma en förändring måste det arbetas med attityder både på samhällsplanet och i det enskilda företaget.

Om samhället menar allvar med viljan att öppna arbetslivet fullt också för funktionsnedsatta är det nog nödvändigt att jobba med coaching. Som funktionsnedsatt kan man behöva någon företrädare som står vid ens sida vid kontakterna med det enskilda företaget. Det gäller att i kontakterna både bryta attityder och att lyfta fram den enskilde arbetssökandens förtjänster. Och funktionsnedsatta personer har mycket kunskap och klokskap med sig i bagaget. Detta måste lyftas fram. För det bryter attityder.

tisdag 24 juni 2008

Äldrevård: Hemtjänst som delad entreprenad

Hemtjänst som delad entreprenad - kan det vara något? I vissa kommuner har utvecklingen inom hemtjänsten inneburit att verksamheten alltmer fragmenterats. Viss personal sköter omsorgen, annan personal sköter servicen, en tredje grupp sköter sjukvården och en fjärde sköter mathållningen och en femte gör något annat. Vi har fått en specialisering och en uppdelning i tjänsteutförandet. En berättigad fråga är varför? En sak kan omedelbart slås fast - Förändringen har inte sitt ursprung i önskemål från de äldre. Brukarna lyfter i undersökning efter undersökning fram behovet av kontinuitet. Man vill ha ett begränsat antal människor omkring sig och man vill ha besök av samma människor i största möjliga utsträckning. Så det måste vara något annat som driver på. Men vad?

Även jag är som sagt undrande inför utvecklingen. Det verkar som om det är samhällsandan som driver på; förändringen är en nymodighet som ligger i tiden. Eller kanske det handlar om lite svagare ledarinsikt eller företagskunnande. Måhända chefer och beslutsfattare inom kommunerna också tror att man följer industrins och näringslivets principer. Men så är i allmänhet fallet nog inte - varken inom den mekaniska delen eller på byggsidan.

Det bör noteras att byggindustrin sedan länge i princip övergivit delad entreprenadform. Gränssnittsproblemen var för stora. Uppkomna fel och problem hade ingen ägare och ingen tog ansvar för helheten och nödvändiga åtgärder. Ansvaret åvilade alltid någon annan. I vart fall ingick ett fel aldrig i min entreprenad. Och skulle det ingå fick det bli mot extrafaktura!

Man behöver inte göra några större räkneövingar för att inse att vid en allför uppsplittrad hemtjänstverksamhet går mycket av den vårdnära tiden åt till förflyttningar och till ställtid. Dessutom skapar den bristande kontinuiteten oro hos brukarna, vilket i sin tur i slutändan bygger på den ogynnsamma kostnadsbilden. Både mål och aktivitet för hemtjänsten borde vara densamma - Bra kontinuitet!

måndag 23 juni 2008

Äldrevård: Brist på pengar eller kultur

Ibland sägs det att omsorgernas största problem är behovet av pengar. Måhända att det kan vara så någon gång. Men jag tror att framförallt äldreomsorgens med fleras största problem är dess kultur. På något sätt har en människonära hållning successivt bytts ut mot en mer teknokratisk syn. Och det har skett utan någon större eftertanke. Synen bärs av cheferna och sprider sig sedan som ringar på vattnet ut i organisationen.

Glappet mellan vad cheferna i ord säger och vad man i handling uppmuntrar har blivit för stort. Det goda dagliga goda görandet har ersatts av talade och skrivna ord och policydokument. Cheferna har alltid ryggen fri när något händer. Man hänvisar till något skrivit eller talat ord. Men cheferna ser inte och vill inte se den dagliga verkligheten. Man blundar och håller sig undan.

En undersköterska som lägger ner sin själ i jobbet med de äldre kan inte räkna med någon uppskattning. Tvärtom. En undersköterska som gör något fel kan inte räkna med något stöd. Tvärtom. Den kultur som växt fram har således lett till en dubbel obalans.

Den som har en anhörig på ett äldreboende kan nog vidimera situationen med den frånvarande chefen. Många äldreboenden har en chef på pappret, men i praktiken är verksamheten chefslös. Vill man som anhörig tala med chefen blir det svårt. Först måste man få tag i någon. Sedan skall det vara rätt person. Oftast skiljer man mellan s.k beslutsansvar och utförande. Bara uppdelningen i sig ger alla möjligheter till undanflykter. Problemen i äldreomsorgen är inte pengar. Det är kulturen!

Nu är det förstås inte illa överallt. Den finns riktigt bra äldreboenden, hemtjänster och handikappomsorger som orkar stå emot kulturen. Men de blir färre.

onsdag 18 juni 2008

Äldrevård: Missbrukare på äldreboenden

I ett tidigare inlägg berörde jag förhållandet att yngre personer med funktionsnedsättningar får bo på äldreboenden, med understimulering till följd. Oftast för att man inte har plats någon annan stans. Ett likartat förhållande gäller i fråga om att missbrukare som oavsett ålder placeras på äldreboenden. Oftast handlar det om personer som inte för stunden är inne i aktivt missbruk, men det förekommer även placeringar med pågående bruk av alkohol mm. I dessa fall finns risk för dubbel obalans genom att de äldre verkligen får uppleva överstimulans genom skrik och bråk och missbrukaren understimulans genom frånvaron av behandling. Att placera missbrukare på äldreboenden är väl knappast något som är tillrådligt från någon utgångspunkt, men likväl en realitet i de äldres vardag.

måndag 9 juni 2008

Funktionsnedsättning: Personer med funktionsnedsättningar får bo på äldreboenden!

Så har jag nu bestämt mig. Jag byter namn på bloggen. Den heter framöver - Omsorgsbloggen. Känns bättre, nu kan jag utöver funktionsnedsättningsfrågor även behandla äldreomsorgen. Känns riktigt bra.

Även om man inte tror det, så är det faktiskt så att många yngre personer med funktionsnedsättningar får hjälp av äldreomsorgen. Jo, du läste rätt. Många yngre göms undan inom äldreomsorgen utan minsta stimulans av tex jämnåriga. De enda personer man ser om dagarna äldre med varierande hälsa. Och det är självklart inte bra. Denna fråga borde uppmärksammas och ges större utrymme i den offentliga debatten. Och framför allt borde kommunerna skärpa sina regelverk och omedelbart sluta med denna omogna och diskriminerande verksamhet.

fredag 6 juni 2008

Mer om användning av orden

Jag är en vanlig språkintresserad människa, som har svårt att hänga med i terminologin. Om jag förstått saken rätt är en funktionsnedsättning något som är personligt. (Funktions-)hinder finns i miljön och de hinder i den fysiska miljön som inte undanröjs skapar handikapp. Man bör således inte tala om handikappade eller funktionshindrade. Hellre bör man säga person med funktionsnedsättning. Men det är förstås lite tungt.

Sen jag gjorde mitt senaste inlägg har ett nytt ord börjat användas mer frekvent nämligen funktionsnedsatt. Medge att språket är fantastiskt. Oavsett vad socialstyrelsen och andra experter säger och tycker uppfinner och anpassar sig språket. Det var lite tungt att säga - Person med funktionsnedsättning. Men då är vi egentligen tillbaka till ruta ett och grundregel 1. Ingen person är sin sjukdom eller sin nedsättning. Man är inte rörelsehindrad utan man är en person med nedsatt rörelsförmåga. Och funktionsnedsatt är bara ett gemensamt och övergripnade ord för rörelsehindrad och alla andra "man är sin sjukdomsord". Logiken är svårfångad. Jag låter frågan vila ett tag till, så får vi se var saken landar. Tills nästa gång - Ha det bra.