Äldreomsorg – Anhörigvårdare

Idag kom jag att tänka på min tid inom äldreomsorgen och särskilt mina möten med anhörigvårdarna. De var mycket speciella från många utgångspunkter. Allt var så naturligt och direkt, men samtidigt så svårgenomfört. När mötena var över var man helt utpumpad. Intrycken tog verkligen musten ur en.

För det första var det inte lätt att motivera anhörigvårdarna att komma till en sammankomst. Man hade tusen och ett skäl för att utebli. Men att få alla på plats var bara en blinkning mot att genomföra sammankomsten. Tänk dig själv tjugofem anhörigvårdare där kanske femton inte förstod svenska utan hade egna tolkar med sig. Varje sagd mening tog sin tid för att landa hos alla. Missförstånd uppstod, men också mycket skratt och glädje. Det var aldrig långt till riktigt varma och goa skratt. Missförstånd reddes ut och så fortsatte informationen med en ny mening. Nu uppstod en fråga, och den tog förstås ännu längre tid att besvara. Varje fråga födde direkt ett stort antal nya frågor.

Ja, det var en upplevelse att stå som ansvarig för informationen. Men samtidigt kul och lärorikt. Man fick inte vara stressad. Mötena tog sin tid. Men trots motstånd att komma, var de mycket uppskattade. Ibland fick jag för mig att motståndet inte kom från anhörigvårdarna utan från brukaren/den anhörige. Det var denne som inte ville släppa iväg sin ”vårdare”.

Men kunde man inte ta ner gruppstorleken och genomföra flera informationer. Jovisst, gick det, men anhörigvårdarna jobbade så isolerat att de verkligen behövde träffa många andra människor. De behövde komma ut och känna dynamiken i en större grupp.

När jag tänker tillbaka på mina år inom äldreomsorgen så saknar jag mötena med anhörigvårdarna mycket. Dessa möten var livsbejakande. De var så nära verkligheten. Inga högstämda ord om målsättningar och riktlinjer. Nej, verkligheten styrde samtalet. Det var vardagen och vardagens problem som var styrande. Såsom det sannolikt var inom hela äldreomsorgen på femtio- och sextioltalen, innan byråkratin slagit sina klor i verksamheten.

Äldreomsorg – Demens

2012-02-27 hade Veteranen, en nättidning för seniorer från SPF, en bra artikel om demens – ” Jag borde sett mammas demens tidigare”.

Det är sällan man läser en så insiktsfull text om demens. I all sin enkelhet och framför allt sin korthet visar artikeln på många av de problem som en anhörig har när en närstående drabbas av en demens. Du som har en äldre närstående – läs artikeln – det kan spara dig mycken vånda och arbete.

Och om jag får lägga till något så är det – se symptomen i tid. Jag vet – inte minst av egen erfarenhet – att man blundar länge och söker andra förklaringar, men gör inte detta, se problemen och sök hjälp i tid.

Jag citerar ur artikeln – ” Jag tog hänsyn till min mammas vilja alltför länge. Men när en närstående inte längre förstår sitt eget bästa så måste man ingripa oavsett om man vill eller inte.”

______________________________________________________________________

http://www.veteranen.se/ma-bra/%c2%bbborde-agerat-tidigare%c2%ab/  (Klistra in på google, om du vill läsa artikeln)

Funktionsnedsättning – Det tar för lång tid

Vad är det som tar för lång tid? Jo, byte av god man. Det finns uppenbarligen en hel del problem med God Manskapet. Nu har jag åter igen blivit kontaktad av en tidigare God Man. Han tyckte det var krångligt med den ekonomiska redovisningen och inget stöd fick han heller från något håll. Men det kanske allvarligaste problemet, som han såg det, var att det var svårt att lämna Godmanskapet. För hans del tog det ett år innan överförmyndarnämnden hade hittat en ersättare.

Ibland sägs det att de gode männen behöver utbildning. Och det kan säkert vara så. Men jag får en känsla av att det verkar vara överförmyndarkanslierna som behöver ökad insikt, kompetens och kunskap. Självklart skall det inte ta över ett år att byta ut en god man. De skall gå på mindre än tre månader. Kommunen kan inte skylla ifrån sig att det är svårt att rekrytera gode män. Man kan börja med att ta hand om dem man har så minskar utflödet av gode män och man får positiva ambassadörer som talar väl om verksamheten.

Det finns säkert många kommuner där godmanskapet fungerar väl. Men det finns också, som jag förstår, några där kanslierna låser in sig och inte vill vara stöd åt vare sig huvudmannen eller den gode mannen. Man lever i ett bekvämt isolat. Och det tror katten att man då har svårt att rekrytera nya gode män och behålla dem man har. Fattas bara annat. Människor är rationella!

Den person som kontaktade mig hade verkligen skäl för att avsluta sitt uppdrag. Hon hade själv blivit allvarligt sjuk och kunde inte sköta uppdraget. Men det brydde sig kommunen inte om. Man sa bara att man letade efter en ny. Bedrövligt att en svårt sjuk person som inte klarar sig själv skall behöva slita på sin tid och sitt liv.