Idag kom jag att
tänka på min tid inom äldreomsorgen och särskilt mina möten med
anhörigvårdarna. De var mycket speciella från många utgångspunkter. Allt var så
naturligt och direkt, men samtidigt så svårgenomfört. När mötena var över var
man helt utpumpad. Intrycken tog verkligen musten ur en.
För det första var
det inte lätt att motivera anhörigvårdarna att komma till en sammankomst. Man
hade tusen och ett skäl för att utebli. Men att få alla på plats var bara en
blinkning mot att genomföra sammankomsten. Tänk dig själv tjugofem
anhörigvårdare där kanske femton inte förstod svenska utan hade egna tolkar med
sig. Varje sagd mening tog sin tid för att landa hos alla. Missförstånd
uppstod, men också mycket skratt och glädje. Det var aldrig långt till riktigt
varma och goa skratt. Missförstånd reddes ut och så fortsatte informationen med
en ny mening. Nu uppstod en fråga, och den tog förstås ännu längre tid att
besvara. Varje fråga födde direkt ett stort antal nya frågor.
Ja, det var en
upplevelse att stå som ansvarig för informationen. Men samtidigt kul och
lärorikt. Man fick inte vara stressad. Mötena tog sin tid. Men trots motstånd
att komma, var de mycket uppskattade. Ibland fick jag för mig att motståndet
inte kom från anhörigvårdarna utan från brukaren/den anhörige. Det var denne
som inte ville släppa iväg sin ”vårdare”.
Men kunde man inte
ta ner gruppstorleken och genomföra flera informationer. Jovisst, gick det, men
anhörigvårdarna jobbade så isolerat att de verkligen behövde träffa många andra
människor. De behövde komma ut och känna dynamiken i en större grupp.
När jag tänker
tillbaka på mina år inom äldreomsorgen så saknar jag mötena med anhörigvårdarna
mycket. Dessa möten var livsbejakande. De var så nära verkligheten. Inga
högstämda ord om målsättningar och riktlinjer. Nej, verkligheten styrde
samtalet. Det var vardagen och vardagens problem som var styrande. Såsom det
sannolikt var inom hela äldreomsorgen på femtio- och sextioltalen, innan byråkratin
slagit sina klor i verksamheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar