fredag 30 november 2012

Äldreomsorgen – Börja nyttja Webbutbildning

Ibland tänker jag – Varför är motståndet mot webbutbildningar så stort inom äldreomsorgen. Finns det någon verksamhet som är mera lämpad för webbutbildningar än just äldreomsorgen?

Motståndet måste brytas, annars hamnar kunskapsinhämtande alltför lång efter. Läget är illa nog som det är idag och ytterligare eftersläpningar kommer att medföra att andra aktörer så småningom tar över. Inte bara utbildningen utan hela verksamheter. Man förstår att  ekonomiskt tolka uppdraget.

Många webbutbildningar är interaktiva. Då är det både enkelt och roligt att sätta sig in i olika omsorgsfrågor. Och den stora fördelen är att man kan ”studera” precis när man själv vill. Man är inte bunden till bestämda föreläsningstider. Och man kan ta det i sin egen takt.

Innehållet kan anpassas både till vad personalen vill ha och behöver. Den som anordnar webbutbildningen kan också på ett enkelt sätt genom ett antal kontrollfrågor förvissa sig om att deltagarna tagit in relevant mycket av utbildningsinnehållet. En trygghet för alla parter. Inte minst för alla äldre som behöver välutbildad personal.

Det finns mycket att göra med hjälp av webbutbildningar – Det är bara för kommunerna att komma igång och börja använda detta. De privata aktörerna är redan på g. Webbutbildningarna är nämligen kostnadseffektiva. Varför är motståndet så stort? Bryr de kommunala utförarna sig varken om ekonomi eller brukare? Jag bara undrar!

fredag 23 november 2012

Äldreomsorg – Vad kan övervinsterna berätta för oss


När vi talar om privat hemtjänst och särskilda boenden kommer nästan alltid riskkapitalbolag och övervinster upp i debatten. Och det är bra. Kvaliteten måste värnas i äldrevården. Dålig verksamhet kan aldrig försvaras. Detta oavsett om det är privata utförare eller offentliga.

Alla de stora drakarnas misstag och missgrep går inte att förringa eller bortförklara, men jag tänkte idag försöka se på saken från en annan synvinkel. Vad kan det offentliga lära av det privata? Och nu tänker du som läsare att missförhållanden är väl inget att ta efter. Och det är förstås sant. Men de privata utförarna visar även på något annat intressant – de är i sina bästa stunder överlägsna de kommunala verksamheterna när det effektivitet, produktivitet, service och brukarinflytande. Tror du inte mig så titta efter i din kommuns olika utvärderingar. Du kommer att bli förvånad hur bra betyg de privata får.

Många av de kommunala verksamheterna fungerar uruselt effektivitetsmässigt och servicemässig. Se bara hur Rut brer ut sig. När det finns alternativ som är billiga och/eller bättre så väljer alltfler att anlita privata utförare. De gamla anger som skäl att nu får jag det som jag vill och det blir bra!

Om vi för stund återvänder till de s.k. övervinsterna så kan de också ses om ett mått på den offentliga verksamhetens ineffektivitet. De kommunala äldrevårdsorganisationerna är så dåligt ordnade, har så dåliga chefer och utgår nästan aldrig från uppdraget att hjälpa och ta hand om de gamla. Man utgår inte ifrån någon tanke överhuvudtaget. Man fortsätter bara i gamla hjulspår som sitter ordentligt fast i historien. ”Så här har vi alltid gjort”. Ibland stuvas det om i organisationerna, men det bygger då inte på behovet att utveckla verksamheten utan har andra mera diffusa utgångspunkter som oftast handlar om maktfrågor.

Så vad de kommunala verksamheterna borde gör är 1) sluta gnäll på konkurrensen, öppna istället sinnena 2) ta efter hur andra jobbar och verkar, det finns mycket att upptäcka och lära 3) sluta omorganisera och bygg istället upp verksamheten på sunda villkor för uppdraget.

fredag 16 november 2012

Funktionsnedsättning – Gode männen diskvalificeras


Jag blev häromdagen per mejl kontaktad av en God man som hade läst ett av mina tidigare inlägg om Gode män. Hon sa – ”Jag kände på pricken igen mig”. Vi gode männen blir ofta diskvalificerade av professionen.  Och allra mest inom sociala sidan och bland dem som sysslar med arbetsplaceringar. Försäkringskassan, som normalt får stå utmed mycken spe, ansåg hon vara den myndighet som respekterade de gode männen mest.
När jag frågade vad som egentligen var problemet sa hon. Den sociala sidan slår in en kil mellan den gode mannen och den vi är satta att hjälpa (huvudmannen). Man vill manövrera ut den som ställer krav och långsiktigt ser till huvudmannens bästa. Hon berättade också om fall där den ”hjälpbehövande” tubbats kontakta överförmyndarnämnden för att avsäga sig behovet av god man. Resultatet blev att den hjälpbehövande blev utan hjälp och efter ett drygt år var mycket uppe sin sjukdom. Dennes liv rasade ihop. Men han blev en trogen kund hos socialen.
Min sagesman tyckte det handlar om konkurrens. Representanterna på den sociala sidan ser främst till sitt eget välbefinnande. Man vill ha klienter som är beroende av dem. Beroendet backar upp den egna självkänslan, ger en behaglig vardag, och visar på behovet av deras tjänster. Att den hjälpbehövande backbinds i sin utveckling vill man inte förstå. Man ser inte till klientens bästa. Därför är många med bl.a. psykisk funktionsnedsättning helt i onödan inskrivna på olika projekt och aktiviteter. Man kommer aldrig ur smeten.
Nåja, jag trodde att denna kontakt var ett undantag, om än tragiskt sådant. Några dagar senare kom en ny kontakt på samma tema och med ett snarlikt innehåll. Men då tillkom en uppgift. Den sociala sidan köper ofta stödtjänster från privata vårdgivare och specialister. Utanför den ordinarie sjukvården köper man bedömningar, utlåtande, förslag med mera, och det finna med denna hantering är att man i princip kan beställa önskat resultat för det man vill uppnå. Om detta skulle vara sant och dessutom satt i system är det förförligt. Men jag vet inte hur vanligt det är. Men blotta misstanken gör mig förskräckt. Det kan inte vara möjligt att den sociala sidan arbetar mot sitt eget uppdrag att hjälpa klienter. Eller?? Att man typ köper sig intyg som tjänar egna syften.
 
 

fredag 9 november 2012

Äldreomsorg – Hur många har hemtjänst

I april 2011 sa socialstyrelsen i ett nyhetsmeddelande
”Av alla som är 80 år eller äldre är 24 procent beviljade hemtjänst i ordinärt boende och 15 procent bor i särskilt boende. Sammanlagt har alltså närmare 40 procent, eller fyra av tio, någon av dessa insatser från sin kommun.”
Sett till alla i åldrarna 65 och högre var det 9 procent som hade hemtjänst i ordinärt boende och 5 procent som bodde i särskilt boende.”
I all sin enkelhet är detta ganska uppseendeväckande information. Det är svårt med statistik men jag tror det är så att andelen åttioåringar som får hemtjänst ökar medan andelen över sextiofem minskar.

När det gäller andelen i särskilt boende är den svagt minskar för alla ålderskategorier.

Men nu skall vi lägga märke till att vi bara talar om andelen som får t.ex. hemtjänst. Vi talar inte om hur många timmar som i snitt beviljas till de äldre. Denna siffra har varit i sjunkande under många år.

Huruvida utvecklingen är bra eller dålig kan man ha olika uppfattning om. Själv anser jag det visst kan vara bra att fler över åttio får hemtjänst. Men det finns en hund begraven, se nedan! Men det är däremot inte bra att de får allt färre timmar och insatser.

Det som inte är bra är de låga siffrorna på personer som bor i särskilt boende. Detta visar på en stor svaghet inom äldreomsorgen. Antalet platser står inte i relation till behoven.  Många av de som är 80+ skulle behöva bo på ett särskilt boende, men platsbristen gör att de istället får vistas hemma och få hemtjänst. Och det är denna situation som gör att andelen åttioåringar med hemtjänst ökar. Men detta säger inte socialstyrelsen trots att de har tillsynsansvar och skyldighet tolka och korrekt spegla verkligheten. Man skyddar som vanligt kommunerna.

fredag 2 november 2012

Äldreomsorg - Två bra böcker

Idag tänkte jag vara kort och bara nämna två riktigt bra böcker om äldreomsorgen. Två böcker som på sitt sätt är lika, men också på många sätt är olika. Lika är de så tillvida att de på ett närmast skrämmande sätt beskiver förhållanden inom äldreomsorgen. Olika därför att författarna är av olika ålder och kön. Perspektivet och berättelsen har därför blivit ganska skilda. Böckerna är

1)      Sara Beischer, Jag skall egentligen inte jobba här

2)      Stefan Gurt, Så dödar vi en människa

 Båda böckerna är en form av romaner som väver in det egna livet i handlingen. Stefan med en mer analytisk och reflekterande hållning och Sara uppvisar en mera överraskad, förbluffad och storögd hållning.

Min ödmjuka hållning är – Läs båda. Böckerna har mycket att ge på olika plan - De har mycket att ge både för den som arbetar inom äldreomsorgen och för den som nyfiket undrar hur det egentligen förhåller sig när man dagligen i media kan läsa om skandaler. Du som är troskyldig kommer att förstå en verklighet som är värre än du anade. Och du som jobbar i äldreomsorgen kommer att känna igen dig och känna klumpen i magen.