Funktionsnedsättning: Handikappförbunden måste bli bättre på strategisk påverkan

Handikappomsorgen fungerar normalt bra i samhället, och vart fall bättre än äldreomsorgen. Kanske har jag fel, men ändå tycker jag att handikappfrågorna idag har en mer tillbakaskymd plats i samhället än bara för några decennier sedan. Då talades det mycket om ”de svaga grupperna”, och det var inte enbart tal, utan det verkställdes också reformer. Men på de senare åren har utvecklingen på sitt sätt stannat av och det uppvisas på stället marsch. Med undantag av Handisams tillkomst för något år sedan, har det inte skett många nya viktiga landvinningar inom handikappområdet och frågan är också ganska ljummen i det offentliga samtalet.

Funktionsnedsättningsperspektivet är inte heller särskilt levande inom våra olika samhälleliga planeringssektorer. Kommunerna arbetar med tillgänglighetsfrågorna på olika sätt, men oftast utan någon större glöd på tjänstemannaplanet. Dock visar många kommunala Handikappråd upp ett fortsatt stort intresse. En ytterligare ljusglimt är de insatser som görs på högskolor och universitet. I stort sett varje skola har ett eller flera centra för handikappforskningen. I all blygsamhet vill jag ge uppskattning åt den högre utbildningen för dess intresse för funktionsnedsättningsproblematiken – Ingen högskola nämnd och ingen glömd. Ni är ljuset i tillvaron. Må ert intresse och er aktivitet sprida sig i hela vårt samhälle.

2010 skall Sverige vara tillgängligt för alla. Detta eftersträvansvärda mål har regering och riksdag bestämt. Visst var målsättningen i det närmaste orealistiskt redan från början, men att målet skulle missas så grovt kunde man ändå inte tro! Samhället är långt ifrån tillgängliggjort och kommer inte att vara det år 2010! Men den intressanta frågan är förstås varför handikappfrågorna är så lågt tempererade. Och svaret är väl ganska givet – Grytan hålls inte kokande. När det politiska intresset falnar och tjänstemännen går på sparlåga, måste andra såsom handikapprörelsen ta vid. Men så har inte skett.

Handikapprörelsen har inte tagit på sig en aktivare roll. I vart fall inte i ifråga om att höras och synas utåt i samhället. Dess stämma är låg och kraften svag. Och det är synd för handikappverksamheten i allmänhet och handikappråden i synnerhet behöver de olika förbundens samlade support, både centralt och lokalt! Handikapprörelsens interna arbete för medlemmarna synes vara mycket mer aktivt! Och det är givitvis jättebra.

Om man finge önska sig något skulle det vara att det uppstod en tydlig tankevärld för vad handikapprörelsen konkret vill åstadkomma. Inkluderande hur handikapprörelsen avser få upp sin vilja på dagordningen? Handikapprörelsen kan inte bara säga att man vill, det är minst lika viktigt att säga vad och hur man vill. Inom handikapprörelsens verkar det finnas utrymme för samtal om aktiv strategisk påverkan i samhället .

Äldrevård: Korttidsplatser i äldreomsorgen – ett växande problem

I många år har vi sett en utveckling där hemtjänsten och korttidsboendet ökar medan äldreboendena inkl. serviceboendet minskar. Men vad är korttidsplatserna egentligen för något, och är det en bra utveckling med det ökande antalet?

Som jag förstår är korttidsplatser inte något som direkt nämns i socialtjänstlagen eller andra författningar, men som trots allt tolkas in som en del i äldreomsorgsutbudet. T.ex. Länsstyrelserna brukar vid tillsyner med mera, tillstyrka behovet av korttidsplatser, men man redovisar inte på vilka författningsmässiga grunder.

Vanligtvis menar kommunerna följande med begreppet korttidsplatser/korttidsboende. Plats för

*väntan på särskilt boende
*övergång mellan sjukhusvård och hemvård
*akut uppkomna behov
*utredning/rehabilitering
*växelvård
*avlösning av närstående som vårdar
*att brukaren skall få vila upp sig
*avancerad sjukvård
*omvårdnad i livets slutskede (palliativ vård)Som synes är det en flora av olika anledningar.

Kännetecknande är att samtliga anledningar visar på brister i omsorgssystemet, vilka man försöker lösa med begreppet korttidsplatser - Men där ordinarie lösningar många gånger hade varit att föredra.

Jag skall av ”utrymmesskäl” bara göra några kommentarer. Kommunerna har oftast brist på särskilda boenden. Problemet löser man genom att tillskapa korttidsboende med väsentligt lägre standard. Ofta upptas mer än 50 % av korttidsplatserna av personer som väntar på plats i ett äldreboende. Många brukare placeras på korttidsboende därför att kommunens personal inte hinner göra nödvändiga utredningar på sjukhuset. Lös dessa två flaskhalsar och korttidsplatserna kan minskas till ¼ av dagens behov.

Att kommunerna använder sig av korttidsplatser beror på att de är billiga alternativ. Ett knep är att göra om gamla vårdboenden till korttidsboenden. Vid korttidsboende accepteras små rum, vilka aldrig annars skulle godtas. Man har ofta hygienutrymmena som är skilda från rummen. Man använder flerbäddsrum, som ibland tom är könsblandade. Man kör med minimibemanning av personalen. För på ett korttidsboende bedrivs inga aktiviteter - Inte heller någon annan form av vardagsrehabilitering.

Initiativet till att ansöka om korttidsplats kommer sällan eller aldrig från den enskilde. Upprinnelsen kommer från personal eller från anhöriga. Ofta ger biståndsenheten muntliga besked. De skriftliga besluten ligger veckor efter. Ingen individuell planering görs. Ej heller dokumenteras hur länge vistelsen skall pågå. Ingen uppföljning görs. Korttidsplatshanteringen brister således på de flesta punkter både ifråga om beslut som användning.

Genom sin passivitet håller länsstyrelsen m.fl. en växande, men dålig praxis om ryggen. Den enda myndighet som på allvar tagit sig an problemet med korttidsplatserna är arbetsmiljöverket. Men dess kritik har sin upprinnelse i personalens dåliga arbetsmiljö. Som sagt, det är nog dags för en ordentlig granskning om de s.k. korttidsplatserna uppfyller författningarnas krav.

Äldrevård: Kommunala pensionärsrådet

Idag tänkte jag säga några ord om de Kommunala Pensionärsråden (KPR). Jag har i ett tidigare inlägg kort berört de Kommunala Handikapprådens verksamheter. Handikappråden är aktiva, har vilja och tar många initiativ till förbättringar. Medlemmarna är kunniga och känner sig sitta på mandat av alla dem/oss som har funktionsnedsättningar av olika slag. Handikappråden driver sina frågor och kan normalt inte uppfattas vara passiva. Handikappråden har genom sitt energiska arbete vunnit mitt hjärta!

När man tittar på de Kommunala Pensionärsråden så nickar man inte bifall lika lätt. I bästa fall uppfattas KPR av kommunerna som en remissinstans. Men i alltför många fall ses KPR bara som ett forum där man pliktskyldigt överlämnar information. Olikheten mellan handikapprådens och pensionärsrådens sätt att vara och verka handlar inte om en gradskillnad. Det handlar om en artskillnad. Medlemmarna i KPR verkar vara passiva och utan visioner. Man synes inte uppfattar sig sitta på ett mandat av eller för de äldre utan uppdraget utövas på personliga grunder.

Tänk efter - Hur ofta hör du ett KPR uttala sig i media? Jämför med hur ofta handikappråden brukar höra och synas.

Det som är lika mellan handikappråden och pensionärsråden är den organisatoriska uppbyggnaden. Båda innehåller politiska företrädare samt representanter från brukarorganisationer. Inte heller brukar det vara några stora skillnader i de kommunala stadgarna för de båda råden. Men trots likheterna är det stor skillnad på var råden uträttar och hur uppgiften uppfattas.

En förklaring till skillnader i resultat skulle kunna ha sin utgångspunkt i de personer som sitter i de båda råden. KPR bemannas på traditionellt sätt av etablerade politiker samt med äldre män och kvinnor som representanter från olika intresseorganisationer. Handikappråden verkar också ha etablerade politiker, men därtill är de intresserade av handikappfrågorna. Därjämte kommer intresseorganisationernas representanter, som har en blandad åldersstruktur, men där alla har ett brinnande intresse.

En sannolikare och rimligare förklaring är dock att äldreomsorgen är en tung gigant som är sig själv nog. Den låter sig inte påverkas eller ta intryck av någon eller några utanför den innersta styrande kretsen. Man är helt enkelt inte intresserad av nya influenser; man vill främst uppfylla det formella, dvs. informera i rådet och hoppas på att både frågor och svar uteblir. Och i en sådan situation är det inte konstigt att KPR:s glöd falnar.

Funktionsnedsättning: Vi stod vid en busshållplats (1)

Vi stod vid busshållplatsen och väntade – och önskade att rätt buss skulle komma. Med rätt buss menas en buss som har tillräckligt bred påstigningsöppning så att vi kan komma in i bussen. Ca en tredjedel av bussarna har för små öppningar och då blir det till att vänta på nästa buss.

Nåja, vi hade tur och kom med. Men problemfritt var det inte. Den utfällningsbara rampen satt som fastskruvad och lät sig inte bevekas. Vi fick ta oss ombord utan hjälp av ramp. Med lite slit och hjälp från en medpassagerare kom vi ombord. Nu skall vi inte skylla alla besvär på den trilskande rampen. Chauffören hade också gjort en slarvig angörning som gjorde att det var ett stort gap mellan bussen och hållplatsen. Dessutom hade bussen en ganska hög påstigningströskel. Passageraren och jag fick bära ombord rullstolen, med Eva sittandes i densamma.

Men ombord kom vi – fast till skillnad från alla andra passagerare fick vi stiga på mitt i bussen. Jag fick tränga mig fram till chauffören och betala. Chauffören började köra innan jag hann tillbaka till Eva. Påstigningen tog tid och någon passagerare muttrade halvhögt att vissa borde åka färdtjänst. Vi låtsades inget höra.

Nu tänkte vi spänna fast rullstolen i säkerhetsutrustningen. Allt sådant saknades. Det fanns varken selar eller nedfällbara skydd. Sådan utrustning behövs inte enligt gällande regler. Jag undrar om de som gjort detta undantag för lokaltrafiken har åkt buss i en rullstol och känt på hur stolen glider, trots låsta bromsar. Den glider vid inbromsning och den glider i kurvorna.

Bussen vi åker med är inte av senaste snitt – Rutorna sitter ganska högt så Eva kan inte se ut. Jag får berätta var vi är. Nu kommer det en barnvagn ombord. Oj, hur skall detta gå. Finns det plats till både en rullstol och barnvagnen. Nej, det gjorde det inte. Vi får tillfälligt lämna bussen så att barnvagnen kan ta sig in. Sedan kör vi ombord igen. Denna gång hade chauffören gjort en riktigt bra angörning. Nu ser Eva ingenting. Hon är omgiven av fullvuxna personer.

Så var vi framme vid torget där vi skall byta buss. Vi kör fram till informationstavlan för att se vilken buss vi skall ta och när den går. Torget har en mycket trevlig miljö med blommor och gröna växter. Problemet är bara att det inte går att med rullstol komma nära tavlorna. Dessutom sitter de för högt för en rullstolsburen. Än en gång måste jag vara den förmedlande länken. Fast Eva vill själv förvissa sig och rullar in till informationsdisken som naturligtvis har en höjd anpassad för stående vuxna. Den vänliga damen lutar sig fram över disken och talar med Eva. Inom mig ler jag – Det är inte utan att det ser komiskt ut.

Byte av buss, ja var det dags igen. Vi står vid busshållplatsen och väntar – och önskar att rätt buss skall komma. Med rätt buss menas inte som för de flesta – rätt linjesträckning. För oss är detta den enklaste detaljen. Med rätt buss menas en som är tillgängliggjord för personer med funktionsnedsättningar. Ibland säger jag till Eva. Kan du inte försöka att åka med kollektivtrafiken på egen hand. Hon tittar på mig med stora, förundrade ögon. Innerst inne vet vi båda hur dum och omöjlig frågan är.

Äldrevård: Aktivera äldreomsorgen (2)

Det finns två viktiga, men ack så sällan diskuterade perspektiv inom äldreomsorgen nämligen manligt/kvinnligt och passivitet/aktivitet. Det första perspektivet är nog så intressant – Insatser som beviljas en brukare via dagens biståndssystem är vad man kan uppfatta som traditionellt kvinnliga göromål. Sedvanligt manliga sysslor förbigås med tystnad. Runt detta finns en hel del att fundera och skriva. Men dettta får anstå ett tag. Det andra närbesläktade perspektivet – passivitet kontra aktivitet tänkte jag säga några ord om idag.

På likartat sätt som ovan så är nästan alla insatser som beviljas av biståndsenheterna passiviserande för brukaren. Någon ur den kommunala organisationen skall utföra något åt brukaren. Det kan gälla bäddning, städning, matlagning, handling mm. Men så är inte andemeningen i socialtjänstlagen – där menas att man som brukare skall få stöd och möjligheten för att klara egna vardagliga aktiviteter. Som äldre skall man få support för en aktiv vardag och man skall vara delaktighet i utförandet av hemtjänstinsatserna. Ingen skall fråntas egenansvar och utförandeansvar så länge krafterna finns där.

I dagens och gårdagens äldreomsorg har vi gått vilse på denna punkt. Under de senaste trettio åren har vi både beviljat och utfört insatserna utifrån organisationens uppfattade perspektiv och uppgift - Produktionen först. Vi döljer vår hållning i organisationsfrågor såsom arbetsmiljö, jämställdhet, lika lön, rätt till heltid, effektivitet mm. I och för sig viktiga frågor men inte av primärintresse för uppgiften att ge gamla stöd och hjälp. Målet får aldrig vara att systemet behöver brukaren, utan ledstjärnan är att brukarna behöver stöd av systemet. Och aktivitet bör vara normen.

Av detta följer att vi i det närmaste skall vända upp och ner på dagens situation. Vi skall inte ha för bråttom in i vårdandet. Den första kontakten för brukaren borde vara frivilliginsatserna – att få sällskap, stöd vid handling och promenader, läsning av tidningar eller böcker, gå på teater, hjälp vid enklare hemsysslor mm. Det vill säga allt som ger livet fortsatt mening genom socialt aktiverade stöd. Därefter kommer rehabiliteringen, dvs aktiverande, assisterande och hjälpande insatser för att brukaren skall upprätthålla det dagliga livet. I denna del ingår dagens friskvård, förebyggande arbete med fallskydd mm, hjälpmedelsverksamhet, paramedicinska insatser och delar av dagens biståndsbedömning.

Så här långt är organisationens produktionsinsatser begränsade. Vid fortsatt åldrande och avtagande förmåga följer efterhand dagens serviceinsatser, omsorgsinsatser och vårdinsatser. Samhällsinsatserna rör sig således från stöd till hjälp till vård och blir större efterhand som krafterna avtar - Men samhällsinsatserna blir totalt sett ändå mindre än med dagens passiviserande system, där vi störtar in med produktionsapparaten alltför fort.

Jag menar alltså, att om vi skall ha biståndsbedömningar i framtiden, skall de göras av kompetenser såsom arbetsterapeuter, sjukgymnaster, kuratorer, dietister med gradvis ökande biträde av sjuksköterskor och läkare. Och även om dagens biståndsbedömningen i formell mening skulle kunna avskaffas, vilket är min uppfattning, så behövs en ny form och utökad kompetens för rådgivning och support.