Äldreomsorg – Synen på Demens

En gång på nittonhundrasjuttiotalet hade jag förmånen att arbeta på ett av våra större mentalsjukhus, som man sa på den tiden. Institutioner som sedan länge i det närmaste har gått i graven. Att jag nu gräver lite i minnet beror av att jag satt och bläddrade i en tidning som hade en artikel om demens. Den bärande tanken var att utgå från de demenssjukas verklighet. Och i detta vill jag instämma. Även om tanken inte är helt ny!

Från min tid en på sjuttiotalet minns jag särskilt en äldre man som hade haft ett stort ett stort lantbruk, men som sedan några år bodde/var inlagd på mentalsjukhuset. Mannen var senil som man då sa. Han var lite orolig och vandrade omkring och plockade på allt. Och han levde i sin värld som var ungefär åren 1930/40. Om man som personal tog sig tid och satte sig ner och talade med honom på hans villkor blev han lugn och fin. Beroende på årstid berättade han vad han nu skulle göra. Han skulle spänna för hästarna och plöja. Han skulle gallra betor och mycket annat. Och han älskade att berätta, ja närmast informera om hur man bedrev ett lantbruk. Traktorer mm kände han till, men det var inte bra för jorden!

Egentligen var allt frid och fröjd när man satt och samtalade med honom, men det var bara det att så fick man som personal inte göra. Snurriga människor skulle talas till rätta. Man skulle förklara noga vilken tid han/hon levde i och försöka få honom att förstå och acceptera. Sådana var den förhärskade behandlingskulturen och den var man som skötare skyldig att följa. Det var inte helt riskfritt att bryta mot den och ta sig egna friheter, som avdelningsföreståndaren sa.

Åter till artikeln som gladde mig. Nu har man på sina håll ändrat synsätt och utgår från demenssjukas verklighet och bekräftar den sjuke. Ingen sätter sig över den demenssjuke! Metoden kallas Validation. Ok, det kommer ständigt nya metoder och nya ord, men det intressanta är själva tanken bakom metoden att man accepterar den sjukes verklighet och oftast relaterande till en dåtid. Jag säger bara – Äntligen.

 

 

 

 

Äldreomsorg – Hemtjänsten måste ta ansvar

Tänk dig en äldre person på 80+, som sen många år lider av diabetes och därtill har tilltagande demens. Personen har hemtjänst, som även inkluderar inköp. Till saken hör att den äldre också är mycket glad i kakor och sötsaker.

Brukaren får varje dag sina diabetessprutor av hemtjänstpersonalen. Men trots det ligger värdena högt. Vårdcentralens läkare och hemsjukvårdens distriktssköterska försummar aldrig ett tillfälle att påverka brukaren till minskning av sockerintaget. Och man talar inte abstrakt, man talar konkret om det som saken gäller – kakor och godis – och vikten att minska intaget. Brukaren förstår allvaret och hälsoriskerna varje gång! Förefaller vara en enkel situation för att åstadkomma en förbättring. Men ack nej, inte alla gånger i alla fall.

Varje vecka gör brukaren upp en inköpslista som alltid innehåller bra mycket mer önskemål än vad de på inköpskortet insatta pengarna räcker till. Hemtjänsten tvingas alltså att göra prioriteringar i listan. Det nödvändigaste måste gå först. Nu känns det riktigt enkelt, får man säga. Men ack nej – nu kommer självbestämmande in. Hemtjänsten frågar brukaren – Vilket vill du helst ha citronmuffins eller salt till diskmaskinen. Den gamles svar är lika självklart som enkelt – Citronmuffins. Just i denna stund är alla förmaningar som bortblåsta. Och så smyger sig det sig in onödiga och närmast hälsovådliga varor.

Men varför följer inte hemtjänsten istället sjukvårdens uppmaning, som även är de anhörigas vilja. Ja, det kan man undra. Men förklaringen stavas självbestämmande. Men kan en dement människa själv bestämma i ett sådant läge. Ja, tycker många inom äldrebranschen, och särskilt socialstyrelsen. Nej tycker jag och förmodligen några till. I professionen ligger det just förmåga att kunna hantera besvärliga ställningar och söka kloka lösningar. Man får hantera läget så att det inte uppstår ett val. Kort sagt man får handla det brukaren behöver bäst särskilt när budgeten är limiterad. Det är inte att sätta sig över den gamla, det är att visa omsorg.

Om personen i fråga hade varit vid sitt sinnes fulla bruk hade hon/han aldrig ätit dess onödiga produkter och särskilt inte emot sjukvårdens rekommendationer. Varför skall något annat gälla när omdömet sviker? Varför skall denna äldre människa tillåtas tära på sin hälsa och kanske gå en tidigare död till mötes?

Nej, äldreomsorgen har vandrat fel i många frågor och det är socialstyrelsen som orsakar missvisning i huvudmännens kompass. Socialstyrelsens hållning i många frågor är rakt uppåt väggarna. Kort sagt - Det är dags för en komptent myndighet som förstår sig på äldrefrågor.

Omsorg – Lön en gång om året

Villkoren för att vara så kallad god man blir för mig alltmer besynnerliga. Häromdagen berättade en god man för mig att man bara får ut sin lön (=arvodet) en gång om året. Och utbetalningstidpunkten ligger ett år efter intjänandetiden. Men än värre är att även ersättning för gjorda utlägg i form av bilresor med mera utbetalas i klumpsumma med ett års fördröjning. Och utan någon form av räntepåslag. Man lånar så att säga ut pengar till kommunen eller huvudmannen!!

Detta kan ju bara inte vara sant tänkte jag och kontaktade överförmyndarnämnden i min kommun och i en näraliggande kommun. Jo, det är sant, så är villkoren. En enkel sanning gick upp för mig. Nu förstår jag varför det är brist på Gode Män. Villkoren verkar vara något outdated. Nog finns det inslag av idealitet i godmanskapet, men det måste finnas gränser och sådana villkor verkar inte höra hemma på 2000-talet. Hur kan detta få fortsätta? Luktar statarsystem!

Jag frågade också mannen hur stort arvodet är. Och på denna fråga finns inget svar. Arvodet bestäms av överförmyndarnämnden i efterhand. Villkoren är således inte klarlagda från början. Som enskild god man är man utlämnad åt nämndens godtycke. Beloppen bestäms av årsredogörelsen. Duktiga eller skrävliga skribenter får mest medan dugliga men ovana pennor får minst. Verkligheten påstods inte stå att finna i årsredovisningarna.

Nåja efter några ytterligare frågor kröp några summor fram. Beloppen kan röra sig mellan 100 – 1000 kr per månad. Och den nerlagda tiden kan uppskattas till minst 10 timmar per månad. Ja, inte verkar det vara någon guldgruva precis.

Efter att ha talat med några gode män är min slutsats – systemet måste reformeras. Det är ovärdigt samhället att ha dagens konstruktion. Lön en gång om året? Och inte ens få tillbaka utlägg i rimlig tid! Nä, nu får politiken vakna.