En gång i tiden hade vi sådana sjukhem för de äldre som var i behov av medicinsk vård och omsorg
dygnet runt. Sjukhemmen var bemannade med kompetenta långvårdsläkare och i
övrigt med kunnig och kvalificerad personal. För den gamle och för de anhöriga
var detta systemet en garanti för trygghet. Man fick den bästa vård som stod
att få. Läkaren kom på rond varje vecka och behandlingen kunde successivt
modifieras.
Hur är det idag? Tja, läkaren syns aldrig till – sällan på
boendena och närmast aldrig i hemmet. Sjukvården hanteras på lösa boliner.
Ordinationerna kan liknas vid att kasta pil på en tavla. Den kan slumpvis bli
allt mellan ett och tio. Och ofta hamnar pilen utanför tavlan. Våra gamla har
oftast mer än tio mediciner ordinerade. Nyttan kan ifrågasättas medan skadan är
numera är väl utredd. Ändå fortsätter denna felbehandling. Varför? Jo, systemet
lägger grunden för detta. Läkare går på hörsägen från biträden, undersköterskor
och sjuksköterskor. Personal som tycker
något utan insikt och läkaren responderar på det han hör. Utan att kanske någonsin ha
sett patienten.
Nu säger någon läsare – ah, så är det väl inte, det måste
vara undantag. Nej, säger jag – det är
tvärtom regel. Äldrevården har i princip inte tillgång till läkare. Sjukvården
sköts av annan personal. Dagens läkare finns på sjukhusen, vårdcentraler och privata
kliniker. De finns inte inom äldreomsorgen. Miljoner människor i Sverige är
utan läkarkontakt. Så här kan det inte få fortsätta. Äldrevårdssystemet måste
ändras. Låt sjukhemmen återuppstå och
låt landstingen eller annan sjukvårdshuvudman ta ansvaret. Kommunerna har
förbrukat sitt förtroende.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar