Äldreomsorg - Relationer

Så var jag framme vid det sista området i min miniserie - Områden som oroar äldre. Och idag handlar det om relationer och inte vilka som helst utan om en äldres relation till sina barn och sina föräldrar. Ett område fyllt av mycken kärlek, brustna drömmar och en hel del ångest. Har jag levt mitt liv rätt? Hade jag fått leva om mitt liv skulle jag kanske ha gjort på annat sätt.

En äldre person klagar sällan över sänkt stämningsläge, i vart fall inte sett i relation till en yngre, men ångest och ängslan är betydligt mer vanligt hos den äldre än vo tror. Man tänker och lider i det tysta. Kanske det finns rent medicinska orsaker till att många äldre drabbas av depression, men kanske det också är så enkelt att det handlar om normala existentiell funderingar i ett samhälle som isolerar de gamla. Eller vilket väl är troligast att det handlar om både och.

En äldre person kan vara isolerad från sina anhöriga såsom barn och barnbarn, isolerad från vardagliga kontakter utöver vårdpersonal, isolerad från vardagshändelser, isolerad från samtal, isolerad från dagsljus, isolerad från näringsriktig mat och dess tillagning samt faktiskt vätska, isolerad från skratt, isolerad från motion. Ja, listan kan göras längre. Isoleringen i dagens samhälle bidrar säkert till nedsatt sinnesstämning.

Men om vi för en kort stund försöker bortse från isoleringsproblematiken så får det nog anses vara normalt att reflektera över sitt liv. Särskilt när man har tid och ett långt liv att betrakta. Konstigt vore det annars. Reflektion är en drivkraft i livet oavsett ålder. Och talar du förtroendefullt med en äldre människa så kommer relationsproblematiken till barnen snart upp och strax under detta kommer funderingar på relationen till föräldrarna. Det finns så mycket funderingar. Och så mycket tankar som pendlar mellan svart och vitt. Så mycket glädje och så mycket sorg.

En äldre människas existentiella funderingar om relationer kommer inte upp till ytan av sig själv. De göms bakom somatiska besvär eller sömnproblem, eller nedsatt matlust eller överkonsumtion av alkohol eller vilket inte är ovanligt inte av något symptom alls. De bara finns i det tysta. Och läkemedelsbehandling synes inte vara den bästa vägen alla gånger. Snarare tvärt om. Läkemedelsterapi kan ha svag effekt. Däremot synes vanliga samtal eller i vid svåra behov professionell samtalsbehandling ha effekt.

Prova själv en gång att ge den gamle av din tid. Sätt dig ner och tala med honom/henne om barnen och föräldrarna och du skall få se på effekter. Sinnesstämningen skruvas upp flera nivåer. Och du får garanterat höra orden – Det här var trevligt. Jag känner mig så mycket gladare. När kommer du igen? Om detta kan inte minst den erfarna personalen inom hemtjänsten vittna eller bra läkare på vårdcentralen. Men man har inte tid till samtal. Och allför många av personalen är inte lämpliga för det heller.

Nej, de äldres ångest problematik fordrar annan hantering. En gång i tiden fanns det kuratorer inom äldrevården och mentalvården. Kuratorer som gjorde en stor nytta som komplement till medicineringen. Men de är idag vanligtvist bortrationaliserade. Jag tror det vore en klok och välriktad gärning att återinföra kuratorerna inom äldreomsorgen. Och låta dem ha uppsökande verksamhet. Min tilltro till att sjuksköterskorna inom äldreomsorgen skulle klara uppgiften eller förmedla kontakten är inte på topp.  Kanske det skulle kunna fungera via vårdcentralerna eller med biståndshandläggarna. Men allra helst och bäst behövs en egen profession av kuratorer med eget ansvar.