Omsorg – Varför sitter vi fast i vissa lösningar

Det finns något i samhället som heter god man. Han eller hon hjälper någon som har svårt att klara sig själv i samhället. Det kan vara en äldre person eller någon med funktionsnedsättning. Den gode mannen hjälper till med ekonomin och ser till att personen i fråga får den hjälp och stöd som samhället skall ge.  

Ibland har jag funderat på att god manskapet skulle kunna utvecklas till att inte bara vara en "se till"-verksamhet utan också bli en göra-verksamhet! Idag finns det ett stort glapp mellan det hemtjänster gör och det personen/brukaren behöver. Sysslor som idag utförs av anhöriga, grannar och gamla vänner. Det kan gälla att köpa ett par nya stödstrumpor, lite garn till stickningen, hastigt inköp av kaka till kvällskaffet, hjälpa till med telefonsamtalet till dottern, läsa tidningen. Jag vågar påstå att de flesta brukarna har någon back up som gör allt detta som hemtjänsten inte förmår och som inte heller ligger i godmanskapet. Inte minst märks verkligheten när den hjälpande grannen eller motsvarande av olika anledningar inte längre kan utföra sin tysta hjälp. Då blir de kaos i vardagen för brukaren.

Nä, det fungerar inte, säger verksamheterna. Det måste vara professionella bedömare och utförare. Snack säger jag! Den som vet behoven bäst är den gamle.  Han eller hon är proffs på sitt behov. Hemtjänsten behövs – ingen tvekan om det. Men det behövs också en utvecklad god mans roll som stöd för många brukare. I min tankevärld skall god manskapet inte utföras nästan gratis som idag, utan det skall utgå en skälig ersättning för uppdraget. Och den gode mannen skall i första hand sökas i brukarens närhet. Någon som känner denne och som vill ge en medmänniska en hjälpande hand.