Äldrevård: Äldreomsorgen en könssegregerad bastion

Äldreomsorgen en könssegregerad bastion när det gäller vårdpersonalen. Så gott som all vårdnära personal inom äldreomsorgen är kvinnor. På arbetsplatser där det är som bäst ur jämställdhetssynpunkt, kan väl männen utgöra högst 10 % av arbetsstyrkan. I de flesta grupper utgör männen dock bara någon procent, om ens det.

Kanske jag har fel, men på något sätt verkar det enklare för kvinnorna att inta tidigare manliga bastioner än tvärtom. Trots mer än tjugoåriga försök att få in männen i äldreomsorgen är läget idag sämre än för tio år sedan. Varför kan man undra? Vad är det som skrämmer männen?

Eller kanske frågan skall vara – Vem skrämmer männen. Problemet är tvåfaldigt - först gäller det att få männen intresserade, utbildade och anställda, och sedan gäller det att hålla kvar dem i vårdsvängen. Det senare verkar vara den svåraste uppgiften.

Många gånger lyfts lönen fram som en förklarande faktor. En annan gång sägs situationen bero av historia och omsorgsyrkets uppkomst. Någon gång lyfts statusfrågan fram. Även konkurrens och utbudet av bättre alternativ lämnas som rimlig tolkning. Alla dessa förklaringar med flera äger säkert giltig grund.

När jag var verksam inom området hade jag, utan några vetenskapliga ambitioner, under en tid för vana att samtala med de manliga biträden och undersköterskor som slutade. Jag frågade varför de inte ville vara kvar. Oftast relaterade man till några av förklaringsgrunderna ovan. Men om man ställde följdfrågor om det angivna var den faktiska förklaringen så kom de verkliga anledningarna sakta men säkert krypande fram. Kort uttryckt sa männen – vi har tröttnat på våra kvinnliga arbetskamrater! Vi står inte ut! Det är för mycket tjafs om allting.

De här utsagorna skrämde mig med flera. Hur skall man kunna bemöta och hantera detta? Kanske är det så att männens och kvinnornas hållning bara är ett resultat av fyrtio års kamp för jämställdheten. Kampen har på sitt sätt varit obalanserad. Den har av naturliga skäl varit inriktad på att öppna männens arbetsliv för kvinnorna och inte tvärtom. Männen i de mansdominerade delarna av arbetslivet har, om än lite motvilligt, tvingats ändra hållning till det andra könet. Medan kvinnorna i den kvinnodominerade delen obehindrat har kunnat fortsätta i gamla hjulspår. Kan det vara så enkelt?

Jag tror det behövs en ordentlig genomlysning varför männen flyr äldreomsorgen. Min preliminära slutsats är, att om skall vi få in män i äldreomsorgen måste den kvinnliga delen sättas i skolbänken för att lära sig mera om jämställdheten. Eller rakt på sak – Kvinnorna måste läras kunna verka i en jämställd äldreomsorg.

Äldrevård: Personal i äldreomsorgen slutar i förtid

Den faktiska pensionsåldern för vårdbiträden och undersköterskor i äldreomsorgen är under 60 år. Och man kan undra varför samhället slösar bort mer än 10 % av arbetslivslängden hos kompetenta människor.

I många fall tror jag kroppen säger ifrån. Kvinnorna, för det är till 99 % kvinnor, orkar helt enkelt inte med vardagsslitet. Men detta skall inte tolkas som om vårdpersonalen inte kan eller vill arbeta. Det man inte klarar är vardagsslitet i åtta timmar om dagen, efter 40 år i den dagliga produktionen. Kort sagt har man fått känning av för många yrkesskador. Men viljan att arbeta är oftast bruten. Att det förhåller sig så är väl känt. Annars är det bara att fråga någon i äldreomsorgens personal som är påväg att sluta. Det är sällan någon vill gå i förtid. Man skulle gärna vilja vara kvar om bara det funnits en möjlighet.

Man skall heller inte tro att det saknas arbetsuppgifter inom äldreomsorgen. Det finns en mängd angelägna arbetsuppgifter som inte blir utförda, t.ex. matlagning och promenader. Och det finns en uppsjö av vårdtagarbehov som inte tillgodoses såsom läsning och samvaro. Och skulle vi framöver få mer arbetsplatsanknuten ”lärlingsutbildning” har vi bland 60 plusarna ett helt gäng sakkunniga mentorer. Detta kan vi för resten börja med redan idag. Låt personalen som är 60+ slussa in yngre nyanställda i arbetslivet. Alla är kanske inte lämpliga som handledare, men de allra flesta klarar uppgiften galant.

Problemet inom äldreomsorgen är, att arbetsgivarna inte tar hand om sin personal på det sätt som anständigheten bjuder - dels vägrar man att skapa sysselsättning som passar den äldre arbetskraften, dels vägrar man att inse att den äldre arbetskraften är en tillgång. Det här energilösa tillståndet smittar av sig på personalen som självmant på olika sätt glider ut ur arbetslivet. Inte vill den enskilde vara kvar i ett arbetsliv när man börjar att uppfattas som en börda.

Ytterst handlar det inte om att skapa en gräddfil för den äldre arbetskraften utan för arbetsgivaren att leda och fördela arbetet utifrån var och ens förmåga - En vardaglig och normal uppgift i arbetslivet. En undersköterska som är 60+ kan utföra normala vardagliga arbetsuppgifter, men kanske inte åtta timmar om dagen. Det gäller att skapa en mix som också inrymmer arbetsuppgifter som inte sliter hårt på kroppen. Och sådana finns det som sagt i massor utan att de är tillskapade eller onödiga.

Men ibland händer det att någon 65 åring trotsar arbetsgivaren och jobbar kvar. Man trivs så bra med jobbet, vårdtagarna och arbetskamraterna, att man ”går över”. Heder åt dessa kvinnor som följer sin inre kompass. Men det största och viktigaste steget är ändå att se till att det finns rimliga möjligheter att stanna till 65 årsdagen. Ett inte helt orimligt önskemål, men det är arbetsgivaren som sitter på nyckeln lösningen.

Äldrevård: Ett fall är ett för mycket

Det skrivs mycket om fallskador inom äldreomsorgen, men i praktiken görs det mycket lite för att minska antalet fall. Jag tror ändå man vågar säga att kunskapsläget om fallolyckorna är ganska gott, men förmågan och viljan att göra något är inte lika påtaglig. Och när det gäller fall från säng verkar det nästan som om äldreomsorgspersonalen har kapitulerat och betraktar dessa som ofrånkomliga. Sådana fall ger ju merendels bara lite blåmärken och ömhet, och blir därför sällan registrerade i fallskaderapporten eller någon journal. Men det finns mycket att göra för att förhindra fall ur säng, bl.a. med hjälp av tekniska hjälpmedel.

Ett udda problem uppstår om en vårdtagare i 100 kilosklassen på natten fallet ur sin säng i hemmet. Personalen i nattpatrullen är oftast två och ibland bara en person och har inte en chans att lyfta upp någon. Många kommuner har ingen lösning på detta problem. Personalen får bädda på golvet och vänta till dess dag personalen kommer. Några kommuner löser situationen genom att kalla på ambulans, brandkår eller väktare.

När det gäller stående och gående fall så är dessa mer uppmärksammade. På senare år har många kommuner gjort insatser i hemmen och på boendena. Man tar undan lösa sladdar och mattor. Man tar initiativ till att trösklarna ersätts med tunna lister. Möbler flyttas undan. Ifråga om förbättringar i hemmet har sjukgymnasterna m.fl. på många håll gjort stordåd. En annan vanlig orsak till fall är yrsel, som oftast faller tillbaka på en felaktig medicinering. Även i detta fall finns ökande intresse. Men, oj vad sakta det går. Åtgärderna bromsas av den organisatoriska splittringen, där sjuksköterskorna tillhör kommun och läkarna landstinget. Och ingen tar ett helhetsansvar. Felaktig medicinering verkar närmast var ett vardagstillstånd.

En tredje åtgärd för att motverka fall är träning av benstomme och muskulatur hos de äldre. En åtgärd som inte är särskilt vanlig i kommunerna. Om det inte handlar om habilitering. Förebyggande träning förekommer sällan.Det som nämnts så här långt diskuteras ibland inom professionen äldreomsorg. Men det verkliga problemet är att brukarna inte får den hjälp som de behöver och har rätt till - pga. en alltför snäv biståndspraxis. Detta diskuteras aldrig. Om man i biståndsbedömningarna gjorde en fullständigare genomlysning av behov och hälsoläge hos brukarna skulle potentiella risker tidigt kunna undanröjas. Jag har sagt det tidigare och säger det igen – dagens biståndsbedömning kan ifrågasättas, men om vi skall ha kvar biståndsbedömningar bör dess inrymma fler kompetenser.

Så till slut det viktigaste – återinför ett helhetsansvar för chefer i äldreomsorgen. Bäste läsare, tänk dig tillbaka några decennier när vi hade ålderdomshemsföreståndarinnor. Inte var dessa bara till för personalen. Nej, de var till för patienterna och verksamheten. Men så är det inte idag. Det finns kommuner som säger att cheferna är till för personalen – scheman, ledigheter, konflikter mm. För brukarna har cheferna inget ansvar. Vad är detta för ordning?

Äldrevård: Fixar-Malte är en riktig mansgris

Många kommuner har skaffat sig en Malte som fixar sådant som hemtjänsten normalt inte utför; en form av vaktmästeritjänst. Visst behövs det en Malte, den saken är ställd utom all tvivel. Men Malte behövs inte mer än Eva, Gudrun, Liza, Kerstin, Leile och alla de andra kvinnorna i hemtjänsten. All hemtjänstpersonal vill göra mer för de gamla, men man får inte. Hemtjänstpersonalen är skyldig att följa biståndsbesluten, och varken göra mer eller mindre! Och inte får de någon särskild uppmärksamhet heller. Personalen får knega på i det tysta.

Men så inrättas en Malte som går utanför systemet och vips blir han mycket uppskattad och uppmärksammad. Likt en ängel gör han sådant som vårdtagarna längtat efter i åratal. Och som de gamla faktiskt har rätt till enligt socialtjänstlagen. I huvudsak allt som en Fixar-Malte gör ryms i orden skäliga levnadsvillkor och skall egentligen utföras om kommunerna bara hade tolkat socialtjänstlagen i enlighet med dess andemening. Med andra ord menar jag att Fixar-Maltes uppgifter och verksamhet borde vara naturlig i hemtjänstverksamheten och inte något som skall skapas vid sidan om.

Jag tycker det är synd och skam att den vanliga hemtjänstpersonalen skall stressa och slita och aldrig hinna ta sig en kopp kaffe med vårdtagarna. Insatstiderna är så snävt satta att det inte finns utrymme för vanliga mellan mänskliga kontakter. Men Fixar-Malte han har tid han. Han behöver inga biståndsbeslut eller följa körscheman eller skriva social dokumentation. Han skruvar i en glödlampa och sedan tar han en kopp kaffe med vårdtagaren innan han kör till nästa uppdrag. Fixar-Malte cyklar förstås inte, han kör bil. Det är bara hemtjänstpersonalen som cyklar i ur och skur.

Fixar-Malte befäster och cementera gamla könsroller. När samhället upptäcker att även traditionella manliga sysslor behöver utföras i hemmen. Då överlåter vi dessa arbeten åt en man. Precis som om den ordinarie personalen, huvudsakligen kvinnor, inte kan skruva i en lampa eller sätta upp en tavla. Och inte styrs Malte av biståndsbeslut och dagliga fastlagda rutiner. Nej, på ett manligt sätt betros han att själv lägga upp sin arbetsdag.

Som ytterligare lök på laxen hämtas inte Fixar-Malte från hemtjänstorganisationen. Nej, han hämtas från den manliga tekniksidan - Och ges denna glassiga uppgift eftersom han inte orkar med sitt gamla teknikjobb mer. Kroppen säger ifrån. Men alla kvinnorna i hemtjänstorganisationen som inte orkar och där kroppen skriker om nåd - De får inte några specialanpassade jobb. De som blir utslitna får sparken.

Äldrevård: Något om Kommunala Patientnämnder för äldreomsorgen

Inom hälso- och sjukvården finns en lag om patientnämnder (tidigare kallade förtroendenämnder). När det gäller landstingens verksamhet är lagen så gott som allomfattande. Men när vi kommer till den kommunala äldreomsorgen blir det genast lite svårare. För kommunernas del omfattas hälso- och sjukvård i särskilt boende men även den hälso- och sjukvård i ordinärt boende som en kommun kan ha åtagit sig att utföra (hemsjukvård).

Ibland samverkar kommunerna med landstingen om en gemensam patientnämnd, ibland har uppgiften getts som tilläggsuppgift till en egen kommunal nämnd - I det senare fallet oftast utan något reellt nämndsengagemang. Sällan eller aldrig ges information till patienter, anhöriga och personal inom den kommunala vården. Kommunen uppfyller bara det formella med att ha en nämnd.

Den fråga man kan ställa sig är om det inte behövs kommunala patientnämnder som täcker hela omsorgssektorn och framför allt äldreomsorgsdelen i sin helhet? Skandalerna inom den kommunala äldreomsorgen har duggat tätt i många år. Jag är inte naiv och tror att heltäckande kommunala patientnämnder skulle ha förebyggt alla skandaler och missförhållanden, men det är min bestämda uppfattning att några fall hade kunnat avstyras om patienter och anhöriga hade haft en kunnig och engagerad patientnämnd att samtala med - på motsvarande sätt som inom landstingen.

Det är inte lätt att vara anhöriga med synpunkter på den kommunala omsorgen när det gäller ens nära och kära. Vart skall man vända sig? Att vända sig till socialstyrelsen eller länsstyrelserna är inte ett förstahandsval. Dessa instanser har inte vunnit allmänhetens förtroende. Försök själva ringa till dessa verksamheter. Du stupar i växeln och får ingen hjälp.

Ibland finns det kommunala avvikelserapporter eller andra kvalitetsdokument för lämnande av synpunkter. Men även här avskräcker tillämpningen. Det är inte många svar som ges. Och att vända sig till äldreomsorgen är lika med att ge ett frikort till ännu sämre behandling av den anhörige.

Om äldreomsorgen skall återvinna allmänhetens förtroende måste det inrättas en heltäckande kommunal patientnämndsverksamhet som är fristående och mycket kompetent. Och inte som det är idag på många håll – kommunala nämnder som ser som sin främsta uppgift att tona ner och fördröja. Det måste till kraftfulla kommunala förtroendenämnder som sätter patienten i centrum och som lyssnar på de anhöriga. En kommunal förtroendenämnd som verkar i samlevnad med landstingens motsvarande organisation är ett första bra steg. I ett andra steg kan man klä på med ansvar för hela omsorgssektorn.

Äldrevård: Hemmaboendets två olösta problem

Många av våra äldre bor kvar hemma i sina lägenheter, även vid hög ålder och ökande sjukdomsbild. Med hjälp av lämplig organisation och teknik går det förhållandevis bra. Men två problem löper som en röd tråd genom hela perioden som en brukare får hjälp i vardagen och det är ensamheten och den ofullkomliga mathållningen. De här två problemen är jättestora var för sig, men det intressanta är att i kombination kan de faktiskt vara grund för att lösa helheten.

Ensamheten är många äldres värsta fiende. Med stigande ålder och tilltagande sjukdomar blir de äldre allt mer isolerade i hemmet. Inspärrad i hemmet och utan några vardagliga relationer framlever många äldre sina dagar - Ständigt längtande efter mänsklig kontakt. En verklighet som är krossande för alla oavsett ålder och hälsoläge. Vi behöver kontakter för att må bra. Människan är en social varelse hela livet.

Som om inte ensamheten vore nog tar vi också ifrån de äldre ett av de sista riktigt stora glädjeämnena i livet nämligen upplevelsen av en god måltid. Idag är det mycket få kommuner som i hemmen lagar mat åt våra äldre. I bästa fall kan hemtjänsten värma s.k. kyld mat eller annan prefabricerad anrättning. Äta får den gamle göra i sin ensamhet. I sämsta fall överlåter man både uppvärmning och måltiden åt den enskilde.

För mig är det fullständigt ofattbart att vi inte kan finna former för att ge våra äldre värdiga måltidsstunder. Tänk dig en äldre person som dag ut och dag in tar fram en brungrå portionsförpackning i hård mjukplast plast som sin huvudmåltid. Bara att öppna att öppna förpackningen fordrar krafter som det är decennier sedan den gamle besatt. Hungrig får den gamle hugga och skära sig igenom plasten. Och sen skall vi inte tala om kvaliteten på födan. Alla portioner oavsett innehåll luktar plast. Ja, maten tom smakar plast. Även färgen på maten är dämpad som gamla tiders konserverade ärtor. Även näringsinnehållet är på tok för lågt.

När det gäller ensamheten och mathållningen finns mycket att göra. Och som jag ser är det bråttom. I tjugo års tid har många kommuner serverat undermålig mat till de äldre som bor kvar hemma. Inte nog med att maten har varit dålig, den har tom successivt har blivit sämre. Något måste göras här och nu.

Mina tankar går åt hållet att man, precis som förr, låter hemtjänsten eller annan utförare laga mat i hemmet hos de gamla - I alla fall en tre, fyra dar i veckan. Det tar ca en timma att laga och servera en måltid och då får man på köpet en timmes kvalitetstid för den gamle som bryter ensamheten. De två största problemen i hemmaboendet löses i ett drag.

För dyrt säger någon. Nej, säger jag – det finns tid att omfördela och tid nyttja – Om vi sätter uppgiften att ge god omsorg till brukarna i främsta rummet. Schemateknik och personalens krav får inte styra utformningen av innehållet och utförande av hemtjänsten. Där så sker är det hög tid att söka annan utförare.

Funktionsnedsättning: Gågrupper mm

Jag har i ett tidigare inlägg pläderat för att politikerna skall ut och åka rullstol i samhället eller på annat sätt ges möjlighet till en mera påtagligt upplevelse hur det är att vara samhällsmedborgare med funktionsnedsättning.

Men det är inte bara förtroendemännens kunskaper inom handikappområdet, som behöver fräschas upp. Detta behov innefattar även tjänstemännen. Handikappkunskapen bland de kommunala tjänstemännen är skrämmande låg. Visst kan man ordna kurser och föreläsningar där någon sjukgymnast eller arbetsterapeut gör sig till tolk för handikappområdet, men än bättre är att låta experterna själva stå för utbildningen. Och med experter avses förstås personer med funktionsnedsättningar.

I varje kommun finns ett dussintal tjänstemän som i en första vända behöver kunskapsuppbyggnad. Det handlar om byråkrater som sysslar med fysisk planering, trafikplanering, bebyggelseplanering, turism, detaljhandel mm.

Men hur skall utbildningen gå till? Ja, det tror jag man måste söka lösning på i varje kommun. En bra start är att överlåta saken till det kommunala Handikapprådet, som både har kunskap och kontakter. Rådet har ofta en god kännedom om vilka personer med funktionsnedsättningar som är lämpliga att kontraktera som utbildare.

Så kallade Gågrupper är alltid en bra form. Detta oavsett vilken funktionsnedsättningsproblematik man vill lyfta fram. Att ta sig fram i samhället under ledning av person som rullstolsburen, synskadad, reumatiker, hörselskadad lässvag eller har någon annan form av nedsättning ger en djup och bestående kunskap hos tjänstemännen.

Funktionsnedsättning: Vi stod vid en busshållplats (2) eller drömmen om frihet

Det är ganska tidigt på morgonen och jag skall följa med Bengt upp till sjukhuset. Han skall göra ett av sina sedvanliga vanliga besök på syncentralen. Bengt är synsvag, men kan orientera sig i hemmet och i närområdet. När utflykterna blir lite längre vill han gärna ha följeslagare. Det är själva bussresan som är det stora problemet!

Som vanligt använder vi den vanliga kollektivtrafiken. Det brukar gå förhållandevis bra. Men visst finns det stora och små hinder att se upp med. Egentligen börjar problemen redan vid busshållplatsen. Varken HPL-stolpen eller busskurens glaskanter är varningsmärkta. För en synsvag är det mycket lätt att gå på allt som är jämngrått.

När bussen kommer har den en utvändig högtalare, men det står inte i mänskligt makt att uppfatta vad som sägs. Fläkten i bussens bakre del för ett sådant hiskeligt oväsen. När Bengt skall kliva på trampar han rakt ner mellan bussen och refugekanten. Angöringen var lite slarvig och varken hållplatskanten eller bussens nedersta trappsteg hade någon form av utmärkande kontrastmarkering. När Bengt tittar ner utomhus en ljus dag ser han inte mycket. Samma fenomen uppstår när Bengt skall sticka ner sitt kort i biljettautomaten. Även automaten saknar kontrastmarkering, så Bengt får känna sig fram.

Nu tycker man väl att problemen skulle vara över. Ingalunda, även ledstängerna inne i bussen saknar kontrastmarkering så Bengt får fortsätta famla. Nu sätter vi oss ganska långt fram på handikapplatserna. Resan går fint, men vi hör inte ett dugg av utropen. Det är tok för högt ljud inne i bussen. Det är den där fläkten som för oväsen. Att läsa den lilla röda texten som rullar förbi på displayen är uteslutet för Bengt. Nåja, vi kommer i alla fall av bussen så småningom.

Här vid sjukhuset har man nya fina perronger med vita plattor mot bussen. Förnämligt. Bengt slipper att överraskas av ett feltramp. Dessutom finns det taktila kupolplattor ändra fram till sjukhusets entré. Och faktiskt taktila plattor även inne på sjukhuset. Jättebra!

När vi skall åka hem har vi tur! Bussen som kommer är ganska ny och har nummer och namn mm stort och tydligt angivet på vänster sida om påstigningsdörren. Bengt skiner upp. Han kan se och fatta beslut på egen hand! Dessutom stannar föraren med framdörren mitt för de taktila plattorna och alldeles invid kanten. Därutöver sänker hon ner bussen en aning till perronghöjd. Bengt kunde gå på av egen kraft. Inne i bussen finns bra med kontrastmarkeringar. Tänk så smidigt. Resan gick förstås galant.

Om alla bussar och hållplatser vore anpassade för personer med funktionsnedsättningar skulle detta öka frihetsgraderna för många passagerare. Till exempel skulle Bengt slippa mig som hjälpreda. Bara en sån sak! Han skulle greja resan själv. Drömmen om frihet är olika, men levande för oss alla.

Äldrevård: Besparingen som kom av sig för alltid

Det här året kom besparingsåtgärderna ovanligt tidigt. Nämnden tog beslutet, i full enighet, redan i maj. Mera normalt hade varit vid augustimötet. Åtgärderna var de sedvanliga – anställnings-, vikarie-, övertids-, utbildnings-, kostnads- och resestopp mm och mfl inskränkningar.

Alla åtgärderna var sedan många år kända och väntade av personalen. De som överraskade detta år var den snara tidpunkten – maj månad. Detta innebar att inte bara sommarscheman påverkades utan vad än värre var midsommarfirandet - inte främst personalens utan de boendes. I år fick det inte hållas några midsommarfester eller göras några andra midsommaråtgärder överhuvudtaget. Detta hade nämnden uttalat och beslutat i sin upphöjda klokhet.

På ett särskilt boende hade man haft midsommarfirande sen mer än tjugofem år tillbaka enligt en enkel men mycket uppskattad modell. Den viktigaste beståndsdelen var gemenskapen mellan alla i huset – personal och brukare. Man åt, man sjöng, man skrattade. Hela året såg man fram mot de två timmar som midsommarfesten varade. Men så nåddes man av besparingsbeskedet. Personalens humör sjönk som en sten i vattnet. Efterhand tog också brukarna till sig verkligheten. Förstod gjorde man förstås inte.

Men skam den som ger sig. Ganska snart började personalen och brukarna att formera sina motkrafter. Kort sagt, man gav fan i nämndens beslut. Alla ställde upp gratis och alla fick bidra med några kronor till maten. Dessutom bjöd man in sponsorer som höll med läsk mm – ICA-handlaren och bensinstationen. Den lokala tidningen bjöds in och därtill nämndens alla ledamöter inklusive suppleanter. Nämnden var behärskat entusiastisk till inbjudan tills man fick klart för sig att också media var inbjudna. Likaså var sociala enheten på länsstyrelsen och det lokala pensionärsrådet inbjudna.

Nu startade en process som gick ut på att nämnden gled undan från sitt beslut. Man förklarade att förvaltningen hade överreagerat på nämndens beslut. Det var aldrig meningen att enkla midsommarfiranden skulle ställas in, bara de som var dyra och påkostade. Fast några sådana förekom inte. Nämndens beslut tolkades i efterhand vara preventivt för att motverka framtida kostnadsökningar. Så det skulle inte tillämpas nu, bara i framtiden.

Nåja, midsommarfesten avlöpte väl, även detta märkliga år - både på det aktuella boendet som på alla andra boenden i kommunen. Jodå, midsommarfirandet hålls än idag som traditionen bjuder. Några fler kraftfulla nämndsbeslut rörande midsommarfirande har inte setts till! Det olycksaliga beslutet vill man i nämnden idag inte kännas vid. Ibland är det bra med lite olydnad eller handlar det bara om sunt förnuft?