Äldrevård: Livets sista stunder ordnar sig olika

Inom äldreomsorgen visas två tydliga men olika bilder av livets slutskede. En bild är varm och fin och den andra är mörk och förskräcklig. Men tråkigt nog är det bara den senare som vi får höra talas om i det offentliga samtalet.

När det gäller den mörka bilden handlar det ofta om äldre multisjuka som varken kommunen eller landstinget vill ta ett ordentligt ansvar för. Sjukdomsbilden är så djup och vid att den gamle åker som en jojo mellan bostaden och sjukhuset. Även på sjukhuset är det svårt att få adekvat vård och behandling. På avdelningarna framställs sjukdomsbilden så att problemet alltid är någon annans och att patienten därmed ständigt flyttas runt. Att vara gammal och multisjuk är att vara ovälkommen överallt. På sjukhusen pågår en ständig flyttcirkus utan att någon tar ett ordentligt ansvar.

Det finns få undersökningar av problemen i livets slut inom äldreomsorgen. De som finns har gjorts av ”studenter” i sina utbildningar – och resultaten bekräftar de värsta farhågor. Till exempel dör den åldrige brukaren inte alltför sällan i ambulansen under en transport - Oftast utan att ha någon nära hos sig. Eller dör man i hemmet eller på särskilt boende utan någon person närvarande. Vårdpersonalens tid räcker inte till.

Men det finns också en ljus motbild om hur det kan gå till i livets slutskede. På många särskilda boenden och i många hemtjänstgrupper har man en bra och god inställning till vård i livets sista skede. Personalen har ett djupt engagemang och är måna om sin brukare. Sällan eller aldrig lämnas den gamle ensam i livets slutskede. De anhöriga underrättas om förloppen på ett fint sätt och man gör allt för de anhöriga skall kunna vistas nära sina kära så mycket som det bara går. Personalen lägger om sina rutiner, ja det händer tom att man lägger om sina scheman. Och man fixar till övernattningar på de särskilda boenden som inte har anhörigrum. (Sådana rum har med åren blivit allt sällsyntare.)

Ja, tom personalens handlande efter brukarens död är värdigt och fint. Man iakttar lugn och visar respekt för den döde. Han eller hon kläs i rena och fina kläder. Man lägger någon blomma eller något personligt vid händerna, som aktsamt ligger över varandra. Behöver någon underrättas per telefon görs detta på ett mycket fint och taktfullt sätt. Man talar mycket med de anhöriga om den sista tiden. Personalen och andra brukare har ofta en gemensam stund till minne av den avlidna.

Goda och dåliga tillämpningar finns både inom det särskilda boendet som inom det egna boendet med hemtjänst. Det som måhända skiljer är att i det egna boendet är det nästan regel att den gamle inte har någon nära kontakt med en läkare. I det särskilda boendet är det bara vanligt. Men det är illa nog i båda fallen. Och om det är någon gång som en läkare behövs, så är det i livets slutskede.

Äldreomsorgen kan, när personaltid skapas, med värdighet hantera en brukares allra sista stund i livet. Heder åt personalen för deras stronga insatser. Att vårdtagarna i många fall tvingas till återkommande T/R resor till sjukhuset skall personalen inte hållas ansvarig för. Den mörka sidan beror av organisatoriska misslyckanden. Tänk om alla äldre kunde få välja äldreomsorg ..

Äldrevård: Rehabilitering av äldre i hemmet

Idag återvänder jag till en för mig gammal och kär fråga, nämligen rehabiliteringsverksamheten för äldre i hemmen. Utan överord kan man lugnt påstå att den sällan eller aldrig förekommer. Varför är en relevant fråga, som jag inte tycker mig ha ett bra svar på.

Jag tror ointresset till viss del kan ha att göra med vår (=samhällets) allmänna inställning. Det uppfattas inte lika nödvändigt och fint med ”träning” för äldre som med ren sjukvård. Det är bara att se på äldreomsorgsorganisationen i en kommun. Det finns avsevärt färre sjukgymnaster och arbetsterapeuter än vad det finns sjuksköterskor. Och inte har paramedicinarna, dvs. sjukgymnasterna och arbetsterapeuterna, samma möjlighet att i den dagliga verksamheten ta hjälp av undersköterskor och vårdbiträden som vad sjuksköterskorna har. Mycken av sjukvården sköts i praktiken av de två nämnda personalkategorierna. Men paramedicinarna får mestadels klara sig själva.

Inte heller får undersköterskorna i sin utbildning särskilt mycket kunskap om rehabilitering i teori och praktik. I bästa fall får man grundläggande kunskaper om gångträning, men sen är det nära nog stopp. Men inte ens det man har fått lära sig ges det möjlighet att tillämpa. Den dagliga tiden räcker knappt till för service-, omsorgs- och sjukvårdsuppgifterna. Hur gärna man än vill hjälpa till med rehabiliteringen, så finns det inte tid.

Det är en konstig hierarki vi har inomäldreomsorgen. Överst har vi biståndsbesluten som är ganska författningsbundna och där det ges formella beslut, som till vissa delar kan överklagas. Biståndsbesluten uppfattas som finast. Sen har vi de rena sjukvårdsuppgifterna som ges på delegation av sjuksköterskor till omsorgspersonalen. Därefter har vi paramedicinarna som visserligen formellt, men inte reellt kan överlåta arbetsuppgifter på annan. Det finns som sagt ingen ledig tid hos personalen som skulle hjälpa till.

Hur löser man detta då? Tja, ett sätt kan vara att omsorgspersonalen inte tar emot sjuksköterskornas oreflekterade delegationer. Sköterskorna får helt enkelt utföra mera själva och delegera mindre. Men går detta då? Ja, säger jag, det går bra. Det finns ingen personalkategori idag, som arbetar så ineffektivt som sjuksköterskorna i kommunal tjänst. Man saknar helt enkelt i många fall såväl bra arbetsformer som bra organisation. Inom sjuksköterskeområdet finns en stor utvecklingspotential. Men av någon (gåtfull) anledning tar ingen tag i detta. För tydlighets skulle måste det sägas igen - Det är inte fel på sjukssköterskorna utan på organisation och arbetssätt.

I denna del finns mycket mer att säga, men till det finns inte utrymme idag. Men det är en god början att snäva in möjligheterna för sjuksköterskorna att skicka arbetet till andra. Med detta får jag avrunda och säga – Det finns nästan ingen insatts som betyder så mycket för hälsa och livskvalitet för äldre som rehabiliteringsinsatserna. Mycken forskning pekar på detta. Låt kroppen vara aktiv så länge som möjligt. Mera rehab önskas!

Äldrevård: Bättre kontinuitet måste till

Bristande personalkontinuitet är ett problem för både äldre hemvårdsbrukare och för brukare med personlig assistans. På en månad kan det vara över femtio olika personer som kommer och hjälper till.

Nja, hjälper till är väl kanske inte de rätta orden. Som gör ett besök är nog mera passande, i vart fall när det gäller äldreomsorgen. För de flesta som kommer har inte en susning om vad de egentligen skall göra vid besöket. Om det hos brukaren finns en pärm med uppgifter så tar det lika lång tid att läsa in sig som det finns avsatt tid för besöket. Därför frågar de flesta sig fram och handlar efter egen uppfattning. De man kan lugnt kan säga är – att bra blir det inte. Fel saker utförs och brukaren känner sig hjälplös och förvirrad.

När man i undersökningar eller på annat sätt frågar brukarna inom vilket område de helst skulle vilja se förbättringar så blir ett högt rankat svar – Bättre kontinuitet. Men de är långt ifrån alla kommuner som arbetat med denna fråga. I vart fall inte för att förbättra den. Snarare är det så att alltfler kommuner börjat tillämpa planeringssystem som optimerar verkningsgraden. Och i detta finns inget fel, om man inte lät det gå ut över kontinuiteten. Många av de på marknaden förekommande planeringssystemen ”bryr sig inte om” fortlöpande personalsammanhang. De söker bara optimera, dvs. minimera förflyttningstiden. I några av systemen kan man ställa in en god personalkontinuitet, men till priset av en högre resursåtgång. Och inget system tar bra hänsyn till vem som var hos brukaren igår.

Planeringssystemen är helt enkelt för okänsliga för att organisera det dagliga arbetet hos en brukare. Lösningen ligger som oftast i att söka det motsatta. Låt en erfaren undersköterska, med hjälp av enkla hjälpmedel, lägga upp dagliga schemana, då blir det bra. Jag vet av erfarenhet att det förhåller sig så. Jag har sett många grupper som på ett utmärkt sätt klarat av att förena både brukarintressena och personalintressena. Personalkontinuiteten sattes högt och spilltiden gick mot noll. Men det fordrar kunskap och engagemang - Främst hos schemaläggaren, men även hos den nära chefen och bland personalen.

Planringssystem som passar i industrin och inom transportlogistiken kan inte urskillningslöst tillämpas inom äldreomsorgen eller handikappomsorgen. Inom omsorgerna bör tekniska lösningar bejakas, men som alltid måste de grundas på genomtänka programhandlingar. Lösningarna måste uppfylla ställda krav.

Äldrevård: Hemtjänsten är ojämlik - Männen får minst insatser

För några år sedan lät jag inom "min äldreomsorg" gå igenom alla biståndsbeslut med fokus på kön. Det som då upptäcktes var att männen genomsnittligt per person hade mindre antal beviljade timmar för hemtjänstinsatserna än kvinnorna.

Skillnaden skulle kunna förklaras med att kvinnor blir äldre och insatserna stiger med ökande ålder. Men även när körningen gjordes på specifika åldersklasser så kvarstod skillnaden. Uppskattningsvis hade kvinnorna mer än 10 % fler beviljade timmar. Resultatet överraskade oss alla, för vi levde i tron att verkligheten var det motsatta. Huruvida resultatet är giltigt för den större populationen vet jag inte. Jag har sett undersökningar som pekar i båda riktningarna - Sannolikt beroende på tillämpad undersökningsmetodik eller beräkningsmodell. Jag må väl kanske också inflika att min ”undersökning” självklart inte är invändningsfri.

Men min misstanke kvarstår – jag anar att männen generellt sett får en mer slimmad omsorg än kvinnorna. Kanske är det så att männen själva ställer färre och mindre krav. Kanske är det så för att 85 % av alla biståndsbedömare är kvinnor. Förklaringar är egentligen inte av förstahandsintresse. Frågan som uppmärksamheten borde koncentreras på, är att klarlägga om det finns verkliga skillnader mellan könen. Ganska ofta ser vi undersökningar som redovisar skillnader inom landstingens sjukvård. Kvinnorna får mindre och sämre vård än män. Men sällan eller aldrig någon undersökning som belyser förhållandena hemtjänsten. Detta borde vara en lämplig uppgift för någon högskola att kasta sig över.

Nåja, trots allt finns det hopp om ökande kunskap om könsskillnaderna inom hemtjänsten. Värre är det med de särskilda boendena. Här vet vi än mindre och inte är det helt enkelt att öka kunskapen. Inom de särskilda boendena finns inget underlag att bearbeta. Ordentliga biståndsbeslut saknas mestadels och när det gäller den dagliga vården baseras den på faktiskt handlande som inte dokumenteras. Men kanske man skulle kunna sig ett undersökningsupplägg som bygger på faktiska observationer. Det vore spännande att få ta del av en sådan utredning.

Äldrevård: Äldreomsorgen en könssegregerad bastion

Äldreomsorgen en könssegregerad bastion när det gäller vårdpersonalen. Så gott som all vårdnära personal inom äldreomsorgen är kvinnor. På arbetsplatser där det är som bäst ur jämställdhetssynpunkt, kan väl männen utgöra högst 10 % av arbetsstyrkan. I de flesta grupper utgör männen dock bara någon procent, om ens det.

Kanske jag har fel, men på något sätt verkar det enklare för kvinnorna att inta tidigare manliga bastioner än tvärtom. Trots mer än tjugoåriga försök att få in männen i äldreomsorgen är läget idag sämre än för tio år sedan. Varför kan man undra? Vad är det som skrämmer männen?

Eller kanske frågan skall vara – Vem skrämmer männen. Problemet är tvåfaldigt - först gäller det att få männen intresserade, utbildade och anställda, och sedan gäller det att hålla kvar dem i vårdsvängen. Det senare verkar vara den svåraste uppgiften.

Många gånger lyfts lönen fram som en förklarande faktor. En annan gång sägs situationen bero av historia och omsorgsyrkets uppkomst. Någon gång lyfts statusfrågan fram. Även konkurrens och utbudet av bättre alternativ lämnas som rimlig tolkning. Alla dessa förklaringar med flera äger säkert giltig grund.

När jag var verksam inom området hade jag, utan några vetenskapliga ambitioner, under en tid för vana att samtala med de manliga biträden och undersköterskor som slutade. Jag frågade varför de inte ville vara kvar. Oftast relaterade man till några av förklaringsgrunderna ovan. Men om man ställde följdfrågor om det angivna var den faktiska förklaringen så kom de verkliga anledningarna sakta men säkert krypande fram. Kort uttryckt sa männen – vi har tröttnat på våra kvinnliga arbetskamrater! Vi står inte ut! Det är för mycket tjafs om allting.

De här utsagorna skrämde mig med flera. Hur skall man kunna bemöta och hantera detta? Kanske är det så att männens och kvinnornas hållning bara är ett resultat av fyrtio års kamp för jämställdheten. Kampen har på sitt sätt varit obalanserad. Den har av naturliga skäl varit inriktad på att öppna männens arbetsliv för kvinnorna och inte tvärtom. Männen i de mansdominerade delarna av arbetslivet har, om än lite motvilligt, tvingats ändra hållning till det andra könet. Medan kvinnorna i den kvinnodominerade delen obehindrat har kunnat fortsätta i gamla hjulspår. Kan det vara så enkelt?

Jag tror det behövs en ordentlig genomlysning varför männen flyr äldreomsorgen. Min preliminära slutsats är, att om skall vi få in män i äldreomsorgen måste den kvinnliga delen sättas i skolbänken för att lära sig mera om jämställdheten. Eller rakt på sak – Kvinnorna måste läras kunna verka i en jämställd äldreomsorg.

Äldrevård: Personal i äldreomsorgen slutar i förtid

Den faktiska pensionsåldern för vårdbiträden och undersköterskor i äldreomsorgen är under 60 år. Och man kan undra varför samhället slösar bort mer än 10 % av arbetslivslängden hos kompetenta människor.

I många fall tror jag kroppen säger ifrån. Kvinnorna, för det är till 99 % kvinnor, orkar helt enkelt inte med vardagsslitet. Men detta skall inte tolkas som om vårdpersonalen inte kan eller vill arbeta. Det man inte klarar är vardagsslitet i åtta timmar om dagen, efter 40 år i den dagliga produktionen. Kort sagt har man fått känning av för många yrkesskador. Men viljan att arbeta är oftast bruten. Att det förhåller sig så är väl känt. Annars är det bara att fråga någon i äldreomsorgens personal som är påväg att sluta. Det är sällan någon vill gå i förtid. Man skulle gärna vilja vara kvar om bara det funnits en möjlighet.

Man skall heller inte tro att det saknas arbetsuppgifter inom äldreomsorgen. Det finns en mängd angelägna arbetsuppgifter som inte blir utförda, t.ex. matlagning och promenader. Och det finns en uppsjö av vårdtagarbehov som inte tillgodoses såsom läsning och samvaro. Och skulle vi framöver få mer arbetsplatsanknuten ”lärlingsutbildning” har vi bland 60 plusarna ett helt gäng sakkunniga mentorer. Detta kan vi för resten börja med redan idag. Låt personalen som är 60+ slussa in yngre nyanställda i arbetslivet. Alla är kanske inte lämpliga som handledare, men de allra flesta klarar uppgiften galant.

Problemet inom äldreomsorgen är, att arbetsgivarna inte tar hand om sin personal på det sätt som anständigheten bjuder - dels vägrar man att skapa sysselsättning som passar den äldre arbetskraften, dels vägrar man att inse att den äldre arbetskraften är en tillgång. Det här energilösa tillståndet smittar av sig på personalen som självmant på olika sätt glider ut ur arbetslivet. Inte vill den enskilde vara kvar i ett arbetsliv när man börjar att uppfattas som en börda.

Ytterst handlar det inte om att skapa en gräddfil för den äldre arbetskraften utan för arbetsgivaren att leda och fördela arbetet utifrån var och ens förmåga - En vardaglig och normal uppgift i arbetslivet. En undersköterska som är 60+ kan utföra normala vardagliga arbetsuppgifter, men kanske inte åtta timmar om dagen. Det gäller att skapa en mix som också inrymmer arbetsuppgifter som inte sliter hårt på kroppen. Och sådana finns det som sagt i massor utan att de är tillskapade eller onödiga.

Men ibland händer det att någon 65 åring trotsar arbetsgivaren och jobbar kvar. Man trivs så bra med jobbet, vårdtagarna och arbetskamraterna, att man ”går över”. Heder åt dessa kvinnor som följer sin inre kompass. Men det största och viktigaste steget är ändå att se till att det finns rimliga möjligheter att stanna till 65 årsdagen. Ett inte helt orimligt önskemål, men det är arbetsgivaren som sitter på nyckeln lösningen.

Äldrevård: Ett fall är ett för mycket

Det skrivs mycket om fallskador inom äldreomsorgen, men i praktiken görs det mycket lite för att minska antalet fall. Jag tror ändå man vågar säga att kunskapsläget om fallolyckorna är ganska gott, men förmågan och viljan att göra något är inte lika påtaglig. Och när det gäller fall från säng verkar det nästan som om äldreomsorgspersonalen har kapitulerat och betraktar dessa som ofrånkomliga. Sådana fall ger ju merendels bara lite blåmärken och ömhet, och blir därför sällan registrerade i fallskaderapporten eller någon journal. Men det finns mycket att göra för att förhindra fall ur säng, bl.a. med hjälp av tekniska hjälpmedel.

Ett udda problem uppstår om en vårdtagare i 100 kilosklassen på natten fallet ur sin säng i hemmet. Personalen i nattpatrullen är oftast två och ibland bara en person och har inte en chans att lyfta upp någon. Många kommuner har ingen lösning på detta problem. Personalen får bädda på golvet och vänta till dess dag personalen kommer. Några kommuner löser situationen genom att kalla på ambulans, brandkår eller väktare.

När det gäller stående och gående fall så är dessa mer uppmärksammade. På senare år har många kommuner gjort insatser i hemmen och på boendena. Man tar undan lösa sladdar och mattor. Man tar initiativ till att trösklarna ersätts med tunna lister. Möbler flyttas undan. Ifråga om förbättringar i hemmet har sjukgymnasterna m.fl. på många håll gjort stordåd. En annan vanlig orsak till fall är yrsel, som oftast faller tillbaka på en felaktig medicinering. Även i detta fall finns ökande intresse. Men, oj vad sakta det går. Åtgärderna bromsas av den organisatoriska splittringen, där sjuksköterskorna tillhör kommun och läkarna landstinget. Och ingen tar ett helhetsansvar. Felaktig medicinering verkar närmast var ett vardagstillstånd.

En tredje åtgärd för att motverka fall är träning av benstomme och muskulatur hos de äldre. En åtgärd som inte är särskilt vanlig i kommunerna. Om det inte handlar om habilitering. Förebyggande träning förekommer sällan.Det som nämnts så här långt diskuteras ibland inom professionen äldreomsorg. Men det verkliga problemet är att brukarna inte får den hjälp som de behöver och har rätt till - pga. en alltför snäv biståndspraxis. Detta diskuteras aldrig. Om man i biståndsbedömningarna gjorde en fullständigare genomlysning av behov och hälsoläge hos brukarna skulle potentiella risker tidigt kunna undanröjas. Jag har sagt det tidigare och säger det igen – dagens biståndsbedömning kan ifrågasättas, men om vi skall ha kvar biståndsbedömningar bör dess inrymma fler kompetenser.

Så till slut det viktigaste – återinför ett helhetsansvar för chefer i äldreomsorgen. Bäste läsare, tänk dig tillbaka några decennier när vi hade ålderdomshemsföreståndarinnor. Inte var dessa bara till för personalen. Nej, de var till för patienterna och verksamheten. Men så är det inte idag. Det finns kommuner som säger att cheferna är till för personalen – scheman, ledigheter, konflikter mm. För brukarna har cheferna inget ansvar. Vad är detta för ordning?

Äldrevård: Fixar-Malte är en riktig mansgris

Många kommuner har skaffat sig en Malte som fixar sådant som hemtjänsten normalt inte utför; en form av vaktmästeritjänst. Visst behövs det en Malte, den saken är ställd utom all tvivel. Men Malte behövs inte mer än Eva, Gudrun, Liza, Kerstin, Leile och alla de andra kvinnorna i hemtjänsten. All hemtjänstpersonal vill göra mer för de gamla, men man får inte. Hemtjänstpersonalen är skyldig att följa biståndsbesluten, och varken göra mer eller mindre! Och inte får de någon särskild uppmärksamhet heller. Personalen får knega på i det tysta.

Men så inrättas en Malte som går utanför systemet och vips blir han mycket uppskattad och uppmärksammad. Likt en ängel gör han sådant som vårdtagarna längtat efter i åratal. Och som de gamla faktiskt har rätt till enligt socialtjänstlagen. I huvudsak allt som en Fixar-Malte gör ryms i orden skäliga levnadsvillkor och skall egentligen utföras om kommunerna bara hade tolkat socialtjänstlagen i enlighet med dess andemening. Med andra ord menar jag att Fixar-Maltes uppgifter och verksamhet borde vara naturlig i hemtjänstverksamheten och inte något som skall skapas vid sidan om.

Jag tycker det är synd och skam att den vanliga hemtjänstpersonalen skall stressa och slita och aldrig hinna ta sig en kopp kaffe med vårdtagarna. Insatstiderna är så snävt satta att det inte finns utrymme för vanliga mellan mänskliga kontakter. Men Fixar-Malte han har tid han. Han behöver inga biståndsbeslut eller följa körscheman eller skriva social dokumentation. Han skruvar i en glödlampa och sedan tar han en kopp kaffe med vårdtagaren innan han kör till nästa uppdrag. Fixar-Malte cyklar förstås inte, han kör bil. Det är bara hemtjänstpersonalen som cyklar i ur och skur.

Fixar-Malte befäster och cementera gamla könsroller. När samhället upptäcker att även traditionella manliga sysslor behöver utföras i hemmen. Då överlåter vi dessa arbeten åt en man. Precis som om den ordinarie personalen, huvudsakligen kvinnor, inte kan skruva i en lampa eller sätta upp en tavla. Och inte styrs Malte av biståndsbeslut och dagliga fastlagda rutiner. Nej, på ett manligt sätt betros han att själv lägga upp sin arbetsdag.

Som ytterligare lök på laxen hämtas inte Fixar-Malte från hemtjänstorganisationen. Nej, han hämtas från den manliga tekniksidan - Och ges denna glassiga uppgift eftersom han inte orkar med sitt gamla teknikjobb mer. Kroppen säger ifrån. Men alla kvinnorna i hemtjänstorganisationen som inte orkar och där kroppen skriker om nåd - De får inte några specialanpassade jobb. De som blir utslitna får sparken.

Äldrevård: Något om Kommunala Patientnämnder för äldreomsorgen

Inom hälso- och sjukvården finns en lag om patientnämnder (tidigare kallade förtroendenämnder). När det gäller landstingens verksamhet är lagen så gott som allomfattande. Men när vi kommer till den kommunala äldreomsorgen blir det genast lite svårare. För kommunernas del omfattas hälso- och sjukvård i särskilt boende men även den hälso- och sjukvård i ordinärt boende som en kommun kan ha åtagit sig att utföra (hemsjukvård).

Ibland samverkar kommunerna med landstingen om en gemensam patientnämnd, ibland har uppgiften getts som tilläggsuppgift till en egen kommunal nämnd - I det senare fallet oftast utan något reellt nämndsengagemang. Sällan eller aldrig ges information till patienter, anhöriga och personal inom den kommunala vården. Kommunen uppfyller bara det formella med att ha en nämnd.

Den fråga man kan ställa sig är om det inte behövs kommunala patientnämnder som täcker hela omsorgssektorn och framför allt äldreomsorgsdelen i sin helhet? Skandalerna inom den kommunala äldreomsorgen har duggat tätt i många år. Jag är inte naiv och tror att heltäckande kommunala patientnämnder skulle ha förebyggt alla skandaler och missförhållanden, men det är min bestämda uppfattning att några fall hade kunnat avstyras om patienter och anhöriga hade haft en kunnig och engagerad patientnämnd att samtala med - på motsvarande sätt som inom landstingen.

Det är inte lätt att vara anhöriga med synpunkter på den kommunala omsorgen när det gäller ens nära och kära. Vart skall man vända sig? Att vända sig till socialstyrelsen eller länsstyrelserna är inte ett förstahandsval. Dessa instanser har inte vunnit allmänhetens förtroende. Försök själva ringa till dessa verksamheter. Du stupar i växeln och får ingen hjälp.

Ibland finns det kommunala avvikelserapporter eller andra kvalitetsdokument för lämnande av synpunkter. Men även här avskräcker tillämpningen. Det är inte många svar som ges. Och att vända sig till äldreomsorgen är lika med att ge ett frikort till ännu sämre behandling av den anhörige.

Om äldreomsorgen skall återvinna allmänhetens förtroende måste det inrättas en heltäckande kommunal patientnämndsverksamhet som är fristående och mycket kompetent. Och inte som det är idag på många håll – kommunala nämnder som ser som sin främsta uppgift att tona ner och fördröja. Det måste till kraftfulla kommunala förtroendenämnder som sätter patienten i centrum och som lyssnar på de anhöriga. En kommunal förtroendenämnd som verkar i samlevnad med landstingens motsvarande organisation är ett första bra steg. I ett andra steg kan man klä på med ansvar för hela omsorgssektorn.