Hjälpmedel: Möte med en brukare

Han hade varit sin arbetsgivares främsta serviceingenjör och flugit världen runt och sett till, servat och lagat företagets produkter. En sann ambassadör för det stora företaget och en mycket respekterad yrkesman.

Han bodde i Mellansverige i en trevlig röd stuga alldeles i utkanten av skogen. På det lilla gårdstunet framför huset stod några ”äldre” bilar, främst av märket Mercedes, som han pysslade med på den sparsamma fritid han hade. Gustav hade ett välordnat och fint liv.

Så hände det sig att Gustav mick MS och plötsligt började det bli motigt i livet. Ganska snart fick han sluta sitt arbete och han blev sjukpensionär. Fortfarande kunde han pyssla om sina bilar och sina kattor. Men sjukdomen var aggressiv och han blev allt sämre. Och det blev också hans humör. Han var inte snäll mot hemtjänstpersonalen, som kom till honom dagligen. Inte skötte han sin hygien heller. Det stank i stugan. Personalen fejade så gott de kunde, men det var en ojämn kamp. Någon gång lyckades man med lock och pock få Gustav att acceptera en korttidsplats på det särskilda boendet och även få han stillstånd att städa stugan.

Men Gustav längtade hem så stunderna på korttidsboendet blev just korta. Och det blev också stunderna av renhet i stugan. Det tog inte många dagar förrän Gustav hade grisat ner igen. Till slut blev Gustav så sjuk att han mest låg till sängs. Än en gång lyckades hemtjänstpersonalen motivera Gustav till ett korttidsboende (äldreboende) och nu trodde alla att han skulle stanna kvar. Men på något outgrundligt sätt som aldrig blev klarlagt lyckades Gustav ta sig hem med hjälp av en taxi. Den nystädade, ja sanerade stugan luktade gott, men inte alltför länge. Snart var det en svinstia igen. Nu vägrade hemtjänstpersonalen att gå dit. Det var för tungt och slitigt. Det bestämdes att Gustav skulle flytta till köket som var stugans största rum. Han skulle bo mitt på golvet så man kunde vara flera runt sängen och skötta honom. Detta hände en sen fredag eftermiddag. En bättre säng behövdes och denna beställdes omedelbart från kommunens hjälpmedelscentral.

Denna sena eftermiddag fanns på hjälpmedelscentralen bara en servicetekniker och chefen på plats. De bestämde sig för att åka ut med sängen. Aldrig skall jag glömma den misär som mötte oss. Det stank något obeskrivligt och luften var som tjocka och tog liksom emot när man rörde sig i huset. Vi bar in sängen, ställde den på sin plats, gjorde nödvändiga inställningar och sen åkte vi. Åkte och åkte, ja vi flydde. Men lukten hade satt sig i våra kläder, i våra näsor, ja i våra hjärnor. Hela helgen gick vi med sk-tlukt i näsan. Det gick inte att bli av med den.

När vi satt i bilen hem på fredagskvällen gick våra tankar till hemtjänstpersonalen som skulle verka i denna miljö. Våra tankar gick också till Gustav, en fin medmänniska som hade det svårt, och som vid besöket ropat på oss efter en cigarrett. Men vi vågade inte ge honom någon av rädsla för att han skulle bränna ner kåken. Men i vårt inre såg vi också en annan Gustav när han var i sin kraft dagar. En glad och vänlig person som kunde fixa det mesta.

På tunet stod Gustavs bilar täckta av gamla grenar, någon form av mossa och gröna alger. Ingen hade rört bilarna på flera år. Fjorton dagar senare var Gustav död. Och två månader senare var stugan, som övningsobjekt, uppeldad av kommunens räddningstjänst. Denna händelse ligger många år tillbaka, men återkommer ibland till mig. Vad kan man göra när någon "väljer" att leva i misär. Gjorde omsorgen rätt, kunde vi/man ha handlat annorlunda? Kunde vi ha handlat bättre? Jag har stött på motsvarande problem senare i livet och det är lika svårt varje gång att finna bra lösningar.

Funktionsnedsättning: Rätten till personlig assistans är bra men kan bli bättre

Person som har omfattande funktionsnedsättningar och behöver hjälp för att klara vardagen har rätt till personlig assistans. Vid funktionsnedsättningar uppkomna före 65 års ålder skall man, enligt socialtjänstlagen med flera lagar, tillförsäkras ”goda” levnadsvillkor. Behöver man hjälp max 20 timmar per vecka är det kommunen som beslutar om ersättning. Har man ett grundläggande hjälpbehov av mer än 20 timmar i veckan är det försäkringskassan som beslutar om assistansersättning. Är man beviljad assistans får man behålla hjälpen även efter det att man har fyllt 65 år, under förutsättning att man inte bor på vårdinstitution eller liknande. Man har också rätt att under valfrihet anställa nästan vem som helst som personlig assistent utan brukaravgifter.

Så långt är det bra eller i vart fall hyfsat bra. Men vad händer om funktionsnedsättningarna kommer efter sextiofemårsdagen? Ja, fortfarande gäller socialtjänstlagen men nu tillämpas andra paragrafer. Nu ses funktionsnedsättning som en del i åldrandet och man har bara rätt till ”skälig” levnadsnivå. Och enligt praxis innebär detta ingen rätt till personlig assistans. Nu får man istället hjälp får via hemtjänsten. Som äldre skall man också betala en avgift för sin omsorg och man är dessutom oftast hänvisad till en enda kommunal utförare.

Vi har sålunda två helt olika system för brukaromsorg beroende på om funktionshindret uppstått före eller efter vårdtagarnas 65-årsdag. Visst måste det finnas gränser och regler, men när det gäller funktionsnedsättningar blir det så ofta fel. Även efter 65-årsdagen vill man kunna leva ett självständigt liv och kunna delta i hushållsarbete, matlagning, handling, utöva fritidsaktiviteter och i övrigt delta i samhällslivet. Sannolikt det behövs en översyn av lagstiftningen. Men intill dess är, en enkel om än inte helt kostnadsfri, åtgärd att mildra praxis för personer över 65 år. Det man kan göra direkt är att öka tillämpning av den redan existerande möjligheten till så kallad ledsagning. Bara en sån liten åtgärd skulle betyda så mycket för så många!

Äldrevård: Mötet med mannen från Östeuropa

För några år sedan då jag var verksam inom äldreomsorgen gjorde jag en ”titta till” resa till ett av mina äldreboenden. Jag tänkte prata lite med enhetscheferna och gå runt och säga några ord till personalen. Ett alldeles vanlig besök.

Detta äldreboende var ett gammalt landstingssjukhem som konverterats till särskilt boende. En lite småtråkig miljö med långa korridorer. När jag gick i korridoren tittade jag in i ett av rummen. Där satt en man i 75 årsåldern på en pinnstol och lutande ansiktet mot händerna. Han stirrade ut genom fönstret. Rummet, ett gammalt fyrabäddsrum, var mycket sparsamt möblerat, för att inte säga torftigt.

Jag gick in och presenterade mig och fråga om jag fick slå mig ner ett tag, och han svarade med lätt brytning att det fick jag gärna. Vi talade om vädret, frukosten, vad det väntades till lunch, och om en tavla som hängde på väggen. Först var han lite avvaktade, men efterhand blev samtalet lite otvungnare. Och han berättade i korta drag sitt livs historia. Det var mycket en mycket fascinerande berättelse. Han berättade också varför han var på just detta äldreboende, som låg några mil utanför tätorten och i en trakt som var honom främmande. Trivdes gjorde han inte. På den punkten var han tydlig. Men egentligen visste han inte hur skall kunna få till stånd ett bättre liv, nu när han var gammal och krafterna hade avtagit. Han var ensam utan vänner och släkt i Sverige.

Det är alltid lika roligt när någon öppnar ett fönster till sitt liv. Det är livsbejakande. Men samtidigt som i detta fall, mycket ledsamt. Här satt en ensam man, utan vänner, utan möbler, utan telefon; i en omgivning där alla var mycket sjuka och nästan alla var sängliggande. Personalen var hans kontakt. Och så teven som förstås. Men teven var han behärskat glad för då han fick anstränga sig så mycket för att ordenligt förstå vad som sades. Han hörde lite dåligt.

Jag frågade om det var något vi kunde göra för honom. Han satt länge och funderade och sen sa han - Jag skulle så gärna vilja tala mitt hemlands språk. Kan ni ordna så att jag får prata med någon? Ja, vi får försöka sa jag. Hittar ni ingen som talar mitt modersmål går det nästan lika bra med ungerska och ryska, sa han. Ja, det skall nog lösa sig, sa jag.

Något mer du vill eller önskar. Ja, jag vill gärna tala med en man. En man sa jag. Varför då? Här på hemmet finns bara kvinnor, sa mannen, och jag är så trött på alla kvinnorna. De är söta och goa, men de kväver mig på något sätt. Jag kan inte säga mer än så. Jag vill tala med en man som en man. Och jag vill tala i timmar. Vi får försöka sa jag. Jag kom att sitta hos mannen i nära tre timmar och det är faktiskt ett av mitt livs bästa stunder.

Enhetscheferna tog så småningom tag i mannens önskningar och han fick någon gång i månaden tala modersmålet med en man i sin egen ålder. Vi som jobbade i organisationen lärde oss mycket av denna händelse.

Funktionsnedsättning: Att tillgängliggöra samhället för alla

Ett för alla medborgare tillgängligt samhälle, kommer vi inte att uppnå till år 2010. Trots riksdagens och regeringens ambitioner blev det som vanligt mer prat än handling ute i kommunerna. Mycken utbildning, många resor och otaliga konferenser för tjänstemännen med flera, men i praktiken väldigt lite handling.

Måhända jag är överkritisk nu, men visst hände det mer på handikappsidan tidigare? Vissa lagar är skapade för flera decennier sedan. Plan- och bygglagen, har sedan mitten på sextiotalet innehållit regler för byggande ur tillgänglighetssynpunkt: Och likaså innehöll SBN 67 tillämpningsregler. (SBN 67 var planverkets regelverk för byggande). Och missminner jag mig inte har vi haft en lagen om handikappanpassad kollektivtrafik sedan 1979.

Trots alla stolta proklamationer från makten om allas rätt att kunna delta i samhällslivet finns det ett tyst motstånd. Och det verkar finnas på alla nivåer. Ta det här med tågentreprenören Veolia som av regeringen fått rätten att köra vissa sträckor såsom Malmö – Stockholm, men utan skyldigheten att ha vagnar passande för personer med funktionsnedsättning. Hur är det möjligt när vi har en lag på området sedan trettio år tillbaka? Självklart skall staten i upphandlingsunderlaget ställa ”handikappanpassning” som ett krav. Ett sådant anspråk minst sagt självklart.

Jag tror att handikapporganisationerna måste lägga på en rem och bli mera proaktiva. Det går inte att sitta still i båten och vänta på att få avge remissvar över något förslag. Man måste bli tydliga och berätta vad man vill uppnå och när. Man måste betänka att handikapprörelsen inte är en liten grupp. Rätt formerad och med tydliga krav kan mycket åstadkommas.

Om vi håller kvar vid kollektivtrafiken en stund räcker det inte med att ställa krav på att den skall vara tillgänglig eller handikappanpassad. Handikapporganisationerna måste också berätta hur man vill ha det. Ta bussarna som exempel. I dag är det praktiskt taget omöjligt för vissa ”handikappgrupper” att resa med s.k. fjärrbussar. Lika illa är det med regionbussarna. Det är endast i lokaltrafiken som det blivit bättre men inte bra. Jag skall ge ett lite exempel – en vän till mig med reumatiska besvär, tycker att ledstängerna i bussarna är alldeles för hala att hålla i. Hon tycker det skulle ha en strävare yta. Men för den skull behöver de inte bli svåra att torka av och hålla hygieniska. En liten men ack så viktig synpunkt.

Om jag får drömma för en stund skulle jag vilja se ett verkligt tillgänglighetsengagemang från handikapprörelserna. Ansätt några teman och låt alla i rörelsen ges möjlighet att komma med förslag och synpunkter. Låt det ta några år – för det är det värt. Lämpliga sammanhållande aktörer skulle kunna vara Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO) eller Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam). Att jag nämner dessa två aktörer beror främst på att det måste till en samordning av kraven från alla olika handikapporganisationer. Kraven kan ibland vara svårförenliga men sällan så kvistiga att de står helt mot varandra.

Äldrevård: Tandvård för våra äldre

Liksom hälso- och sjukvården i stort kan det vara svårt att redogöra för vem eller vilka av kommun och landsting som ansvarar för tandvården för äldre. Tandvården är en verklig röra! I detta inlägg skall jag absolut inte försöka redogöra för de administrativa problemen utan bara kort belysa verkligheten.

Som boende på ett äldreboende eller boende i det egna hemmet med behov av omvårdnad större delen av dygnet har man rätt, att via landstinget, få en årlig bedömning av munhälsan och annan nödvändig behandling och tandvård. Men när det gäller den dagliga mun- och tandvården är det ett kommunalt ansvar. Den kommunala omsorgen och sjukvården skall vara den äldre behjälplig med den dagliga tandvården och munhygienen.

Men, aj vad det brister i båda delarna. Jag undrar om det finns någon grupp i samhället som har en så dålig möjlighet till tandvård som våra äldre. Och värst har inte de ovan nämnda grupperna utan alla de äldre som bor hemma men inte faller in under begreppet varaktigt och omfattande behov av vård- och omsorgsinsatser. Och detta handlar om majoriteten av våra äldre som borde få hjälp och stöd via den kommunala äldreomsorgen. Dessa äldre befinner sig verkligen i en gråzon. Många har inte ork, pengar eller möjlighet att ta sig till en tandläkare. Och därför blir de flesta gamla utan regelbunden tandvård. Sån är verkligheten!

Ja, men man får väl hjälp varje dag undrar kanske någon. Jo, det skulle man önska, men sanningen är en annan. Man får ingen hjälp alls. Utebliven hjälp kallas habilitering och innebär att den gamle skall lära sig att sköta tänderna själv. Och kallar man det inte habilitering så kallas den uteblivna hjälpen omsorg eller att personalen tar hänsyn till den personliga integriteten. De äldre får verkligen inte den mun- och tandvård de behöver och har rätt till.

Men på boendena får man väl hjälp? Nja, problemen är de samma som i hemmen i vad gäller den dagliga hjälpen. Och när det gäller den årliga bedömningen så är det inte alltid heller så mycket att hurra för. Det kan gå både två och tre år mellan bedömningarna och det är mycket lite tandproblem som åtgärdas. Det bedöms liksom inte vara nödvändigt. Det handlar ju om gamla människor med ett begränsat antal år kvar i livet. Så lågt resonerar man inom en del Omsorger.

Äldrevård: Något om stölder hos brukarna inom äldreomsorgen

Låt oss med en gång slå fast att alla stölder hos brukarna skall polisanmälas. En självklar inställning kan tyckas, men sådan är inte verkligheten. Det flesta stölder blir aldrig anmälda för omsorgsorganisationerna ser eller vill inte se problemet. Man hittar tusen bortförklaringar för att slippa göra en anmälan. I vissa fall kan man säga att ledningen legitimerar stöldrena!

De flesta vanliga människor tänker att stölder från personer som befinner sig i utsatta lägen, såsom brukarna inom äldreomsorgen eller inom handikappomsorgen, nog är ett mindre problem. Men ack nej, stölder är mycket vanligt förekommande och det är många gånger systematiska och mycket väl genomtänkta och planerade. Och på sitt sätt ganska riskfria.

Under mina år inom äldreomsorgen iakttog jag bland annat följande. Stölderna sker ofta på somrarna. För då är den ordinarie bemanningen naturligt ur sin vanliga rytm, och det finns ganska många sommarvikarier. Nu är det långt ifrån vanligt att vikarierna begår stölder, men skuggan faller fortast på dem. Men i de fall som stölderna klaras upp är det mestadels någon bland den ”vanliga” personalen som är den skyldige. Polisen brukar göra ett bra utredningsjobb – man har sällan någon på förhand misstänk – alla personal är lika öppna kort – undersköterskor, sjuksköterskor, biståndshandläggare, omsorgschefer mm och mfl.

En ganska vanligt sätt att stjäla från en brukare är att byta ut större sedlar mot mindre valörer. När brukaren nämner något om försvunna sedlar, blir vederbörande oftast misstrodd. Minns du verkligen rätt? Hade du inte bara två tjugor i plånboken. Kan inte ha glömt något utgift? Men brukaren som tar upp en misstanke har alltför ofta rätt.

Ett annat knep är tillgripa smycken som inte används så ofta. Då är det svårt att mera exakt fastställa datum för tillgreppet. Smyckena pantas därefter i en på avstånd belägen ort och gärna i någon annans namn, tex. flicknamnet om man är tjej. Ett annat knep är att ta kopior på nycklar och sälja till särskilda hälare. Man kanske inte främst är ute efter att komma i lägenheten utan i ett närbelägget garage. Ett tredje sätt är att avslöja var nycklar till olika faciliteter göms i tex. hemtjänstlokalen eller på det särskilda boendet. Jag vet att nycklar inte skall förvaras på så kallade gömställen, men det sker dessvärre alltför ofta.

Bästa sättet är att förebygga stölder är en ordentlig besöksdokumentation, samt att ha ordentliga rutiner för nyckelhanteringar mm. Högsta ledningen bör också kontakta polisen för att i förebyggande syfte informera personalen. Vid stöld skall anmälan göras direkt. Polisen ser vanligen omedelbart om det finns någon systematik i stölderna och vad som kan göras för att underlätta framtida bevisning. Det skall även finnas ett tydligt och av alla känt dokument omkring gåvor från brukarna till personalen mm. Det vill säga att inga gåvor får mottas av personalen. Det skall också vara klart med facket att stölder och gåvor leder till avsked. Sist men inte minst kan man be anhöriga vara vaksamma och hjälpa till att se över brukarens tillhörigheter med jämna mellanrum.

Ännu har ingen kommun, vad jag vet, infört det men stickprovsvis visitering av hemtjänstpersonal mfl, men detta är något som förmodligen kan väntas komma i framtiden. Detta oavsett vad man som medborgare tycker i sak. Denna typ av lösningar uppstår när ledningen inte får bukt med problemen på annat sätt.

Äldrevård: Stöd i vardagen för brukarna och personalen

En äldre person, som känner att krafterna börjar avta, kan ansöka hos kommunen om att få hjälp av hemtjänsten. Vederbörande blir då utredd och utfrågad på längden och tvären och får berätta sitt livs historia. Många äldre upplever detta ögonblick som förödmjukande och till och med kränkande. Jag önskar att dokumentationen runt en ansökan kunde läsas av allmänheten. Att handlingarna skulle kunna vara en s.k. offentlig handling. Jag vet att det inte går, men om man leker med tanken och lät det vara möjligt, skulle alla kunna få en inblick i vad det frågas om och vad som nedtecknas. Biståndshandlingar är alltför ofta en föga munter läsning. Tomma dokument med en massa floskler, lösa antaganden och bisarra påstående. Gemene man tror, på orätta grunder, allt för gott om dessa s.k. biståndsbeslut.

Varför görs utredningarna? Jo, de skall vara underlag för att bedöma insatsbehoven, men även tjäna som beställning till utförareorganisationen. Som jag i tidigare inlägg sagt klarar sig utförareorganisationen utmärkt utan dessa akter. Både chef och personal i utförareleden är tillräckligt kompetenta att både bedöma, besluta och handla omkring en brukare.

För i praktiken är det sällan besluten följs till punkt och prickar. De ligger oftast fel redan i beslutsögonblicket och sedan växer avvikelsen efterhand. Därtill att kommer de dagliga avvikelserna/variationer i insatsbehoven kan vara stora. Det räcker att vårdtagare mår lite illa, snubblar och faller eller känner sig gravt ledsen. Det finns många anledningar till att behoven kan gå upp eller. Därtill kommer att även personalantalet kan fluktuera. Någon kan bli plötsligt sjuk eller ha vård av sjukt barn. På ett eller annat sätt klarar personalen upp vardagen trots alla svårigheter. Undersköterskorna och vårdbiträden är fenomenala på att reda upp dagen.

Och här vi det paradoxala i situationen. Man har en utförandehandling från biståndsenheten som är av föga värde - Inte ens en normal dag kan den följas. Och när det kör ihop sig, ja då står man utan all vägledning. En sak vet man säkert - skulle något gå snett en överstressig dag, trots alla goda ansträngningar – ja, då kan chefen mfl vara säker på att bli kritiserade.

För min del skulle jag gärna se att man tog tid från personalen på biståndsenheten och lät göra upp en riktig prioriteringslista, som kan tillämpas i den dagliga gärningen. Hur skall personalen göra vid resursbrist eller vid en plötslig behovsökning eller behovsändring! Detta är ett stöd som behövs i vårdens och i personalens vardag. Och samtidigt blir det en trygghet för brukaren att veta man får god vård även när det kör ihop sig för personalen.

Funktionsnedsättning: Ansträngningarna för att nå det tillgängliga samhället måste öka

Samhällslivet, oavsett om det handlar om statligt, kommunal eller privat verksamhet, måste i allt väsentligt vara tillgänglig för människor med funktionsnedsättning. Det är en uppfattning som borde vara övergripande och gillas av alla. Men är det så idag? Nja, det kan väl ifrågasättas!

Dagligen läser vi att personer med funktionsnedsättning inte kan nyttja de allmänna kommunikationerna. Det är till och med i överensstämmelse med att lagen att privata entreprenörer kan diskriminera vissa av sina resenärer. Ett annat upprörande exempel är att friskolorna kan sätta generella rättigheter ur spel genom att hävda att det blir för dyrt med att ha barn och ungdomar med funktionsnedsättning i sin verksamhet. Och även detta är i enlighet med gällande författningar. Eller att personer med funktionsnedsättning inte kan ta del av de kommunala vårdbidragen. Det finns många kvardröjande orättvisor.

Dagens diskrimineringslagstiftning räcker inte till. Den förbjuder inte diskriminering inom samhällets alla områden och är inte tillräckligt aktiv och generell. Lagstiftarna har under åren gått försiktigt fram med särskilda lagstiftningar inom vissa områden såsom arbetslivet, medan de flesta samhällsområdena ligger orörda. Som en konsekvens av punktinsatserna blir lagstiftningen passiv inom huvuddelen av samhällsområdena och medger, tråkigt nog, en daglig indirekt diskriminering. Författningarna framstår som neutrala men i praktiken missgynnar de personer med t ex funktionsnedsättning.

Målet i en nära framtid måste vara att få till ett generellt förbud mot direkt och indirekt diskriminering - en enskild person får aldrig inte missgynnas eller behandlas sämre än någon annan skulle ha behandlats i en jämförbar situation.
I den s k Handikappspropositionen (Prop.1999/2000:79) sägs att "enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga bör vara åtgärdade före utgången av år 2010 i befintliga lokaler dit allmänheten har tillträder och på befintliga allmänna platser".

Detta var ett gott initiativ, men otillräckligt i sin begränsade ansats och otillräckligt i sitt svaga genomförande. Samhället är fortfarande och kommer även efter den siste december år 2010 att i mångt och mycket att vara otillgängligt för personer med funktionsnedsättningar.

Om jag förstått saken rätt har regeringen nästan aviserat en fortsättning på projektet ”Enkelt avhjälpta hinder”. Statskontoret håller på med en utvärdering pågående arbete som skall vara klar i november 2009 och överlämnas till regeringen. Därefter återkommer väl regeringen med något förslag till riksdagen. Hoppas det blir något kraftfullt.

Äldrevård: Har vi biståndsbedömning när en sjuåring börjar skolan?

Har vi biståndsbedömning när en sjuåring skall börja skolan? Nej, det har vi inte, är det närmast självklara svaret. Skola är utformad så att i stort sett alla elever kan börja och varje elev får den hjälp och det stöd man kan behöva. Omhändertagandet är inbyggt i systemet och personalen – lärarna med flera är utbildade och tränade för att göra jobbet.

Det är säkert ingen slump att samhället valt detta system för skolgången. Man skulle kunna tänka sig andra lösningar såsom att man hade en sakkunnig bedömning av varje elev och att ett utlåtande följde med eleven in i skolan och blev uppdraget till läraren. Men så har vi det inte och skälet är förmodligen att det strider mot den allmänna skoltanken.

Men inom äldreomsorgen har vi ett sådant system. Här har samhället hittat på en konstruktion som innebär att enrådighetsbeslut om behoven blir vägledande för hjälpen och stödet. Med enrådighet menar jag att en extern handläggare ensam fattar insatsbeslutet. Den som utför insatsen och ser behoven i den dagliga verksamheten, står utanför beslutsfunktionen. Detta antingen det gäller vård eller omsorg. Det är märkligt att samhället har det så här att besluten och handlandet inte ligger nära brukaren. Distansbeslut är inte till gagn för brukaren och det är inte heller till hjälp för utförandeorganisationen. Båda känner frustration och oförmåga att påverka. Systemet leder till en dubbel obalans dels genom möjlighet till ansvarsflykt, dels en faktisk misshållning av samhällets resurser.

Om det tvivlas på min uppfattning vill jag hänvisa till de utvärderingar som gjorts rörande överensstämmelsen mellan de beslutade och de verkligt utförda insatserna. Det finns en stor skiljaktighet dem emellan. Och naturligtvis är det verkligheten som gäller.

Jag tror att äldreomsorgen står inför ett vägval – antingen måste det nuvarande biståndssysememet avvecklas eller måste det utvecklas. Om man avvecklar kan beslutsfunktionen läggas på utförandeorganisationen på ett sätt som faktiskt en gång gällde när vi hade hemtjänstassistenter. Vid en utveckling, kan man tänka sig en form av mer kollegial och nära beslutsfunktion där flera kompetenser ingår. Om detta har jag skrivit tidigare och till detta återkommer jag sannolikt i en framtid.