Äldreomsorg – Goda måltider kräver annan organisation

Jag har i mina inlägg till och från tagit upp matfrågan inom äldreomsorgen. Det låter hemskt men är en realitet – Många äldre svälter och några svälter faktiskt ihjäl. Det är som om äldreomsorgen inte riktigt förstår hur viktig matfrågan är för våra äldre. Man tror att gamla äter och har matbehov som yngre personer. Men så är det inte.

För en gammal människa är maten en mycket central del av livet. Man vill ha mat man tycker om och som man känner igen. Man vill äta ofta, men med mindre portioner. Och man vill ha tid för att kunna äta utan jäkt. Det är således önskvärt att gamla människor skall äta fyra gånger per dag minst, varav två lagade mål. Vissa äldre vill gärna också äta en nattmacka eller ett glas juice eller saft. Då sover man dessutom bättre och med mindre sömnmedel.

Egentligen tror jag att alla inom äldreomsorgen känner till det ovanstående, men kunskapen passar liksom inte in arbetsscheman och arbetsformerna. För att anpassa verkligheten till organisationskraven så väljer äldreomsorgen att tolka de gamlas behov på ett annat sätt. Det räcker med tre mål per dag, varav lunchen är huvudmålet. En lunch som inte ens är lagad utan bara uppvärmd.

I dagens äldreomsorgssverige får de äldre och deras behov anpassa sig till arbetsorganisationens önskemål om arbetstider mm. Själklart måste det vara tvärt om. Organisationen skall anpassa sig till de äldres villkor och behov. Det är inte värdigt vårt samhälle att äldre människor skall leva undernärda på våra särskilda boende och i eget boende med hemtjänst.

När jag ändå är inne på undernäring måste jag säga några ord om krånglet med de s.k. näringsdryckerna. Det är inte ovanligt att gamla mänskor blir aptitlösa. Organisationsformen enligt ovan leder fram till detta. När den gamle under en tid inte fått tillräckligt med näring, blir hon/han svag och håglös och det blir svårt äta. För att komma på rätt köl igen kan en näringsdryck vara ett komplement till den övriga kosten. Men näringsdrycker kostar mer än vanlig saft och därför är de omgärdade med restriktioner i användandet.

På de flesta håll är det inte bara för personalen att beställa hem några näringsdrycker när behov föreligger. Detta beslut måste tas av någon annan såsom sjuksköterskan. Och hon/han är ansvarig för sin budget, så här tillstyrks inga näringsdrycker förrän behovet är synnerligen påtagligt. Denna administrativa krångelväg försenar insättandet av näringsdrycker med upp till en fjorton dagar. Vilket gör den gamle än mer svag och orkeslös. Ja, ibland blir det till och med ett nej från sjuksköterskan till personalens stora förtvivlan. De vet att då är den gamles dagar räknande.

Matfrågan inom äldreomsorgen handlar inte främst om vara eller icke vara för den kylda maten eller motsvarande, utan den handlar mest om den allmänna inställningen och hur mathållningen skall organiseras efter de gamlas behov. Det måste till organisatoriska förändringar. Fyra måltider per dag är ett minimum. Ibland behövs fem måltider per dygn! Personalens önskearbetsscheman måste stå tillbaka för de äldres behov.

Äldreomsorg - Det är inom äldreomsorgen som arbetsglädje finns!

Finns det något finare i denna värld än att få arbeta med äldre människor? Jag tror knappast det. Tänk att få förtroende att hjälpa en medmänniska när krafterna sinar eller inte längre räcker till. För just förtroende är vad saken handlar om – Den gamle, som jag som personal hjälper, skall kunna lita på mig och att jag handlar korrekt och omsorgsfullt. När relationen bygger på ömsesidigt förtroende och tillit kan mötena mellan brukaren och personal vara närmast kärleksfulla. Och i vart fall är de är alltid berikande.

Som personal kommer man den äldre mycket nära. Man får höra mycket om livet i glädje och sorg. Man får berättelser om med- och motgångar. Man får förtroenden som aldrig yppats för någon tidigare. Man får höra saker som ångrats. Man får skildringar om livet med den saknade livskamraten. Man får känna av funderingarna om framtiden, om slutet och om döden. Man får ta hand om rädslan för det kommande - Men också om glädjen över barnbarnens liv och utveckling. Man möter förtvivlan över att kroppsfunktionen sakta avtar. Man möts av glädje över det stöd och den hjälps som ges. Man får höra längtan efter att få prata mer och berätta om hur det var. Man får höra fina skildringar hur det var att vara barn förr i världen. Man får en vacker insikt i hur den gamles föräldrar en gång hade det. Man får höra den gamles oro för att barnen inte skall dra jämt när boet skall skingras och delas. Man får höra om ensamheten och om längtan efter besök från barn och barnbarn. Man får lyssna till den sanna glädjen när ett nytt barnbarn är på väg.

Som anställd är det bara att öppna sina sinnen och ta in alla intryck och all kunskap som den gamle har och ger. Att jobba med äldre är verkligen att gå i livets universitet. Det finns nästan inget ämne som inte kan tas upp till behandling och som den gamle så gott som alltid har tankar omkring.

Alla arbeten har sina för- och nackdelar. Problem finns överallt. Resursbrist av olika slag genomsyrar det mesta. Det finns konflikter och meningsskiljaktigheter. Men få arbeten har en sådan inneboende läkande potential som just att få arbeta med äldre. På något sätt står relationen och innehållet i densamma över de vardagliga bekymren. Kanske är det just mötet med den gamle och det dagliga lärandet som är elixiret i den läkande potentialen. När man dagligdags får så mycket kunskap till sig livs så blir man både gladare och ödmjukare inför livet och tillvaron. Jag som skriver dessa rader gör inte anspråk på att veta, men det är min tro att mången personal inom äldreomsorgen är sällsynt stabila och kloka människor som inte hetsar upp sig inför arbetslivets prövningar. Man sätter alltid uppgiften och omsorgen i främsta rummet. Visst finns det galenpannor även inom äldreomsorgen, men det är ledningens skyldighet att sålla bort dem eller begränsa deras möjlighet att ställa till skada för brukarna och arbetskamraterna.

Äldreomsorg - Inkontinensskydd, ett tragiskt besparingsområde

Inom kommunerna har man från tid till annan en kostnadsjakt. Förvaltningarna måste sänka sina kostnader med si eller så många procent - En ganska sund nödvändighet. Även kommunerna måste ha någon form av naturlig effektivisering och vardagsrationalisering. Men ibland hamnar kommunerna helt fel i sin spariver – ett sådant område är inkontinensskydden inom äldreomsorgen.

Inkontinens är ett ofrivilligt urinläckage hos både kvinnor och män. Och det är både ett socialt och hygieniskt problem. Urininkontinens kan behandlas med träningsprogram för bäckenbotten och blåsa, eller med hjälp av fysikalisk behandling, kirurgisk behandling eller läkemedel. Men när det gäller äldre människor är hjälpmedel den vanligaste åtgärden absorberande produkter eller externa uppsamlingssystem.

För ett tiotal år sedan upptäckte man inom kommunerna att kostnaden för inkontinensskydd började skjuta i höjden. Istället för att analysera varför kostnaden ökade och hur den stod i relation till den totala kostnadsbilden, utgick man ifrån att det förekom en kategorisk överförskrivning eller tom felförskrivning. Vårdtagarna/brukarna fick helt för mycket hjälpmedel och för dyra hjälpmedel. Kostnaden måste tvingas ner genom att det användes färre och billigare hjälpmedel. Särskilt riktades fokusen på de särskilda boendena där åtta av tio använder inkontinensskydd.

Den verkliga anledningen till kostnadsökningen var bland annat att kostnadsansvaret för inkontinenshjälpmedel år 1997 flyttades från staten till kommun och landsting. Samt att man i samma veva nästan helt slutade med att använda katetrar.

Kostnadsjakten på äldreboendena fick helt absurda konsekvenser. Alla som hade lätta inkontinensbesvär blev av med sina skydd. Istället fick de ibland ligga blöta när personalen inte hann med. Följden blev att det behövdes bytas lakan mm desto oftare. Men detta drabbade ett annat konto. Äldre som verkligen behövde hjälpmedel fick billigare och mindre skydd. Och vad blev resultaten i den personalsnåla äldrevården - Mycket läckage till sängen. Men effekter drabbade ett annat konto. Det sammanlagda resultatet av jakten på inkontinensskydden blev en kraftig komfortsänkning för brukarna, förhöjda arbetsinsatser för personalen, samt ökande kostnader inom hela vårddelen. Men kontot för inkontinensskydd minskade. Byråkraterna hade löst sin uppgift.

Omsorg - Behövs det kategoriboende?

Behövs det kategoriboende inom omsorgerna? Eller, skall vi alla bo tillsammans med den naturliga blandning vi har i samhället? Ja, det är frågor värd att fundera över. Det enkla svaret är att vi självklart skall sträva efter en naturlig sammansättning av hyresgäster. Men i samma stund som vi tänker denna uppfattning, kommer undantagen av sig självt. Det är självklart nödvändigt med äldreboenden och många med mig anser det också självklart att vi skall servicehus för äldre. Och inte heller skall vi blanda till exempel äldre med kategorin missbrukare. Fast det senare tycks inte vara en allmän uppfattning. Dessvärre förekommer detta. Denna särskilda problematik har jag behandlat i tidigare inlägg.

Men skall vi ha särskilda boenden för lågaktiva och högaktiva missbrukare. Ja, även här går åsikterna isär. Jag tillhör nog minoriteten som anser detta. Så länge vi tillåter aktiva missbrukare att gömma sig och ta skydd i samhället, tar det lång tid till självinsikt kommer hos missbrukaren. När man vandrat vilse behöver man ha stöd dygnet runt. Och det får man i ett kategoriboende.

Under bra många år har ledstjärnan i omsorgsarbetet mm varit normalisering genom integrering. En god och fin tanke om än lite äppelkindand. Jag tycker det säger sig självt att man inte skall skifta in missbrukare på ett servicehus för äldre. Den som hävdar det goda i detta har aldrig talat med den äldre som känner en dödsskräck när missbrukaren snedtänder i korridoren.
För en ca femton år sedan såg jag ett tv-reportage om gymnasieungdomar med funktionshinder som bodde på internatskola. Jag minns inte om funktionsnedsättningen var synskada eller hörselskada. Saken gällde att dessa ungdomar "protesterade" mot att deras intagsspecialinriktade gymnasieskola i framtiden skulle läggas ner. En skola som man uppskattade helt och fullt, i kontrast till erfarenheterna från grundskolan. Ungdomarna beskrev vilket "helv--e" de hade haft i grundskolan och hur bra man nu hade det i gymnasiet när man slapp trakasserier och utanförskap och helt och fullt kunde ägna sig åt studierna och att på fritiden umgås med sina kamrater, som i varierande utsträckning hade funktionsnedsättningar.

Men riksdagen hade fattat sitt beslut och denna skolform skulle framöver avvecklas. På något sätt fick ungdomarnas äkta erfarenhet stå tillbaka för den i och för sig fina tanken om integrering. Men jag har som sagt mina funderingar om den ovillkorliga integreringen. Den är bra i teorin men fungerar inte i alltid praktiken. Någonstans måste vi tillåta oss att även tänka andra tankar, som många gånger kan väga nog så tungt.

Det kanske är tvånget att det skall vara si eller så som är det största problemet. Om vi i ökad utsträckning godtog friheten att låta ”kunderna” välja, skulle problemet inte bli så accentuerat. Låt den gamle själv bestämma om man vill bo på ett renodlat äldreboende eller i sitt hem. Låt alla ungdomar själva bestämma om de vill gå i en viss form av gymnasieskola. Ge missbrukarna åtminstone en möjlighet att kunna välja en stödjande boendeform när man vill avveckla missbruket. En sådan hållning avdramatiserar frågorna och ger utrymme för olika lösningar.

Äldreomsorg - Överhjälper vi brukaren?

Att ge bra och rätt omsorg till äldre är sannerligen ingen lätt uppgift. Uppfattningen om vad som är det rätta har svängt många gånger under årens lopp. All omsorg skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Det innebär normalt att verksamheternas inriktning till den enskilde skall vara serviceinriktad, stödjande och hjälpande och inte som förr i världen överordnad, bestämmande och utförande. Och det kan vi väl alla ställa upp på.

Men hur ser verkligheten ut? Ja, det är förstås olika, men låt mig ta knäppande av knappar som ett exempel. Synen eller snarare tillämpningen i fråga om hur mycket man skall hjälpa en patient/brukare har sannerligen ändrats. Går vi tillbaka till sjuttiotalet när den gamle kallades patient så var det personalen som knäppte knapparna i koftan om den gamle visade minsta tecken på oförmåga. Sådan var rutinen och så skulle man som personal handla. Kort sagt man tog snabbt över när det ”behövdes”.

Två decennier senare stod det faktiska handlandet inte längre i centrum. Nu gällde filosofin att den gamle skulle nyttja och stärka sin egen förmåga, så länge det bara gick. Och patienten hade blivit vårdtagare. I praktiken innebar det att den gamle nästan aldrig fick hjälp att knäppa koftan. Mor Anna kunde sitta en förmiddag och pilla med knapparna utan att lyckas - Allt under en inre tilltagande känsla av hopplöshet. Det här var en filosofi eller i vart fall tillämpning som gränsade till misskötsel. Men det gjordes i habiliteringens namn.

Ytterligare två decennier senare, det vill säga nutid, har vi fått en nykter och bra omsorgssyn. Patienten/vårdtagaren heter nu brukaren! Men det finns ett problem som inte fanns tidigare nämligen den ständiga tidsbristen. Idag har personalen många gånger inte tid att tillämpa den goda vårdfilosofin. Går vi tillbaka till mor Anna så blir knapparna knäppta i ett huj vid morgonbesöket. På en kvart blir mor Anna upptagen ur sängen, tvättad och klädd. Och inom ytterligare fem minuter står frukosten på bordet. Omsorgsverksamheten tar helt enkelt över både det mor Anna skulle klara eller inte klara på egen hand. Omsorgsfilosofin får stryka på foten för den krassa verkligheten.

Det låter konstigt, men faktum är att vi idag av tidsbrist övervårdar brukarna. Personalen gör sådant som man inte skulle behöva göra om man bara hade tiden att kunna samverka med de äldre. Och det här övervårdandet gäller många vardagssysslor såsom städning, handling, matlagning mm. Inom dessa områden finns det inte tid till samverkan. För att hinna med gör personalen allt själv. Trots att mor Anna eller far Anders gärna skulle vilja hjälpa till, men då tar insatsen för lång tid. I stället bygger vi upp särskilda rehabiliteringsteam som skall hjälpa den gamle till ett självständigt liv och till att på optimalt sätt kunna fungera i vardagen. Den gamle får sitta och flytta klossar när han eller hon lika väl skulle kunna hjälpa till med damningen. Paradoxalt är ordet!

Äldreomsorg - Hörselinstruktörerna behövs!

Idag tänkte jag slå ett slag för de kommunala hörselinstruktörerna. Många kommuner har idag hörselinstruktörer som hjälper till att underlätta för äldre personer så att de skall kunna bo kvar hemma trots hörselskador. Instruktörerna ger via hjälp till självhjälp tips om hur vardagen kan underlättas för personer med hörselnedsättning, ser till att hörseltekniska hjälpmedel fungerar och att de används rätt, tränar hörselskadade att använda nya hjälpmedel, informerar och tipsar om hörhjälpmedel, utbildar/informerar personal och närstående, hjälper till med kontakten med hörselvården och är en viktig samarbetspartner med landstingens hörcentraler.

Anledningen till att inte ”alla” kommuner inte har hörselinstruktörer eller vill införa instruktörer tror jag beror av den komplicerade gränsdragningen/samverkan med just Landstingens Hörcentraler. På Hörcentralerna finns hörselpedagoger anställda, som skall hjälpa hörselskadade med deras olika behov och problem. Och det gör att kommunerna känner tvekan att införa en ny instans med hörselinstruktörer. Och på sitt sätt kan man förstå detta. Den kommunala kassan är inte obegränsad.

Jag har inte sett några undersökningar eller utvärderingar av behovet av kommunala hörselinstruktörer men jag bär på en bestämd känsla att instruktörerna är såväl ekonomiskt som mänskligt motiverade. Det är kommunen som i huvudsak svarar för äldreomsorgen och det är grundläggande att många äldre skall kunna bo kvar i sina bostäder så länge som möjligt. Och då är det viktigt att bostäderna blir anpassade ur hörselsynpunkt. Ingen människa skall behöva bli isolerad i sin ”tysta värld” och tappa kontakten med radio/teve eller sina medmänniskor. Isoleringen kan ibland olyckligtvis av omgivningen ses som ett tecken på att man inte längre kan klara sig självt och så förbereds en ”onödig” flytt till ett dyrare äldreboende. Likaså händer det att en person med hörselnedsättning blir bli bedömd som dement när man ”bara” hör dåligt, och så förbereds en ”onödig” flytt till ett betydligt dyrare demensboende.

Då kan man väl säga att landstingens hörselpedagoger kan väl hjälpa till i dessa delar. De har normalt ”högre” utbildning än hörselinstruktörerna. Och visst kan de hjälpa till, men deras tid räcker på långa vägar inte till. Och jag är inte säker på att det är samhällsekonomiskt rätt att anställa fler hörselpedagoger på landstingen. De kommer för långt från de äldres vardag. Erfarenheten talar nog för att det behövs hörselinstruktörer i kommunerna, och jag vill se hörselproblematiken som en det i det kommunala folkhälsoarbetet. Det är också viktigt att äldre hörselskadade kan få ett bra bemötande genom att den nära personalen har kunskap om hörselproblematiken och kunskap om hur kommunikationen kan underlättas. Och detta kunskapslyft om hörselnedsättning mm sker bäst om instruktörerna är nära de äldre, personalen och verksamheterna.

Äldreomsorg - Tilltalen inom äldreomsorgen kan vara förolämpande

På senare tid har kunnat märkas att foldrar, broschyrer och framförallt affischer med budskap inom äldreomsorgen har ett närmast barnsligt tilltal. Förenklingen har helt enkelt gått för långt. Tidigare hade vi den raka motsatsen. Materialet var alltför tungt och byråkratiskt utformat. Men båda ytterligheterna utesluter sina läsare.

Den nu rådande trenden med ett barnsligt eller förnumstigt språk skrämmer iväg sin målgrupp. Vem vill bli tilltalad på ett sätt, som ibland är på gränsen till infantilt. Som mottagare vänder man ryggen till och hoppas att saken gäller någon annan. Är det så omöjligt att sträva efter ett normalt språk? För mig är det demokratifråga att språket inte sätter upp barriärer. Var fjärde svensk har problem att ta till sig skrivna texter. Och när det gäller äldre människor kan det förmodas att situationen är än mycket sämre.

Kommunerna har som sagt en förkärlek för ett barnsligt tilltal i det skrivna ordet. Förmodligen för att man anlitar reklambyråer. Landstingen har överlag bättre kvalitet på sina produkter. Kanske för att man själva gör mycket av jobbet? Rätt tilltal gör människan glad och det påverkar hela livssituationen, inklusive alla eventuella krämpor.

Det talade språket verkar det finnas mindre problem med. De som arbetar vårdnära har lärt sig att använda ett situationsanpassat språk. Det finns en väl etablerad praxis. Och oftast kan språket vara mera otvunget.

Det skrivna språket skall vara respektfullt, enkelt och informativt, och inte barnsligt eller byråkratiskt. Använd gärna det språk som Centrum för lättläst lär ut. Eller om du som informatör är tveksam, ta hjälp av lättläst för att maximera budskapet. De kan se över en skriven text och göra den riktigt tilltalande enkel.

Bäste läsare, jag anar dina tankar. Visst skulle även jag behöva en kurs i lättläst. Vore säkert både nyttigt och roligt. Vem vet, än är det inte för sent!

Omsorg - Hatten av för alla Gode Män

Om man som enskild person inte kan bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller ta hand om sig själv kan man få hjälp av en s.k. God Man. Godmanskap är ett uppdrag som innebär att den gode mannen hjälper till och utför uppgifter för någon persons räkning. Den person som har en god man kallas huvudman. Godmanskapet är förstås frivilligt för båda parter!

Vardagen kan bli mycket lättare för äldre och för personer funktionsnedsättning om man har en god man vid sin sida, som kan hjälpa till att sköta kontakterna med sociala myndigheter, försäkringskassan och andra. För många kan en god man vara avgörande för att man skall kunna leva ett bra liv. Huvudmannen kan få hjälp att hantera räkningar, förhandla med banker, ta kontakt med olika myndigheter och allmänt ta tillvara sin rätt.

Hur går det till att få en god man? Oftast tar den enskilde upp frågan med socialförvaltningen eller motsvarande. Sedan tar man gemensamt kontakt med den kommunala överförmyndarnämnden som i sin tur föreslår en lämplig person. Därefter ansöker överförmyndaren hos tingsrätten om ett förordnande. Och så utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna.

Godmanskapet är något av det finaste vi har i Sverige. För en ersättning som lite mer än täcker omkostnaderna hjälper tusentals män och kvinnor medmänniskor som av olika anledningar är hindrade att fullt ut ta sin rätt tillvara. De flesta gode männen lägger oerhört mycket tid och energi på sina huvudmän. Man ställer upp i vått och torrt. Normalt innebär uppdraget som god man att man skall bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person. Den senare uppgiften kan bli hur brett som helst. Har huvudmannen inga vänner eller släktingar så kan uppdraget bli minst sagt allomfattande.

Med detta inlägg vill jag i all enkelhet lyfta fram en samhällsföreteelse som det inte talas särskilt mycket om och som i det tysta bärs upp av idogt och frivilligt arbetande människor som gör stor samhällelig nytta. Ganska säkert återkommer jag till detta ämne framöver.

Äldreomsorg - Nog finns det utrymme för fler tankar om äldreboenden

Inom många områden såsom skolan, har vi fått intressanta alternativ till det kommunala utbudet. Oavsett vad man tycker om fenomenet i sig brukar de flesta vara överens om att alternativen har berikat mångfalden och påverkat de kommunala utförarna till bättre tag.

Själv har jag haft ett särskilt gott öga till de kooperativa och föreningsägda vindkraftverken. Utan dessa frivilliga idealister, som verkat för vindkraftens utbyggnad, hade vi inte haft den positiva utveckling vi ser idag. Visst finns det för stunden vissa skattetekniska problem för privatpersoner, men det får vi hoppas blir undanröjda.

Men inom äldreområdet lyser intressanta och nya alternativa med sin frånvaro. Det finns bra alternativ när det gäller utförandet av tjänster, men i mycket liten omfattning nytänkande när det gäller tex boende. Och skulle man stöta på ett alternativ så bygger tankarna på en stor huskropp med lägenheter. Inget fel i detta, men det finns faktiskt möjlighet att även släppa den monolitiska huskroppen som enda lösning. Det borde gå att tänka andra alternativa lösningar – utan att vara en drömmare.

Bestämt borde människor som är 50 årsålder kunna planera för sin ålderdom genom att vilja förverkliga och bygga egna seniorbostäder. Och detta utan att skapa segregerat boende. Man kan tänka sig bostadsområden som innehåller väldisponerade, miljö- och energianpassade mindre hus i grupper om knappt 100 kvm. Där det finns gemensamma lokaler och olika gemensamma funktioner. Där färdtjänsten har lätt att komma till. Där det kan finnas gemensam bilpool. Där det finns möjlighet till gemensam friskvård. Där man hjälper varanadra. Där det finns trädgårdsskötare. Och framförallt – där det finns möjlighet att umgås och samtala. Enligt min uppfattning skulle en sådan ansats skjuta upp de offentliga hjälp och stödinsatserna med minst tio år. Det är dags att släppa loss nya tankar!