Funktionsnedsättning – Livet är sannerligen inte gott för alla

Socialstyrelsens pressmeddelande, 2010-06-10 ”Funktionshindrade har betydligt sämre levnadsvillkor än genomsnittssvensken. En ny rapport visar att deras ekonomi är sämre, utbildningsnivån lägre och förankringen på arbetsmarknaden svagare. Särskilt utsatta är psykiskt sjuka 20-29-åringar som ofta lever på ekonomiskt bistånd, säger Socialstyrelsens överdirektör Håkan Ceder. ”

Socialstyrelsens pressmeddelande, 2010-06-22 ”Psykiskt sjuka dör betydligt oftare än andra i sjukdomar som går att förebygga eller behandla. En lungcancerpatient med psykisk sjukdom löper 50 procent större risk att dö till följd av cancern än andra. Det visar Socialstyrelsens utvärdering av vuxenpsykiatrin i Sverige.”

Gång på gång påminns vi om rådande brister i likvärdigheten i vårt samhälle. Alla känner till bristerna - även vi vanliga medborgare, liksom våra myndigheter och förtroendevalda. Trots det består problemen år ut och år in. Och inte nog med att situationen är välbekant, alla inser och tillstår behovet av förändring. Men likväl händer inget!

Man får gå några decennier tillbaka för att finna ett äkta och genuint intresse för handikappfrågorna i det politiska livet. Då var det mindre rapporter och mindre prat, och mera verkstad och åtgärder. Visst finns det en och annan eldsjäl nu också, men i huvudsak ägnar sig politiken år helt andra frågor. Och skulle allmänpolitiken tangera handikappfrågorna så handlar det om försvagningar eller försämring. Så har det varit i årtionden.

Men ibland undrar jag om det är ”åtgärder” som främst skall till. De blir ofta bara politiska evenemang. Det jag främst tror skall till är en allmän ändrad inställning och större samhällslojalitet. Politikerna måste föregå i tanke och handling och visa på det självklara i att alla i samhället skall ha bra villkor. Detta oavsett under   vilka förutsättningar eller omständigheter vi gjorde entré i jordelivet. Om denna vilja och insikt finns anpassar sig samhällets författningar och praxis ganska snart. Så skedde tidigare och så kan ske än en gång!

Äldreomsorg - Biståndsbedömning och de reella behoven

Jag vet inte om äldreomsorgen dras med fler problem än andra branscher. Varje jobb och verksamhet har sina svårigheter. Inom skolan t.ex. har vi ett gränssnitt barn/föräldrar som kan vara besvärligt. Lärarna kan ”hantera” barnen, men föräldrarnas krav och synpunkter kan vara nog så besvärliga att tillmötesgå. När det gäller tekniska hjälpmedel för barn har vi motsvarande problem. Ibland tar föräldrarnas krav, önskemål och synpunkter över i en utprovningssituation till förfång för barnet och dess inflytande. I båda exemplen fordras en fingertoppskänsla från lärarnas resp. förskrivarens (ordinatörens) sida för att resultaten skall bli bra.

Inom äldreomsorgen finns ett motsvarande problem när det gäller vårdtagarens önskemål kontra anhörigas önskemål. Ett exempel - Inte alltför sällan vill barnen att mamma eller pappa skall flytta till ett särskilt boende, långt innan den ”gamle” själv känner detta behov. De anhörigas längtan efter egen trygghet tar över vårdtagarens reella behov. Detsamma gäller också andra insatser såsom städning, matlagning och promenader. De anhöriga vill av hjärtat mer än brukaren. Och det ligger i saken natur att vi alla vill våra föräldrar gott. De allra flesta biståndsbedömare är medvetna om de anhörigas tryck i olika frågor. Men det vi inte vet i vet är i vilken utsträckning biståndsbedömarna i realiteten faller undan för anhörigas påtryckning.
Jag säger nu inte att beslutet om insatserna skulle vara fel, jag säger bara att många insatser sannolikt kommer alltför tidigt, vilket faktiskt medför extra kostnader och att den gamle fråntas funktioner och förmågor som han eller hon egentligt har kvar. De anhörigas välvilja blir för brukaren passiviserande och kanske till och med kontraproduktivt för hälsan. Biståndsenheten vill inte gärna vidgå att man överhjälper, men frågar man utförandeenheterna får man en annan bild. Resurserna är snedfördelade. Jag vet inte vem som har rätt! Författaren av dessa ord har aldrig sett någon undersökning i detta ämne. Bäste läsare, känner du till någon publikation kan du väl tipsa om den.

Omsorg - Gode Männen saknar försäkring

Kan det vara möjligt att de Gode Männen saknar försäkring? Jo, så är det faktiskt i dagens moderna samhälle. Det måste väl ändå vara den sista grupp som arbetar utan någon form av grundläggande trygghet för sig själv och för sina huvudmän (=hjälptagarna)?

I korthet fungerar en god man som ställföreträdare och stöd åt den som inte kan ta hand om sig själv och sin egendom. Ofta handlar uppdraget om att betala räkningar, att bevaka att den hjälpbehövande får god vård och bra boendeform, att det söks bostadsbidrag mm.

De allra flesta gode männen får sitt arvode från kommun, liksom den reseersättning som man är berättigad till. Men en god man har inget som helst försäkringsskydd när han utför sitt uppdrag. Det finns inget skydd om det händer en olycka i samband besöksresor mm, det finns inget skydd om man råkar ut för skada i samband med besök hos "hjälptagaren" (=huvudmannen), det finns inget skydd om talan väcks mot den gode mannen av släktingar med flera. Det finns ingen skydd för "hjälptagaren" om den gode mannen missköter sitt uppdrag eller så. En god man står helt utan någon form av försäkringsskydd.

I dagens arbetsliv accepteras normalt inte sådana situationer. Inte ens i de ideellt arbetande människor i idrottsrörelsen saknar ett försäkringsskydd. Föreningarna har försäkringar för sina aktiva och ledare. Arrangören har normalt en försäkring tecknad hos Riksidrottsförbundet. Men när det gäller gode män verkar det inte vara så noga! En god man får reda sig själv.

Men varför är det så här? Jag vet inte, förmodligen ligger frågan och svaret i historien. Men där borde saken inte få ligga ostört. En annan förklaring kan vara att det handlar om samhällets svagaste som behöver hjälp. Den lätt nedlåtande attityd som samhället ibland visar upp mot de svaga som grupp, kan spilla över även på hjälparna, det vill säga de gode männen. Oavsett orsak kräver saken kräver saken en lösning, Nu.

Äldreomsorg – Vart tar omsorgstiden vägen

Varannan timme går förlorad inom äldreomsorgen. I Socialstyrelsens rapport ”Tid för vård och omsorg” (2008) redovisas att inte mer än 60 procent av den beviljade tiden för vård och omsorg verkligen utförs. De tjänster som utförs i minst utsträckning är sådana som skall ge omsorgen och vårdtagarens liv ett socialt innehåll. Och när SoS säger 60 % av den beviljade tiden betyder detta i praktiken att mindre än 50 % av personalens tid ges till de gamla. Det som ytterligare faller bort är personalens tid för utbildningar och möten mm. Alltså, av dagens åtta arbetstimmar används högst fyra timmar till uppgiften att ge vård och omsorg. Jag tror att detta är mycket sämre än vad de flesta väntar sig. En vanlig uppfattning är att 80 % av tiden går till de gamla. Men detta är inte med sanningen överensstämmande.

Men hur kan det vara så här? En förklaring är att personalen inte bryr sig om innehållet i de beviljade insatserna. Man tycker sig begripa bättre än biståndsbedömarna. En annan förklaring är att allt som har med vård och sjukvård har högre status än omsorgsinsatser. De senare blir lätt satta på undantag. Och en tredje är att vardagen tvingar personalen till omprioriteringar. Men tar tid från en vårdtagare för att den av olika anledningar behövs bättre hos någon annan. Den senare kan ha fallit eller gjort ner sig. Men tiden som ”stjäls” lämnas aldrig tillbaka! En fjärde förklaring kan vara den invecklade kedjan med politiska beslut, förvaltningschefer, avdelningschefer, biståndsbedömare, enhetschefer, till personalen som utför vård- och omsorgsuppdraget hos den äldre. Ingen har ett helhetsgrepp. En femte förklaring kan vara att all delegation från den legitimerade personalen inte åtföljs av någon beviljad tid. Uppgiften skall fixas ändå! En sjätte och icke oväsentlig förklaring är ett orationellt arbetssätt. Äldreomsorgen är en omogen bransch.

Men visst är rapporten en väckarklocka. Så slösaktigt får inte en skattefinansierad samhällsverksamhet arbeta. Men ledde rapporten till något annat än sura kommentarer? Till exempel sa Föreningen Sveriges socialchefer att rapporten var ett misslyckande. Och det kan man hålla med. Men det är inte socialstyrelsen som misslyckats utan just Sveriges socialchefer! De verkar inte kunna sköta jobbet. Nej, rapporten möttes med tystnad. Till och med från politiken. Besynnerligt!

Äldreomsorg - Vågar vi bli gamla?

Är det inte märkligt att vi i samhället har en underström som indikerar att väldigt många inte vågar bli gamla. Alltför många är rädda för att på gamla dar inte få den vård och omsorg som man kan komma att behöva. Visst är det väl konstigt att vi oroar oss?

Men varför oroar vi oss egentligen? Hämtar vi vår oro utifrån dagens situation eller tror vi av olika skäl att det framöver kommer att bli ännu sämre. Och vad får oss i så fall att tro detta?

Ja, jag vet inte, men nog blir vi alla påverkade av alla de skandaler som allt emellanåt uppstår inom äldreomsorgen. Skandaler som självklart drabbar någon enskild i första hand, men som också får en implikation långt utanför det enskilda boendet eller hemmet. Varje vårdskandal gör samhällsmedborgarna en aning otryggare för framtiden. Och det fordras bra många positiva reportage för att väga upp en skandal.

Dagens missförhållanden inom äldreomsorgen måste upp till ytan och sedan åtgärdas. Det är en politisk skyldighet. Politiken måste arbeta både förebyggande och avhjälpande. Uppstår det många misstag inom en äldreomsorg måste cheferna avlägsnas och en ny kultur byggas upp.

Men jag tror det det finns en faktor som gör oss än mer rädda för den framtida ålderdomen och det är den rådande och tilltagande individualismen. Vi misstror politikens förmåga att mera solidariskt ordna äldreomsogen och vi misstror vår egen förmåga att kunna ordna för oss när krafterna avtar. Den sistnämnda faktorn har förstås alltid funnits, men har balanserats av tron på politiken. Men när så tron på politikens förmåga också fallerar, ja då ligger rädslan blottlagd.

Huruvida man skall mistro framtiden eller ej, kan väl diskuteras. Men man kan nog inte påstå att någon del av politiken har målat upp en trovärdig bild av hur den framtida äldreomsorgen borde se ut. Politikerna duckar för dagens problem och är knäpp tysta när det gäller framtiden. Kommer det några ord över läpparna så handlar det om att äldreomsorgen är dyr! Men det ger ingen trygghet. Det viktiga för medborgarna är hur skall äldreomsorgen göras både bättre och billigare - och här saknas såväl analyser som visioner.

Funktionsnedsättning - Tillgängligheten för alla

Funktionshindrade riskerar att utestängas från vård och socialtjänst, sa socialstyrelse i pressmeddelande av 2010-05-06.

” Många socialkontor och vårdcentraler har så stora brister i tillgänglighet att personer med funktionsnedsättningar får svårt att söka vård och stöd. Människor riskerar i värsta fall att helt och hållet stängas ute.”

Nog blir man matt och dyster. Tänk att det fortfarande är på det här viset i samhället. Tänk på att det handlar om den offentliga verksamheten och betänk att det handlar om viktiga verksamheter för många personer med funktionsnedsättningar. Efter alla dessa år med särskilt inriktning på tillgänglighet för alla, är bristerna fortfarande jättestora. Man blir nästan ordlös. Men jag klämmer till med – Det är för bedrövligt.

Men än värre är att ovanstående pressmeddelande inte fick något större genomslag i media och så. Det liksom bara passerade. Och då kan man väl på goda grunder tro att problemen kommer bestå. Det minsta man kunde ha hoppats på, är att olika debatt- och insändarfora efterhand skulle varit fyllda med krav på åtgärder. Men icke. Den samlade handikapprörelsen är lika tyst som våra politiker på central och lokal nivå. Varför?

Det får man framöver sätta sitt hopp till att de lokala handikappråden tar tag i saken. Men som situationen ser ut i kommun och landsting är dessa samverkansorgan numera en perforerad kraft. På många ställen är råden avskaffade utan att vara ersatta av något annat. Men dock, där de finns borde åtgärder kunna initieras.

Ok, nu var jag lite ensidig! Trots allt anordnades tillgänglighetsmarschen den 29 maj 2010. En bra manifestation som fick stort genomslag i massmedia. Men sen? Ja, vad hände sen? Som vanligt ingenting! Vill man åstadkomma förändringar i samhället måste trycket vara större. Det fordras en genomtänkt strategi från den samlade handikapprörelsen. Och denna saknas idag.

Hjälpmedel - Vad är ett hjälpmedel?

Vad är ett tekniskt hjälpmedel? Det kan synas vara en enkel fråga att besvara. Men ack nej, så är inte fallet. Både kommun och landsting är huvudmän när det gäller att tillhandahålla tekniska hjälpmedel. Gränsdragningen mellan dem båda skiljer från landsting till landsting, främst beroende på hur man en gång i tiden ”skatteväxlade” och hur dagens samarbetsformer ser ut.

Enlig lag är således kommunerna och landstingen skyldiga att tillhandahålla tekniska hjälpmedel. Låter bra, men problemet är ingen kan definiera vad ett hjälpmedel är! Och inte heller vad hjälpmedlet får kosta den enskilde i form av egenavgifter med mera.

Hjälpmedelsinstitutet har som huvuduppdrag att pröva och lista bra hjälpmedel. Och så görs också. Men detta innebär inte att produkten är hjälpmedel i ditt landsting eller din kommun. Det är upp till landstingen och kommunen som huvudmän att själva bestämma vad som är ett hjälpmedel. Och det förstår var och en att sådan ordning leder till olikheter över landet – Ja, till och med stora olikheter. Enligt lag är landstingen och kommuner tvungna att erbjuda hjälpmedel till personer med funktionshinder. Problemet är som sagt att begreppet hjälpmedel inte är tillräckligt bestämt eller definierat. Huvudmännen kan anpassa både sin hjälpmedelsförteckning och kostnaderna för enskilde så att det mer passar budgeten än behoven.

En gång i tiden när skyldighetslagen infördes var alla ”överens” om vad ett hjälpmedel var. Det var i stort sett en rullstol i någon form. Sen fick vi rollatorerna. Men dagens situation är helt annorlunda. Det finns massor av produkter att tillgå. Därför är det är nog att dags att anpassa författningar så att de mera direkt beskriver vad ett hjälpmedel är eller vad det skall kompensera för. Dagens situation är rättsosäker!

Äldreomsorg - Sjuksköterskorna inom äldreomsorgen arbetar ålderdomligt

Jag har varit inne på temat tidigare. De kommunala sjuksköterskorna inom äldreomsorgen har ett gammaldags arbetssätt. Man jobbar som de landstingsanställda distriktssköterskorna gjorde för trettio år sedan. Trots att mängden patienter har ökat och att deras sjukdomsbild blivit alltmer komplicerad. De kommunala sjuksköterskorna kör runt till alla sina patienter utan någon form av prioritering eller arbetsplanering. Ja, tom utan arbetsledning. Varje sjuksköterska lever sitt eget liv.

Måhända arbetssättet är stimulerande, omväxlande och inrymmer en stor portion eget ansvar, men hälso- eller kostnadseffektivt är det inte! På de flesta arbetsplatser finns inte någon modell – varken som tanke eller nedtecknat – hur man skall arbeta för att ta det viktigaste först. Tänk om en akutavdelning skulle arbeta utan tanke på sjukdomarna. Man tog istället alla i tur ordning som de kom in. Så går det till inom äldreomsorgen på alltför många ställen. Sjuksköterskorna kör sina turer på gammal praxis! Ordet prioritering vill man inte ta i sin mun. Detta trots att hälso- och sjukvårdslagen säger att den som har största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde.

Idag är de medicinska åtgärderna så många att det fordras bedömningar av vikten. För trettio år sedan kunde man betrakta alla insatser som lika viktiga, men det går inte längre. Och när man inte gör bedömningar av insatserna låter inte konsekvenser vänta på sig. Många gamla far illa medan andra blir övervårdade. En annan aspekt är att de som jobbar på delegation, biträden och undersköterskor, inte får den handledning de har rätt till. Man tvingas att arbeta på gränsen till sin kompetens och understundom även över den. Den kommunala sjukvården är på tok för isolerad från den kunnig sjukvården inom landstingen.

Äldreomsorg - Nyckelförvaring i Hemtjänsten

För att kunna utföra sitt jobb har hemtjänsten nycklar till i stort sett alla vårdtagarna. Man kan säga att det är nära nog ett måste, att ha tillgång till nycklar. I vart fall för enskildes säkerhet. Men nyckelhanteringen är inte problemfri. Det är ett förvaringsproblem hos hemtjänsten och det kan under olyckliga omständigheter sätta vårdtagarens hemförsäkring delvis ur spel.

Idag tänkte jag fokusera på förvaringen som är ett problem, om än i avtagande. Numera finns det elektroniska nycklar eller nyckelskåp där personalen har enskilda koder för att öppna skåpet och där man i efterhand kan avläsa vilken nyckel som hämtas av vem och när. Dessa skåp är hyfsat säkra. Nycklar kommer inte så lätt på avvägar.

Men fortfarande finns det hemtjänstgrupper som inte har fått tillgång till dessa skåp. Man kan då ha allehanda system för nyckelförvaringarna. Jag tror inte det idag förekommer att nycklar förvaras i vanliga skåp. Även om hemtjänstlokalen i sig är låst. Däremot förekommer det att gamla säkerhetsskåp nyttjas, vilka öppnas och låses med en ”kassaskåpsnyckel”.

Och här har vi problemet. Många måste ha tillgång till vårdtagarnas nycklar dygnet runt! Vad gör man då i sämsta fall – Jo, man förvarar eller försöker gömma kassaskåpsnyckeln i hemtjänstlokalen. En sådan nyckel är dock lätt byte för en förslagen tjuv, även utan inside information. Och så blir många äldres lägenheter i stort sett öppna för tjuven. Man förstår att försäkringsbolagen sätter ner foten. Säkerhetsfrågorna inom äldreomsorgen har av tradition en alltför låg profil. Cheferna är ointresserade. På detta måste det bli ändring.