Äldreomsorg – Det mest förbjudna inom äldreomsorgen

Äldreomsorgerna inom så gott som samtliga kommuner har någon form av reglemente eller fastställt dokument som tydligt beskriver hur personalen skall förhålla sig till patienterna/brukarna. Syftet är bland annat att förebygga misstanke om mutor och jäv, hos personal anställda inom verksamheten. Personalen får inte motta gåvor, förmåner eller vara delaktiga i testamenten. Inte heller får man låna pengar av eller låna ut till vårdtagare. Sanktionerna om man som personal bryter mot bestämmelserna brukar vara direkta och hårda. Mången personal har blivit skild från sin tjänst.

För de här ganska stränga reglerna tycks det finnas en samfälld enighet bland arbetsgivare och fack. Inte ens vid tillämpningen i ett konkret fall brukar det uppstå några större oenigheter. Det finns en samsyn om vikten av att sköta relationerna till brukarna på ett snyggt sätt.

Men hur ser det ut i vardagen. Vi tänker oss nu att vi har en personal som under fem års tid flera gånger per vecka har hjälpt en vårdtagare. Mellan vårdgivaren och vårdtagaren finns det en varm och uppriktig relation. Det förekommer inga otillbörlig belöning eller så. Kort sagt man tycker bara om varandra. En ganska vanlig situation.

Så närmar vi oss helgen före pensionsutbetalningsdagen. Vårdtagaren har tomt i kassan och inga cigaretter. Jag vågar påstå att i 50 % av fallen kommer personalen att låna vårdtagaren en femtiolapp till inköp av rökverk! Man gör det av hjärtat, men man vet också innerst inne att man begår ett formellt fel. Som chef måste man säga att detta är oacceptabelt om saken kommer på tal. Förmodligen bör man också driva frågan vidare för någon form av personalpolitisk korrektion om man ställs inför en reell situation. Men en sådan här sak kommer aldrig eller mycket sällan upp till ytan.

Denna form av ”hjälpsamhet” förekommer frekvent inomäldreomsorgen. Detta trots att reglerna är stränga och konsekvenserna för personalen kan bli allvarliga. Ändå förekommer det. Varför? Vad är det som tar över? Jag tror att denna typ av respons är av mycket elementär art. På samma sätt som vi respondera och svara om någon frågar vad klockan är, så responderar vi om någon vi känner väl vill låna en mindre summa av oss. Det sker närmast oreflekterat. Att inte låna ut femtiolappen fordrar en inskränkning i relationen som vi inte gärna vill vara med om. Vi vill inte att en frände skall uppfatta oss som negativa. Brukarna skall ju känna trygghet och få ett bra bemötande. Och ingen drabbas eller förlorar. Det är ett nollsummespel som under några dagar har en liten obalans. Det är allt. Vår karaktär tar över vår roll eller annorlunda uttrycket – De givna restriktionerna (rollen) sätts på undantag av vår egen socialitet (karaktären). Människan är godare än systemet? Vad tycker du?

Omsorg - Varför läggs all bra verksamhet ner?

I dag skall jag tillåta mig att bli reflekterande eller varför inte lite gnällig. Rakt på sak - jag känner en besvikelse över att all bra omsorgsverksamhet läggs ner. Hur tänker han nu då? Jo, så fort något bra byggts upp och som beviserligen uppskattas av sin kundkrets är det fara å färde. De har ingen betydelse om det är i offentlig regi, privat eller som kooperativ. Är verksamheten uppskattad, lever den farligt. Det kan gälla drift av servicehus eller äldreboende. Det kan gälla verksamhet för vård i livets slutskede, eller allmän vård och omsorg av äldre, dementa och/eller handikappade. Det kan gälla daligverksamhet mm. Så fort något bra och dugligt alternativ uppstår som ligger innaför eller utanför det offentliga så uppstår det starka motkrafter. Och motkrafterna vinner nästan alltid!

Varför är det så? Och vem vinner på det? I vart fall är brukarna inte några vinnare! Ett grundläggande förhållande i en organisation är att en kraft föder en motkraft. Och är kraften bra men liten, blir motståndet desto större. Det är först när den goda kraften är stor och helst i majoritet som den kan slå ordentligt rot i en organisation. Men politikerna då? Ja, de är inte till stöd i de här skedet av processen, för de befinner sig i en "prekär ovetenhetssituation", ett uttryck som en känd socialpsykolog har myntat. Politikerna känner inte till alla de fakta man borde, och inte vet man efter vilken modell man skall bearbeta dem. Men ändå måste man fatta beslut. Och man vill gå från osäkerhet till säkerhet. Och därför väljer man det enklaste alternativet. Man lägger ner verksamheten, för husfridens skull! Det man istället borde göra var att låta än fler bra alternativ växa fram! Ända till dess de utgör en stabil majoritet. Men så sker aldrig eller sällan. Ledsamt nog!

Äldreomsorg – Att åldras i sin bostad kan bli ett liv i ensamhet

Det har sagts många gånger, och jag har berört det förr, men det behöver sägas om och om igen – Många äldre lever ett isolerat och passivt liv - Ett för hälsan skadligt liv. Ensamheten är kanske ”äldre” ålderdomens värsta gissel. Det finns många gamla idag som lever ett torftigt liv utan gemenskap. Detta trots att vi människor mår bäst av att få vara sociala varelser.

Många äldre som bor kvar i sin lägenhet har det trist och långsamt. Visst kommer hemtjänsten på ett snabbesök och utför sitt uppdrag, men till samtal och eftertanke finns det aldrig tid. Och det är synd för just att få tala är vad många äldre mest av allt längtar efter. När jag talar om ensamhet tänker jag inte främst på pigga pensionärer runt sjuttio år. De som är etablerade i samhället, som är friska och har vänner, barn och barnbarn att umgås med.

Nej, jag ser framför mig de pensionärer som är över 75 år, där sjukdom och ålderdomssvagheterna har börjat visa sig på olika sätt. Och detta är ingen liten grupp. Många har inget umgänge av helt naturliga skäl. Och barn och barnbarn bor långt från den gamle. Ibland fysiskt och ibland psykiskt. Det kan understundom vara svårt att mötas över generationsgränserna.

Problemet med ensamheten är ingen okänd faktor inom äldreomsorgen. Tvärtom, alla känner till situationen, men det är svårt att hitta bra lösningar. För även i del fall kommunen har aktiv fritids- och terapipersonal och en bra frivilligverksamhet med mera är det ibland svårt att nå fram till en gammal person. Det kan vara svårt att komma innanför skalet och skapa en förtroendefull relation. Den gamle vill och personalen vill, men man når ändå inte varandra. Den gamle är alltför sluten. Efter ett par tre försök ger personalen upp. Och för dessa lägen är kommunen inte rustad. Det finns normalt ingen adekvat utbildad eller kunnig personal.

Det man skulle önska sig är någon form av mjuk uppsökande verksamhet som hade förmågan att tillitsfullt tala med alla. Men i avvaktan på den utopi, bör inte diakoner med flera glömmas bort. De är synnerligen väl skickade att tala med äldre och de kan hjälpa till att bryta upp mången ensamhetssituation. I vissa lägen är en diakon eller diakonissa den bästa friskvårdaren! Men oaktat detta för kommunerna förstärka sina resurser med perosner som är utbildade för äldresamtal.

Äldreomsorg – Biståndsbesluten skall följas

Som kanske någon läsare känner till är jag ingen förespråkare av nuvarande system med biståndsbeslut inom äldreomsorgen. Men så länge vi har det rådande systemet skall bistånden följas. Och så sker inte alla gånger. Alltför mycket tid och resurser på utförandesidan (produktionen) går åt till att ifrågasätta besluten och internt diskutera besluten. Några exempel - Utförandesidan vill inte göra inköp, man vill inte putsa fönster, Man vill inte duscha brukarna, man vill inte promenera med vårdtagarna. Insatserna anses ligga under yrkeskompetensen. Som om yrkeskompetensen skulle gå före vårdtagarnas behov? Den här typen av ifrågasättande är till förfång för verksamheten och skapar oro hos brukarna och deras anhöriga. Brukaren vet inte om insatsbesluten verkligen gäller, och han eller hon vill inte heller ”bråka” med sin hemtjänst. Brukaren är ju i beroendeställning

Det är inte ovanligt, ja jag vill nog säga, det är relativt vanligt att utförandesidan tycker till och kritiserar biståndsbesluten inför brukarna. Det kan gälla innehåll, avsatt tid, diskussion om man över huvud taget vill utföra insatsen med mera. Ofta kommer kommentarerna i en form som både kränker och oroar brukaren.
Detta ”problem” är mycket större än vad branschen vill vidgå.

Låt oberoende och fristående personer intervjua vårdtagarna och problemet kommer att framstå i tydlig dager. Vill man inte ta till en så stor åtgärd kan man bara fråga några erfarna biståndsbedömare. De kommer att vidimera svårigheterna. För de känner av exakt samma negativism som brukarna gör. Utförandesidan vill ha tiden med inte uppgiften! Det är dags för skärpning på utförandesidan. Men det måste också sägas att problemen idag är mindre än tidigare. Valfriheten inom äldreomsorgen har medfört en successivt ändrad inställning på utförandesidan. Men problemen är långt ifrån borta!

Äldreomsorg – Vissa arbetsgrupper spårar totalt ur – Varför?

Idag skall jag ta upp ett ämne som är på gränsen till tabu inom äldreomsorgen nämligen att vissa arbetslag är undermåliga i sitt arbetssätt. Sådana grupper medför stor skada för brukaren. Det här är svårt att skriva om utan att det blir tarvligt, men jag gör ett försök.

De är inte så att dålig arbetskultur uppstår momentant - Ena dagen bra, andra urusel. Nej, det tar en viss tid för en grupp att sänka kulturen till en oacceptabelt låg nivå. Vissa förhållanden är alltid för handen. Gruppen har bytt sin närmaste chef ett antal gången under en relativt kort tid. Detta är ett tydligt varningstecken. Vidare är förvaltningsledningen ett gäng abstrakta narcissistiska personligheten. Den vanligaste produktionsfaktorn som alla talar om är ekonomin. Ord som brukare, vårdtagare, patient eller kvalitet med flera nämns aldrig. Föreligger dessa tre faktorer – täta chefsbyten, omogen förvaltningsledning och mycket brukarfrånvänt ekonomiprat – Ja, då har vi de viktigaste förutsättningar för att en urusel arbetskultur skall kunna bildas. Då kan personalen i arbetslaget lugnt avsäga sig sin moral för den är inte längre nödvändig.

Men inte ens en låg disciplin kommer ögonblickligt. Den smyger sig sakta på och söker sig fram. Den vinner successiv terräng när det inte finns några korrigerande krafter. Och det är alltid brukaren som drabbas. Personalen låter bli att byta blöja, man hoppar över olika insatser, man förlänger rasterna med halvtimmar, vid inköp till brukaren glider det med en vara för eget bruk, man kallar inte vårdtagarna vid namn – de får heta något nedsättande istället. Man går hem en timma tidigare och kommer gärna en halvtimme för sent. Man rusar in till brukaren utan att knacka och man rusar ut igen med samma eller högre hastighet. Man hånar brukaren verbalt. Ja, listan över missgrepp kan göras lång.

Men det värsta är att gruppen överhuvudtaget inte tar ansvar för brukarens liv och hälsa. Faller brukaren kan han eller hon få ligga hela natten på golvet. Är brukaren svag med mat och dryck är det ingen som slår larm. Konsekvenserna kan bli förskräckliga och i värsta fall leda till döden. Nu skall vi inte förledas tro att alla i en urspårad grupp är illasinnade människor. Kanske ingen överhuvudtaget är det. Men ett förhållande är otvivelaktigt närvarande – minst en tredje del av personalen är urartade. Och dessa personer är ofta informella ledare.

Att vårda är att värdera. Och värderar man brukarna lågt blir vården därefter. Människosynen ger underlaget för hur omsorgen av de äldre kommer att genomföras. Vad kan göras? Det vanligaste är att man sätter in stöd till gruppen i form av utbildning och i form av handledning. Inte att förakta, men det som behövs är att förvaltningsledningen avlägsnas, så att en övergripande ny kultur kan bildas. Och detta sker sällan och därför upprepas vårdskandalerna gång på gång av samma grupper. Inom äldreomsorgen måste vi lära oss att se verkligheten utan färgade glasögon. Dålig vård skall inte accepteras. Så de så!!

Äldreomsorg – Tänk att inte få kissa när man behöver

Många äldre med hemtjänst klarar inte på egen hand många delar i vardagen. Man kan behöva hjälp med att stiga upp, gå på toa, gå och lägga sig med mera. Många av insatserna går att planera och schemalägga, men långt ifrån alla..

Det kan hända mycket i en äldre persons liv som inte går att planera bort. Den gamle kan till exempel ramla ur sängen, eller snava och bli liggandes på golvet. Men till det inte planerbara hör också så odramatiska händelser såsom att gå på toa. Detta behov kan uppstå lite när som helst på dygnet och för att hjälpa till har kommunerna rutiner både dag och natt. Lösningarna varierar från kommun till kommun, men alla bygger på att den gamle larmar eller ringer och sedan kommer hemtjänsten eller nattpatrull och hjälper till. Detta är ett på pappret säkert och bra system. Men verkligheten visar ibland på något annat.

Från att den gamle larmar för behov av ett toabesök till dess vederbörande får hjälp kan det ta en timma. Och ibland mer. Låter kanske inte mycket när man ser det så här i text, men om man är rörelsehindrad och lätt inkontinent kan det bli en outhärdlig lång väntetid. Fast att en timma är en ohärdligt lång tid inser nog de flesta som stått i kön till en toalett.

Att en gammal människa får vänta en timma på toabesöket är inget undantagsfall. Så långa väntetider är närmast regel. Många kommuner har till och med policies och värdegrunder som säger att vid larm om toalettbesök skall personal vara på plats inom cirka en timme. Och många kommuner ser inte toabesök som ett prioriterat larm.

Det finns väl inte så mycket mer att säga än att gamla människor skall få gå på toaletten när de behöver. Ju äldre man är, desto svårare är det att hålla sig. En timmas väntetid är orimlig verklighet. Väntetiden skall räknas i minuter istället!

Äldreomsorg – En verksamhet med svår chefskultur

Från tid till annan kommer det i media fram uppgifter om vanvård och andra missförhållanden inom äldreomsorgen. Det är ju inte utan man undrar hur det är ställt inom denna samhällsverksamhet. Saknas det vanligt sunt förnuft, eller? Frågan är berättigad.!

En sak kan nog slås fast direkt! Det finns boenden och hemtjänster som fungerar bra. Men det finns också ställen som är för bedrövliga. Vi har läst om dem i tidningen och vi kommer framöver att få ta del av nya skandaler. Var så säkra! Man kan undra om det är fel på enhetscheferna eller personalen eller något annat. Kanske är det fel på politiken. Svaren kan naturligtvis variera, men ett kännetecknande drag inom problemverksamheterna är förekomsten av en besvärlig förvaltningskultur. Och för denna är förvaltningschefen ansvarig. Jag tror inte det finns någon kommunal verksamhet, där man ibland låter förvaltningskulturen spåra ur så fullständigt som inom äldreomsorgen.

Den lokala chefen på ett boende eller så vill, men kan inte vara chef och ta sitt ansvar. Han eller hon sitter fast i förvaltningsledningens klor eller i administrationens fasta grepp. Det finns inga frihetsgrader för egen handling. Enhetscheferna och personalen är mentalt fastlåsta i en tvångströja. Enhetschefens hela fokus ligger uppåt för att vårda och bekräfta förvaltningsledningens egenbild och -fixering. Till vårdtagarna och verksamheten finns det inte tid och ork. Där denna narcissistiska kultur råder, där kommer det att uppstå grund för vanvård.

Förvaltningar som hamnat i detta förlamande läge kan inte komma ur det av egen kraft. Socialstyrelsen och internrevisionen kan skriva hur många rapporter som helst. Det blir ingen ändring. Problemen består. Nej, i detta läge finns bara en lösning – Det måste rensas på högsta chefsnivå. Minst fem av de centrala cheferna, inklusive förvaltningschefen, måste ges respass. De skall bort från verksamheten och helst från kommunen. Sedan kan man börja om och bygga upp en ny och normalare företagskultur. Och det märkliga är att när cheferna försvinner ändrar hela organisationen sin inställning och hållning i stort sett momentant. Enhetscheferna och personalen blir helt plötsligt normala i sitt omvårdnadstänk!

Omsorg - Varför håller vi på med kvalitetsarbete?

I hälso- och sjukvårdslagen liksom i socialtjänstlagen finns krav på aktivt kvalitetsarbete. Men, om vi för en stund bortser från detta, varför håller vi på med kvalitetsarbete egentligen? För att minska antalet felhandlingar och få bättre säkerhet, är kanske det självklara svaret. Men leder kvalitetsarbetet till säkrare vård? Nja, jag är inte helt övertygad. Skulle det kunna vara så att kvalitetsarbetet leder bort från säkerheten? Kanske, det verkar inte vara någon som vet.

På femtiotalet hade vi begreppet svensk kvalitet. Det stod för bra produkter och något att lita på. Efterhand kom detta begrepp att successivt tappa innehåll. På nittotalet fick vi ett blomstrande återfödande av kvalitetstänkandet och kvalitetsarbetet i organisationerna - Nu mest som tjänstekvalitet. Kanske för att antalet felhandlingar hade börjat öka närmast lavinarat. Vi fick också en tilltagande forskning. Men det märkliga är att forskningen aldrig ställt sig frågan – Varför börjar vi syssla med kvalitetsarbete? Och vad är de verliga orsakerna till detta? Det grundläggande ledet har forskarna hoppat över, man har helt koncenterat på att ge begreppet ett innehåll. Och det är ju märkligt. Hur skall vi kunna ta fram adekvata svar om vi inte ställer de rätta grundläggande frågorna?

För det är kanske så att antalet felhandlingar på inte sätt är korrelerat till kvalitetsarbetet. Att handla rätt och förstå säkerhetstänkande kanske sitter i helt andra faktorer? Trots ett aktivt kvalitetsarbete med rutiner och värdegrunder inom vård och omsorgen är kvaliteten uruselt låg på sina håll. Detta är verkligen något för forskningen att klarlägga! Vad blockerar kvaliteten!

Jag misstänker att problemen egentligen är både kulturella och organisatoriska. Kort sagt – vi behöver chefer som kan jobbet och vi behöver en chefer som kan sätta en god arbetskultur. Det är bara att vänta på att även forskningen skall upptäcka det självklara.

Äldreomsorg – Tillsynsmyndigheterna är för slappa

I media kan vi ta del av märkliga saker inom äldreomsorgen. De äldre får inte duscha, personal glömmer ge mediciner, brukarna lider undernäring och vätskebrist, vårdtagarna ligger i nerkissade sängar, patienterna blir utsatta för stölder, det förekommer fysiska och psykiska övergrepp – Ja, det förekommer till och med försummelser som leder till dödsfall.

Ser äldreomsorgen och verkligheten ut så här? Ja, på vissa håll gör den det. Ingen kan eller får blunda för detta hemska faktum. Men det måste samtidigt sägas att en majoritet av äldreomsorgen sköts på ett bra eller acceptabelt sätt. Men det finns ställen och verksamheter som är så förskräckliga och man inte borde få ha hand om äldre. Och det märkliga är att dessa ställen inte är okända för våra tillsynsmyndigheter. Tvärtom! Många vårdboenden har vid flera tillfällen blivit föremål för Socialstyrelsens, och tidigare länsstyrelsens, uppmärksamhet.

Visst skrivs det en rapport efter inträffad ”försummelse”. Visst lovas det åtgärder. Men åtgärderna stannar vid löften. I och med en överlämnad rapport har tillsynsmyndigheten gjort sitt. Och ganska snart kan vi inom verksamheten snart ta del av en ny skandal. Ny tillsyn sker och ny rapport skrivs. Så rullar det på. Systemet är nöjt, men absolut inte vårdtagarna eller deras anhöriga.

Min fråga är lika självklar som berättigad – Hur kan detta få fortgå? Vill eller vågar inte tillsynsmyndigheterna visa på de verkliga bristerna? Och vågar de inte sätta stopp för missförhållandena? Det ju deras uppgift! Den verkliga bristen på dessa fördömda ställen är inte bristen på nedtecknade rutiner. Nej, den verkliga bristen är en i alla delar inkompetent ledning. En ledning som inte förmår sätta den rätta kulturen i verksamheten.

Och en kultur sätts inte främst i skrivna eller talade ord. Den sätts i handling. Det gäller för den högste chefen att i praktiken göra rätt. Sen sprider sig moralen som en vind ner genom organisationen. Men är den högste en abstrakt självcentrerad figur utan relationsorienterat ledarskap går det åt fanders. Jag vågar påstå att i de boenden och hemtjänstverksamheter som ofta blir föremål för tillsyn, finns chefer som inte lämpliga för sitt jobb. Tar inte politiken sitt ansvar och avlägsnar dessa chefer måste tillsynsmyndigheterna kräva det! För vårdtagarnas skull. Och för äldreomsorgens trovärdighets skull!