Funktionsnedsättning - Spamfiltren hindrar informationsutbyte

För ett drygt halvår sedan fick jag ett vänligt mejl från en företrädare i ett handikappförbund. Personen framförde det tråkiga i att jag har valt ha min blogg på en sida som gör att alla som läser med skärmläsare inte kan kommentera och göra inlägg. Det så kallade spamfiltret utestänger läsare.

Jag funderade och funderade. Kunde inte riktigt förstå vari problemet satt! Det säger utan tvekan en del om både min datorvana och mina datakunskaper. Det som störde mig var att jag inte kände till problemet eller ens förstod det. Nu är det visserligen några år sedan jag vara mera aktiv när det gäller ”handikappfrågor”, men dock. Jag tog en ny kontakt med företrädaren och fick därefter en bra och förståelig förklaring.

Och sedan stod gåtan fullständigt glasklar för mig. När man skall göra en kommentar på bloggen måste man som skribent ordverifiera. Det vill säga läsa det ord eller bokstäver som står i en ruta och sedan skriva in detta i en annan ruta. Inget svårt i sig om det inte vore för att ordet man läser är ”kodat” på så viss att bokstäverna är något förvrängda. Och det är ju inte svårt att förstå att detta kan ställa till problem om man har läshjälpmedel såsom skärmläsare. Jag kan själv som seende i andra sammanhang ha problem med dessa ordverifieringar. Det kan behövas både ett och två försök innan jag lyckas träffa rätt.

Nu är det en sak tro sig begripa problemet och en annan att kunna göra något åt det. Jag vill så gärna finna en lösning, men jag vet inte hur! Ja, egentligen vet jag faktiskt inte vad jag skall göra eller ens om det går att göra något! Men kanske det finns någon i läsekretsen som vet något råd. Då tar jag tacksamt emot detta, som en kommentar på bloggen eller via ett mejlsvar. Adressen står på högersidan i min blogg. Tackar på förhand.

Omsorg – Små aktörer är också bra

I dag skall jag bekänna min förkärlek för de små utförarna. Och då kan man ju undra vad jag menar. Jo, jag tänker på de mindre företagen som verkar inom omsorgerna. De kan driva ett boende eller vara personliga assistenter åt ett begränsat antal vårdtagare, eller ha brukare inom ett mindre hemtjänstområde.

De mindre företagen är ofta privata vårdgivare och som jag förstått får de efterhand allt fler kunder. De är uppskattade. Och det beror sannolikt på deras oftast fina syn på vårdtagarna. De små aktörerna ser vårdtagarna som människor, som man fått förtroendet att hjälpa till den bästa livskvalité som kan uppbringas med beslutad stöd och hjälp. Många "små" företag är verkligen inriktade på kunden. De mindre företagen har även liten byråkrati, god service dygnet runt service, personalen är tillgängliga när de behövs, kunder kan själv vara med och utforma hur deras hjälp skall se ut och utföras. Ja ofta kan patienten/brukaren också vara delaktig i rekryteringen av rätt personal.

De flesta mindre företagen gör således ett gott jobb i sig, men den kanske viktigaste verkan är att de sätter fart på den offentliga vården och omsorgen. Den offentliga sidan skärper sig när den får konkurrens. Jag lyfter på hatten för alla eldsjälar inom vård och omsorgssektorn. De borde vara fler. För brukarnas skull!

Äldreomsorg – Skilj inte på äkta makar

Jag har berört förhållandet förr, men måste av nödvändighet återkomma till saken – Tvångsskilj inte på äkta makar eller sambor på äldre dar. Det är inte värdigt ett humant och civiliserat samhälle att två personer inte skall få bo tillsamman på ett äldreboende när de själva vill och krafterna så medger.

Kom inte och säg att lagarna tvingar isär människor på gamla dar. Det står ingenstans i socialtjänstlagen eller annorstädes att så skulle vara fallet, tvärtom. Frivillighet och självbestämmande är utgångspunkten för alla insatser enligt SOL. De skall också utformas så att insatserna tar tillvara dina möjligheter och förutsättningar och att de tar tillvara din vilja att förändra din sociala situation. Nej, problemet sitter i tillämpningen av lagen och det är ett politiskt ansvar. Det är våra förtroendevalda som tvingar isär människor och inte lagarna. Det finns kommuner där politiken är ansvarsfull och där man sörjt för att äldre skall kunna bo tillsammans. Heder åt dessa kommuner. Sen har vi också ett stort antal kommuner som med tvång särar på makar. Skam och vanära åt dessa kommuner.

Gång på gång kan vi i media se och höra hur äkta makar som levt tillsamman i mer sextio år tvingas att leva isär. Ibland utan möjligheter att ens hälsa på varandra. Den hemmaboende partner är ibland så skröplig att hon eller han inte kan ta sig till äldreboendet och hälsa på. Men inte tillräckligt skröplig för att de skall få bo tillsammans. Som vanlig medborgare blir man upprörd. Ja, ordet är milt i sammanhanget. F-bannad, passar bättre! Det är inte underligt att äldrevården dras med ett lågt förtroende när våra politiker misshandlar sina äldre medborgare på detta sätt. Skam över detta!!

Det är diskriminering och en kränkning av människovärdet att med tvång skilja på ett äldrepar. Jag är verkligen ingen expert på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men jag skulle inte bli förvånad om den svenska tillämpningen ligger i utkanten av vad som kan anses vara tillfredsställande eller ens acceptabelt. Jag rodnar och skäms inför denna skamliga behandling av äldre människor.

Äldreomsorg - Inlåsning är självklart inte tillåten (2)

I början av sommaren 2010 tog Socialstyrelsen bort två föreskrifter som tidigare godkände användandet av tvångsmetoder i vården av demenssjuka. Vid nytt ställningstagande bedömdes att föreskrifterna inte hade stöd i lagen, utan faktiskt stred mot hälso- och sjukvårdslagens krav på frivillighet.

Det saken handlar om är att verksamheten inte får ha låsta dörrar på avdelningen, och att tvångsbälten inte längre får användas, och inte heller andra hjälpmedel såsom sänggrindar och larmmatta får användas utan patientens samtycke. (Låsta dörrar på obemannade avdelningar har aldrig varit tillåten!)

Det är nästan så att man vill ropa hurra och skrika äntligen. De gamla föreskrifterna kom till i annan tid, med en annan personalbemanning och en annan omsorgskultur. När de två nu borttagna föreskrifterna infördes var syftet gott, men tillämpningen kom efterhand att lämna mycket i övrigt att önska. Tillämpningen utgick inte från den enskilde utan från organisationens förutsättningar eller snarare begränsningar.

Många patienter och brukare har farit illa under årens lopp. Några exempel på vanvård – patienter har legat inspärrade i sina sängar hela dygnet, man har suttit inlåsta på något rum, man har haft händer eller fötter sammanbundna, och man har tvingats sitta i en fåtölj hela dagen fjättrad i ett tvångsbälte. Ingen har brytt sig om vad patienten tyckte. Ett varmt tack till socialstyrelsen som till slut kom att ta detta kloka och nödvändiga beslut.

Men varför gjorde verksamheterna så här? Saknar personalen kunskap och empati. Nej, det kan man inte generellt säga. Vanvården har nog sin grund i förutsättningarna. Dels är boendena (avdelningarna) konstant underbemannade, dels är lokalerna inte ändamålsenligt utformade och dels har praxis efterhand helt kommit att spåra ur. De som skulle se till att patienterna får en säker och ändamålsenlig vård och behandling av god kvalitet – MASarna (de medicinskt ansvariga sjuksköterskorna) har inte skött sina uppdrag. Man har löpt med i ledningens besparingsintressen. Man har satt sitt eget välbefinnande i främsta rummet. Och det var inte MASarnas uppgift. De skulle se till vårdtagarens bästa. Slutsats: MAS-funktionen måste göras om.

Äldreomsorg – Inlåsning är självklart inte tillåten (1)

Socialstyrelsen kräver att inlåsningen upphör och att bemanningen nattetid förbättras. Efter teveprogrammet ”Uppdrag Gransknings” reportage från Öjagårdens demensboende i Piteå genomförde Socialstyrelsen en tillsyn av boendet. Besöket bekräftar det vi kunde se i teve. Innan personalen går för natten låser de in de demenssjuka, som lämnas ensamma utan möjlighet att kalla på personal.

Som sagt, socialstyrelsen kräver att inlåsningen upphör. Inlåsning av brukarna var således inte tillåten; var det någon som trodde något annat? Det är inte tillåtet att låsa in någon och har aldrig varit. Man får inte ens ha låsta dörrar på bemannad dagtid. Och definitivt inte på obemannad nattetid. Och hur kan man ens som chef komma på idén att ha avdelningen obemannad. Bra underligt är det!

Är det någon som behöver stöd dag såväl som natt så är det dementa personer. Man behöver inte jobba många timmar på en demensavdelning för att inse det stora omsorgs- och omvårdnadsbehovet. Tecken på demenssjukdom är att minnet och den intellektuella förmågan hos en person successivt och stadigvarande försämras. Men det betyder inte att personen saknar känslor. Dementa är i hög för att inte säga i högre utsträckning glada, ledsna, och oroliga. Det handlar om människor som visserligen har problem med orientering i tid och rum. Men de kan vara nog så bestämda i sina avsikter och handlingar. Det är fullständigt uppåt väggarna att lämna dessa goa människor utan stöd och tillsyn.

Jag påstår att förhållandena på Öjagården är på gränsen till tjänstefel, och sannolikt också över gränsen, på fel sida. I vart fall när gäller nämndens, socialchefens och masens vidkommande. Här handlar det om myndighetsutövning och detta är ett brott enligt svensk rätt, se 20 kap. 1 § brottsbalken. För äldrevårdens trovärdighets skull är det viktigt att rågången hålls fri. Och självklart bör åklagaren ta sig en titt på fallet. Även socialstyrelsen kan göra en polisanmälan. Ja, vem som helst kan göra en polisanmälan. Varje gång missförhållanden inom äldreomsorgen uppdagas måste samhället reagera kraftigt och ansvarsfullt. Äldre skall verkligen inte behöva fara illa, se så!

Äldre och särskilt demenssjuka är mycket ömtåliga och utsatta grupper. De befinner sig i beroendeställning och har svårt att föra sin egen talan. Därför är det viktigt att samhällets inställning bärs upp av respekt för individens integritet, skydd av individen, och att insatserna utgår från individens behov.

Äldreomsorg - Tänk om man kunde samarbeta

Idag tänkte jag helt kort ta upp ett ämne som gör mig, och många med mig, fullständigt matt. Ja, jag är så less på saken att jag knappt orkar skriva om det. Alltför ofta blir någon gammal person offer för huvudmännens, det vill säga vårdgivarnas, oförmåga till att samverka. Det jag i skrivande stund tänker på gäller äldre personer med fysiska krämpor och där den äldre visar tecken på demens eller annan form av psykisk nedsättning. Om dessa personer pågår en intensiv kamp. Inte för att hjälpa till, utan för att komma ifrån ansvaret att hjälpa till!

Det är en kamp mellan kommun – demensboende – olika vårdavdelning – och psykiatrin. Kampen gäller att ingen vill ha eller ta emot patienten. Och ingen vill stå för kostnader. Vid olika möten sker ordväxling och munhuggning helt öppet inför patienten och inför anhöriga. Tänk dig själv att vara i den situationen att ingen vill ha dig! Vad känner den gamla inom sig? Fy så oprofessionellt!!

Hur kan vi ha kommit så långt från verkligheten att vi låter omsorgen av våra gamla stå tillbaka för omsorgen för den egna verksamhetens ekonomi. Alla parter inser behovet av insatser, men tycker att någon annan är bäst lämpad att ta hand om situationen. Att lösningen ligger i samverkan tycks inte föresväva de inblandade. När sjukdomsbilden är mångproblematisk ligger lösningen nästan alltid i samverkan. Ingen huvudman kan på egen hand ordna till en bra lösning. Men det märkliga är att inblandade parter inte vill samverka.

Det har utbildats en kultur där framförallt kommun och psykiatrin letar hinder och svårigheter framför att se möjligheterna. Taktiken vid möten är att vinna tid. Då finner saken nog en lösning utan att just vi behöver blandas in. Därför fokuserar man på svårigheterna. Först när dessa betats av och tillbakavisats är man mogen för att försiktigt söka se olika möjliga lösningar. Det som skulle kunna lösts på mindre än en vecka tar nu betydligt tid, ja ibland upp till flera år. Till skada för brukaren/patienten och till förfång för alla anhöriga.

I mina mörka stunder tänker jag att segheten, motstånd och oviljan inte bara sitter i omsorgen om ekonomin, utan problemen är djupare än så. De inblandade personerna saknar kunskap, och förmåga att utföra sitt arbete. Man verkar inte förstå vad man håller på med. Man ser mötena mer som varande en reaktiv förhandling än som fora för att söka proaktiva metoder och lösningar. Konstig Värld? Ja, det kan man säga!

Omsorg – Få inom socialtjänsten vill ta ansvar

Unga med funktionsnedsättningarna i form Aspbergers, autism, ADHD bor oftast tillsammans med sina familjer, men med hjälp av olika stöd från socialtjänsten. Och det går mestadels bra. Men när barnen börjar bli lite större och komma i tio till tjugoårsåldern kan problemen växa till. Många ungdomar blir då riktigt starka och detta i kombination med en obändig vilja gör att konflikterna inom familjen tilltar. Syskonen, ja till och med föräldrarna, kan känna rädsla i vardagen. Man vet aldrig när ett utbrott kommer och vilken väg det skall ta denna gång. Det fordras nästan ständigt två vuxna för att kunna bemästra situationen. Många familjer har det svårt.

Och stödet från den sociala sidan är klent och segt. Skulle t.ex. en av ”assistenterna” sluta tar det upp till ett halvår innan kommunen har hittat en ny. Under tiden får föräldrarna själva dra ett tungt lass.
Och skulle problemen bli så stora att familjemedlemmen med funktionsnedsättningen inte kan bo hemma längre, ja då börjat de verkliga problemen. För det finns inte anpassade boenden att tillgå. De har för länge sedan utgått ur sortimentet. I bästa fall finns det någon form av avlastning för några dagar. När föräldrarna ansöker om ett boende, exempelvis via en förhandsbedömning, säger inte kommunen nej. Istället bollar man frågan mellan socialtjänstlagen och LSS. Handläggarna skriver sig fria och hänvisar till den andra lagstiftningen och dess tjänstemän. Och så kan det hålla på år ut och år in. Allt medan alla i familjen mår sämre och sämre.

Som förälder hoppas man hela tiden att kommunen skall ta sitt förnuft till fånga och komma med en lösning eller i vart fall ett förslag. För det är ingen tvekan om att kommunen och socialförvaltningens har ansvaret att lösa situationen. Och de har också ansvar att samarbeta och de har framförallt ansvar att ge motiverade beslut, med överklagandehänvisning om beslutet går den sökande emot.

Vad gör man som förälder i ett moment 22 läge? Ja, börjar kommunen sega så begär ett beslut och överklaga detta. Kommer det inget beslut kan man vända sig till socialstyrelsen och be att få handläggningen granskad. Man kan också vända sig till JO och be denne granska fallet. Inte är det särskilt roligt eller trevligt att vara envis och öka pressen, men det måste ställas mot alternativet att kommunen i över fem år kan hålla på med interna finter. Priset som familjen kan få betala kan bli alltför högt.

Äldreomsorg - Konkurrens är nog bra

Jag vill inte säga att offentligt utförd äldrevård skulle vara sämre eller bättre än alternativa privata. Eller vice versa. På många håll fungerar den offentliga verksamheten utmärkt. Men ändå vill jag tro att konkurrens är nyttigt. I vart fall har det varit så i de fall jag kommit i kontakt med. Om vi till exempel ser på en kommunal hemtjänstgrupp så händer det mycket när man står inför en konkurrenssituation. Förhållandet skulle säkert vara detsamma om det var ett privat alternativ som fick konkurrens.

I en mångfaldssituation kommer helt plötsligt vårdtagaren i centrum på ett nytt sätt. Enhetschefen som tidigare, sällan eller aldrig besökt vårdtagarna börjar helt plötsligt att intressera sig för kundernas väl och ve. Chefen börjar göra hembesök och talar med de gamla och fråga hur de har det och om det är något mer som man kan göra. Innan mångfalden brydde sig chefen inte om de gamla. Han eller hon vara bara till för personalen. Tala om suboptimering!

Men det händer mer! Enheten börjar ta fram informationsfoldrar om sin verksamhet, och beskrivandeblad om personalen som arbetar där. Genomförandeplanen som tidigare bara var en dammsamlare fräschas upp och ges ett relevant innehåll. Ett, tu, tre börjar det också anordnas våffelkvällar för de vårdtagare som själva kan ta sig till hemtjänstlokalen. Denna lokal som bara för några månader sedan sågs som personalens egen slutna tillhörighet. Men nu går det bara att sambruka den. Till helgaftnar och så ordnas det lite extra i hemmet för de brukare som inte har någon släkt eller vänner som kommer på besök.

Men det kanske viktigaste är att de insatser som är beslutade också kommer att genomföras i verkligheten. Ett exempel - Brukaren som är beviljad utevistelse, men som tidigare inte ens kom ut på balkongen, kommer nu mera regelmässigt ut när vädret och klädseln tillåter!

Alltså fram för ökad mångfald, men utan osund prisdumpning i upphandlingsskedet. Men det senare är en annan diskussion.

Äldreomsorg – Om sommaren kommer de och vitaliserar

De kommer om sommaren alla de som bryter mot äldreomsorgens tysta koder. De är piercade och tatuerade, och klär sig i linnen och shorts. Håret kan stå åt alla håll med de mest skiftande kulörer. Men de är charmiga i sin ungdomliga frihet och friskhet.

Många vårdtagare kan bli överraskade när den nya unga sommarvikarien introduceras. Vikarien står i absolut kontrast till den ordinarie och många gånger äldre personalen. En och annan brukare kan känna lätt oro inför situationen – hur skall detta gå? Inte kan väl denna märkliga unga människa kunna hjälpa mig på ett bra sätt? Hur ser hon eller han ut? Jag har aldrig sett dess like. Kommentarerna är många till den ordinarie personalen inför semesterperioden. Kan jag få byta om det inte fungerar?

Men det behövs bara ett eller två besök, sedan tar vårdtagaren den unga människan till sitt hjärta! Det går nästan inte att stå emot dessa glada, pigga och livsbejakande unga personer. De lever i nuet och har många fria tankar om liv och arbetsliv. Och vitaliteten smittar snabbt av sig på vårdtagaren som oväntat börjar tala om sin ungdom på ett sätt som man aldrig gjort tidigare. Brukaren har funnit en själsfrände. Det visar sig att den gamle mycket väl kan känna igen sin ungdoms tankar i vikarien värld. De har mycket att tala om och framför allt vikarien tar sig tid att prata. Jag skriver det en gång till - Vikarien tar sig tid att prata Det handlar inte längre om att få eller ge vård. Man talar som jämlikar i mötet och om uppgifterna. Och man hjälps åt att ordna allt på bästa sätt.

När semesterperioden närmar sig slutet kommer saknaden. Kommer du nästa år också? Jag säger helt kort. Tack alla ni ungdomar som om sommaren med värme och glöd kommer och livar upp äldreomsorgen.