Arbetsförhållandena för undersköterskor och sjukvårdsbiträden inom äldreomsorgen har i drygt två decennier gått kräftgång. Och problemen handlar inte främst om det tilltagande oron med frånvarande och okunniga chefer, eller om förtryckande och hierarkiska system, utan om konkreta förändringar, som i vardagen gör det svårt att förena familjelivet med arbetslivet. År 2011 är arbetsvillkoren sämre än de var på 1970-talet. Tro mig. Jag var med då som nu!
Vem kunde till exempel år 1985 drömma om att vi drygt två decennier senare åter skulle ha delade pass, jobba varannan helg, sakna inflytande över schemaläggningen, ha fasta rullande semesterscheman, bara få två semesteruttag per år, ha en konstlad uppdelning av sysslorna i service och sjukvård, tvingas till deltider, på egen hand fylla den s.k. flytande tiden, drabbas av ändringar i scheman med kort varsel (utan ersättning), tvingas till ensamarbete på obekväm tid, och ständig lida av personalbrist.
Jag tror inte den politiska ledningen i kommunerna förstår de problem som följer av dagens situation. Och vad det innebär för brukarna idag och imorgon. Det är bara när medarbetarna har schyssta arbetsvillkor som äldreomsorgen kan bli en framtidsbransch där medarbetarna trivs och åter står pall hela arbetslivet. Dagens arbetssituation är allt annat än tillfredsställande. Personalen lider och brukarna far illa. Men få eller ingen vågar träda fram och berätta. Så fort detta sker, görs personen i fråga till problemet. Antingen det är personal eller brukare.
Vad kan eller bör då göras? En enkel åtgärd är att dra korken ur flaskan och låta personalens missbelåtenhet öppet komma i dagern. För inom äldreomsorgen finns så mycken klokskap att det räcker till och blir över. Ta tillvara personalens erfarenhet och kunskap och anpassa arbetslivet därefter. Då kommer arbetsglädjen tillbaka och arbetsskadorna av olika slag kommer att sjunka. Omöjligt tänker någon? Inte alls! Det finns i dag kommuner, som det är mycket bra att jobba i. Det handlar bara om ledningens förmåga att lyssna och lära sig.
fredag 29 april 2011
torsdag 21 april 2011
Äldreomsorg – Hinna dricka kaffe med brukarna
Det måste bli mindre verkstad och mera personlig kontakt över äldreomsorgen. Dagens äldreomsorg rymmer oftast inte vanliga mänskliga kontakter. Trots att verksamheten just bygger på detta. Rymmer och Rymmer? Egentligen handlar det om en successivt förändrad syn på verksamheten och där man inte tar sig tid.
Vi har fått in en industriell syn på omsorgen med planerade processer, utvecklade tekniska system, kortsiktiga relationer, logistiken integrerad i tjänsten, förtillverkning av vissa tjänster med mera. Och en viss del av effektivitetstänkande måste nog accepteras. Även om det tar emot! Äldreomsorgen kan inte vara en bransch utan produktivitetsökning. Men det betyder inte att brukarens eller vårdtagarens behov måste sättas på undantag. Det måste finnas utrymme för att, om än hastigt, ta en hastig kopp kaffe med vårdtagaren.
”Huvudinriktningen för regeringens äldrepolitiska satsningar är att äldre personer och deras närstående ska kunna lita på att de erbjuds en värdig omsorg och en omvårdnad av hög kvalitet.” (http://www.regeringen.se/sb/d/1954) Nog borde denna stolta deklaration inrymma en kopp kaffe?
Varje gång det görs någon form av undersökning hur vårdtagarna upplever vården och omsorgen framkommer det en överraskande stor nöjdhet, men också en innerlig längtan att personalen någon gång skulle ha tid att sitta ner och prata.
Den fråga man kan ställa sig är om det är en värdig omsorg när personalen aldrig har tid att stanna upp och ge vanlig mänsklig omtanke i form av ett enkelt samtal mellan jämgoda personer. Det är viktigt med samtal om äldreomsorgen, men det är minst lika viktigt med samtal i äldreomsorgen. Det är konstigt att kommunerna år efter år, kan låta bli att ta hänsyn till de äldres önskan om mer mänsklig kontakt. Särskilt som insatserna enligt socialtjänstlagen, enkelt utryckt, skall utgå från den enskildes behov och önskemål. Kanske det är dags att anpassa tillämpningen till lagen?
Vi har fått in en industriell syn på omsorgen med planerade processer, utvecklade tekniska system, kortsiktiga relationer, logistiken integrerad i tjänsten, förtillverkning av vissa tjänster med mera. Och en viss del av effektivitetstänkande måste nog accepteras. Även om det tar emot! Äldreomsorgen kan inte vara en bransch utan produktivitetsökning. Men det betyder inte att brukarens eller vårdtagarens behov måste sättas på undantag. Det måste finnas utrymme för att, om än hastigt, ta en hastig kopp kaffe med vårdtagaren.
”Huvudinriktningen för regeringens äldrepolitiska satsningar är att äldre personer och deras närstående ska kunna lita på att de erbjuds en värdig omsorg och en omvårdnad av hög kvalitet.” (http://www.regeringen.se/sb/d/1954) Nog borde denna stolta deklaration inrymma en kopp kaffe?
Varje gång det görs någon form av undersökning hur vårdtagarna upplever vården och omsorgen framkommer det en överraskande stor nöjdhet, men också en innerlig längtan att personalen någon gång skulle ha tid att sitta ner och prata.
Den fråga man kan ställa sig är om det är en värdig omsorg när personalen aldrig har tid att stanna upp och ge vanlig mänsklig omtanke i form av ett enkelt samtal mellan jämgoda personer. Det är viktigt med samtal om äldreomsorgen, men det är minst lika viktigt med samtal i äldreomsorgen. Det är konstigt att kommunerna år efter år, kan låta bli att ta hänsyn till de äldres önskan om mer mänsklig kontakt. Särskilt som insatserna enligt socialtjänstlagen, enkelt utryckt, skall utgå från den enskildes behov och önskemål. Kanske det är dags att anpassa tillämpningen till lagen?
fredag 15 april 2011
Äldreomsorg – Underhållningen behövs på äldreboendena
De allra flesta äldreboenden hade tidigare regelmässigt någon form av musikunderhållning. Det kunde vara en ensam trubadur eller duo eller trio som spelade och sjöng. Mycket uppskattade inslag i de äldres vardag. Men dessvärre har denna aktivitet av besparingsskäl utgått på många håll. Detta trots att verksamheten i sig drog mycket små kostnader. I formell mening har inte underhållningen dragits in, men med ständigt minskade anslag ryms inte verksamheten i många fritids- eller frivilligverksamheternas budget.
Man kan ställa sig frågan om nämnderna vet var besparingarna sker och vilka konsekvenserna blir ute i verksamheten. Har man varit på några ”underhållningar” förstår man värdet. Det är sällan man ser någon aktivitet få ett sådant gensvar som just musikunderhållningen. Musik ”väcker” och sinnena stimuleras! Musik är minnen och minnen är känslor. Bjuds det sedan också på kaffe och hembakt är lyckan absolut och stämningen blir varm och glad. Musiken sätter guldkant på vardagen. Men det är också så att musik lindrar ångest och oro. Särskilt när en brukare har demens i någon form.
Musikunderhållningen når fram till alla oavsett grad av sjukdom och ålderskrämpor. Ja, den når faktiskt fram till personalen också, som blir uppmuntrade när de ser sin vårdtagare leva upp och bli glada. Musik är således en bra form av att utveckla och stärka kommunikationen mellan personal och brukare. Jag vill med dessa korta ord slå ett slag för återinförandet av musikunderhållning på allt fler boenden. Det handlar om små kostnader som ger så mycket i utbyte. Upp till kamp för musiken.
Man kan ställa sig frågan om nämnderna vet var besparingarna sker och vilka konsekvenserna blir ute i verksamheten. Har man varit på några ”underhållningar” förstår man värdet. Det är sällan man ser någon aktivitet få ett sådant gensvar som just musikunderhållningen. Musik ”väcker” och sinnena stimuleras! Musik är minnen och minnen är känslor. Bjuds det sedan också på kaffe och hembakt är lyckan absolut och stämningen blir varm och glad. Musiken sätter guldkant på vardagen. Men det är också så att musik lindrar ångest och oro. Särskilt när en brukare har demens i någon form.
Musikunderhållningen når fram till alla oavsett grad av sjukdom och ålderskrämpor. Ja, den når faktiskt fram till personalen också, som blir uppmuntrade när de ser sin vårdtagare leva upp och bli glada. Musik är således en bra form av att utveckla och stärka kommunikationen mellan personal och brukare. Jag vill med dessa korta ord slå ett slag för återinförandet av musikunderhållning på allt fler boenden. Det handlar om små kostnader som ger så mycket i utbyte. Upp till kamp för musiken.
fredag 8 april 2011
Äldreomsorg – Synen på de äldre styr allt
Utan tvekan finns det boende och hemtjänster där gamla far illa av den vård och omsorg de får. Det förekommer fysiska och psykiska kränkningar. Man kastar kuddar i huvudet på den försvarslöse gamle, man uttalar kränkande tillmälen av allehanda sort . Man utför inte insatserna eller slarvar över med västerhanden eller låter den gamla stanna i sängen hela dagen. Man negligerar den gamle när den försöker utrycka en vilja. Exemplen är många på hur kränkningar kan ta sig uttryck.
Och problemen är mycket större än vad vi i allmänhet tror i samhället. En svårighet är att de gamla är i beroendeställning till utförarna, det kan ju bli värre om jag klagar, samt att man just pga. ålder inte orkar eller kan ta itu med övergreppen. Men samhället får aldrig utveckla tolerans mot övergreppen. Och samhället är ganska dåligt rustat för att ta itu med avarterna.
Jag vet att kränkningar är ett reellt problem, men jag har ingen bra lösning. Personalutbildning verkar inte bita på problemen. Samhället måste införa en nolltolerans och sedan också vara beredd att försvara densamma. Det fordras andra väktare än de som verkar idag. Dagens tillsynsorganisationer är för toleranta och står sällan på den gamles sida.
Frågan är komplex och mångfasetterad . På något sätt hänger saker och ting ihop och är beroende av varandra. Vi har det egna ansvaret, vi har chefsansvaret, vi har arbetsplatskulturen, företagskulturen, och inte minst samhällskulturen. Men i grunden är det nog synen på de äldre som avgör om verksamheten skall lyckas eller misslyckas med sin uppgift. På denna punkt har samhället gått kräftgång i bra många år. Det finns en tendens till ringaktning av gamla och svaga. Men håller vi i samhället inte uppe ett visst mått av vördnad och respekt för de gamla så får vi efterhand smygande avarter i olika tillämpningar. Ja, det är till och med så att vi utvecklar tolerans mot avarterna.
Jag tror att äldre måste ha ett starkare lagtekniskt skydd i samhället mot kränkning och diskriminering. Och man måste också ha starka och kompetenta ombud som kan tillvara den gamles rätt när det fallerar. Ingen gammal eller dennes anhörig skall behöva vara rädd för att söka hjälp och få hjälp. Det är en hemul begäran.
Och problemen är mycket större än vad vi i allmänhet tror i samhället. En svårighet är att de gamla är i beroendeställning till utförarna, det kan ju bli värre om jag klagar, samt att man just pga. ålder inte orkar eller kan ta itu med övergreppen. Men samhället får aldrig utveckla tolerans mot övergreppen. Och samhället är ganska dåligt rustat för att ta itu med avarterna.
Jag vet att kränkningar är ett reellt problem, men jag har ingen bra lösning. Personalutbildning verkar inte bita på problemen. Samhället måste införa en nolltolerans och sedan också vara beredd att försvara densamma. Det fordras andra väktare än de som verkar idag. Dagens tillsynsorganisationer är för toleranta och står sällan på den gamles sida.
Frågan är komplex och mångfasetterad . På något sätt hänger saker och ting ihop och är beroende av varandra. Vi har det egna ansvaret, vi har chefsansvaret, vi har arbetsplatskulturen, företagskulturen, och inte minst samhällskulturen. Men i grunden är det nog synen på de äldre som avgör om verksamheten skall lyckas eller misslyckas med sin uppgift. På denna punkt har samhället gått kräftgång i bra många år. Det finns en tendens till ringaktning av gamla och svaga. Men håller vi i samhället inte uppe ett visst mått av vördnad och respekt för de gamla så får vi efterhand smygande avarter i olika tillämpningar. Ja, det är till och med så att vi utvecklar tolerans mot avarterna.
Jag tror att äldre måste ha ett starkare lagtekniskt skydd i samhället mot kränkning och diskriminering. Och man måste också ha starka och kompetenta ombud som kan tillvara den gamles rätt när det fallerar. Ingen gammal eller dennes anhörig skall behöva vara rädd för att söka hjälp och få hjälp. Det är en hemul begäran.
fredag 1 april 2011
Funktionsnedsättning - Spamfiltren hindrar informationsutbyte
För ett drygt halvår sedan fick jag ett vänligt mejl från en företrädare i ett handikappförbund. Personen framförde det tråkiga i att jag har valt ha min blogg på en sida som gör att alla som läser med skärmläsare inte kan kommentera och göra inlägg. Det så kallade spamfiltret utestänger läsare.
Jag funderade och funderade. Kunde inte riktigt förstå vari problemet satt! Det säger utan tvekan en del om både min datorvana och mina datakunskaper. Det som störde mig var att jag inte kände till problemet eller ens förstod det. Nu är det visserligen några år sedan jag vara mera aktiv när det gäller ”handikappfrågor”, men dock. Jag tog en ny kontakt med företrädaren och fick därefter en bra och förståelig förklaring.
Och sedan stod gåtan fullständigt glasklar för mig. När man skall göra en kommentar på bloggen måste man som skribent ordverifiera. Det vill säga läsa det ord eller bokstäver som står i en ruta och sedan skriva in detta i en annan ruta. Inget svårt i sig om det inte vore för att ordet man läser är ”kodat” på så viss att bokstäverna är något förvrängda. Och det är ju inte svårt att förstå att detta kan ställa till problem om man har läshjälpmedel såsom skärmläsare. Jag kan själv som seende i andra sammanhang ha problem med dessa ordverifieringar. Det kan behövas både ett och två försök innan jag lyckas träffa rätt.
Nu är det en sak tro sig begripa problemet och en annan att kunna göra något åt det. Jag vill så gärna finna en lösning, men jag vet inte hur! Ja, egentligen vet jag faktiskt inte vad jag skall göra eller ens om det går att göra något! Men kanske det finns någon i läsekretsen som vet något råd. Då tar jag tacksamt emot detta, som en kommentar på bloggen eller via ett mejlsvar. Adressen står på högersidan i min blogg. Tackar på förhand.
Jag funderade och funderade. Kunde inte riktigt förstå vari problemet satt! Det säger utan tvekan en del om både min datorvana och mina datakunskaper. Det som störde mig var att jag inte kände till problemet eller ens förstod det. Nu är det visserligen några år sedan jag vara mera aktiv när det gäller ”handikappfrågor”, men dock. Jag tog en ny kontakt med företrädaren och fick därefter en bra och förståelig förklaring.
Och sedan stod gåtan fullständigt glasklar för mig. När man skall göra en kommentar på bloggen måste man som skribent ordverifiera. Det vill säga läsa det ord eller bokstäver som står i en ruta och sedan skriva in detta i en annan ruta. Inget svårt i sig om det inte vore för att ordet man läser är ”kodat” på så viss att bokstäverna är något förvrängda. Och det är ju inte svårt att förstå att detta kan ställa till problem om man har läshjälpmedel såsom skärmläsare. Jag kan själv som seende i andra sammanhang ha problem med dessa ordverifieringar. Det kan behövas både ett och två försök innan jag lyckas träffa rätt.
Nu är det en sak tro sig begripa problemet och en annan att kunna göra något åt det. Jag vill så gärna finna en lösning, men jag vet inte hur! Ja, egentligen vet jag faktiskt inte vad jag skall göra eller ens om det går att göra något! Men kanske det finns någon i läsekretsen som vet något råd. Då tar jag tacksamt emot detta, som en kommentar på bloggen eller via ett mejlsvar. Adressen står på högersidan i min blogg. Tackar på förhand.
fredag 25 mars 2011
Omsorg – Små aktörer är också bra
I dag skall jag bekänna min förkärlek för de små utförarna. Och då kan man ju undra vad jag menar. Jo, jag tänker på de mindre företagen som verkar inom omsorgerna. De kan driva ett boende eller vara personliga assistenter åt ett begränsat antal vårdtagare, eller ha brukare inom ett mindre hemtjänstområde.
De mindre företagen är ofta privata vårdgivare och som jag förstått får de efterhand allt fler kunder. De är uppskattade. Och det beror sannolikt på deras oftast fina syn på vårdtagarna. De små aktörerna ser vårdtagarna som människor, som man fått förtroendet att hjälpa till den bästa livskvalité som kan uppbringas med beslutad stöd och hjälp. Många "små" företag är verkligen inriktade på kunden. De mindre företagen har även liten byråkrati, god service dygnet runt service, personalen är tillgängliga när de behövs, kunder kan själv vara med och utforma hur deras hjälp skall se ut och utföras. Ja ofta kan patienten/brukaren också vara delaktig i rekryteringen av rätt personal.
De flesta mindre företagen gör således ett gott jobb i sig, men den kanske viktigaste verkan är att de sätter fart på den offentliga vården och omsorgen. Den offentliga sidan skärper sig när den får konkurrens. Jag lyfter på hatten för alla eldsjälar inom vård och omsorgssektorn. De borde vara fler. För brukarnas skull!
De mindre företagen är ofta privata vårdgivare och som jag förstått får de efterhand allt fler kunder. De är uppskattade. Och det beror sannolikt på deras oftast fina syn på vårdtagarna. De små aktörerna ser vårdtagarna som människor, som man fått förtroendet att hjälpa till den bästa livskvalité som kan uppbringas med beslutad stöd och hjälp. Många "små" företag är verkligen inriktade på kunden. De mindre företagen har även liten byråkrati, god service dygnet runt service, personalen är tillgängliga när de behövs, kunder kan själv vara med och utforma hur deras hjälp skall se ut och utföras. Ja ofta kan patienten/brukaren också vara delaktig i rekryteringen av rätt personal.
De flesta mindre företagen gör således ett gott jobb i sig, men den kanske viktigaste verkan är att de sätter fart på den offentliga vården och omsorgen. Den offentliga sidan skärper sig när den får konkurrens. Jag lyfter på hatten för alla eldsjälar inom vård och omsorgssektorn. De borde vara fler. För brukarnas skull!
fredag 18 mars 2011
Äldreomsorg – Skilj inte på äkta makar
Jag har berört förhållandet förr, men måste av nödvändighet återkomma till saken – Tvångsskilj inte på äkta makar eller sambor på äldre dar. Det är inte värdigt ett humant och civiliserat samhälle att två personer inte skall få bo tillsamman på ett äldreboende när de själva vill och krafterna så medger.
Kom inte och säg att lagarna tvingar isär människor på gamla dar. Det står ingenstans i socialtjänstlagen eller annorstädes att så skulle vara fallet, tvärtom. Frivillighet och självbestämmande är utgångspunkten för alla insatser enligt SOL. De skall också utformas så att insatserna tar tillvara dina möjligheter och förutsättningar och att de tar tillvara din vilja att förändra din sociala situation. Nej, problemet sitter i tillämpningen av lagen och det är ett politiskt ansvar. Det är våra förtroendevalda som tvingar isär människor och inte lagarna. Det finns kommuner där politiken är ansvarsfull och där man sörjt för att äldre skall kunna bo tillsammans. Heder åt dessa kommuner. Sen har vi också ett stort antal kommuner som med tvång särar på makar. Skam och vanära åt dessa kommuner.
Gång på gång kan vi i media se och höra hur äkta makar som levt tillsamman i mer sextio år tvingas att leva isär. Ibland utan möjligheter att ens hälsa på varandra. Den hemmaboende partner är ibland så skröplig att hon eller han inte kan ta sig till äldreboendet och hälsa på. Men inte tillräckligt skröplig för att de skall få bo tillsammans. Som vanlig medborgare blir man upprörd. Ja, ordet är milt i sammanhanget. F-bannad, passar bättre! Det är inte underligt att äldrevården dras med ett lågt förtroende när våra politiker misshandlar sina äldre medborgare på detta sätt. Skam över detta!!
Det är diskriminering och en kränkning av människovärdet att med tvång skilja på ett äldrepar. Jag är verkligen ingen expert på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men jag skulle inte bli förvånad om den svenska tillämpningen ligger i utkanten av vad som kan anses vara tillfredsställande eller ens acceptabelt. Jag rodnar och skäms inför denna skamliga behandling av äldre människor.
Kom inte och säg att lagarna tvingar isär människor på gamla dar. Det står ingenstans i socialtjänstlagen eller annorstädes att så skulle vara fallet, tvärtom. Frivillighet och självbestämmande är utgångspunkten för alla insatser enligt SOL. De skall också utformas så att insatserna tar tillvara dina möjligheter och förutsättningar och att de tar tillvara din vilja att förändra din sociala situation. Nej, problemet sitter i tillämpningen av lagen och det är ett politiskt ansvar. Det är våra förtroendevalda som tvingar isär människor och inte lagarna. Det finns kommuner där politiken är ansvarsfull och där man sörjt för att äldre skall kunna bo tillsammans. Heder åt dessa kommuner. Sen har vi också ett stort antal kommuner som med tvång särar på makar. Skam och vanära åt dessa kommuner.
Gång på gång kan vi i media se och höra hur äkta makar som levt tillsamman i mer sextio år tvingas att leva isär. Ibland utan möjligheter att ens hälsa på varandra. Den hemmaboende partner är ibland så skröplig att hon eller han inte kan ta sig till äldreboendet och hälsa på. Men inte tillräckligt skröplig för att de skall få bo tillsammans. Som vanlig medborgare blir man upprörd. Ja, ordet är milt i sammanhanget. F-bannad, passar bättre! Det är inte underligt att äldrevården dras med ett lågt förtroende när våra politiker misshandlar sina äldre medborgare på detta sätt. Skam över detta!!
Det är diskriminering och en kränkning av människovärdet att med tvång skilja på ett äldrepar. Jag är verkligen ingen expert på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men jag skulle inte bli förvånad om den svenska tillämpningen ligger i utkanten av vad som kan anses vara tillfredsställande eller ens acceptabelt. Jag rodnar och skäms inför denna skamliga behandling av äldre människor.
fredag 11 mars 2011
Äldreomsorg - Inlåsning är självklart inte tillåten (2)
I början av sommaren 2010 tog Socialstyrelsen bort två föreskrifter som tidigare godkände användandet av tvångsmetoder i vården av demenssjuka. Vid nytt ställningstagande bedömdes att föreskrifterna inte hade stöd i lagen, utan faktiskt stred mot hälso- och sjukvårdslagens krav på frivillighet.
Det saken handlar om är att verksamheten inte får ha låsta dörrar på avdelningen, och att tvångsbälten inte längre får användas, och inte heller andra hjälpmedel såsom sänggrindar och larmmatta får användas utan patientens samtycke. (Låsta dörrar på obemannade avdelningar har aldrig varit tillåten!)
Det är nästan så att man vill ropa hurra och skrika äntligen. De gamla föreskrifterna kom till i annan tid, med en annan personalbemanning och en annan omsorgskultur. När de två nu borttagna föreskrifterna infördes var syftet gott, men tillämpningen kom efterhand att lämna mycket i övrigt att önska. Tillämpningen utgick inte från den enskilde utan från organisationens förutsättningar eller snarare begränsningar.
Många patienter och brukare har farit illa under årens lopp. Några exempel på vanvård – patienter har legat inspärrade i sina sängar hela dygnet, man har suttit inlåsta på något rum, man har haft händer eller fötter sammanbundna, och man har tvingats sitta i en fåtölj hela dagen fjättrad i ett tvångsbälte. Ingen har brytt sig om vad patienten tyckte. Ett varmt tack till socialstyrelsen som till slut kom att ta detta kloka och nödvändiga beslut.
Men varför gjorde verksamheterna så här? Saknar personalen kunskap och empati. Nej, det kan man inte generellt säga. Vanvården har nog sin grund i förutsättningarna. Dels är boendena (avdelningarna) konstant underbemannade, dels är lokalerna inte ändamålsenligt utformade och dels har praxis efterhand helt kommit att spåra ur. De som skulle se till att patienterna får en säker och ändamålsenlig vård och behandling av god kvalitet – MASarna (de medicinskt ansvariga sjuksköterskorna) har inte skött sina uppdrag. Man har löpt med i ledningens besparingsintressen. Man har satt sitt eget välbefinnande i främsta rummet. Och det var inte MASarnas uppgift. De skulle se till vårdtagarens bästa. Slutsats: MAS-funktionen måste göras om.
Det saken handlar om är att verksamheten inte får ha låsta dörrar på avdelningen, och att tvångsbälten inte längre får användas, och inte heller andra hjälpmedel såsom sänggrindar och larmmatta får användas utan patientens samtycke. (Låsta dörrar på obemannade avdelningar har aldrig varit tillåten!)
Det är nästan så att man vill ropa hurra och skrika äntligen. De gamla föreskrifterna kom till i annan tid, med en annan personalbemanning och en annan omsorgskultur. När de två nu borttagna föreskrifterna infördes var syftet gott, men tillämpningen kom efterhand att lämna mycket i övrigt att önska. Tillämpningen utgick inte från den enskilde utan från organisationens förutsättningar eller snarare begränsningar.
Många patienter och brukare har farit illa under årens lopp. Några exempel på vanvård – patienter har legat inspärrade i sina sängar hela dygnet, man har suttit inlåsta på något rum, man har haft händer eller fötter sammanbundna, och man har tvingats sitta i en fåtölj hela dagen fjättrad i ett tvångsbälte. Ingen har brytt sig om vad patienten tyckte. Ett varmt tack till socialstyrelsen som till slut kom att ta detta kloka och nödvändiga beslut.
Men varför gjorde verksamheterna så här? Saknar personalen kunskap och empati. Nej, det kan man inte generellt säga. Vanvården har nog sin grund i förutsättningarna. Dels är boendena (avdelningarna) konstant underbemannade, dels är lokalerna inte ändamålsenligt utformade och dels har praxis efterhand helt kommit att spåra ur. De som skulle se till att patienterna får en säker och ändamålsenlig vård och behandling av god kvalitet – MASarna (de medicinskt ansvariga sjuksköterskorna) har inte skött sina uppdrag. Man har löpt med i ledningens besparingsintressen. Man har satt sitt eget välbefinnande i främsta rummet. Och det var inte MASarnas uppgift. De skulle se till vårdtagarens bästa. Slutsats: MAS-funktionen måste göras om.
fredag 4 mars 2011
Äldreomsorg – Inlåsning är självklart inte tillåten (1)
Socialstyrelsen kräver att inlåsningen upphör och att bemanningen nattetid förbättras. Efter teveprogrammet ”Uppdrag Gransknings” reportage från Öjagårdens demensboende i Piteå genomförde Socialstyrelsen en tillsyn av boendet. Besöket bekräftar det vi kunde se i teve. Innan personalen går för natten låser de in de demenssjuka, som lämnas ensamma utan möjlighet att kalla på personal.
Som sagt, socialstyrelsen kräver att inlåsningen upphör. Inlåsning av brukarna var således inte tillåten; var det någon som trodde något annat? Det är inte tillåtet att låsa in någon och har aldrig varit. Man får inte ens ha låsta dörrar på bemannad dagtid. Och definitivt inte på obemannad nattetid. Och hur kan man ens som chef komma på idén att ha avdelningen obemannad. Bra underligt är det!
Är det någon som behöver stöd dag såväl som natt så är det dementa personer. Man behöver inte jobba många timmar på en demensavdelning för att inse det stora omsorgs- och omvårdnadsbehovet. Tecken på demenssjukdom är att minnet och den intellektuella förmågan hos en person successivt och stadigvarande försämras. Men det betyder inte att personen saknar känslor. Dementa är i hög för att inte säga i högre utsträckning glada, ledsna, och oroliga. Det handlar om människor som visserligen har problem med orientering i tid och rum. Men de kan vara nog så bestämda i sina avsikter och handlingar. Det är fullständigt uppåt väggarna att lämna dessa goa människor utan stöd och tillsyn.
Jag påstår att förhållandena på Öjagården är på gränsen till tjänstefel, och sannolikt också över gränsen, på fel sida. I vart fall när gäller nämndens, socialchefens och masens vidkommande. Här handlar det om myndighetsutövning och detta är ett brott enligt svensk rätt, se 20 kap. 1 § brottsbalken. För äldrevårdens trovärdighets skull är det viktigt att rågången hålls fri. Och självklart bör åklagaren ta sig en titt på fallet. Även socialstyrelsen kan göra en polisanmälan. Ja, vem som helst kan göra en polisanmälan. Varje gång missförhållanden inom äldreomsorgen uppdagas måste samhället reagera kraftigt och ansvarsfullt. Äldre skall verkligen inte behöva fara illa, se så!
Äldre och särskilt demenssjuka är mycket ömtåliga och utsatta grupper. De befinner sig i beroendeställning och har svårt att föra sin egen talan. Därför är det viktigt att samhällets inställning bärs upp av respekt för individens integritet, skydd av individen, och att insatserna utgår från individens behov.
Som sagt, socialstyrelsen kräver att inlåsningen upphör. Inlåsning av brukarna var således inte tillåten; var det någon som trodde något annat? Det är inte tillåtet att låsa in någon och har aldrig varit. Man får inte ens ha låsta dörrar på bemannad dagtid. Och definitivt inte på obemannad nattetid. Och hur kan man ens som chef komma på idén att ha avdelningen obemannad. Bra underligt är det!
Är det någon som behöver stöd dag såväl som natt så är det dementa personer. Man behöver inte jobba många timmar på en demensavdelning för att inse det stora omsorgs- och omvårdnadsbehovet. Tecken på demenssjukdom är att minnet och den intellektuella förmågan hos en person successivt och stadigvarande försämras. Men det betyder inte att personen saknar känslor. Dementa är i hög för att inte säga i högre utsträckning glada, ledsna, och oroliga. Det handlar om människor som visserligen har problem med orientering i tid och rum. Men de kan vara nog så bestämda i sina avsikter och handlingar. Det är fullständigt uppåt väggarna att lämna dessa goa människor utan stöd och tillsyn.
Jag påstår att förhållandena på Öjagården är på gränsen till tjänstefel, och sannolikt också över gränsen, på fel sida. I vart fall när gäller nämndens, socialchefens och masens vidkommande. Här handlar det om myndighetsutövning och detta är ett brott enligt svensk rätt, se 20 kap. 1 § brottsbalken. För äldrevårdens trovärdighets skull är det viktigt att rågången hålls fri. Och självklart bör åklagaren ta sig en titt på fallet. Även socialstyrelsen kan göra en polisanmälan. Ja, vem som helst kan göra en polisanmälan. Varje gång missförhållanden inom äldreomsorgen uppdagas måste samhället reagera kraftigt och ansvarsfullt. Äldre skall verkligen inte behöva fara illa, se så!
Äldre och särskilt demenssjuka är mycket ömtåliga och utsatta grupper. De befinner sig i beroendeställning och har svårt att föra sin egen talan. Därför är det viktigt att samhällets inställning bärs upp av respekt för individens integritet, skydd av individen, och att insatserna utgår från individens behov.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
