Omsorg – Det finns en skyldighet att delta i samhällsplaneringen

”Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer utformas så att de blir lätt tillgängliga för alla.

Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åtgärder vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets särskilda stöd. Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.”

Ovanstående paragraf är hämtad ur socialtjänstlagen och den är en fantastisk möjlighet för kommunerna och dess socialnämnder att påverka boendemiljöer mm, synd bara att tillämpningen vilar i frid. Det är inte många socialnämnder eller motsvarande som är aktiva inom samhällsplaneringsområdet. I bästa fall får man sig tillsänd en plan på remiss och sedan avger nämnden ett pliktskyldigt yttrande, dvs. att man har oftast inte något att erinra.

Varför är nämnderna så passiva? Ja, det är nog en kompetensfråga - Både hos politikerna och hos dess tjänstemän. Kort sagt, man förstår inte att arbeta med uppgiften. Förtroendemännen ser nog gärna också att samhällsplaneringsfrågor sköts av annan nämnd. Man har nog av problem ändå med den ordinarie omsorgen. Och tjänstemännen? Ja, de saknar utbildning inom området samhällsplanering. Normalt har du under studierna aldrig kommit i kontakt med frågorna. Och då blir en så viktigt uppgift som medverkan i samhällsplaneringen av oförstånd mer eller mindre vilande.

Socialnämnderna måste komma bort från det passiva "lämna synpunkter syndromet" och inse att man har en skyldighet att aktivt medverka i samhällsplaneringen. Detta fordrar som en inledning två viktiga förändringar dels måste kompetent personal med samhällsplaneringsutbildning in på omsorgsnämnderna, dels måste en tydlig plattform rörande arbetssätt tas fram, det vill säga vad och var vill man påverka och hur man vill då arbeta. Sedan är det bara att sätta igång!!

Äldreomsorg – Dubbla kränkningarna av brukarna

I socialtjänstlagen (SOL) står bland annat att ” Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.” Denna lagtext i kombination med andra passusar i SOL brukar sammanfattas med att insatserna skall utgå från den enskildes behov och önskemål.

Men så är inte tillämpningen i praktiken, lösningarna är oftast kollektiva och stereotypa. Den enskildes personlighet försvinner i alla förutbestämda lösningar och praxis. Som gammal i äldreomsorgen kan man inte fortsätta sitt ”vanliga” liv, som SOL ger möjlighet och rätt till. Några exempel - vårdtagaren blir klädd hipp som happ, även om det är en man eller kvinna som alltid varit noga med sitt yttre, den gamle får inte duscha varje dag även om man gjort det hela livet, man får inga promenader, även om man tidigare gått varje dag. Kort sagt, individen anpassas till besluten istället för tvärtom. Den kollektiva normen sätts över individens behov.

Äldreomsorgen är ett märkligt triangeldrama mellan individ – kommunala regler – behov. Och det är ingen tvekan om att reglerna är starkast. Men det finns fler dramer såsom triangeldramat personal - brukare – anhörig. De senare ser mycket väl förändringar och behov, men personalen tycker de är petiga. Och den gamle är i beroendeställning och tiger mestadels tyst. Och här är det heller ingen tvekan om vem som är starkast och det är personalen.

Det är inte lätt att ha både reglerna och personalen som övermäktiga motståndare. Vem orkar eller vågar då hävda sin rätt utifrån socialtjänstlagen? Kanske är den här dubbla kränkningen av brukarnas person den värsta av alla oförrätter inom äldreomsorgen? De kommunala reglerna sätter sig på socialtjänstlagen och därmed på vårdtagarna.

Äldreomsorg – Skall passiv rökning accepteras?

Skall vårdpersonalen tvingas till passiv rökning i vårdtagarnas hem? Svaret är självklart ett rungande - Nej. Och det är inget snack om saken - det är arbetsgivarens skyldighet att lösa problemet. Personalens hälsa är lika mycket värd som vårdtagarnas. Men det finns också en annan aspekt nämligen att det ligger absolut ingen självklarhet att vårdtagaren skall få hjälp under ordinarie villkor när man är storrökare. Utsätter man andra för fara får man ta konsekvenserna.
Vad den enskilde gör i sitt hem är något som samhället normalt inte skall lägga sig i. Och omkring detta faktum är nog alla överens. Det går inte att förbjuda någon att röka eller absolut villkora en insats. Omkring detta verkar det ha utvecklat sig en rättspraxis.

Men jag tror man måste ändra perspektiv. I verkligheten handlar det om konsekvenser för annan part och då hamnar saken i annat läge. Ungefär som att man inte kan sätta igång och storgrilla på sin balkong. Det är den enskilde som själv önskat och ansökt om hjälp enligt socialtjänstlagen och då får den enskilde också finna sig i vissa begränsningar. Brukaren får röka, men då kommer utförandet att ske på ett anpassat sätt. Det är inte stat eller kommun som pressar tjänsterna på någon eller tillämpar en tvingande lagstiftning. Vill den enskilde röka i sitt hem, må han eller hon göra det, men insatserna enligt socialtjänstlagen kommer självklart att anpassas därefter.

Vad kan kommunen då göra? Det första är att lirka med vårdtagaren. Det brukar hjälpa mestadels. Men man kan också begränsa insatserna, man kan genomföra vädring innan insatsen utförs, man kan installera ventilation med mera. Om detta inte hjälper handlar det om skyddskläder, inklusive andningsskydd i någon form. Vad man absolut inte skall göra är att lösa problemet genom att skicka dit rökande personal. Arbetsgivare får under inga omständigheter öka på någons hälsorisk. Rökarna är farligt ute som de är.

Visst kan det se tokigt ut med skyddskläder, men hälsan hos personalen får inte sättas på undantag. Det viktigaste är att omsorgspersonalen inte utsätts för passiv rökning. Det ergonomiska och estetiska löser sig efterhand som marknaden kommer på nya lösningar.

Omsorg – Ledsagningen har spårat ur

Jag har skrivit om begreppet ledsagning tidigare, men verksamheten är så viktig att jag nu återkommer till den. Ledsagning vad är det, tänker kanske du som läsare. Och frågan är berättigad. Många kommuner har i praktiken slutat att bevilja ledsagning, trots att det är ett åliggande enligt socialtjänstlagen, och Stöd och service till vissa funktionshindrade. Kommunernas lokala riktlinjer, som man själva skriver och tolkar, innebär i praktiken att nästan ingen idag beviljas ledsagning. Och kommunernas snäva tolkningen verkar dessvärre ha stöd i domstolars tolkning.

Ledsagning är enligt socialtjänstlagen till för alla som på grund av en funktionsnedsättning behöver hjälp för att delta i aktiviteter utanför hemmet. Syftet är att göra det möjligt att träffa vänner, delta i kultur- och föreningsliv, utöva sportaktiviteter, göra läkarbesök, delta i dagverksamhet med mera. Ledsagning kan beviljas oavsett ålder. I praktiken är ledsagning lika med hjälp av en personal vid besök utanför hemmet.

Problemet är att kommunerna i sina riktlinjer ofta har smugit in en passus med ett ungerfärligt innehåll om att behovet av ledsagning beviljas om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Och det är inte så svårt för en biståndsbedömare att påstå att föräldrar, vänner, frivilligverksamheten eller äldreomsorgen eller något annat kan hjälpa till. I teorin är allt möjligt, men verkligheten är inte lika enkel. Oftast hjälper ingen till!!

Även en person med funktionsnedsättning har en självklar rätt till ett eget liv och en lika självklar rätt att värna sin egen integritet. Slutsatsen är lika självklar som enkel – De lokala reglerna för ledsagning måste ses över och ändras. Eller om så behövs måste lagstiftningen förtydligas. Alla de som har behov och rätt till ledsagning skall självklart ha det! Det är ingen kostnadskrävande insats.

Omsorg – Dålig ljudmiljö är botten

På senare år har jag fått ett intryck att ljudmiljön på caféer, restauranger och offentliga inrättningar såsom väntrum med mera har blivit sämre. Mycket hänger nog samman med förändrade inredningsvanor. Idag finns det, tack och lov ur allergisynpunkt, inga heltäckningsmattor. Många miljöer har sparsmakat med gardiner. Bord och stolar är av ljudhårt material. Golven är hårda, men lättstädade. Dukarna är sen länge utmönstrade. Ofta finns det kakel på väggarna.
Miljön är kort sagt minimalistisk och avskalad. Till detta kommer att det allt för många gånger finns en ständig bakgrundsmusik. Sen är det faktiskt också så att mycket av det som förr skedde i slutna rum backstage på caféer och restauranger numera sker öppet. Det gäller tillagning av mat, beredning av kaffe mm. Ofta är det mycket slamrande processer.

Sammantaget ger förändringarna en svår ljudmiljö för alla och särskilt svår blir de för dem som har hörselnedsättningar på olika sätt. För hörselskadade kan det vara hart när omöjligt att höra vad andra säger eller att kunna föra ett normalt samtal. Det hjälper inte att öka sin egen röstvolym, för detta har alla andra redan gjort.

Jag vet inte, men jag skulle kunna tänka mig att personer med hörselnedsättningar väljer bort dåliga miljöer. Jag gör det i vart fall. Och antalet personer med hörselproblem är verkligen inte ringa, så det borde finnas ekonomiska incitament till förbättringar. Och när det gäller offentliga lokaler finns det inget försvar. De skall vara bra ljusdesignade.

Jag är varken inredningsarkitekt eller akustiker, men jag skulle tro det finns en hel del enkla medel man kan göra för att förbättra situationen. Det är inte uteslutet att till exempel Hörselskadades riksförbund redan har lämpligt informationsmaterial att sätta i händerna på olika näringsidkare. Jag tror att många krögare mfl är i behov av råd och stöd. Nyttja lokalföreningarna och deras medlemmar som informationsspridare ut mot den lokala verkligheten. Det är i vart fall en god början till en bättre ljudmiljö.

Äldreomsorg – Vissa kommuner köper sig fria

Många kommuner sköter sig bra! Dock långt ifrån alla! Det finns ett antal kommuner som har svårt att ta hem sina utskrivna (färdigbehandlade) äldre patienter från sjukhusen. Ansvarsfördelningen mellan kommun och landsting bygger på förtroende och att varje part sköter sin del. Men, som sagt, några kommuner bryr sig inte om att inom rimlig tid ta hem färdigbehandlade äldre. Man skyller på än det än det andra.

Någon gång tycker man att dessa misskötsamma kommuner skulle reflektera och fundera över varför det går bra för många andra kommuner att ta hem vårdtagarna. Och kanske till och med att försöka lära sig ett och annat. Ofta finns det skriftliga överenskommelser mellan kommun och landsting som reglerar hur överväxlingen skall gå till och vilken tid det får ta. Men den följs inte.

Vårtagare som är färdigbehandlande måste raskt ut från sjukhusen. Slöhet i denna del orsakar dubbelt lidande. Dels blir brukarna oroligt kvar alltför länge på sjukhusen, dels ockuperas en viktig sängplats i onödan. En plats som så väl behövs för andra som väntar på behandling. Kommunernas senfärdighet är en del av förklaringarna till de befintliga vårdköerna. Andra som behöver vård drabbas således av kommunernas agerande. Men det verkar inte kommunerna förstå. Man ser bara ett problem – nämligen att man får betala till sjukhuset när man drar över tiden. Och så länge denna syn är härskande finns det bara en lösning nämligen att öka straffavgiften. Landstingen måste tiodubbla kostnaden för sent hemtagande. Då kommer de slöa kommunerna att vakna till. Dessutom måste de kommunala politikerna i socialnämnderna eller motsvarande äldrenämnder begära kontinuerlig information om hur hemtagande fortlöper. De förtroendevalda har ett uppdrag som sträcker förbi den egna verksamheten till ett allmänt samhällsansvar.

Det är inte rimligt att kommunerna för en låg kostnad köper sig fria från sitt ansvar att ge vård och omsorg. Detta var verkligen ingen bärande tanke i äldrereformen!

Omsorg – Bra granskat socialstyrelsen

Pressmeddelande från Socialstyrelsen 2010-12-07- ”Oklart vem som har ansvar för barn med psykisk ohälsa.”

”Socialstyrelsen har gjort en omfattande nationell granskning av hela den vårdkedja som har ansvar för vården av barn och ungdomar med psykisk ohälsa och sjukdom. Vårdcentraler, BVC, ungdomsmottagningar, skolhälsovård och öppen och sluten vård inom barn och ungdomspsykiatrin, BUP, har inspekterats.”

”På många håll saknas förebyggande och tidiga insatser för barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Barnet riskerar att helt bli utan vård, vilket kan få livsavgörande konsekvenser. Anledningen till oklarheterna är att kommuner och landsting ger otydliga uppdrag eller inga uppdrag alls till verksamheterna. ”

Socialstyrelsens granskning visar att det på många håll är oklart vem som ansvarar för att ge de primära behandlingsinsatserna till barn mellan 6 och 18 år. Det finns således ofta oklarheter kring ansvarsfördelningen med det anmärkningsvärda resultatet att ingen tar ansvar. Jag säger bara – är någon förvånad? Det verkar finnas hur många områden som helst där gränssnittet mellan kommun och landsting inte fungerar när det gäller vård och omsorg. Detta är bara ett i mängden.

Som betraktare på avstånd är det svårt att ha någon uppfattning om samverkansreglerna är obefintliga eller otydliga, om de är kända eller okända hos personalen eller om det är rent personalslarv i tillämpningen. Orsaken saknar egentlig betydelse för dem som drabbas. Det är bara för berörda huvudmän att se till att börjar fungera. Det är inga överord när jag säger - Det är en skandal att huvudmännen inte förmår leva upp till sitt ansvar.

Äldreomsorg - Domen en vägledning

Läste för ett antal månader sedan i SKTF-tidningen om domar rörande kommunens rätt att neka hemtjänst. Det aktuella ärendet var prövat både i förvaltningsrätten och i kammarrätten, och kommunen gick segrande ur tvisten i båda instanserna.

Saken handlande om brister i en brukares hem, som var fysiskt, psykosocialt och hygieniskt påfrestande för hemtjänstpersonalen. I sin uppfattning fick man stöd av arbetsmiljöverket och detta ledde till att kommunen drog in hemtjänsten. Men man erbjöd andra alternativ till hjälp. Vilka dessa var framgår inte av artikeln. Men brukaren överklagade och sen kom domsluten enligt ovan.

Det här är intressant. För det här är kanske ett av de första tydliga utslagen i ett mål där arbetsmiljöförfattningarna å ena sidan och socialtjänstlagen med flera lagar å andra sidan inte låter sig smärtfritt förbindas. I normalfallet ”vinner” oftast SOL och HSL över AML. Uttolkarna i form av domstolar och arbetsmiljöverk brukar ofta ställa stora, för att inte säga ibland orimliga krav, på kommunerna. Lagtolkarna tar normalt aldrig ställning för hur en insats skall utföras, de säger bara att den skall utföras och sedan får kommunen lösa det bäst man kan. Vilket minsann inte är så lätt alla gånger.

Det skall bli intressant att följa den framtida lagtolkningen. Jag hoppas vi får fler domar enligt ovan så att praxis förskjuts en aning mot rimligare tillämpningar. Det finns boendemiljöer och brukare som ligger en bra bit bort från vad lagstiftaren såg framför sig när man skrev förarbetena till hälsolagarna. Jag tror till och med att lagstiftaren inte anade eller kände till de problem som faktiskt kan finnas i en boendemiljö.

Ingen brukare skall självklart överges hur udda man än är som person eller hur rörigt man än har det i sin bostad. Men man som brukare får då finna sig i att kommunen söker särlösningar för att tillgodose de elementära behoven på ett sätt som kanske avviker från den normala praxisen. Ingen personalkategori skall behöva riskera sin hälsa när man utför beslutade hemtjänstinsatser. Personalen har rätt att kräva rimliga arbetsvillkor.

Äldreomsorg – Vårdtagarna far illa.

Vårdtagarna far illa inom äldreomsorgen. Det är inte första gången detta skrivs. Det finns områden där vårdtagarna ständigt kommer i kläm och ett sådant är samarbetet mellan landsting och kommun. I media får vi ibland ta del av hårresande historier hur gamla skrivs ut från sjukhusen utan att kommunerna tar ordentligt vid i hemmen. Någonstans brister det i rutinerna, sägs det oftast som försvar från de inblandade parterna.

Allför ofta kan vi läsa att gamla skickas hem med färdtjänst eller sjuktransporter och släpps av vid dörren utan att huvudmännen försäkrat sig om att den gamle kommer in i sin lägenhet. Och kommer vederbörande in så är kommunen inte på tå och tar hand om brukaren. Han eller hon kan bli utan värme, medicin och mat i flera dagar. Ja, det händer till och med att gamla får ligga sin egen avföring eller spyor för att kommunen inte visste att vårdtagaren var hemma igen. När brukaren kommer hem från en sjukhusvistelse är man ibland för svag för att klara av att larma. Då fordras det tätare besök från omvårdnadspersonalen.

Och problemen är lika antingen det handlar om eget boende med hemtjänst eller om vårdtagaren bor på särskilt boende. Man skulle kunna tro att på ett vårdboende har väl ändå personalen koll på de boende. Ack nej, tro inte det. En vårdtagare kan komma hem till sitt vårdboende utan att få hjälp. Dagpersonalen kan tex glömma att underrätta nattpersonalen om hemkomsten.

Det är oanständigt svagt att kommunerna och landstingen inte kan finna helt säkra rutiner för växlingen mellan olika vårdgivare. Och det är oanständigt svagt att kommunerna internt inte har helt säkra rutiner för att återuppta vården efter en sjukhusvistelse. Så svårt kan det väl ändå inte vara, är en välgrundad reflexion!

Det finns en tendens att sjukvården och omsorgen mer och mer sätter det personliga ansvaret på undantag och förklarar alla missöden med systemfel. Det är en farlig väg att vandra. Rutinerna skall självklart vara säkra och kända, men minst lika viktigt är det att rutiner följs. Och här kommer det personliga ansvaret in. Därför måste det tydliggöras när någon personal gör fel. Det behöver inte torgföras, men det måste stå klart för den enskilde att han eller hon handlat fel. Då lär organisationen sig av misstagen! Och verksamheten fungerar allt bättre.

Det är chefens ansvar att skapa en lärande kultur. Och det är chefens ansvar att se till att verksamheten fungerar bra. Och det är därmed chefens ansvar att påtala fel och brister och se till att saken och ting görs på rätt sätt. Äldreomsorgen behöver en bättre chefskultur.