Äldrevård: Anhörigvårdare – en bortglömd möjlighet

I socialtjänstlagens 10 § står under rubriken Anhörigvårdare - ”Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder”.

Men hur ser det i verkligheten, t.ex. inom äldreomsorgen. Anhöriga gör ett viktigt arbete och står för den största delen av insatserna runt en äldre person. Men stödet från samhällets sida är ganska klent. Visst varierar stödet från kommun till kommun, men oftast är det i praktiken är det i underkant. Den kommunala äldrevårdsorganisationen har konstruerat en väldigt distinkt gräns mellan det arbete som görs inom organisationen och utom den. Trots lagstiftningens intentioner om stöd och samverkan har det utbildats en praxis att de kommunala förvaltningarna inte behöver bry sig om de anhöriga och deras arbete. Anhöriginsatser uppfattas som artfrämmande och något av en frivilligsyssla. Först när den kommunala organisationen producerar tjänsterna tillmäts arbetet någon betydelse. På sina håll finns också ett konstruerat motsatsförhållande mellan anhöriginsatserna och den s.k. professionella organisationen. Anhörigvårdarna uppfattas ta jobben från de anställda eller ses de som ett verksamhetens B-lag. Ledsamt får man väl säga.

Som en konsekvens av kommunernas hållning har vi inte heller särskilt många kommunalt anställda anhörigvårdare. För en anhörig eller närstående kan vara formellt anställd som anhörigvårdare. Denna möjlighet har funnits i många år men är i de flesta kommuner av blygsam tillämpning. Men när möjligheten används fungerar anhörigvårdarna väl, trots avsaknad av ett reellt kommunalt stöd och intresse.

Det är tråkigt att behöva skriva det, men möjligheten att anställa anhörigvårdare tillämpas när det löser problem för kommunen. Det borde vara tvärtom - att man i första hand såg till vårdtagarens bästa. Men så är det inte. En anhörigvårdare anställs när kommunen uppfattar problem med brukaren, kulturen, språket, boendet eller något annat förhållande. Då ”köper” man sig fri genom att anställa någon i brukarens omgivning. Därmed blir kommunen i praktiken av med bekymren.

I detta inlägg tar jag inte upp innehållet i samverkan mellan en anhörigvårdare och kommunen. Det finns mycket att önska och säga i denna del, utan jag har koncentrerat mig på det faktum att kommunerna inte anställer anhörigvårdare. Det liksom bara inte sker, trots möjligheten och trots goda resultat när möjligheten utnyttjas. Jag har sett att det diskuteras en lagskärpning i socialtjänstlagen från att kommunerna bör stödja anhörigvårdare till att de skall göra det. Men denna ändring ger ingen skjuts åt valmöjligheten att anställa fler anhörigvårdare.

Jag är en anhängare av kommunalt anställda anhörigvårdare av det enkla skälet att lösningen uppskattas av både brukare och vårdare. Titta på de olika utvärderingar som har gjorts. Där ges överlag en mycket positiv bild av själva verksamheten. Om det finns problem sitter de i samverkan med kommunen! Ett annat icke försumbart skäl är att anhörigvården är en kostnadseffektiv verksamhet!

Äldrevård: Aktivera äldreomsorgen (1)

När vi talar om äldreomsorg går våra tankar oftast till omsorgen eller den sjukvårdande delen. Sällan tänker vi på förebyggande eller rehabiliterande insatser. Kanske våra tankemönster egentligen bara reflekterar statussituation inom äldreomsorgen. Längst upp i hierarkin står sjukvården, sen kommer omsorgen, därefter paramedicinarna med rehabiliteringen, tätt följd av uppsökande-/förebyggandeinsatserna, näst längst ner har vi fritidsinsatser och allra sist kommer frivilliginsatserna! I en önskevärld borde vårt intresse och uppmärksamheten inom äldreomsorgen egentligen vara precis tvärtom. Vi borde tänka annorlunda.

Finns det något som är viktigare inom äldreomsorgen än aktivering? Nästan oavsett hälsoläge är aktivering alltid av godo. För en sak vet vi - Passivitet bryter ner. Och ändå betraktar vi t.ex. fritidsaktivitet som något mindre betydelsefullt. Självklart tillstår inte politiker och förvaltningsledningar nedprioriteringen i högtidligt talade eller skrivna ord. Då är uppsökande-/förebyggandeinsatserna av vikt och ges en hög prioritet. Men det är bara att titta i budgeterna, så uppenbaras på en annan situation. Insatserna krymper år för år. Och fritidsinsatser är den verkliga budgetregulatorn.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen – äldreomsorgen är fel organiserad och kommunerna sitter fast i gamla tankemönster. Och politikerna fortsätter att vandra i återvändsgränden. Just nu har det blivit populärt att verka för införande av äldrelotsar. Detta om något säger väl hur fel hela situationen är. Inte skall det väl behövas särskild personal för att hjälpa någon fram i snårskogen. Jag tror faktiskt det i så fall är bättre att röja sly så att verksamheten blir genomskinlig! Nej, några lotsar behövs inte men väl någon form av aktiva kommunala patientnämnder där man som brukare eller annan intressent kan få framföra sina synpunkter och klagomål. Den som följer media och alla skandaler inom äldreomsorgen inser det omedelbara behovet av kommunala patientnämnder.

Ibland närmar jag mig så hädiska tankar som att äldreomsorgen håller på att bli ett hot mot de gamlas hälsa och ett hot emot sig självt som samhällstjänst. Kommunerna har fått för sig att organiserandet av äldrevården skall utgå från en etablerad men passiviserande praxis. Men socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen säger båda att man skall utgår från vårdtagaren. Och har man vårdtagarna som utgångspunkt leder det automatiskt till en annan och aktivare organisation.

Det första som borde göras att återinföra chefskapet. Sätt dit ordentliga och kunniga personer på äldreboendena och inom hemtjänsten, och ge de nära cheferna vårdtagaransvar och makt över vardagen. Då finns förutsättningar för att äldreomsorgen åter skall börja blomstra. Se därefter till att biståndsbedömningen lämnar sin cementerade ämbetsutövning och blir den serviceinstution som den en gång var tänkt att vara. En biståndsenhet skall inte bara bevilja insatser. Främst skall den vara ett allmänt kunnigt instrument inom äldreomsorgen som ger god service åt sina kunder – och då behövs inga lotsar Jag är tankemässigt inte där än, men snart skulle det kunna vara dags att återinföra den gamla hemtjänstassistenten som dels var arbetsledare, dels hade vårdtagareansvar, dels var biståndsbedömare, dels hade färdtjänstbesluten och sist men inte minst var ett kunnigt stöd åt sina vårdtagare. Där kan vi tala om nära aktivitet och engagemang.

Detta inlägg blev något spretigare än jag hade tänkt mig. Ett framtida inlägg får väl reserveras för mera direkta synpunkter omkring aktivitet och engagemang inom äldreomsorgen. Bryt passiviteten. För det var egentligen detta ämne jag tänkt behandla idag. Men ibland går pennan sin egen väg!

Äldrevård: Vapen - ett annorlunda problem för hemtjänsten

Det kan vara svårt att tro, men skjutvapen kan någon gång vara ett problem i äldreomsorgen och främst då för personal inom hemtjänsten. Många äldre har helt legalt kvar sina vapen och licenser trots att det var bra många år sedan man hade användning för vapnen.

Oftast är vapnen inga problem när de är inlåsta i vapenskåp eller undanstoppade längst in i garderoben. Jodå, den sistnämnda förvaringen förekommer än! Problem uppstår när den gamle av någon anledning får för sig att han – för än så länge är det oftast män– måste ha vapnet tillgängligt. Till exempel att ha en pistol på nattduksbordet om någon skulle bryta sig in. Och än värre är när brukaren tar sig för och hota med vapnet.

Reaktionerna hos personalen blir skiftande - allt från inre obehag till rädsla och vägran att sätta sin fot i det hemmet. Självklart innebär ett gripbart och synligt vapen problem för personalen. Och ingen skall heller behöva arbeta i en vapenmiljö. Så långt är alla överens, men hur kommer man bäst åt problemet. Genom anmälan till polisen? Kanske, men polisen bryr sig inte eller arbetar mycket saktfärdigt. Vapen hos en gamling bedöms inte som ett överhängande hot eller risk. Ett sätt att skynda på, är anmälan via den behandlande läkaren. Men distriktsläkarna var tidigare mycket ovilliga att skriva intyg. Det ansågs vara en uppgift för en specialistläkare i psykiatrin. Och där står du som chef och har fastnat med skägget i brevlådan och undrar hur du skall lösa detta arbetsmiljöproblem!

Men nu har socialstyrelsen i oktober månad, 2008 kommit nya föreskrifter (SOSFS 2008:21) om anmälan av patienter som av medicinska skäl är olämpliga att inneha skjutvapen. I ett särskilt meddelandeblad redogörs närmare för de nya föreskrifterna. Och en av nyheterna är att alla läkare nu omfattas av anmälningsplikten. Polisen, skall efter anmälan från läkare, kunna göra kontroll mot vapenregistret, återkalla tillståndet samt eventuellt omhänderta skjutvapnet. En annan nyhet är att anmälningsplikten omfattar alla patienter och alla typer av medicinska tillstånd. Tidigare gällde det endast psykiska störningar.

Socialstyrelsens nya föreskrifter sätter vapenproblemet på kartan och därigenom kanske läkarna och polisen kan förmås att ta sig an problemet mera allvarsamt. Sannolikt blir det enklare i framtiden att hantera situationen med vapen i hemmen. Men som oftast saknas det enkla och konkreta råd från arbetsmiljöverket, socialstyrelsen, kommunförbundet, polisen m.fl. myndigheter och organisationer hur man som chef och antälld bäst hanterar situationen med vapenrisk hos äldre. Personalen i hemtjänsten får nog sätta sitt hopp till att någon pigg student på en socialhögskola eller liknande tar sig an ämnet och skriver en uppsats med bra råd.

Funktionsnedsättning: Låt politikerna åka rullstol!

Att tillgängliggöra samhället för alla, är en allmän politisk utsaga. Men när det gäller åtgärder för personer med funktionsnedsättningar verkar det dock vara mer ord än verklighet. Politiker talar gärna om ämnet och alla de förbättringar man vill åstadkomma, men när frågorna närmar sig handling, ja då blir intresset ljummare. Är handikappolitiken främst en akademisk och teoretisk fråga för våra politiker? Och vad kan i så fall göras?

Riksdagen beslutade år 2000 om en nationell handlingsplan för handikappolitiken. Målet var att fram till år 2010 nå till ökad tillgänglighet i samhället genom att undanröja enkelt avhjälpta hinder, göra en kraftfull satsning på en tillgänglig kollektivtrafik mm. Men det finns nog skäl att känna tvivel om de resultat som kan åstadkommas till år 2010. Om mindre än ett år är vi där!

Det man idag kan säga om tillgängligheten i samhället för personer med funktionsnedsättningar är att läget är bättre än år 2000, men bra är det långt ifrån. Detta oavsett om det gäller tillgängligheten till kollektivtrafiken, bostäder, arbetsplatser, myndigheter etc. Ett område höjer sig över miniminivån och det gäller tillgång till information. Det är med stor glädje man kan följa utvecklingen på olika hemsidor mm. Många webbsidor har numera möjlighet till anpassad text, till teckenspråk, till lättläst, och till att lyssna.

Men i övrigt är det som vanlig mer ord och rapporter och mindre verkstad och åtgärder. Den som inte tror på mig kan ju ta och göra en kollektivtrafikresa tillsamman med en vän som har en funktionsnedsättning. Har du ingen lämplig vän, går det säkert bra att ta kontakt med något handikappförbund. Jag lovar att ögonen kommer att öppnas och att du som "icke funktionsnedsatt" får en ny syn på verkligheten. Vad kan man dra för slutsats av detta? Jo, möjligtvis att det inte var så dumt med de aktiviteter som handkapprörelsen genomförde på sjuttio och åttiotalen när det gällde att ge politiker ökad kunskap. Man lät då kommunala förtroendemän ta sig fram i samhället som blinda eller rullstolsburna. Valet av funktionsnedsättning, de nämnda två eller andra, saknar i princip betydelse. Det är upplevelsen av verkligheten och alla hinder i samhället som ansågs viktig.

Varför tillämpas inte denna möjlighet till informationspåverkan längre? Inte vet jag. Kanske därför att det kan ses som kränkande för personer med funktionsnedsättning när andra försöker uppleva deras situation. Jag har all respekt för olika synpunkter och invändningar, men tycker i det här fallet att ändamålen helgar medlen. Det ligger ett så stort värde i att få upp ögonen på och kunskapen hos våra politiker, att man nog kan överkomma invändningarna. En sådan utbildningsaktivitet får dock inte bli lek och flams, utan en värdig aktivitet som ger upplevelser för livet.

När man som "icke funktionsnedsatt" sitter i en rullstol och försöker nyttja kollektivtrafiken då infinner sig upplevelser och förståelsen. Likaså om du som "icke seende" skall försöka köpa en biljett av de moderna biljettautomaterna. Kanske ett återuppväckande av en gammal informationsaktivitet skulle få våra politiker - på kommunal eller riksdagsnivå - att flytta sitt intresse för handikappolitik från att vara en akademisk och teoretisk fråga till att bli en djupare personlig förståelsefråga. Om så sker kanske vi kan hoppas på kraftfulla förbättringar i samhället, åtminstone fram till år 2020.

Äldrevård: Uppgradera brandskyddet i äldreomsorgen!

Enligt lag har den som äger en byggnad och den som bedriver verksamhet där, ansvaret för brandskyddet. Det innebär bl.a. en skyldighet att hålla utrustning för livräddning och vidta åtgärder som behövs för att förebygga, hindra och begränsa skador av brand. Man skall också bedriva ett systematiskt brandskyddsarbete.

Men hur ser brandskyddsvardagen ut på ett särskilt boende eller ett servicehus? I många fall är brandskyddet inte mycket att yvas över. Det systematiska brandskyddet har ingen hög prioritet. Varken personal eller boende vet oftast inte vad de skall göra i händelse av brand. Personalen fick, förmodligen för en fyra, fem år, sedan en genomgång, men sen har inget hänt på utbildningsfronten. Och minst hälften att personalen är idag utbytt. Brandskyddsutrustningen har ibland inte heller setts över. Eventuella handbrandsläckare håller inte alltid trycket! Och pärmen med brandskyddsarbetet, som man gjorde för fem år sedan, ja var är den?

Inte heller när det gäller de mera byggnadstekniska åtgärderna kan man som boende känna sig trygg. Knappast någon av de byggnaderna som nyttjas för särskilt boende eller servicehus har någon form av sprinklersystem. Många har inte ens en fast brandslang. Och skulle den finnas har ingen på länge haft slangen ute och kontrollerat funktionen. Inte heller automatiska dörrstängare finns det mellan avdelningar eller till de boendes lägenheter. Ibland, men långt ifrån alltid, finns det automatiska brandlarm.

Väldigt få byggnader inom äldreomsorgen har nödbelysning i trapporna. Gör gärna ett besök i tex ett servicehus och titta på trappuppgången. I inte alltför få fall är den byggd utan insläpp av dagsljus. Var och en kan förstå vad detta betyder vid strömbortfall och vid brand. Och nödbelysningen lyser som sagt med sin frånvaro. Skulle det finnas ljusinsläpp, så tänk dig in i en situation på natten!

I de flesta fall är den inledande målsättningen att de boende skall stanna kvar i sina lägenheter vid brand. Brandförsvaret skall tillkallas. Men vet det de boende om detta? Sannolikt reagerar man instinktivt och försöker ta sig ut. När man en gång i tiden brandskyddsgodkände byggnaderna fanns det personal dygnet runt, som kunde hjälpa de boende. Men så är det inte idag på alla ställen. Man har t.ex. ingen fast nattpersonal. De boende är också generellt sett skröpligare idag än för 30 år sedan.

Vad händer om de äldre försöker evakuera ett brinnande servicehus. Det är nog inte svårt att tänka sig hur svårt det skulle bli. Men verkligheten är värre än så. På många ställen har man grindar som fallskydd ner för trappor, man har dörrar med låsmekanism utformade med hänsyn till dementa äldre. Följderna kan bli katastrofala. Ibland finns det brandstegar på utsidan för utrymning! Hur är de tänkta att fungera?

Många lokala räddningstjänsten försvarar normalt alltid sakernas nuvarande tillstånd. Man tar inte ett ordentligt tag i det förebyggande arbetet inom äldreomsorgen. På något sätt ser man en konflikt mellan förstärkt förebyggande byggandstekniskt brandskydd och storleken på den utryckande räddningsstyrkan. Ökad satsning på det ena kan leda till minskning på det andra. Men så behöver det inte vara. Utryckningsstyrkan kan faktiskt hjälpa till med det förebyggande arbetet. Det handlar främst om arbetets organisering.

Förbättringar av brandskyddet på de särskilda boendena har i åratal ältats - på både lokal och central - nivå utan konkreta resultat. Är ett äldre människoliv så lågt värderat? Man bör dock inte glömma vem som har det yttersta ansvaret för brandskyddet - Den som bedriver verksamheten eller äger byggnaden. Kommunerna kan således göra mycket på egen hand, om viljan funnits!

Äldrevård: Länge leve vårdbiträdena

Jag har i ett tidigare inlägg framfört att det behövs mer personal med högre akademisk examen inom äldreomsorgen och för den delen också inom handikappomsorgen. Kanhända lite överraskande och paradoxalt vill jag också i omsorgerna ha mer vårdnära personal gärna med särskild vårdutbildningen, men framför allt med gott handlag och hjärtat på rätta stället. Hellre duktig så kallad outbildad personal än utbildade som är olämpliga för yrket.

Förmodligen kan det liknas vid att svära i kyrkan, men det ständigt upprepade kravet på undersköterskeutbildning inom äldreomsorgen har inte i alla delar varit av godo. Jag tror nästan det skapat fler problem än det löst! För det första är inte USK-utbildning någon trygghet för en naturlig lämplighet att ge äldre personer vård och omsorg, och för det andra är USK-utbildningen kunskapsmässigt en felinriktad utbildning. Måhända den passar den vanliga sjukvården, men i fråga om äldrevård och handikappomsorg ligger utbildningen fel. Utbildningen gör att äldreomsorgen blir övertung i sjukvårdsdelen. Det blir liksom finare att på delegation lägga om ett mindre sår än att kunna lugna en vårdtagare som plågas av dödsångest eller som är ledsen för att barnen aldrig kommer och hälsar på. Inom handikappomsorgen har man ännu inte nått till USK-kravet och där fungerar verksamheten förvånansvärt hyggligt med mestadels "outbildad" personal. Eller som jag ibland tror, just därför! Detta nu inte sagt med udden riktad mot alla duktiga undersköterskor i äldreomsorgen utan som en vilja att lyfta fram äldrevårdens viktiga kärna nämligen omsorgen.

Bra vårdgrupper, som jag kommit i kontakt med, har många gånger rymt personer med utländsk härkomst - från Chile, Spanien, Vietnamn, Iran, Thailand med flera länder. De hade ingen "svensk" vårdutbildning och behärskade inte språket till fulländning, men de kunde på ett naturligt sätt ge god vård och omsorg. Kort sagt - De var älskade av vårdtagarna. Att kunna sköta ett jobb borde trots allt vara det viktigaste.

Dessa personer med ickesvenskt ursprung var fullständigt befriade från det mischmasch av fina men tomma ord som bara förvirrar vardagen för den nära vårdpersonalen. De utlandsfödda personer hade inte en aning om orden värdegrund, mål, analys, process, strategi, inriktning, kompetensutveckling eller vision med mera och med flera! Men de kunde sköta sitt jobb och de lät sig inte hämmas av den svenska organisationskulturen.

Det är dags, för att inte säga hög tid, att tänka om i utbildningsfrågan. Efter alla dessa år som kommunerna nu haft ansvar för äldreomsorgen borde tiden vara mogen att ta fram en utbildning som reellt svarar mot uppgiftens behov. Men det finns ljus i tunneln. Det verkar hända något på utbildningsfronten. En "statlig utredare" föreslog en treårig gymnasieutbildning till ett helt nytt omsorgsyrke. Det nya yrket föreslogs heta äldreassistent. Utbildningen skall bland annat innehålla värdegrundsfrågor, lagar och regler, kunskap om åldrande samt själslig och kroppslig omsorg. Jag säger bara - Äntligen ett initiativ i rätt riktning! Om man nu inte vill uppfinna hjulet på nytt kan utbiuldningsplanererna säkert lära mycket av den gamla
(mental-)skötarutbildningen. Den var inte så tokig.

Äldrevård: Värdigt liv för dementa

I början på sjuttiotalet arbetade jag på ett av våra större mentalsjukhus. Några av åldringsavdelningarna där, var förbehållna s.k senila personer, som man sa på den tiden. Det var, med dagens ögon sett, ganska röriga och ostyriga avdelningar. De intagna var inlåsta eller sprang omkring, var och en sin värld. Olika former av personalövergrep var tråkigt nog legio.

Så fick vi den stora psykiatrireformen och mycket förändrades. De senila personerna kom att kallas dementa och många vårdades i hemmen - En inte särskilt bra lösning. Personer som inte kan ta vara på sig själv måste ha tillsyn. För något decennium sedan började man åter skapa särskilda demensavdelningar och senare också demensboenden. Många av demensarrangemangen var inte helt olika sina föregångare. Bemanningen var låg och personalen outbildad för jobbet. Inte heller beledsagades verksamheten i övrigt av någon demenskunskap. De kunniga långvårdsöverläkarna var avskaffade. Särskilt de avdelningar som låg insprängda på de gamla sjukhemmen uppvisade vård- och omsorgsformer som får varje anständig människa att blekna. Övergrepen på vårdtagarna var och är dessvärre jämbördiga dem som förekom för fyrtio år sedan. Dock finns det hopp! Många av senare års särskilda demensboenden uppvisar omsorgsformer som är bra och hedervärda.

Men en grupp har det fortfarande mycket svårt och det är yngre dementa – personer runt 50 år. För denna grupp har inget hänt. De har, inte helt oväntat, fastnat i ingenmansland. Landstingen tar sin hand ifrån dem. Och i kommunen vill varken äldreomsorgen eller handkappomsorgen ta sig an denna grupp. Det som då händer är att en måttligt dement 50-åring placeras på en demensavdelning bland 80-åriga gravt dementa personer. Eller ännu värre placeras man på ett särskilt boende i utkanten av kommunen. Var och en förstår hur en femtioåring upplever att hamna bland mycket äldre människor. För tro inte att s.k. dementa personer skulle vara oberoende till sin omgivning. Så är inte fallet. En dement person registerar mycket.

Ofta säger kommunerna att problemet inte verkar vara stort. Tja, så kan man säga när man inte vet något om antalet och inte heller försökt ta reda på det! Men en sak verkar vara säker, om man skall tro de sakkunniga – gruppen yngre dementa är inte liten och den växer år från år. Och när det gäller framför allt yngre dementa får vi inte glömma bort de anhöriga. De lider mycket när de ser sin nära kära tappa fotfästet i tillvaron för att gömmas på icke avpassade avdelningar. Kommunerna måste naturligtvis bygga upp goda verksamheter för yngre dementa och de bör ligga utanför äldreomsorgen, åtminstone som det ser ut idag i många kommuner. Sen vore det allmänt bra med en ökad tillsyn och granskning av dagens demensvård. Vår tids övergrepp ligger, som sagt, väl i paritet med gårdagens.

Äldrevård: Servicehusens renässans? Vågar man hoppas?

De så kallade servicehusen inom äldreomsorgen har successivt mönstrats ut som boendealternativ för våra äldre. I många kommuner finns idag bara två alternativ. Antingen bor du hemma och får hemtjänst eller har du ett omfattande vårdbehov och då kan du få bo på särskilt boende. Något däremellan, såsom servicehusen, har under många år inte ansetts vara nödvändigt.

Jag vet inte vilket ord man skall använda för denna hållning – kanske urdumt. I vilket fall som helst har man inte lyssnat till de äldre. Många gamla vill gärna flytta till servicehus när krafterna tryter och man lever i tron att servicehus fortfarande är en realitet. Därför blir man grymt besvikna när man får klart för sig att servicehusen antingen är avvecklade eller omvandlade till reguljära särskilda boenden.

De gamla servicehusen var en fantastisk boendeform. Här kunde man bo i sin egen lägenhet men ändå få hjälp och service, samt vilket är mycket viktigt känna trygghet. Genom servicehusen erbjöds de äldre - dygnet runt -hemtjänstinsatser, hemsjukvård och tillgång till personal. Läkaren kom på besök minst en gång i månaden. Servicehusen hade ”larm” som gjorde att man kunde ringa efter hjälp om så behövdes. Ett och annat servicehus hade också en passiv övervakning genom att diskret larma personalen om den boende inte hade tänt en lampa eller spolat i toan på en viss tid. På våra servicehus fanns bra lägenheter med tillgång till gemensamma lokaler, aktiviteter och service såsom restaurang, hårvård och fotvård. Det fanns arbetsterapeuter eller motsvarande. Ja, det var till och med möjligt för makar att bo tillsammans.

Jag vet egentligen inte varför servicehusidén kom ur modet. Det mest framförda skälet var att vårdtagarna skall bo hemma så länge som möjligt. Men egentligen tror jag det handlar om kostnader. Det var svårt för kommunerna att få full kostnadstäckning via hyrorna på servicehusen. De gemensamma ytorna mm fick bekostas via skattsedeln.

Många äldre, som idag bor hemma och får hemtjänst, längtar efter trygghet och gemenskap. Man önskar, så långt möjligt är, att slippa färdtjänst och sjuktransporter. Man vill bo på ett ställe som svarar mot deras behov – ett modernt servicehus. Enligt min mening är det ett absolut måste att åter föra in servicehusen som en del i utbudet för de äldre. För många handlar det om en relativt lång boendeperiod – kanske något decennium. Och det bästa är att med servicehus minskar behoven av äldreboenden, som faktiskt är den dyraste boendeformen av alla. På ett servicehus kan man mestadels bo tryggt till livets slut.

Funktionsnedsättning: Några ord om utbildning för personliga assistenter

Jag undrar om det finns något arbete som ger så mycket som att vara personlig assistent. Tänk att få stödja en medmänniska med funktionsnedsättning till ett friare och obundet liv. Som personlig assistent hjälper man till med mycket - i princip allt som hör vardagslivet till. Och särskilt hjälper man till med det som personen med funktionsnedsättning skulle ha gjort utan sin nedsättning. Det handlar både om vardag och om nöjen. Att vara personlig assistent kräver mycket, men ger också sjufalt tillbaka. Många assistenter upplever en daglig tillfredsställelse i att göra ett nyttigt jobb och en glädje i att se resultatet av sitt arbete.

Åtskilliga personliga assistenter har ingen särskild utbildning för jobbet. Men detta skall inte uppfattas som att de är outbildade. Jag undrar om något yrke som har fler personer med akademisk examen än professionen personliga assistenter. Det skulle möjligen vara taxichaufförer!

Det är bra med den spridning av kompetenser som finns inom gruppen personliga assistenter. Det finns oftast någon person/assistent med rätt ålder, läggning och kunskap att ”para” ihop med de önskemål, som brukaren kan ha. Den ökade friheten för brukarna att välja sin assistent har betytt mycket. Men trots att rekryteringsvägarna till yrket må vara många och skiftande så behövs ändå vissa baskunskaper som ger en ökad stadga i vardagen. Jag tänker då främst på en kortare utbildning inom följande områden – Bemötande, funktionsnedsättningar, tekniska hjälpmedel, ledsagning, lyft- och förflyttningsteknik samt hjärt- och lungräddning.

Visst finns det mycket mer att lära och kunna, men med rimliga kunskaper inom dessa fält gör en person med rätt läggning ett ännu bättre jobb! Det som ovan sagts om personliga assistenter gäller också andra stödjande yrken såsom ledsagare, trafikvärdar med flera. Vad säger Du, bäste läsare. Skall yrket personliga assistenter ha fria rekryteringsvägar? Och behövs det trots allt en kompletterande utbildning? Själv är jag av uppfattningen att undersköterskeutbildning visserligen är bra, men ändå inte rätt utbildning för de personliga assistenterna.