Handikappomsorgen fungerar normalt bra i samhället, och vart fall bättre än äldreomsorgen. Kanske har jag fel, men ändå tycker jag att handikappfrågorna idag har en mer tillbakaskymd plats i samhället än bara för några decennier sedan. Då talades det mycket om ”de svaga grupperna”, och det var inte enbart tal, utan det verkställdes också reformer. Men på de senare åren har utvecklingen på sitt sätt stannat av och det uppvisas på stället marsch. Med undantag av Handisams tillkomst för något år sedan, har det inte skett många nya viktiga landvinningar inom handikappområdet och frågan är också ganska ljummen i det offentliga samtalet.
Funktionsnedsättningsperspektivet är inte heller särskilt levande inom våra olika samhälleliga planeringssektorer. Kommunerna arbetar med tillgänglighetsfrågorna på olika sätt, men oftast utan någon större glöd på tjänstemannaplanet. Dock visar många kommunala Handikappråd upp ett fortsatt stort intresse. En ytterligare ljusglimt är de insatser som görs på högskolor och universitet. I stort sett varje skola har ett eller flera centra för handikappforskningen. I all blygsamhet vill jag ge uppskattning åt den högre utbildningen för dess intresse för funktionsnedsättningsproblematiken – Ingen högskola nämnd och ingen glömd. Ni är ljuset i tillvaron. Må ert intresse och er aktivitet sprida sig i hela vårt samhälle.
2010 skall Sverige vara tillgängligt för alla. Detta eftersträvansvärda mål har regering och riksdag bestämt. Visst var målsättningen i det närmaste orealistiskt redan från början, men att målet skulle missas så grovt kunde man ändå inte tro! Samhället är långt ifrån tillgängliggjort och kommer inte att vara det år 2010! Men den intressanta frågan är förstås varför handikappfrågorna är så lågt tempererade. Och svaret är väl ganska givet – Grytan hålls inte kokande. När det politiska intresset falnar och tjänstemännen går på sparlåga, måste andra såsom handikapprörelsen ta vid. Men så har inte skett.
Handikapprörelsen har inte tagit på sig en aktivare roll. I vart fall inte i ifråga om att höras och synas utåt i samhället. Dess stämma är låg och kraften svag. Och det är synd för handikappverksamheten i allmänhet och handikappråden i synnerhet behöver de olika förbundens samlade support, både centralt och lokalt! Handikapprörelsens interna arbete för medlemmarna synes vara mycket mer aktivt! Och det är givitvis jättebra.
Om man finge önska sig något skulle det vara att det uppstod en tydlig tankevärld för vad handikapprörelsen konkret vill åstadkomma. Inkluderande hur handikapprörelsen avser få upp sin vilja på dagordningen? Handikapprörelsen kan inte bara säga att man vill, det är minst lika viktigt att säga vad och hur man vill. Inom handikapprörelsens verkar det finnas utrymme för samtal om aktiv strategisk påverkan i samhället .
fredag 27 februari 2009
lördag 21 februari 2009
Äldrevård: Korttidsplatser i äldreomsorgen – ett växande problem
I många år har vi sett en utveckling där hemtjänsten och korttidsboendet ökar medan äldreboendena inkl. serviceboendet minskar. Men vad är korttidsplatserna egentligen för något, och är det en bra utveckling med det ökande antalet?
Som jag förstår är korttidsplatser inte något som direkt nämns i socialtjänstlagen eller andra författningar, men som trots allt tolkas in som en del i äldreomsorgsutbudet. T.ex. Länsstyrelserna brukar vid tillsyner med mera, tillstyrka behovet av korttidsplatser, men man redovisar inte på vilka författningsmässiga grunder.
Vanligtvis menar kommunerna följande med begreppet korttidsplatser/korttidsboende. Plats för
*väntan på särskilt boende
*övergång mellan sjukhusvård och hemvård
*akut uppkomna behov
*utredning/rehabilitering
*växelvård
*avlösning av närstående som vårdar
*att brukaren skall få vila upp sig
*avancerad sjukvård
*omvårdnad i livets slutskede (palliativ vård)Som synes är det en flora av olika anledningar.
Kännetecknande är att samtliga anledningar visar på brister i omsorgssystemet, vilka man försöker lösa med begreppet korttidsplatser - Men där ordinarie lösningar många gånger hade varit att föredra.
Jag skall av ”utrymmesskäl” bara göra några kommentarer. Kommunerna har oftast brist på särskilda boenden. Problemet löser man genom att tillskapa korttidsboende med väsentligt lägre standard. Ofta upptas mer än 50 % av korttidsplatserna av personer som väntar på plats i ett äldreboende. Många brukare placeras på korttidsboende därför att kommunens personal inte hinner göra nödvändiga utredningar på sjukhuset. Lös dessa två flaskhalsar och korttidsplatserna kan minskas till ¼ av dagens behov.
Att kommunerna använder sig av korttidsplatser beror på att de är billiga alternativ. Ett knep är att göra om gamla vårdboenden till korttidsboenden. Vid korttidsboende accepteras små rum, vilka aldrig annars skulle godtas. Man har ofta hygienutrymmena som är skilda från rummen. Man använder flerbäddsrum, som ibland tom är könsblandade. Man kör med minimibemanning av personalen. För på ett korttidsboende bedrivs inga aktiviteter - Inte heller någon annan form av vardagsrehabilitering.
Initiativet till att ansöka om korttidsplats kommer sällan eller aldrig från den enskilde. Upprinnelsen kommer från personal eller från anhöriga. Ofta ger biståndsenheten muntliga besked. De skriftliga besluten ligger veckor efter. Ingen individuell planering görs. Ej heller dokumenteras hur länge vistelsen skall pågå. Ingen uppföljning görs. Korttidsplatshanteringen brister således på de flesta punkter både ifråga om beslut som användning.
Genom sin passivitet håller länsstyrelsen m.fl. en växande, men dålig praxis om ryggen. Den enda myndighet som på allvar tagit sig an problemet med korttidsplatserna är arbetsmiljöverket. Men dess kritik har sin upprinnelse i personalens dåliga arbetsmiljö. Som sagt, det är nog dags för en ordentlig granskning om de s.k. korttidsplatserna uppfyller författningarnas krav.
Som jag förstår är korttidsplatser inte något som direkt nämns i socialtjänstlagen eller andra författningar, men som trots allt tolkas in som en del i äldreomsorgsutbudet. T.ex. Länsstyrelserna brukar vid tillsyner med mera, tillstyrka behovet av korttidsplatser, men man redovisar inte på vilka författningsmässiga grunder.
Vanligtvis menar kommunerna följande med begreppet korttidsplatser/korttidsboende. Plats för
*väntan på särskilt boende
*övergång mellan sjukhusvård och hemvård
*akut uppkomna behov
*utredning/rehabilitering
*växelvård
*avlösning av närstående som vårdar
*att brukaren skall få vila upp sig
*avancerad sjukvård
*omvårdnad i livets slutskede (palliativ vård)Som synes är det en flora av olika anledningar.
Kännetecknande är att samtliga anledningar visar på brister i omsorgssystemet, vilka man försöker lösa med begreppet korttidsplatser - Men där ordinarie lösningar många gånger hade varit att föredra.
Jag skall av ”utrymmesskäl” bara göra några kommentarer. Kommunerna har oftast brist på särskilda boenden. Problemet löser man genom att tillskapa korttidsboende med väsentligt lägre standard. Ofta upptas mer än 50 % av korttidsplatserna av personer som väntar på plats i ett äldreboende. Många brukare placeras på korttidsboende därför att kommunens personal inte hinner göra nödvändiga utredningar på sjukhuset. Lös dessa två flaskhalsar och korttidsplatserna kan minskas till ¼ av dagens behov.
Att kommunerna använder sig av korttidsplatser beror på att de är billiga alternativ. Ett knep är att göra om gamla vårdboenden till korttidsboenden. Vid korttidsboende accepteras små rum, vilka aldrig annars skulle godtas. Man har ofta hygienutrymmena som är skilda från rummen. Man använder flerbäddsrum, som ibland tom är könsblandade. Man kör med minimibemanning av personalen. För på ett korttidsboende bedrivs inga aktiviteter - Inte heller någon annan form av vardagsrehabilitering.
Initiativet till att ansöka om korttidsplats kommer sällan eller aldrig från den enskilde. Upprinnelsen kommer från personal eller från anhöriga. Ofta ger biståndsenheten muntliga besked. De skriftliga besluten ligger veckor efter. Ingen individuell planering görs. Ej heller dokumenteras hur länge vistelsen skall pågå. Ingen uppföljning görs. Korttidsplatshanteringen brister således på de flesta punkter både ifråga om beslut som användning.
Genom sin passivitet håller länsstyrelsen m.fl. en växande, men dålig praxis om ryggen. Den enda myndighet som på allvar tagit sig an problemet med korttidsplatserna är arbetsmiljöverket. Men dess kritik har sin upprinnelse i personalens dåliga arbetsmiljö. Som sagt, det är nog dags för en ordentlig granskning om de s.k. korttidsplatserna uppfyller författningarnas krav.
söndag 15 februari 2009
Äldrevård: Kommunala pensionärsrådet
Idag tänkte jag säga några ord om de Kommunala Pensionärsråden (KPR). Jag har i ett tidigare inlägg kort berört de Kommunala Handikapprådens verksamheter. Handikappråden är aktiva, har vilja och tar många initiativ till förbättringar. Medlemmarna är kunniga och känner sig sitta på mandat av alla dem/oss som har funktionsnedsättningar av olika slag. Handikappråden driver sina frågor och kan normalt inte uppfattas vara passiva. Handikappråden har genom sitt energiska arbete vunnit mitt hjärta!
När man tittar på de Kommunala Pensionärsråden så nickar man inte bifall lika lätt. I bästa fall uppfattas KPR av kommunerna som en remissinstans. Men i alltför många fall ses KPR bara som ett forum där man pliktskyldigt överlämnar information. Olikheten mellan handikapprådens och pensionärsrådens sätt att vara och verka handlar inte om en gradskillnad. Det handlar om en artskillnad. Medlemmarna i KPR verkar vara passiva och utan visioner. Man synes inte uppfattar sig sitta på ett mandat av eller för de äldre utan uppdraget utövas på personliga grunder.
Tänk efter - Hur ofta hör du ett KPR uttala sig i media? Jämför med hur ofta handikappråden brukar höra och synas.
Det som är lika mellan handikappråden och pensionärsråden är den organisatoriska uppbyggnaden. Båda innehåller politiska företrädare samt representanter från brukarorganisationer. Inte heller brukar det vara några stora skillnader i de kommunala stadgarna för de båda råden. Men trots likheterna är det stor skillnad på var råden uträttar och hur uppgiften uppfattas.
En förklaring till skillnader i resultat skulle kunna ha sin utgångspunkt i de personer som sitter i de båda råden. KPR bemannas på traditionellt sätt av etablerade politiker samt med äldre män och kvinnor som representanter från olika intresseorganisationer. Handikappråden verkar också ha etablerade politiker, men därtill är de intresserade av handikappfrågorna. Därjämte kommer intresseorganisationernas representanter, som har en blandad åldersstruktur, men där alla har ett brinnande intresse.
En sannolikare och rimligare förklaring är dock att äldreomsorgen är en tung gigant som är sig själv nog. Den låter sig inte påverkas eller ta intryck av någon eller några utanför den innersta styrande kretsen. Man är helt enkelt inte intresserad av nya influenser; man vill främst uppfylla det formella, dvs. informera i rådet och hoppas på att både frågor och svar uteblir. Och i en sådan situation är det inte konstigt att KPR:s glöd falnar.
När man tittar på de Kommunala Pensionärsråden så nickar man inte bifall lika lätt. I bästa fall uppfattas KPR av kommunerna som en remissinstans. Men i alltför många fall ses KPR bara som ett forum där man pliktskyldigt överlämnar information. Olikheten mellan handikapprådens och pensionärsrådens sätt att vara och verka handlar inte om en gradskillnad. Det handlar om en artskillnad. Medlemmarna i KPR verkar vara passiva och utan visioner. Man synes inte uppfattar sig sitta på ett mandat av eller för de äldre utan uppdraget utövas på personliga grunder.
Tänk efter - Hur ofta hör du ett KPR uttala sig i media? Jämför med hur ofta handikappråden brukar höra och synas.
Det som är lika mellan handikappråden och pensionärsråden är den organisatoriska uppbyggnaden. Båda innehåller politiska företrädare samt representanter från brukarorganisationer. Inte heller brukar det vara några stora skillnader i de kommunala stadgarna för de båda råden. Men trots likheterna är det stor skillnad på var råden uträttar och hur uppgiften uppfattas.
En förklaring till skillnader i resultat skulle kunna ha sin utgångspunkt i de personer som sitter i de båda råden. KPR bemannas på traditionellt sätt av etablerade politiker samt med äldre män och kvinnor som representanter från olika intresseorganisationer. Handikappråden verkar också ha etablerade politiker, men därtill är de intresserade av handikappfrågorna. Därjämte kommer intresseorganisationernas representanter, som har en blandad åldersstruktur, men där alla har ett brinnande intresse.
En sannolikare och rimligare förklaring är dock att äldreomsorgen är en tung gigant som är sig själv nog. Den låter sig inte påverkas eller ta intryck av någon eller några utanför den innersta styrande kretsen. Man är helt enkelt inte intresserad av nya influenser; man vill främst uppfylla det formella, dvs. informera i rådet och hoppas på att både frågor och svar uteblir. Och i en sådan situation är det inte konstigt att KPR:s glöd falnar.
lördag 7 februari 2009
Funktionsnedsättning: Vi stod vid en busshållplats (1)
Vi stod vid busshållplatsen och väntade – och önskade att rätt buss skulle komma. Med rätt buss menas en buss som har tillräckligt bred påstigningsöppning så att vi kan komma in i bussen. Ca en tredjedel av bussarna har för små öppningar och då blir det till att vänta på nästa buss.
Nåja, vi hade tur och kom med. Men problemfritt var det inte. Den utfällningsbara rampen satt som fastskruvad och lät sig inte bevekas. Vi fick ta oss ombord utan hjälp av ramp. Med lite slit och hjälp från en medpassagerare kom vi ombord. Nu skall vi inte skylla alla besvär på den trilskande rampen. Chauffören hade också gjort en slarvig angörning som gjorde att det var ett stort gap mellan bussen och hållplatsen. Dessutom hade bussen en ganska hög påstigningströskel. Passageraren och jag fick bära ombord rullstolen, med Eva sittandes i densamma.
Men ombord kom vi – fast till skillnad från alla andra passagerare fick vi stiga på mitt i bussen. Jag fick tränga mig fram till chauffören och betala. Chauffören började köra innan jag hann tillbaka till Eva. Påstigningen tog tid och någon passagerare muttrade halvhögt att vissa borde åka färdtjänst. Vi låtsades inget höra.
Nu tänkte vi spänna fast rullstolen i säkerhetsutrustningen. Allt sådant saknades. Det fanns varken selar eller nedfällbara skydd. Sådan utrustning behövs inte enligt gällande regler. Jag undrar om de som gjort detta undantag för lokaltrafiken har åkt buss i en rullstol och känt på hur stolen glider, trots låsta bromsar. Den glider vid inbromsning och den glider i kurvorna.
Bussen vi åker med är inte av senaste snitt – Rutorna sitter ganska högt så Eva kan inte se ut. Jag får berätta var vi är. Nu kommer det en barnvagn ombord. Oj, hur skall detta gå. Finns det plats till både en rullstol och barnvagnen. Nej, det gjorde det inte. Vi får tillfälligt lämna bussen så att barnvagnen kan ta sig in. Sedan kör vi ombord igen. Denna gång hade chauffören gjort en riktigt bra angörning. Nu ser Eva ingenting. Hon är omgiven av fullvuxna personer.
Så var vi framme vid torget där vi skall byta buss. Vi kör fram till informationstavlan för att se vilken buss vi skall ta och när den går. Torget har en mycket trevlig miljö med blommor och gröna växter. Problemet är bara att det inte går att med rullstol komma nära tavlorna. Dessutom sitter de för högt för en rullstolsburen. Än en gång måste jag vara den förmedlande länken. Fast Eva vill själv förvissa sig och rullar in till informationsdisken som naturligtvis har en höjd anpassad för stående vuxna. Den vänliga damen lutar sig fram över disken och talar med Eva. Inom mig ler jag – Det är inte utan att det ser komiskt ut.
Byte av buss, ja var det dags igen. Vi står vid busshållplatsen och väntar – och önskar att rätt buss skall komma. Med rätt buss menas inte som för de flesta – rätt linjesträckning. För oss är detta den enklaste detaljen. Med rätt buss menas en som är tillgängliggjord för personer med funktionsnedsättningar. Ibland säger jag till Eva. Kan du inte försöka att åka med kollektivtrafiken på egen hand. Hon tittar på mig med stora, förundrade ögon. Innerst inne vet vi båda hur dum och omöjlig frågan är.
Nåja, vi hade tur och kom med. Men problemfritt var det inte. Den utfällningsbara rampen satt som fastskruvad och lät sig inte bevekas. Vi fick ta oss ombord utan hjälp av ramp. Med lite slit och hjälp från en medpassagerare kom vi ombord. Nu skall vi inte skylla alla besvär på den trilskande rampen. Chauffören hade också gjort en slarvig angörning som gjorde att det var ett stort gap mellan bussen och hållplatsen. Dessutom hade bussen en ganska hög påstigningströskel. Passageraren och jag fick bära ombord rullstolen, med Eva sittandes i densamma.
Men ombord kom vi – fast till skillnad från alla andra passagerare fick vi stiga på mitt i bussen. Jag fick tränga mig fram till chauffören och betala. Chauffören började köra innan jag hann tillbaka till Eva. Påstigningen tog tid och någon passagerare muttrade halvhögt att vissa borde åka färdtjänst. Vi låtsades inget höra.
Nu tänkte vi spänna fast rullstolen i säkerhetsutrustningen. Allt sådant saknades. Det fanns varken selar eller nedfällbara skydd. Sådan utrustning behövs inte enligt gällande regler. Jag undrar om de som gjort detta undantag för lokaltrafiken har åkt buss i en rullstol och känt på hur stolen glider, trots låsta bromsar. Den glider vid inbromsning och den glider i kurvorna.
Bussen vi åker med är inte av senaste snitt – Rutorna sitter ganska högt så Eva kan inte se ut. Jag får berätta var vi är. Nu kommer det en barnvagn ombord. Oj, hur skall detta gå. Finns det plats till både en rullstol och barnvagnen. Nej, det gjorde det inte. Vi får tillfälligt lämna bussen så att barnvagnen kan ta sig in. Sedan kör vi ombord igen. Denna gång hade chauffören gjort en riktigt bra angörning. Nu ser Eva ingenting. Hon är omgiven av fullvuxna personer.
Så var vi framme vid torget där vi skall byta buss. Vi kör fram till informationstavlan för att se vilken buss vi skall ta och när den går. Torget har en mycket trevlig miljö med blommor och gröna växter. Problemet är bara att det inte går att med rullstol komma nära tavlorna. Dessutom sitter de för högt för en rullstolsburen. Än en gång måste jag vara den förmedlande länken. Fast Eva vill själv förvissa sig och rullar in till informationsdisken som naturligtvis har en höjd anpassad för stående vuxna. Den vänliga damen lutar sig fram över disken och talar med Eva. Inom mig ler jag – Det är inte utan att det ser komiskt ut.
Byte av buss, ja var det dags igen. Vi står vid busshållplatsen och väntar – och önskar att rätt buss skall komma. Med rätt buss menas inte som för de flesta – rätt linjesträckning. För oss är detta den enklaste detaljen. Med rätt buss menas en som är tillgängliggjord för personer med funktionsnedsättningar. Ibland säger jag till Eva. Kan du inte försöka att åka med kollektivtrafiken på egen hand. Hon tittar på mig med stora, förundrade ögon. Innerst inne vet vi båda hur dum och omöjlig frågan är.
tisdag 3 februari 2009
Äldrevård: Aktivera äldreomsorgen (2)
Det finns två viktiga, men ack så sällan diskuterade perspektiv inom äldreomsorgen nämligen manligt/kvinnligt och passivitet/aktivitet. Det första perspektivet är nog så intressant – Insatser som beviljas en brukare via dagens biståndssystem är vad man kan uppfatta som traditionellt kvinnliga göromål. Sedvanligt manliga sysslor förbigås med tystnad. Runt detta finns en hel del att fundera och skriva. Men dettta får anstå ett tag. Det andra närbesläktade perspektivet – passivitet kontra aktivitet tänkte jag säga några ord om idag.
På likartat sätt som ovan så är nästan alla insatser som beviljas av biståndsenheterna passiviserande för brukaren. Någon ur den kommunala organisationen skall utföra något åt brukaren. Det kan gälla bäddning, städning, matlagning, handling mm. Men så är inte andemeningen i socialtjänstlagen – där menas att man som brukare skall få stöd och möjligheten för att klara egna vardagliga aktiviteter. Som äldre skall man få support för en aktiv vardag och man skall vara delaktighet i utförandet av hemtjänstinsatserna. Ingen skall fråntas egenansvar och utförandeansvar så länge krafterna finns där.
I dagens och gårdagens äldreomsorg har vi gått vilse på denna punkt. Under de senaste trettio åren har vi både beviljat och utfört insatserna utifrån organisationens uppfattade perspektiv och uppgift - Produktionen först. Vi döljer vår hållning i organisationsfrågor såsom arbetsmiljö, jämställdhet, lika lön, rätt till heltid, effektivitet mm. I och för sig viktiga frågor men inte av primärintresse för uppgiften att ge gamla stöd och hjälp. Målet får aldrig vara att systemet behöver brukaren, utan ledstjärnan är att brukarna behöver stöd av systemet. Och aktivitet bör vara normen.
Av detta följer att vi i det närmaste skall vända upp och ner på dagens situation. Vi skall inte ha för bråttom in i vårdandet. Den första kontakten för brukaren borde vara frivilliginsatserna – att få sällskap, stöd vid handling och promenader, läsning av tidningar eller böcker, gå på teater, hjälp vid enklare hemsysslor mm. Det vill säga allt som ger livet fortsatt mening genom socialt aktiverade stöd. Därefter kommer rehabiliteringen, dvs aktiverande, assisterande och hjälpande insatser för att brukaren skall upprätthålla det dagliga livet. I denna del ingår dagens friskvård, förebyggande arbete med fallskydd mm, hjälpmedelsverksamhet, paramedicinska insatser och delar av dagens biståndsbedömning.
Så här långt är organisationens produktionsinsatser begränsade. Vid fortsatt åldrande och avtagande förmåga följer efterhand dagens serviceinsatser, omsorgsinsatser och vårdinsatser. Samhällsinsatserna rör sig således från stöd till hjälp till vård och blir större efterhand som krafterna avtar - Men samhällsinsatserna blir totalt sett ändå mindre än med dagens passiviserande system, där vi störtar in med produktionsapparaten alltför fort.
Jag menar alltså, att om vi skall ha biståndsbedömningar i framtiden, skall de göras av kompetenser såsom arbetsterapeuter, sjukgymnaster, kuratorer, dietister med gradvis ökande biträde av sjuksköterskor och läkare. Och även om dagens biståndsbedömningen i formell mening skulle kunna avskaffas, vilket är min uppfattning, så behövs en ny form och utökad kompetens för rådgivning och support.
På likartat sätt som ovan så är nästan alla insatser som beviljas av biståndsenheterna passiviserande för brukaren. Någon ur den kommunala organisationen skall utföra något åt brukaren. Det kan gälla bäddning, städning, matlagning, handling mm. Men så är inte andemeningen i socialtjänstlagen – där menas att man som brukare skall få stöd och möjligheten för att klara egna vardagliga aktiviteter. Som äldre skall man få support för en aktiv vardag och man skall vara delaktighet i utförandet av hemtjänstinsatserna. Ingen skall fråntas egenansvar och utförandeansvar så länge krafterna finns där.
I dagens och gårdagens äldreomsorg har vi gått vilse på denna punkt. Under de senaste trettio åren har vi både beviljat och utfört insatserna utifrån organisationens uppfattade perspektiv och uppgift - Produktionen först. Vi döljer vår hållning i organisationsfrågor såsom arbetsmiljö, jämställdhet, lika lön, rätt till heltid, effektivitet mm. I och för sig viktiga frågor men inte av primärintresse för uppgiften att ge gamla stöd och hjälp. Målet får aldrig vara att systemet behöver brukaren, utan ledstjärnan är att brukarna behöver stöd av systemet. Och aktivitet bör vara normen.
Av detta följer att vi i det närmaste skall vända upp och ner på dagens situation. Vi skall inte ha för bråttom in i vårdandet. Den första kontakten för brukaren borde vara frivilliginsatserna – att få sällskap, stöd vid handling och promenader, läsning av tidningar eller böcker, gå på teater, hjälp vid enklare hemsysslor mm. Det vill säga allt som ger livet fortsatt mening genom socialt aktiverade stöd. Därefter kommer rehabiliteringen, dvs aktiverande, assisterande och hjälpande insatser för att brukaren skall upprätthålla det dagliga livet. I denna del ingår dagens friskvård, förebyggande arbete med fallskydd mm, hjälpmedelsverksamhet, paramedicinska insatser och delar av dagens biståndsbedömning.
Så här långt är organisationens produktionsinsatser begränsade. Vid fortsatt åldrande och avtagande förmåga följer efterhand dagens serviceinsatser, omsorgsinsatser och vårdinsatser. Samhällsinsatserna rör sig således från stöd till hjälp till vård och blir större efterhand som krafterna avtar - Men samhällsinsatserna blir totalt sett ändå mindre än med dagens passiviserande system, där vi störtar in med produktionsapparaten alltför fort.
Jag menar alltså, att om vi skall ha biståndsbedömningar i framtiden, skall de göras av kompetenser såsom arbetsterapeuter, sjukgymnaster, kuratorer, dietister med gradvis ökande biträde av sjuksköterskor och läkare. Och även om dagens biståndsbedömningen i formell mening skulle kunna avskaffas, vilket är min uppfattning, så behövs en ny form och utökad kompetens för rådgivning och support.
söndag 25 januari 2009
Äldrevård: Anhörigvårdare – en bortglömd möjlighet
I socialtjänstlagens 10 § står under rubriken Anhörigvårdare - ”Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder”.
Men hur ser det i verkligheten, t.ex. inom äldreomsorgen. Anhöriga gör ett viktigt arbete och står för den största delen av insatserna runt en äldre person. Men stödet från samhällets sida är ganska klent. Visst varierar stödet från kommun till kommun, men oftast är det i praktiken är det i underkant. Den kommunala äldrevårdsorganisationen har konstruerat en väldigt distinkt gräns mellan det arbete som görs inom organisationen och utom den. Trots lagstiftningens intentioner om stöd och samverkan har det utbildats en praxis att de kommunala förvaltningarna inte behöver bry sig om de anhöriga och deras arbete. Anhöriginsatser uppfattas som artfrämmande och något av en frivilligsyssla. Först när den kommunala organisationen producerar tjänsterna tillmäts arbetet någon betydelse. På sina håll finns också ett konstruerat motsatsförhållande mellan anhöriginsatserna och den s.k. professionella organisationen. Anhörigvårdarna uppfattas ta jobben från de anställda eller ses de som ett verksamhetens B-lag. Ledsamt får man väl säga.
Som en konsekvens av kommunernas hållning har vi inte heller särskilt många kommunalt anställda anhörigvårdare. För en anhörig eller närstående kan vara formellt anställd som anhörigvårdare. Denna möjlighet har funnits i många år men är i de flesta kommuner av blygsam tillämpning. Men när möjligheten används fungerar anhörigvårdarna väl, trots avsaknad av ett reellt kommunalt stöd och intresse.
Det är tråkigt att behöva skriva det, men möjligheten att anställa anhörigvårdare tillämpas när det löser problem för kommunen. Det borde vara tvärtom - att man i första hand såg till vårdtagarens bästa. Men så är det inte. En anhörigvårdare anställs när kommunen uppfattar problem med brukaren, kulturen, språket, boendet eller något annat förhållande. Då ”köper” man sig fri genom att anställa någon i brukarens omgivning. Därmed blir kommunen i praktiken av med bekymren.
I detta inlägg tar jag inte upp innehållet i samverkan mellan en anhörigvårdare och kommunen. Det finns mycket att önska och säga i denna del, utan jag har koncentrerat mig på det faktum att kommunerna inte anställer anhörigvårdare. Det liksom bara inte sker, trots möjligheten och trots goda resultat när möjligheten utnyttjas. Jag har sett att det diskuteras en lagskärpning i socialtjänstlagen från att kommunerna bör stödja anhörigvårdare till att de skall göra det. Men denna ändring ger ingen skjuts åt valmöjligheten att anställa fler anhörigvårdare.
Jag är en anhängare av kommunalt anställda anhörigvårdare av det enkla skälet att lösningen uppskattas av både brukare och vårdare. Titta på de olika utvärderingar som har gjorts. Där ges överlag en mycket positiv bild av själva verksamheten. Om det finns problem sitter de i samverkan med kommunen! Ett annat icke försumbart skäl är att anhörigvården är en kostnadseffektiv verksamhet!
Men hur ser det i verkligheten, t.ex. inom äldreomsorgen. Anhöriga gör ett viktigt arbete och står för den största delen av insatserna runt en äldre person. Men stödet från samhällets sida är ganska klent. Visst varierar stödet från kommun till kommun, men oftast är det i praktiken är det i underkant. Den kommunala äldrevårdsorganisationen har konstruerat en väldigt distinkt gräns mellan det arbete som görs inom organisationen och utom den. Trots lagstiftningens intentioner om stöd och samverkan har det utbildats en praxis att de kommunala förvaltningarna inte behöver bry sig om de anhöriga och deras arbete. Anhöriginsatser uppfattas som artfrämmande och något av en frivilligsyssla. Först när den kommunala organisationen producerar tjänsterna tillmäts arbetet någon betydelse. På sina håll finns också ett konstruerat motsatsförhållande mellan anhöriginsatserna och den s.k. professionella organisationen. Anhörigvårdarna uppfattas ta jobben från de anställda eller ses de som ett verksamhetens B-lag. Ledsamt får man väl säga.
Som en konsekvens av kommunernas hållning har vi inte heller särskilt många kommunalt anställda anhörigvårdare. För en anhörig eller närstående kan vara formellt anställd som anhörigvårdare. Denna möjlighet har funnits i många år men är i de flesta kommuner av blygsam tillämpning. Men när möjligheten används fungerar anhörigvårdarna väl, trots avsaknad av ett reellt kommunalt stöd och intresse.
Det är tråkigt att behöva skriva det, men möjligheten att anställa anhörigvårdare tillämpas när det löser problem för kommunen. Det borde vara tvärtom - att man i första hand såg till vårdtagarens bästa. Men så är det inte. En anhörigvårdare anställs när kommunen uppfattar problem med brukaren, kulturen, språket, boendet eller något annat förhållande. Då ”köper” man sig fri genom att anställa någon i brukarens omgivning. Därmed blir kommunen i praktiken av med bekymren.
I detta inlägg tar jag inte upp innehållet i samverkan mellan en anhörigvårdare och kommunen. Det finns mycket att önska och säga i denna del, utan jag har koncentrerat mig på det faktum att kommunerna inte anställer anhörigvårdare. Det liksom bara inte sker, trots möjligheten och trots goda resultat när möjligheten utnyttjas. Jag har sett att det diskuteras en lagskärpning i socialtjänstlagen från att kommunerna bör stödja anhörigvårdare till att de skall göra det. Men denna ändring ger ingen skjuts åt valmöjligheten att anställa fler anhörigvårdare.
Jag är en anhängare av kommunalt anställda anhörigvårdare av det enkla skälet att lösningen uppskattas av både brukare och vårdare. Titta på de olika utvärderingar som har gjorts. Där ges överlag en mycket positiv bild av själva verksamheten. Om det finns problem sitter de i samverkan med kommunen! Ett annat icke försumbart skäl är att anhörigvården är en kostnadseffektiv verksamhet!
lördag 17 januari 2009
Äldrevård: Aktivera äldreomsorgen (1)
När vi talar om äldreomsorg går våra tankar oftast till omsorgen eller den sjukvårdande delen. Sällan tänker vi på förebyggande eller rehabiliterande insatser. Kanske våra tankemönster egentligen bara reflekterar statussituation inom äldreomsorgen. Längst upp i hierarkin står sjukvården, sen kommer omsorgen, därefter paramedicinarna med rehabiliteringen, tätt följd av uppsökande-/förebyggandeinsatserna, näst längst ner har vi fritidsinsatser och allra sist kommer frivilliginsatserna! I en önskevärld borde vårt intresse och uppmärksamheten inom äldreomsorgen egentligen vara precis tvärtom. Vi borde tänka annorlunda.
Finns det något som är viktigare inom äldreomsorgen än aktivering? Nästan oavsett hälsoläge är aktivering alltid av godo. För en sak vet vi - Passivitet bryter ner. Och ändå betraktar vi t.ex. fritidsaktivitet som något mindre betydelsefullt. Självklart tillstår inte politiker och förvaltningsledningar nedprioriteringen i högtidligt talade eller skrivna ord. Då är uppsökande-/förebyggandeinsatserna av vikt och ges en hög prioritet. Men det är bara att titta i budgeterna, så uppenbaras på en annan situation. Insatserna krymper år för år. Och fritidsinsatser är den verkliga budgetregulatorn.
Jag har sagt det tidigare och säger det igen – äldreomsorgen är fel organiserad och kommunerna sitter fast i gamla tankemönster. Och politikerna fortsätter att vandra i återvändsgränden. Just nu har det blivit populärt att verka för införande av äldrelotsar. Detta om något säger väl hur fel hela situationen är. Inte skall det väl behövas särskild personal för att hjälpa någon fram i snårskogen. Jag tror faktiskt det i så fall är bättre att röja sly så att verksamheten blir genomskinlig! Nej, några lotsar behövs inte men väl någon form av aktiva kommunala patientnämnder där man som brukare eller annan intressent kan få framföra sina synpunkter och klagomål. Den som följer media och alla skandaler inom äldreomsorgen inser det omedelbara behovet av kommunala patientnämnder.
Ibland närmar jag mig så hädiska tankar som att äldreomsorgen håller på att bli ett hot mot de gamlas hälsa och ett hot emot sig självt som samhällstjänst. Kommunerna har fått för sig att organiserandet av äldrevården skall utgå från en etablerad men passiviserande praxis. Men socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen säger båda att man skall utgår från vårdtagaren. Och har man vårdtagarna som utgångspunkt leder det automatiskt till en annan och aktivare organisation.
Det första som borde göras att återinföra chefskapet. Sätt dit ordentliga och kunniga personer på äldreboendena och inom hemtjänsten, och ge de nära cheferna vårdtagaransvar och makt över vardagen. Då finns förutsättningar för att äldreomsorgen åter skall börja blomstra. Se därefter till att biståndsbedömningen lämnar sin cementerade ämbetsutövning och blir den serviceinstution som den en gång var tänkt att vara. En biståndsenhet skall inte bara bevilja insatser. Främst skall den vara ett allmänt kunnigt instrument inom äldreomsorgen som ger god service åt sina kunder – och då behövs inga lotsar Jag är tankemässigt inte där än, men snart skulle det kunna vara dags att återinföra den gamla hemtjänstassistenten som dels var arbetsledare, dels hade vårdtagareansvar, dels var biståndsbedömare, dels hade färdtjänstbesluten och sist men inte minst var ett kunnigt stöd åt sina vårdtagare. Där kan vi tala om nära aktivitet och engagemang.
Detta inlägg blev något spretigare än jag hade tänkt mig. Ett framtida inlägg får väl reserveras för mera direkta synpunkter omkring aktivitet och engagemang inom äldreomsorgen. Bryt passiviteten. För det var egentligen detta ämne jag tänkt behandla idag. Men ibland går pennan sin egen väg!
Finns det något som är viktigare inom äldreomsorgen än aktivering? Nästan oavsett hälsoläge är aktivering alltid av godo. För en sak vet vi - Passivitet bryter ner. Och ändå betraktar vi t.ex. fritidsaktivitet som något mindre betydelsefullt. Självklart tillstår inte politiker och förvaltningsledningar nedprioriteringen i högtidligt talade eller skrivna ord. Då är uppsökande-/förebyggandeinsatserna av vikt och ges en hög prioritet. Men det är bara att titta i budgeterna, så uppenbaras på en annan situation. Insatserna krymper år för år. Och fritidsinsatser är den verkliga budgetregulatorn.
Jag har sagt det tidigare och säger det igen – äldreomsorgen är fel organiserad och kommunerna sitter fast i gamla tankemönster. Och politikerna fortsätter att vandra i återvändsgränden. Just nu har det blivit populärt att verka för införande av äldrelotsar. Detta om något säger väl hur fel hela situationen är. Inte skall det väl behövas särskild personal för att hjälpa någon fram i snårskogen. Jag tror faktiskt det i så fall är bättre att röja sly så att verksamheten blir genomskinlig! Nej, några lotsar behövs inte men väl någon form av aktiva kommunala patientnämnder där man som brukare eller annan intressent kan få framföra sina synpunkter och klagomål. Den som följer media och alla skandaler inom äldreomsorgen inser det omedelbara behovet av kommunala patientnämnder.
Ibland närmar jag mig så hädiska tankar som att äldreomsorgen håller på att bli ett hot mot de gamlas hälsa och ett hot emot sig självt som samhällstjänst. Kommunerna har fått för sig att organiserandet av äldrevården skall utgå från en etablerad men passiviserande praxis. Men socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen säger båda att man skall utgår från vårdtagaren. Och har man vårdtagarna som utgångspunkt leder det automatiskt till en annan och aktivare organisation.
Det första som borde göras att återinföra chefskapet. Sätt dit ordentliga och kunniga personer på äldreboendena och inom hemtjänsten, och ge de nära cheferna vårdtagaransvar och makt över vardagen. Då finns förutsättningar för att äldreomsorgen åter skall börja blomstra. Se därefter till att biståndsbedömningen lämnar sin cementerade ämbetsutövning och blir den serviceinstution som den en gång var tänkt att vara. En biståndsenhet skall inte bara bevilja insatser. Främst skall den vara ett allmänt kunnigt instrument inom äldreomsorgen som ger god service åt sina kunder – och då behövs inga lotsar Jag är tankemässigt inte där än, men snart skulle det kunna vara dags att återinföra den gamla hemtjänstassistenten som dels var arbetsledare, dels hade vårdtagareansvar, dels var biståndsbedömare, dels hade färdtjänstbesluten och sist men inte minst var ett kunnigt stöd åt sina vårdtagare. Där kan vi tala om nära aktivitet och engagemang.
Detta inlägg blev något spretigare än jag hade tänkt mig. Ett framtida inlägg får väl reserveras för mera direkta synpunkter omkring aktivitet och engagemang inom äldreomsorgen. Bryt passiviteten. För det var egentligen detta ämne jag tänkt behandla idag. Men ibland går pennan sin egen väg!
lördag 10 januari 2009
Äldrevård: Vapen - ett annorlunda problem för hemtjänsten
Det kan vara svårt att tro, men skjutvapen kan någon gång vara ett problem i äldreomsorgen och främst då för personal inom hemtjänsten. Många äldre har helt legalt kvar sina vapen och licenser trots att det var bra många år sedan man hade användning för vapnen.
Oftast är vapnen inga problem när de är inlåsta i vapenskåp eller undanstoppade längst in i garderoben. Jodå, den sistnämnda förvaringen förekommer än! Problem uppstår när den gamle av någon anledning får för sig att han – för än så länge är det oftast män– måste ha vapnet tillgängligt. Till exempel att ha en pistol på nattduksbordet om någon skulle bryta sig in. Och än värre är när brukaren tar sig för och hota med vapnet.
Reaktionerna hos personalen blir skiftande - allt från inre obehag till rädsla och vägran att sätta sin fot i det hemmet. Självklart innebär ett gripbart och synligt vapen problem för personalen. Och ingen skall heller behöva arbeta i en vapenmiljö. Så långt är alla överens, men hur kommer man bäst åt problemet. Genom anmälan till polisen? Kanske, men polisen bryr sig inte eller arbetar mycket saktfärdigt. Vapen hos en gamling bedöms inte som ett överhängande hot eller risk. Ett sätt att skynda på, är anmälan via den behandlande läkaren. Men distriktsläkarna var tidigare mycket ovilliga att skriva intyg. Det ansågs vara en uppgift för en specialistläkare i psykiatrin. Och där står du som chef och har fastnat med skägget i brevlådan och undrar hur du skall lösa detta arbetsmiljöproblem!
Men nu har socialstyrelsen i oktober månad, 2008 kommit nya föreskrifter (SOSFS 2008:21) om anmälan av patienter som av medicinska skäl är olämpliga att inneha skjutvapen. I ett särskilt meddelandeblad redogörs närmare för de nya föreskrifterna. Och en av nyheterna är att alla läkare nu omfattas av anmälningsplikten. Polisen, skall efter anmälan från läkare, kunna göra kontroll mot vapenregistret, återkalla tillståndet samt eventuellt omhänderta skjutvapnet. En annan nyhet är att anmälningsplikten omfattar alla patienter och alla typer av medicinska tillstånd. Tidigare gällde det endast psykiska störningar.
Socialstyrelsens nya föreskrifter sätter vapenproblemet på kartan och därigenom kanske läkarna och polisen kan förmås att ta sig an problemet mera allvarsamt. Sannolikt blir det enklare i framtiden att hantera situationen med vapen i hemmen. Men som oftast saknas det enkla och konkreta råd från arbetsmiljöverket, socialstyrelsen, kommunförbundet, polisen m.fl. myndigheter och organisationer hur man som chef och antälld bäst hanterar situationen med vapenrisk hos äldre. Personalen i hemtjänsten får nog sätta sitt hopp till att någon pigg student på en socialhögskola eller liknande tar sig an ämnet och skriver en uppsats med bra råd.
Oftast är vapnen inga problem när de är inlåsta i vapenskåp eller undanstoppade längst in i garderoben. Jodå, den sistnämnda förvaringen förekommer än! Problem uppstår när den gamle av någon anledning får för sig att han – för än så länge är det oftast män– måste ha vapnet tillgängligt. Till exempel att ha en pistol på nattduksbordet om någon skulle bryta sig in. Och än värre är när brukaren tar sig för och hota med vapnet.
Reaktionerna hos personalen blir skiftande - allt från inre obehag till rädsla och vägran att sätta sin fot i det hemmet. Självklart innebär ett gripbart och synligt vapen problem för personalen. Och ingen skall heller behöva arbeta i en vapenmiljö. Så långt är alla överens, men hur kommer man bäst åt problemet. Genom anmälan till polisen? Kanske, men polisen bryr sig inte eller arbetar mycket saktfärdigt. Vapen hos en gamling bedöms inte som ett överhängande hot eller risk. Ett sätt att skynda på, är anmälan via den behandlande läkaren. Men distriktsläkarna var tidigare mycket ovilliga att skriva intyg. Det ansågs vara en uppgift för en specialistläkare i psykiatrin. Och där står du som chef och har fastnat med skägget i brevlådan och undrar hur du skall lösa detta arbetsmiljöproblem!
Men nu har socialstyrelsen i oktober månad, 2008 kommit nya föreskrifter (SOSFS 2008:21) om anmälan av patienter som av medicinska skäl är olämpliga att inneha skjutvapen. I ett särskilt meddelandeblad redogörs närmare för de nya föreskrifterna. Och en av nyheterna är att alla läkare nu omfattas av anmälningsplikten. Polisen, skall efter anmälan från läkare, kunna göra kontroll mot vapenregistret, återkalla tillståndet samt eventuellt omhänderta skjutvapnet. En annan nyhet är att anmälningsplikten omfattar alla patienter och alla typer av medicinska tillstånd. Tidigare gällde det endast psykiska störningar.
Socialstyrelsens nya föreskrifter sätter vapenproblemet på kartan och därigenom kanske läkarna och polisen kan förmås att ta sig an problemet mera allvarsamt. Sannolikt blir det enklare i framtiden att hantera situationen med vapen i hemmen. Men som oftast saknas det enkla och konkreta råd från arbetsmiljöverket, socialstyrelsen, kommunförbundet, polisen m.fl. myndigheter och organisationer hur man som chef och antälld bäst hanterar situationen med vapenrisk hos äldre. Personalen i hemtjänsten får nog sätta sitt hopp till att någon pigg student på en socialhögskola eller liknande tar sig an ämnet och skriver en uppsats med bra råd.
lördag 3 januari 2009
Funktionsnedsättning: Låt politikerna åka rullstol!
Att tillgängliggöra samhället för alla, är en allmän politisk utsaga. Men när det gäller åtgärder för personer med funktionsnedsättningar verkar det dock vara mer ord än verklighet. Politiker talar gärna om ämnet och alla de förbättringar man vill åstadkomma, men när frågorna närmar sig handling, ja då blir intresset ljummare. Är handikappolitiken främst en akademisk och teoretisk fråga för våra politiker? Och vad kan i så fall göras?
Riksdagen beslutade år 2000 om en nationell handlingsplan för handikappolitiken. Målet var att fram till år 2010 nå till ökad tillgänglighet i samhället genom att undanröja enkelt avhjälpta hinder, göra en kraftfull satsning på en tillgänglig kollektivtrafik mm. Men det finns nog skäl att känna tvivel om de resultat som kan åstadkommas till år 2010. Om mindre än ett år är vi där!
Det man idag kan säga om tillgängligheten i samhället för personer med funktionsnedsättningar är att läget är bättre än år 2000, men bra är det långt ifrån. Detta oavsett om det gäller tillgängligheten till kollektivtrafiken, bostäder, arbetsplatser, myndigheter etc. Ett område höjer sig över miniminivån och det gäller tillgång till information. Det är med stor glädje man kan följa utvecklingen på olika hemsidor mm. Många webbsidor har numera möjlighet till anpassad text, till teckenspråk, till lättläst, och till att lyssna.
Men i övrigt är det som vanlig mer ord och rapporter och mindre verkstad och åtgärder. Den som inte tror på mig kan ju ta och göra en kollektivtrafikresa tillsamman med en vän som har en funktionsnedsättning. Har du ingen lämplig vän, går det säkert bra att ta kontakt med något handikappförbund. Jag lovar att ögonen kommer att öppnas och att du som "icke funktionsnedsatt" får en ny syn på verkligheten. Vad kan man dra för slutsats av detta? Jo, möjligtvis att det inte var så dumt med de aktiviteter som handkapprörelsen genomförde på sjuttio och åttiotalen när det gällde att ge politiker ökad kunskap. Man lät då kommunala förtroendemän ta sig fram i samhället som blinda eller rullstolsburna. Valet av funktionsnedsättning, de nämnda två eller andra, saknar i princip betydelse. Det är upplevelsen av verkligheten och alla hinder i samhället som ansågs viktig.
Varför tillämpas inte denna möjlighet till informationspåverkan längre? Inte vet jag. Kanske därför att det kan ses som kränkande för personer med funktionsnedsättning när andra försöker uppleva deras situation. Jag har all respekt för olika synpunkter och invändningar, men tycker i det här fallet att ändamålen helgar medlen. Det ligger ett så stort värde i att få upp ögonen på och kunskapen hos våra politiker, att man nog kan överkomma invändningarna. En sådan utbildningsaktivitet får dock inte bli lek och flams, utan en värdig aktivitet som ger upplevelser för livet.
När man som "icke funktionsnedsatt" sitter i en rullstol och försöker nyttja kollektivtrafiken då infinner sig upplevelser och förståelsen. Likaså om du som "icke seende" skall försöka köpa en biljett av de moderna biljettautomaterna. Kanske ett återuppväckande av en gammal informationsaktivitet skulle få våra politiker - på kommunal eller riksdagsnivå - att flytta sitt intresse för handikappolitik från att vara en akademisk och teoretisk fråga till att bli en djupare personlig förståelsefråga. Om så sker kanske vi kan hoppas på kraftfulla förbättringar i samhället, åtminstone fram till år 2020.
Riksdagen beslutade år 2000 om en nationell handlingsplan för handikappolitiken. Målet var att fram till år 2010 nå till ökad tillgänglighet i samhället genom att undanröja enkelt avhjälpta hinder, göra en kraftfull satsning på en tillgänglig kollektivtrafik mm. Men det finns nog skäl att känna tvivel om de resultat som kan åstadkommas till år 2010. Om mindre än ett år är vi där!
Det man idag kan säga om tillgängligheten i samhället för personer med funktionsnedsättningar är att läget är bättre än år 2000, men bra är det långt ifrån. Detta oavsett om det gäller tillgängligheten till kollektivtrafiken, bostäder, arbetsplatser, myndigheter etc. Ett område höjer sig över miniminivån och det gäller tillgång till information. Det är med stor glädje man kan följa utvecklingen på olika hemsidor mm. Många webbsidor har numera möjlighet till anpassad text, till teckenspråk, till lättläst, och till att lyssna.
Men i övrigt är det som vanlig mer ord och rapporter och mindre verkstad och åtgärder. Den som inte tror på mig kan ju ta och göra en kollektivtrafikresa tillsamman med en vän som har en funktionsnedsättning. Har du ingen lämplig vän, går det säkert bra att ta kontakt med något handikappförbund. Jag lovar att ögonen kommer att öppnas och att du som "icke funktionsnedsatt" får en ny syn på verkligheten. Vad kan man dra för slutsats av detta? Jo, möjligtvis att det inte var så dumt med de aktiviteter som handkapprörelsen genomförde på sjuttio och åttiotalen när det gällde att ge politiker ökad kunskap. Man lät då kommunala förtroendemän ta sig fram i samhället som blinda eller rullstolsburna. Valet av funktionsnedsättning, de nämnda två eller andra, saknar i princip betydelse. Det är upplevelsen av verkligheten och alla hinder i samhället som ansågs viktig.
Varför tillämpas inte denna möjlighet till informationspåverkan längre? Inte vet jag. Kanske därför att det kan ses som kränkande för personer med funktionsnedsättning när andra försöker uppleva deras situation. Jag har all respekt för olika synpunkter och invändningar, men tycker i det här fallet att ändamålen helgar medlen. Det ligger ett så stort värde i att få upp ögonen på och kunskapen hos våra politiker, att man nog kan överkomma invändningarna. En sådan utbildningsaktivitet får dock inte bli lek och flams, utan en värdig aktivitet som ger upplevelser för livet.
När man som "icke funktionsnedsatt" sitter i en rullstol och försöker nyttja kollektivtrafiken då infinner sig upplevelser och förståelsen. Likaså om du som "icke seende" skall försöka köpa en biljett av de moderna biljettautomaterna. Kanske ett återuppväckande av en gammal informationsaktivitet skulle få våra politiker - på kommunal eller riksdagsnivå - att flytta sitt intresse för handikappolitik från att vara en akademisk och teoretisk fråga till att bli en djupare personlig förståelsefråga. Om så sker kanske vi kan hoppas på kraftfulla förbättringar i samhället, åtminstone fram till år 2020.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
