God Jul och tack för i år

Ber att få tillönska alla läsare en skön och vilsam julhelg.

Och tack för ert stora intresse. Utan er fanns inte omsorgsbloggen. Vi ses med friska tag på det nya året.

Du får mer än gärna sprida min adress till andra intresserade. Det är kul med fler läsare!

Omsorgen: I det tysta är omsorgen satt under press

Utan tvekan sker det stora förändringar i samhällets när det gäller omsorgsfrågorna, både i fråga om inställning, som utförande. När det gäller de ändringar som sker via rikspolitiken, måste man säga att de försiggår i all fall öppet och därmed kan de bli föremål för diskussion och granskning.

Värre är det med allt som sker på lokal nivå. Här sker successiva förändringar, som knappt uppmärksammas av någon. Förändringarna adiminsteras av tjänstemännen utan att politiken behöver skylta utåt. Några exempel - Kommunerna skär i det tysta ner på fritidspersonalen inom omsorgerna och särskilt äldreomsorgen, man tar bort stödet till frivilligorganisationerna, handikappråden läggs ner, tillgänglighetsrådgivarna och handikappkonsulenterna återbesätts inte vid vakanser, utvecklingspersonalen inom omsorgerna avvecklas, rehabiliteringen i hemmen av äldre går på sparlåga, och allt fler kommuner går över till s.k kyld mat - även i de särskilda boendena. Detta är bara några exempel. Verkligheten rymmer mycket, mycket mera.

Det händer som sagt oerhört mycket på omsorgssidan, och allt sker utan någon som helst till debatt eller insyn - Möjligen matfrågan undantagen. Egentligen borde pensionärsorganisationer, och handikappförbunden med flera ställa sig upp och ryta till i en gemensam lokal manifestation. Inte mot politiken, för den hanteras i allmänna val, utan mot de faktiska försämringarna. Det handlar inte om partipolitik och hållning till samhällsfrågor. Det handlar nu om vanlig medmänsklighet som står över ideologier. Så illa håller det på att bli.

Vi är på väg mot en nivå där människor far illa och där den goda utvecklingen för ett tillgängligt samhälle stannat upp. Se bara på alla stolta proklamationer om att samhället skulle vara tillgängliggjort till år 2010. Av detta blev pannkaka, och vad värre är - ingen bryr sig om situationen. Hur har man på politisk nivå tänkt sig fortsättningen när inte ens de uppsatta tillgänglighetsmålen nåddes. Och vem skall tänka utveckling på lokal nivå när man tar bort många drivande tjänstemannakrafter.

Som ytterligare ett exempel kan nämnas de så kallade äldreombuden på länsstyrelserna som tillskapade för några år sedan i det goda syftet att stärka tillsynen av den kommunala äldreomsorgen. Vad gör dessa tjänstemän idag? Jo, de handlägger mest vanliga ärenden. För när äldreombuden kom som en skänk från ovan passade länsstyrelserna på att inte återbesätta de normala socialkonsulenttjänsterna. Tillsynen över kommunerna hinner man som vanligt inte med!

Jag vill inte vara konspiratorisk, men katten vet om inte samhället nöjer sig med omsorgsläget som det är här och nu, ja, kanske man tom skulle kunna tänka sig en snäpp lägre tillämpningsnivå och därmed i teorin lägre kostnader. Det kan ligga en medveten och allomfattande politisk hållning bakom dagens svåra läge. Det gör ont i många, inklusive mig, när samhället slutat se det faktiska omsorgsbehovet och låter den starke diktera villkoren. Det leder till ett för oss alla ovärdigt samhälle, både i samtid och i framtid.

Äldrevård: Vem vikarierar för vem inom äldreomsorgen

I ett tidigare inlägg framförde jag tanken att äldreomsorgen är lite av ett kvardröjande klassamhälle. Den gången hade jag samverkan i fokus. Idag tänkte jag beröra vikarieordningen inom äldreomsorgen.

När det gäller undersköterskor och vårdbiträden är vikariefrågan i stort sett inget problem. Är någon sjuk eller vid semestrar eller så, är det många personer som både kan och vill hoppa in och arbeta när det behövs. Det är bara mitt under sommarsemesterperioden som det kan köra ihop sig, men inte ens då har det varit reella problem under de senaste åren.

Inte heller vikariefrågan för legitimerad personal är något egentligt problem. En ordentlig semesterplanering, dvs nyttjande av tre semesterperioder, samt förflyttning i tiden av vissa arbetsuppgifter och nyttjande av bemanningsföretag löser sommarproblemen. Under året i övrigt finns det inga problem.

Nej, den svåra knuten är enhetscheferna. Här råder en kultur som är tidsfrånvänd. På normala arbetsplatser låter man mestadels någon underställd medarbetare få hoppa upp och vikariera när chefen är borta rimligt lång tid. Ett sådant system har många fördelar varav de viktigaste är att man behåller kunskapskontinuiteten i verksamheten. Den som får förtroendet att vikariera kan verksamheten och har därmed lättare att fatta de nödvändiga besluten. Därtill kommer en icke oväsentlig faktor nämligen att medarbetarna får en insikt chefens vardag och verksamhet. Det bidrar till en ökad förståelse mellan chefens värld och medarbetarnas värld.

Men så gör man inte inom äldreomsorgen. Här slår alla parter vakt om positioner; Inget gränsöverskridande här inte. När chefen skall vara borta kopplar man ihop enheten med någon annan enhet eller så tar man in en vikarie. Och till skillnad mot vårdpersonalen står det inte lämpliga och kunniga personer i kö precis. Oftast tar man praktiskt taget in någon från gatan, om än med lämplig utbildning, men med total avsaknad av kunskap och erfarenhet. Och när man kopplar ihop två avdelningar brukar den främsta effekten bli att man stressar liver ur en enhetschef som skall bära dubbla bördor.

Jag vet inte varför det är som det är inomäldreomsorgen, men jag skulle kunna tro att det är en kvarleva från ett svunnet klassamhälle. Man skall bli vid sin läst. Det finns många duktiga sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster oh undersköterskor med flera som skulle kunna hoppa in och vikariera. Till gagn för verksamheten och till gagn för den anställde som får möjlighet att göra nya erfarenheter. Och bland dessa personer har man sedan en fantastisk rekryteringsbas till olika chefsprogram. Äldreomsorgen måste ta steget in i en modernare värld och tid. Om verksamheten vill utvecklas och överleva.

Funktionsnedsättning: Tänk på den nära utemiljön för äldre och för personer med funktionsnedsättningar

Tänk på den nära utemiljön för äldre och personer med funktions-nedsättningar, och tänk snabbt. Som (nästan) alla känner till pågår det ett fortlöpande arbete för att tillgängliggöra samhället för personer med funktionsnedsättning. Om intensiteten kan man ha olika uppfattning och jag själv har i dessa spalter framfört kritiska synpunkter. Men hur man än vrider och vänder på saken så pågår det ett tillgänglighetsarbete som är både nyttigt och nödvändigt.

Men så här långt har intresset främst varit koncentrerat på centrumkärnor, kollektivtrafiken och kommersiella lokaler. I viss mån har enskilda bostadshus också kommit i fråga för åtgärder - Om inte annat så genom så kallad bostadsanpassning.

Men många kommuner har inte tagit steget fullt ut och börja se på bostadsområdenas närmiljö. Om man har en funktionsnedsättning kan det många gånger vara svårt för att inte säga omöjligt att ta sig till tvättstugan, affären, busshållplatsen, vårdcentralen med flera näraliggande besökspunkter. Huset där jag bor kan vara tillgängliggjort, besökspunkten likaså – men sträckan däremellan kan vara svårforcerad och hindren kan vara många.

Exempel på hinder är dålig hårdgörning av gångvägar, svåra trappor med och utan räcken, avsaknad av ramper, stora buskage, allehanda snubbelkanter, dålig kontrastmarkering av stolpar, avsaknad av bänkar, olämpligt placerade cykelställ med mera. Ja, listan kan göras lång.

Att arbeta med tillgänglighet i de stora bostadsområdena är en svår sak och tar lång tid. Men arbetet måste skyndsamt påbörjas. Vill man nå snabba resultat för en billig peng, kan kommunen ta till greppet att låta de äldre och personer med funktionsnedsättning själva till kommunen anmäla vad man vill ha åtgärdat i sin närmiljö. Sedan kan kommunen göra en enkel besiktning, föreslå åtgärder och lägga in det i planeringen. Då kan nödvändiga bristerna bli åtgärdade på ett år, vilket är supersnabbt i den kommunala världen. Låter man planeringen ha sin sedvanliga gång tar det minst två decennier innan kommunen betat av alla områden.

Någon kommun har redan valt att fråga vissa nyckelgrupper om råd om vad som behöver göras. Man kan även ta handikapporganisationer, pensionärsorganisationer m.fl. till hjälp i detta arbete. Det är inget stort arbete och det kan startas utan någon lång planeringsprocess. Dock måste en sak göras i tid. Kommunen och bostadsbolagen måste avsätta pengar så att det som anmäls kan bli åtgärdat. Om det inte avsätts särskilda medel stannar inventeringar vid förhoppningar i en blå pärm.

Hjälpmedel: Möte med en brukare

Han hade varit sin arbetsgivares främsta serviceingenjör och flugit världen runt och sett till, servat och lagat företagets produkter. En sann ambassadör för det stora företaget och en mycket respekterad yrkesman.

Han bodde i Mellansverige i en trevlig röd stuga alldeles i utkanten av skogen. På det lilla gårdstunet framför huset stod några ”äldre” bilar, främst av märket Mercedes, som han pysslade med på den sparsamma fritid han hade. Gustav hade ett välordnat och fint liv.

Så hände det sig att Gustav mick MS och plötsligt började det bli motigt i livet. Ganska snart fick han sluta sitt arbete och han blev sjukpensionär. Fortfarande kunde han pyssla om sina bilar och sina kattor. Men sjukdomen var aggressiv och han blev allt sämre. Och det blev också hans humör. Han var inte snäll mot hemtjänstpersonalen, som kom till honom dagligen. Inte skötte han sin hygien heller. Det stank i stugan. Personalen fejade så gott de kunde, men det var en ojämn kamp. Någon gång lyckades man med lock och pock få Gustav att acceptera en korttidsplats på det särskilda boendet och även få han stillstånd att städa stugan.

Men Gustav längtade hem så stunderna på korttidsboendet blev just korta. Och det blev också stunderna av renhet i stugan. Det tog inte många dagar förrän Gustav hade grisat ner igen. Till slut blev Gustav så sjuk att han mest låg till sängs. Än en gång lyckades hemtjänstpersonalen motivera Gustav till ett korttidsboende (äldreboende) och nu trodde alla att han skulle stanna kvar. Men på något outgrundligt sätt som aldrig blev klarlagt lyckades Gustav ta sig hem med hjälp av en taxi. Den nystädade, ja sanerade stugan luktade gott, men inte alltför länge. Snart var det en svinstia igen. Nu vägrade hemtjänstpersonalen att gå dit. Det var för tungt och slitigt. Det bestämdes att Gustav skulle flytta till köket som var stugans största rum. Han skulle bo mitt på golvet så man kunde vara flera runt sängen och skötta honom. Detta hände en sen fredag eftermiddag. En bättre säng behövdes och denna beställdes omedelbart från kommunens hjälpmedelscentral.

Denna sena eftermiddag fanns på hjälpmedelscentralen bara en servicetekniker och chefen på plats. De bestämde sig för att åka ut med sängen. Aldrig skall jag glömma den misär som mötte oss. Det stank något obeskrivligt och luften var som tjocka och tog liksom emot när man rörde sig i huset. Vi bar in sängen, ställde den på sin plats, gjorde nödvändiga inställningar och sen åkte vi. Åkte och åkte, ja vi flydde. Men lukten hade satt sig i våra kläder, i våra näsor, ja i våra hjärnor. Hela helgen gick vi med sk-tlukt i näsan. Det gick inte att bli av med den.

När vi satt i bilen hem på fredagskvällen gick våra tankar till hemtjänstpersonalen som skulle verka i denna miljö. Våra tankar gick också till Gustav, en fin medmänniska som hade det svårt, och som vid besöket ropat på oss efter en cigarrett. Men vi vågade inte ge honom någon av rädsla för att han skulle bränna ner kåken. Men i vårt inre såg vi också en annan Gustav när han var i sin kraft dagar. En glad och vänlig person som kunde fixa det mesta.

På tunet stod Gustavs bilar täckta av gamla grenar, någon form av mossa och gröna alger. Ingen hade rört bilarna på flera år. Fjorton dagar senare var Gustav död. Och två månader senare var stugan, som övningsobjekt, uppeldad av kommunens räddningstjänst. Denna händelse ligger många år tillbaka, men återkommer ibland till mig. Vad kan man göra när någon "väljer" att leva i misär. Gjorde omsorgen rätt, kunde vi/man ha handlat annorlunda? Kunde vi ha handlat bättre? Jag har stött på motsvarande problem senare i livet och det är lika svårt varje gång att finna bra lösningar.

Funktionsnedsättning: Rätten till personlig assistans är bra men kan bli bättre

Person som har omfattande funktionsnedsättningar och behöver hjälp för att klara vardagen har rätt till personlig assistans. Vid funktionsnedsättningar uppkomna före 65 års ålder skall man, enligt socialtjänstlagen med flera lagar, tillförsäkras ”goda” levnadsvillkor. Behöver man hjälp max 20 timmar per vecka är det kommunen som beslutar om ersättning. Har man ett grundläggande hjälpbehov av mer än 20 timmar i veckan är det försäkringskassan som beslutar om assistansersättning. Är man beviljad assistans får man behålla hjälpen även efter det att man har fyllt 65 år, under förutsättning att man inte bor på vårdinstitution eller liknande. Man har också rätt att under valfrihet anställa nästan vem som helst som personlig assistent utan brukaravgifter.

Så långt är det bra eller i vart fall hyfsat bra. Men vad händer om funktionsnedsättningarna kommer efter sextiofemårsdagen? Ja, fortfarande gäller socialtjänstlagen men nu tillämpas andra paragrafer. Nu ses funktionsnedsättning som en del i åldrandet och man har bara rätt till ”skälig” levnadsnivå. Och enligt praxis innebär detta ingen rätt till personlig assistans. Nu får man istället hjälp får via hemtjänsten. Som äldre skall man också betala en avgift för sin omsorg och man är dessutom oftast hänvisad till en enda kommunal utförare.

Vi har sålunda två helt olika system för brukaromsorg beroende på om funktionshindret uppstått före eller efter vårdtagarnas 65-årsdag. Visst måste det finnas gränser och regler, men när det gäller funktionsnedsättningar blir det så ofta fel. Även efter 65-årsdagen vill man kunna leva ett självständigt liv och kunna delta i hushållsarbete, matlagning, handling, utöva fritidsaktiviteter och i övrigt delta i samhällslivet. Sannolikt det behövs en översyn av lagstiftningen. Men intill dess är, en enkel om än inte helt kostnadsfri, åtgärd att mildra praxis för personer över 65 år. Det man kan göra direkt är att öka tillämpning av den redan existerande möjligheten till så kallad ledsagning. Bara en sån liten åtgärd skulle betyda så mycket för så många!

Äldrevård: Mötet med mannen från Östeuropa

För några år sedan då jag var verksam inom äldreomsorgen gjorde jag en ”titta till” resa till ett av mina äldreboenden. Jag tänkte prata lite med enhetscheferna och gå runt och säga några ord till personalen. Ett alldeles vanlig besök.

Detta äldreboende var ett gammalt landstingssjukhem som konverterats till särskilt boende. En lite småtråkig miljö med långa korridorer. När jag gick i korridoren tittade jag in i ett av rummen. Där satt en man i 75 årsåldern på en pinnstol och lutande ansiktet mot händerna. Han stirrade ut genom fönstret. Rummet, ett gammalt fyrabäddsrum, var mycket sparsamt möblerat, för att inte säga torftigt.

Jag gick in och presenterade mig och fråga om jag fick slå mig ner ett tag, och han svarade med lätt brytning att det fick jag gärna. Vi talade om vädret, frukosten, vad det väntades till lunch, och om en tavla som hängde på väggen. Först var han lite avvaktade, men efterhand blev samtalet lite otvungnare. Och han berättade i korta drag sitt livs historia. Det var mycket en mycket fascinerande berättelse. Han berättade också varför han var på just detta äldreboende, som låg några mil utanför tätorten och i en trakt som var honom främmande. Trivdes gjorde han inte. På den punkten var han tydlig. Men egentligen visste han inte hur skall kunna få till stånd ett bättre liv, nu när han var gammal och krafterna hade avtagit. Han var ensam utan vänner och släkt i Sverige.

Det är alltid lika roligt när någon öppnar ett fönster till sitt liv. Det är livsbejakande. Men samtidigt som i detta fall, mycket ledsamt. Här satt en ensam man, utan vänner, utan möbler, utan telefon; i en omgivning där alla var mycket sjuka och nästan alla var sängliggande. Personalen var hans kontakt. Och så teven som förstås. Men teven var han behärskat glad för då han fick anstränga sig så mycket för att ordenligt förstå vad som sades. Han hörde lite dåligt.

Jag frågade om det var något vi kunde göra för honom. Han satt länge och funderade och sen sa han - Jag skulle så gärna vilja tala mitt hemlands språk. Kan ni ordna så att jag får prata med någon? Ja, vi får försöka sa jag. Hittar ni ingen som talar mitt modersmål går det nästan lika bra med ungerska och ryska, sa han. Ja, det skall nog lösa sig, sa jag.

Något mer du vill eller önskar. Ja, jag vill gärna tala med en man. En man sa jag. Varför då? Här på hemmet finns bara kvinnor, sa mannen, och jag är så trött på alla kvinnorna. De är söta och goa, men de kväver mig på något sätt. Jag kan inte säga mer än så. Jag vill tala med en man som en man. Och jag vill tala i timmar. Vi får försöka sa jag. Jag kom att sitta hos mannen i nära tre timmar och det är faktiskt ett av mitt livs bästa stunder.

Enhetscheferna tog så småningom tag i mannens önskningar och han fick någon gång i månaden tala modersmålet med en man i sin egen ålder. Vi som jobbade i organisationen lärde oss mycket av denna händelse.

Funktionsnedsättning: Att tillgängliggöra samhället för alla

Ett för alla medborgare tillgängligt samhälle, kommer vi inte att uppnå till år 2010. Trots riksdagens och regeringens ambitioner blev det som vanligt mer prat än handling ute i kommunerna. Mycken utbildning, många resor och otaliga konferenser för tjänstemännen med flera, men i praktiken väldigt lite handling.

Måhända jag är överkritisk nu, men visst hände det mer på handikappsidan tidigare? Vissa lagar är skapade för flera decennier sedan. Plan- och bygglagen, har sedan mitten på sextiotalet innehållit regler för byggande ur tillgänglighetssynpunkt: Och likaså innehöll SBN 67 tillämpningsregler. (SBN 67 var planverkets regelverk för byggande). Och missminner jag mig inte har vi haft en lagen om handikappanpassad kollektivtrafik sedan 1979.

Trots alla stolta proklamationer från makten om allas rätt att kunna delta i samhällslivet finns det ett tyst motstånd. Och det verkar finnas på alla nivåer. Ta det här med tågentreprenören Veolia som av regeringen fått rätten att köra vissa sträckor såsom Malmö – Stockholm, men utan skyldigheten att ha vagnar passande för personer med funktionsnedsättning. Hur är det möjligt när vi har en lag på området sedan trettio år tillbaka? Självklart skall staten i upphandlingsunderlaget ställa ”handikappanpassning” som ett krav. Ett sådant anspråk minst sagt självklart.

Jag tror att handikapporganisationerna måste lägga på en rem och bli mera proaktiva. Det går inte att sitta still i båten och vänta på att få avge remissvar över något förslag. Man måste bli tydliga och berätta vad man vill uppnå och när. Man måste betänka att handikapprörelsen inte är en liten grupp. Rätt formerad och med tydliga krav kan mycket åstadkommas.

Om vi håller kvar vid kollektivtrafiken en stund räcker det inte med att ställa krav på att den skall vara tillgänglig eller handikappanpassad. Handikapporganisationerna måste också berätta hur man vill ha det. Ta bussarna som exempel. I dag är det praktiskt taget omöjligt för vissa ”handikappgrupper” att resa med s.k. fjärrbussar. Lika illa är det med regionbussarna. Det är endast i lokaltrafiken som det blivit bättre men inte bra. Jag skall ge ett lite exempel – en vän till mig med reumatiska besvär, tycker att ledstängerna i bussarna är alldeles för hala att hålla i. Hon tycker det skulle ha en strävare yta. Men för den skull behöver de inte bli svåra att torka av och hålla hygieniska. En liten men ack så viktig synpunkt.

Om jag får drömma för en stund skulle jag vilja se ett verkligt tillgänglighetsengagemang från handikapprörelserna. Ansätt några teman och låt alla i rörelsen ges möjlighet att komma med förslag och synpunkter. Låt det ta några år – för det är det värt. Lämpliga sammanhållande aktörer skulle kunna vara Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO) eller Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam). Att jag nämner dessa två aktörer beror främst på att det måste till en samordning av kraven från alla olika handikapporganisationer. Kraven kan ibland vara svårförenliga men sällan så kvistiga att de står helt mot varandra.

Äldrevård: Tandvård för våra äldre

Liksom hälso- och sjukvården i stort kan det vara svårt att redogöra för vem eller vilka av kommun och landsting som ansvarar för tandvården för äldre. Tandvården är en verklig röra! I detta inlägg skall jag absolut inte försöka redogöra för de administrativa problemen utan bara kort belysa verkligheten.

Som boende på ett äldreboende eller boende i det egna hemmet med behov av omvårdnad större delen av dygnet har man rätt, att via landstinget, få en årlig bedömning av munhälsan och annan nödvändig behandling och tandvård. Men när det gäller den dagliga mun- och tandvården är det ett kommunalt ansvar. Den kommunala omsorgen och sjukvården skall vara den äldre behjälplig med den dagliga tandvården och munhygienen.

Men, aj vad det brister i båda delarna. Jag undrar om det finns någon grupp i samhället som har en så dålig möjlighet till tandvård som våra äldre. Och värst har inte de ovan nämnda grupperna utan alla de äldre som bor hemma men inte faller in under begreppet varaktigt och omfattande behov av vård- och omsorgsinsatser. Och detta handlar om majoriteten av våra äldre som borde få hjälp och stöd via den kommunala äldreomsorgen. Dessa äldre befinner sig verkligen i en gråzon. Många har inte ork, pengar eller möjlighet att ta sig till en tandläkare. Och därför blir de flesta gamla utan regelbunden tandvård. Sån är verkligheten!

Ja, men man får väl hjälp varje dag undrar kanske någon. Jo, det skulle man önska, men sanningen är en annan. Man får ingen hjälp alls. Utebliven hjälp kallas habilitering och innebär att den gamle skall lära sig att sköta tänderna själv. Och kallar man det inte habilitering så kallas den uteblivna hjälpen omsorg eller att personalen tar hänsyn till den personliga integriteten. De äldre får verkligen inte den mun- och tandvård de behöver och har rätt till.

Men på boendena får man väl hjälp? Nja, problemen är de samma som i hemmen i vad gäller den dagliga hjälpen. Och när det gäller den årliga bedömningen så är det inte alltid heller så mycket att hurra för. Det kan gå både två och tre år mellan bedömningarna och det är mycket lite tandproblem som åtgärdas. Det bedöms liksom inte vara nödvändigt. Det handlar ju om gamla människor med ett begränsat antal år kvar i livet. Så lågt resonerar man inom en del Omsorger.