Idag tänkte jag slå ett slag för de kommunala hörselinstruktörerna. Många kommuner har idag hörselinstruktörer som hjälper till att underlätta för äldre personer så att de skall kunna bo kvar hemma trots hörselskador. Instruktörerna ger via hjälp till självhjälp tips om hur vardagen kan underlättas för personer med hörselnedsättning, ser till att hörseltekniska hjälpmedel fungerar och att de används rätt, tränar hörselskadade att använda nya hjälpmedel, informerar och tipsar om hörhjälpmedel, utbildar/informerar personal och närstående, hjälper till med kontakten med hörselvården och är en viktig samarbetspartner med landstingens hörcentraler.
Anledningen till att inte ”alla” kommuner inte har hörselinstruktörer eller vill införa instruktörer tror jag beror av den komplicerade gränsdragningen/samverkan med just Landstingens Hörcentraler. På Hörcentralerna finns hörselpedagoger anställda, som skall hjälpa hörselskadade med deras olika behov och problem. Och det gör att kommunerna känner tvekan att införa en ny instans med hörselinstruktörer. Och på sitt sätt kan man förstå detta. Den kommunala kassan är inte obegränsad.
Jag har inte sett några undersökningar eller utvärderingar av behovet av kommunala hörselinstruktörer men jag bär på en bestämd känsla att instruktörerna är såväl ekonomiskt som mänskligt motiverade. Det är kommunen som i huvudsak svarar för äldreomsorgen och det är grundläggande att många äldre skall kunna bo kvar i sina bostäder så länge som möjligt. Och då är det viktigt att bostäderna blir anpassade ur hörselsynpunkt. Ingen människa skall behöva bli isolerad i sin ”tysta värld” och tappa kontakten med radio/teve eller sina medmänniskor. Isoleringen kan ibland olyckligtvis av omgivningen ses som ett tecken på att man inte längre kan klara sig självt och så förbereds en ”onödig” flytt till ett dyrare äldreboende. Likaså händer det att en person med hörselnedsättning blir bli bedömd som dement när man ”bara” hör dåligt, och så förbereds en ”onödig” flytt till ett betydligt dyrare demensboende.
Då kan man väl säga att landstingens hörselpedagoger kan väl hjälpa till i dessa delar. De har normalt ”högre” utbildning än hörselinstruktörerna. Och visst kan de hjälpa till, men deras tid räcker på långa vägar inte till. Och jag är inte säker på att det är samhällsekonomiskt rätt att anställa fler hörselpedagoger på landstingen. De kommer för långt från de äldres vardag. Erfarenheten talar nog för att det behövs hörselinstruktörer i kommunerna, och jag vill se hörselproblematiken som en det i det kommunala folkhälsoarbetet. Det är också viktigt att äldre hörselskadade kan få ett bra bemötande genom att den nära personalen har kunskap om hörselproblematiken och kunskap om hur kommunikationen kan underlättas. Och detta kunskapslyft om hörselnedsättning mm sker bäst om instruktörerna är nära de äldre, personalen och verksamheterna.
fredag 26 februari 2010
fredag 19 februari 2010
Äldreomsorg - Tilltalen inom äldreomsorgen kan vara förolämpande
På senare tid har kunnat märkas att foldrar, broschyrer och framförallt affischer med budskap inom äldreomsorgen har ett närmast barnsligt tilltal. Förenklingen har helt enkelt gått för långt. Tidigare hade vi den raka motsatsen. Materialet var alltför tungt och byråkratiskt utformat. Men båda ytterligheterna utesluter sina läsare.
Den nu rådande trenden med ett barnsligt eller förnumstigt språk skrämmer iväg sin målgrupp. Vem vill bli tilltalad på ett sätt, som ibland är på gränsen till infantilt. Som mottagare vänder man ryggen till och hoppas att saken gäller någon annan. Är det så omöjligt att sträva efter ett normalt språk? För mig är det demokratifråga att språket inte sätter upp barriärer. Var fjärde svensk har problem att ta till sig skrivna texter. Och när det gäller äldre människor kan det förmodas att situationen är än mycket sämre.
Kommunerna har som sagt en förkärlek för ett barnsligt tilltal i det skrivna ordet. Förmodligen för att man anlitar reklambyråer. Landstingen har överlag bättre kvalitet på sina produkter. Kanske för att man själva gör mycket av jobbet? Rätt tilltal gör människan glad och det påverkar hela livssituationen, inklusive alla eventuella krämpor.
Det talade språket verkar det finnas mindre problem med. De som arbetar vårdnära har lärt sig att använda ett situationsanpassat språk. Det finns en väl etablerad praxis. Och oftast kan språket vara mera otvunget.
Det skrivna språket skall vara respektfullt, enkelt och informativt, och inte barnsligt eller byråkratiskt. Använd gärna det språk som Centrum för lättläst lär ut. Eller om du som informatör är tveksam, ta hjälp av lättläst för att maximera budskapet. De kan se över en skriven text och göra den riktigt tilltalande enkel.
Bäste läsare, jag anar dina tankar. Visst skulle även jag behöva en kurs i lättläst. Vore säkert både nyttigt och roligt. Vem vet, än är det inte för sent!
Den nu rådande trenden med ett barnsligt eller förnumstigt språk skrämmer iväg sin målgrupp. Vem vill bli tilltalad på ett sätt, som ibland är på gränsen till infantilt. Som mottagare vänder man ryggen till och hoppas att saken gäller någon annan. Är det så omöjligt att sträva efter ett normalt språk? För mig är det demokratifråga att språket inte sätter upp barriärer. Var fjärde svensk har problem att ta till sig skrivna texter. Och när det gäller äldre människor kan det förmodas att situationen är än mycket sämre.
Kommunerna har som sagt en förkärlek för ett barnsligt tilltal i det skrivna ordet. Förmodligen för att man anlitar reklambyråer. Landstingen har överlag bättre kvalitet på sina produkter. Kanske för att man själva gör mycket av jobbet? Rätt tilltal gör människan glad och det påverkar hela livssituationen, inklusive alla eventuella krämpor.
Det talade språket verkar det finnas mindre problem med. De som arbetar vårdnära har lärt sig att använda ett situationsanpassat språk. Det finns en väl etablerad praxis. Och oftast kan språket vara mera otvunget.
Det skrivna språket skall vara respektfullt, enkelt och informativt, och inte barnsligt eller byråkratiskt. Använd gärna det språk som Centrum för lättläst lär ut. Eller om du som informatör är tveksam, ta hjälp av lättläst för att maximera budskapet. De kan se över en skriven text och göra den riktigt tilltalande enkel.
Bäste läsare, jag anar dina tankar. Visst skulle även jag behöva en kurs i lättläst. Vore säkert både nyttigt och roligt. Vem vet, än är det inte för sent!
fredag 12 februari 2010
Omsorg - Hatten av för alla Gode Män
Om man som enskild person inte kan bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller ta hand om sig själv kan man få hjälp av en s.k. God Man. Godmanskap är ett uppdrag som innebär att den gode mannen hjälper till och utför uppgifter för någon persons räkning. Den person som har en god man kallas huvudman. Godmanskapet är förstås frivilligt för båda parter!
Vardagen kan bli mycket lättare för äldre och för personer funktionsnedsättning om man har en god man vid sin sida, som kan hjälpa till att sköta kontakterna med sociala myndigheter, försäkringskassan och andra. För många kan en god man vara avgörande för att man skall kunna leva ett bra liv. Huvudmannen kan få hjälp att hantera räkningar, förhandla med banker, ta kontakt med olika myndigheter och allmänt ta tillvara sin rätt.
Hur går det till att få en god man? Oftast tar den enskilde upp frågan med socialförvaltningen eller motsvarande. Sedan tar man gemensamt kontakt med den kommunala överförmyndarnämnden som i sin tur föreslår en lämplig person. Därefter ansöker överförmyndaren hos tingsrätten om ett förordnande. Och så utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna.
Godmanskapet är något av det finaste vi har i Sverige. För en ersättning som lite mer än täcker omkostnaderna hjälper tusentals män och kvinnor medmänniskor som av olika anledningar är hindrade att fullt ut ta sin rätt tillvara. De flesta gode männen lägger oerhört mycket tid och energi på sina huvudmän. Man ställer upp i vått och torrt. Normalt innebär uppdraget som god man att man skall bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person. Den senare uppgiften kan bli hur brett som helst. Har huvudmannen inga vänner eller släktingar så kan uppdraget bli minst sagt allomfattande.
Med detta inlägg vill jag i all enkelhet lyfta fram en samhällsföreteelse som det inte talas särskilt mycket om och som i det tysta bärs upp av idogt och frivilligt arbetande människor som gör stor samhällelig nytta. Ganska säkert återkommer jag till detta ämne framöver.
Vardagen kan bli mycket lättare för äldre och för personer funktionsnedsättning om man har en god man vid sin sida, som kan hjälpa till att sköta kontakterna med sociala myndigheter, försäkringskassan och andra. För många kan en god man vara avgörande för att man skall kunna leva ett bra liv. Huvudmannen kan få hjälp att hantera räkningar, förhandla med banker, ta kontakt med olika myndigheter och allmänt ta tillvara sin rätt.
Hur går det till att få en god man? Oftast tar den enskilde upp frågan med socialförvaltningen eller motsvarande. Sedan tar man gemensamt kontakt med den kommunala överförmyndarnämnden som i sin tur föreslår en lämplig person. Därefter ansöker överförmyndaren hos tingsrätten om ett förordnande. Och så utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna.
Godmanskapet är något av det finaste vi har i Sverige. För en ersättning som lite mer än täcker omkostnaderna hjälper tusentals män och kvinnor medmänniskor som av olika anledningar är hindrade att fullt ut ta sin rätt tillvara. De flesta gode männen lägger oerhört mycket tid och energi på sina huvudmän. Man ställer upp i vått och torrt. Normalt innebär uppdraget som god man att man skall bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person. Den senare uppgiften kan bli hur brett som helst. Har huvudmannen inga vänner eller släktingar så kan uppdraget bli minst sagt allomfattande.
Med detta inlägg vill jag i all enkelhet lyfta fram en samhällsföreteelse som det inte talas särskilt mycket om och som i det tysta bärs upp av idogt och frivilligt arbetande människor som gör stor samhällelig nytta. Ganska säkert återkommer jag till detta ämne framöver.
fredag 5 februari 2010
Äldreomsorg - Nog finns det utrymme för fler tankar om äldreboenden
Inom många områden såsom skolan, har vi fått intressanta alternativ till det kommunala utbudet. Oavsett vad man tycker om fenomenet i sig brukar de flesta vara överens om att alternativen har berikat mångfalden och påverkat de kommunala utförarna till bättre tag.
Själv har jag haft ett särskilt gott öga till de kooperativa och föreningsägda vindkraftverken. Utan dessa frivilliga idealister, som verkat för vindkraftens utbyggnad, hade vi inte haft den positiva utveckling vi ser idag. Visst finns det för stunden vissa skattetekniska problem för privatpersoner, men det får vi hoppas blir undanröjda.
Men inom äldreområdet lyser intressanta och nya alternativa med sin frånvaro. Det finns bra alternativ när det gäller utförandet av tjänster, men i mycket liten omfattning nytänkande när det gäller tex boende. Och skulle man stöta på ett alternativ så bygger tankarna på en stor huskropp med lägenheter. Inget fel i detta, men det finns faktiskt möjlighet att även släppa den monolitiska huskroppen som enda lösning. Det borde gå att tänka andra alternativa lösningar – utan att vara en drömmare.
Bestämt borde människor som är 50 årsålder kunna planera för sin ålderdom genom att vilja förverkliga och bygga egna seniorbostäder. Och detta utan att skapa segregerat boende. Man kan tänka sig bostadsområden som innehåller väldisponerade, miljö- och energianpassade mindre hus i grupper om knappt 100 kvm. Där det finns gemensamma lokaler och olika gemensamma funktioner. Där färdtjänsten har lätt att komma till. Där det kan finnas gemensam bilpool. Där det finns möjlighet till gemensam friskvård. Där man hjälper varanadra. Där det finns trädgårdsskötare. Och framförallt – där det finns möjlighet att umgås och samtala. Enligt min uppfattning skulle en sådan ansats skjuta upp de offentliga hjälp och stödinsatserna med minst tio år. Det är dags att släppa loss nya tankar!
Själv har jag haft ett särskilt gott öga till de kooperativa och föreningsägda vindkraftverken. Utan dessa frivilliga idealister, som verkat för vindkraftens utbyggnad, hade vi inte haft den positiva utveckling vi ser idag. Visst finns det för stunden vissa skattetekniska problem för privatpersoner, men det får vi hoppas blir undanröjda.
Men inom äldreområdet lyser intressanta och nya alternativa med sin frånvaro. Det finns bra alternativ när det gäller utförandet av tjänster, men i mycket liten omfattning nytänkande när det gäller tex boende. Och skulle man stöta på ett alternativ så bygger tankarna på en stor huskropp med lägenheter. Inget fel i detta, men det finns faktiskt möjlighet att även släppa den monolitiska huskroppen som enda lösning. Det borde gå att tänka andra alternativa lösningar – utan att vara en drömmare.
Bestämt borde människor som är 50 årsålder kunna planera för sin ålderdom genom att vilja förverkliga och bygga egna seniorbostäder. Och detta utan att skapa segregerat boende. Man kan tänka sig bostadsområden som innehåller väldisponerade, miljö- och energianpassade mindre hus i grupper om knappt 100 kvm. Där det finns gemensamma lokaler och olika gemensamma funktioner. Där färdtjänsten har lätt att komma till. Där det kan finnas gemensam bilpool. Där det finns möjlighet till gemensam friskvård. Där man hjälper varanadra. Där det finns trädgårdsskötare. Och framförallt – där det finns möjlighet att umgås och samtala. Enligt min uppfattning skulle en sådan ansats skjuta upp de offentliga hjälp och stödinsatserna med minst tio år. Det är dags att släppa loss nya tankar!
fredag 29 januari 2010
Omsorg - Om ändring av linjenätet för kollektivtrafiken skapar problem för vissa resenärer
I många kommuner görs en översyn av trafiknätet. Säkert välbehövligt från många utgångspunkter. Men kanske inte alltid av värde för äldre och för personer med funktionsnedsättning.
Men först några inledande ord. Under många år har det i kommunerna gjorts stora insatser för att göra kollektivtrafiken alltmer tillgänglig för alla resenärer. Man har anpassat hållplatser till personer funktionshinder, gamla bussar har bytts ut mot nya låggolvsbussar, högtalarsystemen i och utanför bussarna blir allt bättre, displayerna inne i bussarna är läsbara. Det börjar till och med komma bussar med klimatanläggning. I vissa kommuner har man börjat subventionera biljettpriset för vissa grupper under så kallad lågtrafik.
Ja, det har hänt och händer alltjämt mycket på detta område. Syftet är vällovligt, man vill ge alla resenärer ökad komfort, tillgänglighet och frihet att själv bestämma sitt resande. Samtidigt får man också en minskad efterfrågan på den särskilda färdtjänsten
Men i samma veva tittar man också på linjesträckningar, turtäthet och hållplatslägen. Man vill optimera trafiken och söka största möjliga nytta för inom ramen för sin budget. Även detta är i mångt och mycket vällovligt – men det kan få ödesdigra konsekvenser för äldre och personer med funktionsnedsättningar om man inte ser upp.
Visst är det bra med bättre framkomlighet, kortare restider, anpassning till trafiktoppar och resandeströmmar, direktbussar, miljöanpassning mm. Det leder till högre resandeservice för många, men också till lägre service och problem för andra såsom äldre och personer med funktionsnedsättningar.
De vanligaste konsekvenserna blir att områden med många äldre mister sina linjenät och resenärerna får långt till förbindelselederna. En annan konsekvens är att de många bussarna går på mornarna och sena eftermiddagar – trafiken blir alltför gles vid lågtrafik. En tredje följd blir att många bussar är direktbussar som inte stannar alls. Men den kanske allvarligaste följden är att man slopar hållplatser. Och detta är förödande för äldre och personer med funktionsnedsättningar som får alltför långt till hållplatsen. Många grupper måste ha korta avstånd till anslutningspunkterna annars är man de facto helt avstängda från att nyttja kollektivtrafiken. Vid översyn av kollektivtrafiken måste man ta hänsyn till alla resenärer och inte låta ett datorprogram helt fritt och utan restriktioner komma med egna optimala lösningar.
Men först några inledande ord. Under många år har det i kommunerna gjorts stora insatser för att göra kollektivtrafiken alltmer tillgänglig för alla resenärer. Man har anpassat hållplatser till personer funktionshinder, gamla bussar har bytts ut mot nya låggolvsbussar, högtalarsystemen i och utanför bussarna blir allt bättre, displayerna inne i bussarna är läsbara. Det börjar till och med komma bussar med klimatanläggning. I vissa kommuner har man börjat subventionera biljettpriset för vissa grupper under så kallad lågtrafik.
Ja, det har hänt och händer alltjämt mycket på detta område. Syftet är vällovligt, man vill ge alla resenärer ökad komfort, tillgänglighet och frihet att själv bestämma sitt resande. Samtidigt får man också en minskad efterfrågan på den särskilda färdtjänsten
Men i samma veva tittar man också på linjesträckningar, turtäthet och hållplatslägen. Man vill optimera trafiken och söka största möjliga nytta för inom ramen för sin budget. Även detta är i mångt och mycket vällovligt – men det kan få ödesdigra konsekvenser för äldre och personer med funktionsnedsättningar om man inte ser upp.
Visst är det bra med bättre framkomlighet, kortare restider, anpassning till trafiktoppar och resandeströmmar, direktbussar, miljöanpassning mm. Det leder till högre resandeservice för många, men också till lägre service och problem för andra såsom äldre och personer med funktionsnedsättningar.
De vanligaste konsekvenserna blir att områden med många äldre mister sina linjenät och resenärerna får långt till förbindelselederna. En annan konsekvens är att de många bussarna går på mornarna och sena eftermiddagar – trafiken blir alltför gles vid lågtrafik. En tredje följd blir att många bussar är direktbussar som inte stannar alls. Men den kanske allvarligaste följden är att man slopar hållplatser. Och detta är förödande för äldre och personer med funktionsnedsättningar som får alltför långt till hållplatsen. Många grupper måste ha korta avstånd till anslutningspunkterna annars är man de facto helt avstängda från att nyttja kollektivtrafiken. Vid översyn av kollektivtrafiken måste man ta hänsyn till alla resenärer och inte låta ett datorprogram helt fritt och utan restriktioner komma med egna optimala lösningar.
fredag 22 januari 2010
Funktionsnedsättning - Bort med hindren i gaturummet
I många av våra kommuner finns det i centrummiljöerna så kallade gatupratare som på olika sätt gör reklam för en tjänst eller vara. En del reklamskyltar står helt lagligt och andra står olagligt. Vissa har en ur handikappsynpunkt mer ändamålsenlig utformning än andra. Men gemensamt för alla är att de är till förfång för många personer med funktionsnedsättning såsom om man har rörelsehinder eller är synsvag/icke seende. Det är lätt att som blind snava över dessa gatuhinder. Lika lätt är det för personer med rullstol och rollator att fastna i ställningarna vid trånga passager.
Problemet med gatupratarna är välkänt. I flera år har kommunerna försökt få butiker att placera trottoarpratarna på ett sätt som gör att de inte är i vägen för alla som skall ta sig fram. Man har satt upp regler och fört samtal med butiksägarna men de reglerna som satts upp och de överenskommelser som gjorts följs dåligt. Något som orsakar problem för stora grupper bland medborgarna. Mycket talar för att det nu är dags för ett allmänt förbud. Kommunerna bör enligt min uppfattning totalförbjuda alla gatupratare.
När vi ändå är inne på behovet av renare gatumiljö måste det sägas något om alla cyklar som står lite här och var. På trånga trottoarer, i många passager, och för att inte nämna vid busshållplatser och järnvägsstationer. I det de senare fallen kan det handla om hundratals felparkerade cyklar. Som kan tvinga personer med rörelsenedsättning till stora omvägar.
Om man som rullstolsburen försöker att manövrera sig genom skog av cyklar kan det hända att man stöter till en hoj som likt en dominobricka i sin tur fället ett större antal cyklar. Det är mycket genant och än värre är att man inte kan göra något åt saken. Det är omöjligt att resa cyklarna. Då vill man helst, trots sin oskuld, omedelbart gå upp i rök. I fråga om cyklarna måste kommunerna i ökad utsträckning ordna med fler och ändamålsenliga kommunala parkeringsplatser för cyklar.
Budskapet är enkelt - Bort med reklamskyltar, gatupratare och felparkerade cyklar från gator, torg och andra allmänna platser. Kommunerna måste för allas trivsel snarast fatta erforderliga kommunal beslut och sedan se till att reglerna efterlevs.
Problemet med gatupratarna är välkänt. I flera år har kommunerna försökt få butiker att placera trottoarpratarna på ett sätt som gör att de inte är i vägen för alla som skall ta sig fram. Man har satt upp regler och fört samtal med butiksägarna men de reglerna som satts upp och de överenskommelser som gjorts följs dåligt. Något som orsakar problem för stora grupper bland medborgarna. Mycket talar för att det nu är dags för ett allmänt förbud. Kommunerna bör enligt min uppfattning totalförbjuda alla gatupratare.
När vi ändå är inne på behovet av renare gatumiljö måste det sägas något om alla cyklar som står lite här och var. På trånga trottoarer, i många passager, och för att inte nämna vid busshållplatser och järnvägsstationer. I det de senare fallen kan det handla om hundratals felparkerade cyklar. Som kan tvinga personer med rörelsenedsättning till stora omvägar.
Om man som rullstolsburen försöker att manövrera sig genom skog av cyklar kan det hända att man stöter till en hoj som likt en dominobricka i sin tur fället ett större antal cyklar. Det är mycket genant och än värre är att man inte kan göra något åt saken. Det är omöjligt att resa cyklarna. Då vill man helst, trots sin oskuld, omedelbart gå upp i rök. I fråga om cyklarna måste kommunerna i ökad utsträckning ordna med fler och ändamålsenliga kommunala parkeringsplatser för cyklar.
Budskapet är enkelt - Bort med reklamskyltar, gatupratare och felparkerade cyklar från gator, torg och andra allmänna platser. Kommunerna måste för allas trivsel snarast fatta erforderliga kommunal beslut och sedan se till att reglerna efterlevs.
fredag 15 januari 2010
Äldreomsorg - Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan är gisslan i ett felaktigt system
Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan (MAS) är den tjänsteman inom den kommunala hälso- och sjukvården som ansvarar för att den vård som bedrivs av kommunen eller av entreprenör är av god kvalitet - Ett i praktiken omöjligt ansvar och uppdrag. För trots Masarna och deras insatser, uppdagas ständigt vanvård av äldre eller andra problem som inte borde ha uppstått. MASarna har ett ansvar, men de har ingen reell position och påverkan. Ansvar utan tillhörande "medel" är en omöjlig kombination.
Jag tror att det grundläggande felet är att MAS-funktionen är en på äldrevårdsorganisationen påklistrad funktion. Den var säkert inte påtänkt från början utan uppstod som en kompromisslösning när läkarna kom att bli kvar inom landstingen. Man behövde någon medicinskt ansvarig person och så kom MAS-funktionen till. Och vid inrättandet blev det hela inte helt genomtänkt i alla delar.
På MAS-funktionen vilar ett stort ansvar som främst följer av hälso- och sjukvårdslagen, men även av socialstyrelsens författningssamling. Och det är inga lätta bördor som vilar på Masens axlar. Man skall se till att det ges god vård, förebygga ohälsa, tillgodose patientsäkerheten, att det finns god kvalitet med mera. Allt detta och mer därtill skall MASen (ensam) ansvara för. Trots att hon eller han inte är operativ i organisationen. Man har ett ansvar men inga resurser. Man kan inte heller styra i verksamheten. Finns det en värre situation? På något sätt förväntas MASen verka i det tysta.
Normalt är MASen placerad på socialförvaltningen eller på äldrevårdsförvaltningen. Som systemet ser ut idag blir MASen splittrad. Man skall både övervaka och ansvara. Detta leder till bumerangeffekten. Om MASen påtalar någon brist för förvaltningsledningen får han/hon bristen direkt i sitt eget knä. Du borde ha sett till att denna brist inte uppstod eller borde ha avhjälpts tidigare. I ett sådant system tystnar man. Och när MASen tystnar – Ja, då har vi läge för vanvård.
Tre förhållanden borde genast ändras 1) MASen skall ha sin organisatoriska placering mera centralt. Gärna hos tex kommunjuristen. 2) Uppdraget måste ändras till att bli en tillsyn som har till syfte att kontrollera att hälso- och sjukvårdslagen och andra författningar efterlevs av organisationen. Tillsynen kan göras genom att pröva och utreda klagomål från allmänheten eller genom att göra inspektioner och övervakning hos berörda förvaltningar. 3) Det är äldrevårdsorganisationen som skall ha och ta det fulla ansvaret för hur vården bedrivs och inte MASen
Jag tror att det grundläggande felet är att MAS-funktionen är en på äldrevårdsorganisationen påklistrad funktion. Den var säkert inte påtänkt från början utan uppstod som en kompromisslösning när läkarna kom att bli kvar inom landstingen. Man behövde någon medicinskt ansvarig person och så kom MAS-funktionen till. Och vid inrättandet blev det hela inte helt genomtänkt i alla delar.
På MAS-funktionen vilar ett stort ansvar som främst följer av hälso- och sjukvårdslagen, men även av socialstyrelsens författningssamling. Och det är inga lätta bördor som vilar på Masens axlar. Man skall se till att det ges god vård, förebygga ohälsa, tillgodose patientsäkerheten, att det finns god kvalitet med mera. Allt detta och mer därtill skall MASen (ensam) ansvara för. Trots att hon eller han inte är operativ i organisationen. Man har ett ansvar men inga resurser. Man kan inte heller styra i verksamheten. Finns det en värre situation? På något sätt förväntas MASen verka i det tysta.
Normalt är MASen placerad på socialförvaltningen eller på äldrevårdsförvaltningen. Som systemet ser ut idag blir MASen splittrad. Man skall både övervaka och ansvara. Detta leder till bumerangeffekten. Om MASen påtalar någon brist för förvaltningsledningen får han/hon bristen direkt i sitt eget knä. Du borde ha sett till att denna brist inte uppstod eller borde ha avhjälpts tidigare. I ett sådant system tystnar man. Och när MASen tystnar – Ja, då har vi läge för vanvård.
Tre förhållanden borde genast ändras 1) MASen skall ha sin organisatoriska placering mera centralt. Gärna hos tex kommunjuristen. 2) Uppdraget måste ändras till att bli en tillsyn som har till syfte att kontrollera att hälso- och sjukvårdslagen och andra författningar efterlevs av organisationen. Tillsynen kan göras genom att pröva och utreda klagomål från allmänheten eller genom att göra inspektioner och övervakning hos berörda förvaltningar. 3) Det är äldrevårdsorganisationen som skall ha och ta det fulla ansvaret för hur vården bedrivs och inte MASen
fredag 8 januari 2010
Äldreomsorg - Det finns olika språk inom äldreomsorgen
När jag i rubriken skriver olika språk tänker jag inte på samhällets mångkulturella dimension, utan fast mer på äldreverksamhetens mångdimensionella kultur!
Inom äldreomsorgen verkar det finnas minst tre dominerande språk och verkligheter beroende på vilken uppgift och position man ser på. Först och främst har vi den offentliga retoriken som kommer via de förtroendevalda och som med tillrättalagda ord och framställningssätt beskriver äldreomsorgen. Det är många ord med bäring på den enskilde såsom inflytande, trygget, värdegrund, kvalitet, bemötande, uppföljning mm. Äldreomsorgen beskrivs som en stabil verksamhet där brukaren har inflytande och där allt ständigt skall bli bättre. Men trots allt finns ett politiskt offentligt brukarfokus. Men det finns också ett internt och ordkargt budskap till organisationen – budgeten skall hållas. Och budgeten är alltid brukaren överordnad
Därefter har vi en intern tjänstemannaretorik. Dessa personers blick är mycket fokuserad och koncentrerad – allt handlar om ekonomi och all verksamhet värderas i budget och utfall. I den interna tjänstemannaretoriken nämns sällan eller aldrig inte ord såsom brukare, patient, rättigheter och kvalitet. Nej, tjänstemännen ser på verksamheten utifrån aggregerade och summerade kolumner. I tjänstemannavärlden finns inga enskilda brukare som tynger sinnet – Brukarna finns bara i sammanställd form – till exempel boendevis eller områdesvis. Och produktionen mäts i ekonomiskt utfall och inte i kvalitet. Tjänstemannaretoriken undertrycker vårdtagarnas rättigheter men den svarar mot politikens interna budskap.
Till sist har vi den verksamhetsnära retoriken bland vårdpersonalen och den är så gott som alltid brukarorienterad. Här gör man det som behöver göras och man talar nästan uteslutande om den dagliga verksamheten och brukarnas behov. Här nämns aldrig värdegrund, kvalitetsdokument eller ekonomiskt utfall. Om så sker är det när den nära chefen som känner sig förpliktigad att påminna om dessa dimensioner vid något personalmöte. Personalen lyssnar då artigt och har mestadels glömt allt samtidigt som man lämnar rummet. För utanför sammanträdesrummet tränger sig vardagen omedelbart på. Jag går till Kalle nu. Kan du gå upp till Elsa när du är på väg till Sonja. Elsa sa igår att …
Det verkar inom äldreomsorgen finnas en brist på balans mellan eller till och med instabilitet bland de olika språkvärldarna. Politiken orerar tomt i sitt offentliga språk, tjänstemännen räknar tyst och blint sina sekiner och den brukarnära personalen arbetar externt kommunikativt men helt organisationsoberoende när man hanterar brukarnas behov och krav.
Resultatet låter förstås inte vänta på sig – Den ekonomiska klyftan mellan resurser och behov ökar ständigt och likaså förtroendeklyftan mellan den brukarnära personalen och tjänstemännen. Lösningen? Politiken måste ta ett fastare grepp om verksamheten och ställa nya krav på tjänstemannaledningen.
Inom äldreomsorgen verkar det finnas minst tre dominerande språk och verkligheter beroende på vilken uppgift och position man ser på. Först och främst har vi den offentliga retoriken som kommer via de förtroendevalda och som med tillrättalagda ord och framställningssätt beskriver äldreomsorgen. Det är många ord med bäring på den enskilde såsom inflytande, trygget, värdegrund, kvalitet, bemötande, uppföljning mm. Äldreomsorgen beskrivs som en stabil verksamhet där brukaren har inflytande och där allt ständigt skall bli bättre. Men trots allt finns ett politiskt offentligt brukarfokus. Men det finns också ett internt och ordkargt budskap till organisationen – budgeten skall hållas. Och budgeten är alltid brukaren överordnad
Därefter har vi en intern tjänstemannaretorik. Dessa personers blick är mycket fokuserad och koncentrerad – allt handlar om ekonomi och all verksamhet värderas i budget och utfall. I den interna tjänstemannaretoriken nämns sällan eller aldrig inte ord såsom brukare, patient, rättigheter och kvalitet. Nej, tjänstemännen ser på verksamheten utifrån aggregerade och summerade kolumner. I tjänstemannavärlden finns inga enskilda brukare som tynger sinnet – Brukarna finns bara i sammanställd form – till exempel boendevis eller områdesvis. Och produktionen mäts i ekonomiskt utfall och inte i kvalitet. Tjänstemannaretoriken undertrycker vårdtagarnas rättigheter men den svarar mot politikens interna budskap.
Till sist har vi den verksamhetsnära retoriken bland vårdpersonalen och den är så gott som alltid brukarorienterad. Här gör man det som behöver göras och man talar nästan uteslutande om den dagliga verksamheten och brukarnas behov. Här nämns aldrig värdegrund, kvalitetsdokument eller ekonomiskt utfall. Om så sker är det när den nära chefen som känner sig förpliktigad att påminna om dessa dimensioner vid något personalmöte. Personalen lyssnar då artigt och har mestadels glömt allt samtidigt som man lämnar rummet. För utanför sammanträdesrummet tränger sig vardagen omedelbart på. Jag går till Kalle nu. Kan du gå upp till Elsa när du är på väg till Sonja. Elsa sa igår att …
Det verkar inom äldreomsorgen finnas en brist på balans mellan eller till och med instabilitet bland de olika språkvärldarna. Politiken orerar tomt i sitt offentliga språk, tjänstemännen räknar tyst och blint sina sekiner och den brukarnära personalen arbetar externt kommunikativt men helt organisationsoberoende när man hanterar brukarnas behov och krav.
Resultatet låter förstås inte vänta på sig – Den ekonomiska klyftan mellan resurser och behov ökar ständigt och likaså förtroendeklyftan mellan den brukarnära personalen och tjänstemännen. Lösningen? Politiken måste ta ett fastare grepp om verksamheten och ställa nya krav på tjänstemannaledningen.
fredag 1 januari 2010
Gott Nytt År - 2010
GOTT NYTT ÅR
Bäste läsare – hoppas att år 2010 blir ett bra och framgångsrikt år för Dig. Med ett gott innehåll i både yrkeskrav och privatliv.
Sannolikt kommer jag under året att göra viss ändring i min blogg. I inläggen kommer jag någon gång emellanåt att kommentera sådant som är aktuellt i samhället just då när det gäller omsorgsfrågor. I övrigt blir det som vanligt - egna reflektioner och spegling av erfarenheter.
Bäste läsare – hoppas att år 2010 blir ett bra och framgångsrikt år för Dig. Med ett gott innehåll i både yrkeskrav och privatliv.
Sannolikt kommer jag under året att göra viss ändring i min blogg. I inläggen kommer jag någon gång emellanåt att kommentera sådant som är aktuellt i samhället just då när det gäller omsorgsfrågor. I övrigt blir det som vanligt - egna reflektioner och spegling av erfarenheter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
