Funktionsnedsättning - Alla måste få plats i arbetslivet

Många personer med funktionsnedsättningar står år efter år utanför arbetsmarknaden. Med allt vad detta för mig sig av negativ inverkan på liv och hälsa. De allra flesta vill arbeta bara man finge en chans. Trots samhällets alla löften och ansträngningar vill inte situationen ändra sig. Det är svårt att få ett jobb om man har en funktionsnedsättning. Och man kan inte påstå att de lokala arbetsförmedlingarna har varit framgångsrika i sina försök att ordna jobb eller praktikplatser. Resultaten verkar vara lika nedslående överallt.

Och det dåliga resultatet beror väl främst av den inställning som råder hos arbetsgivarna, men även på inställningen hos arbetsförmedlingarna. Det är mest ord och lite handling. Om samhället inte vill ändra på situationen via lagstiftningsvägen, så får man väl försöka ändra på attityder och inställningar. Och som alltid sker detta bäst genom den allmänna debatten. För syns och hörs inte frågan i samhället, så finns den inte. Och allra minst finns den hos arbetsgivarna. Och det är synd – för som nu är går arbetsgivarna miste om den mycket goda kompetensen som personer medfunktionsnedsättning har ur olika aspekter.

Jag tycker att arbetsförmedlingen centralt skall ta upp överläggningar med branschorganisationerna och några större företag i syfte att ändra på nuvarande låsta läge. Företagen måste låta veta att inte bara se hindren, utan att främst se möjligheterna från olika utgångspunkter. Även företagen har ett samhällsansvar. Utöver att sprida kunskap bör målet också vara att sluta avtal som innebär att företagen åtar sig att anställa personer med funktionsnedsättning.

Utöver detta tillkommer det de politiska partierna att ständig lyfta fram olika delar av handikappolitiken såsom frågan om allas rätt till anställning. Självklart går det inte att tala bort ett problem. Men utan belysning i offentligheten är sysselsättningen för personer med funktionsnedsättning en ickefråga. Handlingen måste arbetsgivarna stå för. Och där kan vissa stora och kända företag bli föregångare till glädje för sig själv, men framförallt till glädje för den goda saken. Om och när vissa stora och välkända företag ändrar sin hållning får det spridningseffekter som inte låter vänta på sig.

Äldreomsorg – Här det är roligt att jobba

Barnomsorgen och Äldreomsorgen är i sin moderna utformning av ungefär samma tidsålder. Möjligtvis kan man säga att äldreomsorgen började utvecklas på mitten av nittonhundrafemtiotalet och barnomsorgen fem år senare. Men i stort sett är de i samma ålder. Men där upphör likheterna. Medan barnomsorgen har utvecklats till en näring som står på egna och stabila ben, så har äldreomsorgen fortfarande något diffust och vacklande över sig. Den ständiga tvistefrågan är om äldreomsorg är omsorg eller vård. Kommer bränslet och kunskapen från socialhögskolorna eller från vårdhögskolorna. Ytterst handlar det om en maktfråga på olika plan.

Själv tycker jag frågan är ointressant. Äldreomsorg är något eget. Om vi för en kort stund åter tittar på barnomsorgen så har den en sammanbindande faktor nämligen pedagogiken. Kort sagt, förskolan skall vara pedagogiskt bra för våra barn nu och i framtiden. Men kan vi hitta en sådan gyllene beståndsdel inom äldreomsorgen. Nej, det blir svårt. Efter över ett halvsekel har vi ännu inte lyckats formulera ett motsvarande talande begrepp. Istället används en uppsjö av ord för att beskriva det vi inte vet. Och självklart blir innehållet därefter. Man önskar man kunde säga - Äldreomsorgen skall vara (ett ord motsvarande pedagogiskt) bra för våra äldre nu och i framtiden. Ordet som saknas skall bland annat inrymma både geriatrik och gerontologi. Men det kanske bara är jag som inte känner till ett bra ord. Kanske någon läsare vet bättre?

Att jag tycker äldreomsorgen är något eget kommer från vardagen. Insikten kommer från allt det fina arbete som den nära personalen dagligen utför. Vardagen har lärt mig se äldreomsorgen som en egen och självständig verksamhet. Efter några år inom äldreomsorgen utvecklar personalen en egen hållning till sitt arbete. Detta oavsett om man är socionom, sjuksköterska, undersköterska, arbetsterapeut, eller sjukgymnast. Man tillägnar sig en hållning och ett arbetssätt som är mera sociologiskt än patientbetonat. Man lär sig att kommunicera med äldre och att respondera på ett klokt sätt.

Inom förskolan är förskollärarna navet i systemet. Någon sådan personalkategori har vi inte inom äldreomsorgen. Kanske det är så enkelt att äldreomsorgen inte hittar sin form förrän vi får en personalkategori som är särskilt inriktad på äldreomsorgen. För knappast någon av yrkesutövarna i dagens äldreomsorg har just äldre som huvudutbildningsområde. Äldrevård och äldreomsorg är överlag en liten del i alla utbildningar.

Hur vi än vrider och vänder på saken är det roligt att jobba inom äldreomsorgen. Det kan tidvis vara tungt både fysiskt och psykiskt. Men det finns knappast något yrke som ger så mycket tillbaka som att få jobba med äldre. Och när det gäller tyngden är det en arbetsgivarfråga att minska och eliminera denna. Jag vet att det går! Fram med blåslampan. I övrigt är det dags för både arbetsgivarna och facken att mejsla fram ett tydligare och begripligare innehåll i äldreomsorgen. Vad står äldreomsorgen för? Och hur skall utbildningen se ut?

Äldreomsorg - Husdjur på äldreboenden?

Det här med husdjur på äldreboenden är fråga som det är svårt att förhålla sig till på ett enkelt sätt. Det är svårt att ha en entydig uppfattning. Själv vacklar för att inte säga velar jag i frågan. Kan inte bestämma mig för en hållning åt något håll. Är jag för eller mot? Ja, jag vet inte. Och inte har jag heller stött på någon bra och enkel uppfattning som skulle kunna hjälpa mig ur mitt indolenta läge.

Att det finns många fördelar med husdjur på äldreboendena är jag övertygad om. Men det finns också förhållanden som talat mot. Frågan är snarast – kan man bejaka fördelarna och bemästra nackdelarna och i så fall hur? Och på detta har jag inget svar.

Husdjur och äldre människor synes vara en bra friskbefrämjande kombination med dokumenterad hälsonytta. Djuren ger värme, sysselsättning, minnen, tröst, gemenskap med mera. Djuren ger därför liv och innehåll åt vardagen. Det gäller både ifråga om boenden med fysiska eller psykiska krämpor. Samhörigheten mellan den boende, personal och anhöriga stärks. Det finns något förenande att tala om i vardagen.

Men husdjur och människor är inte alltid en bra kombination. Det finns formella och hygieniska aspekter att beakta och många människor, unga som gamla, är allergiska mot pälsdjur. Djuren skall motioneras och någon skall ha det formella ansvaret att sörja för deras uppehälle.

På äldreboendena kan det finnas husdjur av (minst) fyra olika typer anledningar såsom när den enskilde vid inflyttning medför eget husdjur, när personal tar med sina husdjur som sällskapsdjur, när djur assisterar vid vård- och omsorgsinsatser eller när boendena skaffar egna husdjur. Traditionellt har bara assisterande djur accepterats på boendena. I övrigt har husdjuren varit i det närmaste bannlysta. Och detta har lett till svåra för att inte säga traumatiska separationer när den gamle inte fått ta med sig sitt husdjur till det nya boende, utan måste skiljas från sin högt avhållna kamrat.

Ibland har jag varit inne på tanken att djuracceptans skulle kunna vara en profilfråga för något boende och då skulle man från start sörja för att nackdelarna behärskas. De som jobbar eller flyttar dit måste tolerera och gilla djur. Men på något sätt skapas en onödig segregation i samhället. Tänk om en sådan lösning skulle tillämpas för övrigt i samhället. Bankkontor som accepterar djur - Likaså skattekontor, bibliotek eller systembolag. Känns inte riktigt OK. Nej, som sagt jag vet inte råd i denna fråga. Känner mig bara vilsen. Kanske det finns någon läsare som kan tillföra kunskap som lättar upp dimman!

Äldreomsorg - Den inre miljön i våra äldreboenden kan vara dålig

Bäste läsare, har du någon gång besökt ett äldreboende? Hur var ditt intryck? Frågan är berättigad och det hände sig, på den tiden när jag jobbade aktivt med äldrevården, att jag ställde frågan till skolklasser, som kom på studiebesök. Att jag oftast frågade skolklasser berodde på att av dem fick man ärliga svar.

Det vanligaste svaret var äckligt – det luktar kiss. Ett annat vanligt svar var – Patienterna skriker så mycket. Eller – Det är så tyst och passivt. Eller – Man ser ingen personal. Det finns ingen hemkänsla. Men det förekom också svar som att det luktar gott av mat. Dom är så söta där dom sitter i sina stolar. Måste dom alltid sitta inne?

Och man är tvungen att ge eleverna rätt – Det finns mycket att göra åt den inre miljön på många särskilda boenden, och den går att förbättra. Men då måste ”personalen” bestämma sig för och vilja skapa en bättre inre miljö och målmedvetet arbeta för detsamma. Förbättringsexempel kan vara att inte byta en bajsad blöja med lägenhetsdörren öppen. Man luftar också ordentligt när man bytt blöjan. Allmänt byter man blöjor oftare och väntar inte till de är helt genomblöta. Man har dörren stängd till skrikiga patienter. Man arrangerar ljudfällor för att dämpa ljudspridningen. Man bestämmer sig för att ha personal på varje våningsplan, där så är möjligt. Man bestämmer sig för att anlita Röda Korset m.fl. organisationer för att ha aktiviteter i dagrummen. Och sist men inte minst man anstränger sig för att skapa en hemmiljökänsla.

Det är bara för ”personalen” att göra en lista på allt man vill förbättra och vilka åtgärder som skall vidtas. Mycket kan göras utan att det kostar en enda krona. Inget gör sig självt, men mycket kan göras och det kan allt bli en bättre innemiljö till gagn för de boende och deras besökare. Man kan också ta hjälp utifrån för att få tips och hjälp. Det är lätt att bli hemmablind och inte se möjligheterna. Många särskilda boenden har sina rötter i gamla institutioner och arvet lever kvar på alltför många ställen. Bara man kommer innanför dörren känner man den främmande, karga och opersonliga miljön med sin lysrörsarkitektur. Men det finns inga ursäkter för att inte försöka göra miljön bättre. Det gäller bara att börja!

Äldreomsorg – Goda måltider kräver annan organisation

Jag har i mina inlägg till och från tagit upp matfrågan inom äldreomsorgen. Det låter hemskt men är en realitet – Många äldre svälter och några svälter faktiskt ihjäl. Det är som om äldreomsorgen inte riktigt förstår hur viktig matfrågan är för våra äldre. Man tror att gamla äter och har matbehov som yngre personer. Men så är det inte.

För en gammal människa är maten en mycket central del av livet. Man vill ha mat man tycker om och som man känner igen. Man vill äta ofta, men med mindre portioner. Och man vill ha tid för att kunna äta utan jäkt. Det är således önskvärt att gamla människor skall äta fyra gånger per dag minst, varav två lagade mål. Vissa äldre vill gärna också äta en nattmacka eller ett glas juice eller saft. Då sover man dessutom bättre och med mindre sömnmedel.

Egentligen tror jag att alla inom äldreomsorgen känner till det ovanstående, men kunskapen passar liksom inte in arbetsscheman och arbetsformerna. För att anpassa verkligheten till organisationskraven så väljer äldreomsorgen att tolka de gamlas behov på ett annat sätt. Det räcker med tre mål per dag, varav lunchen är huvudmålet. En lunch som inte ens är lagad utan bara uppvärmd.

I dagens äldreomsorgssverige får de äldre och deras behov anpassa sig till arbetsorganisationens önskemål om arbetstider mm. Själklart måste det vara tvärt om. Organisationen skall anpassa sig till de äldres villkor och behov. Det är inte värdigt vårt samhälle att äldre människor skall leva undernärda på våra särskilda boende och i eget boende med hemtjänst.

När jag ändå är inne på undernäring måste jag säga några ord om krånglet med de s.k. näringsdryckerna. Det är inte ovanligt att gamla mänskor blir aptitlösa. Organisationsformen enligt ovan leder fram till detta. När den gamle under en tid inte fått tillräckligt med näring, blir hon/han svag och håglös och det blir svårt äta. För att komma på rätt köl igen kan en näringsdryck vara ett komplement till den övriga kosten. Men näringsdrycker kostar mer än vanlig saft och därför är de omgärdade med restriktioner i användandet.

På de flesta håll är det inte bara för personalen att beställa hem några näringsdrycker när behov föreligger. Detta beslut måste tas av någon annan såsom sjuksköterskan. Och hon/han är ansvarig för sin budget, så här tillstyrks inga näringsdrycker förrän behovet är synnerligen påtagligt. Denna administrativa krångelväg försenar insättandet av näringsdrycker med upp till en fjorton dagar. Vilket gör den gamle än mer svag och orkeslös. Ja, ibland blir det till och med ett nej från sjuksköterskan till personalens stora förtvivlan. De vet att då är den gamles dagar räknande.

Matfrågan inom äldreomsorgen handlar inte främst om vara eller icke vara för den kylda maten eller motsvarande, utan den handlar mest om den allmänna inställningen och hur mathållningen skall organiseras efter de gamlas behov. Det måste till organisatoriska förändringar. Fyra måltider per dag är ett minimum. Ibland behövs fem måltider per dygn! Personalens önskearbetsscheman måste stå tillbaka för de äldres behov.

Äldreomsorg - Det är inom äldreomsorgen som arbetsglädje finns!

Finns det något finare i denna värld än att få arbeta med äldre människor? Jag tror knappast det. Tänk att få förtroende att hjälpa en medmänniska när krafterna sinar eller inte längre räcker till. För just förtroende är vad saken handlar om – Den gamle, som jag som personal hjälper, skall kunna lita på mig och att jag handlar korrekt och omsorgsfullt. När relationen bygger på ömsesidigt förtroende och tillit kan mötena mellan brukaren och personal vara närmast kärleksfulla. Och i vart fall är de är alltid berikande.

Som personal kommer man den äldre mycket nära. Man får höra mycket om livet i glädje och sorg. Man får berättelser om med- och motgångar. Man får förtroenden som aldrig yppats för någon tidigare. Man får höra saker som ångrats. Man får skildringar om livet med den saknade livskamraten. Man får känna av funderingarna om framtiden, om slutet och om döden. Man får ta hand om rädslan för det kommande - Men också om glädjen över barnbarnens liv och utveckling. Man möter förtvivlan över att kroppsfunktionen sakta avtar. Man möts av glädje över det stöd och den hjälps som ges. Man får höra längtan efter att få prata mer och berätta om hur det var. Man får höra fina skildringar hur det var att vara barn förr i världen. Man får en vacker insikt i hur den gamles föräldrar en gång hade det. Man får höra den gamles oro för att barnen inte skall dra jämt när boet skall skingras och delas. Man får höra om ensamheten och om längtan efter besök från barn och barnbarn. Man får lyssna till den sanna glädjen när ett nytt barnbarn är på väg.

Som anställd är det bara att öppna sina sinnen och ta in alla intryck och all kunskap som den gamle har och ger. Att jobba med äldre är verkligen att gå i livets universitet. Det finns nästan inget ämne som inte kan tas upp till behandling och som den gamle så gott som alltid har tankar omkring.

Alla arbeten har sina för- och nackdelar. Problem finns överallt. Resursbrist av olika slag genomsyrar det mesta. Det finns konflikter och meningsskiljaktigheter. Men få arbeten har en sådan inneboende läkande potential som just att få arbeta med äldre. På något sätt står relationen och innehållet i densamma över de vardagliga bekymren. Kanske är det just mötet med den gamle och det dagliga lärandet som är elixiret i den läkande potentialen. När man dagligdags får så mycket kunskap till sig livs så blir man både gladare och ödmjukare inför livet och tillvaron. Jag som skriver dessa rader gör inte anspråk på att veta, men det är min tro att mången personal inom äldreomsorgen är sällsynt stabila och kloka människor som inte hetsar upp sig inför arbetslivets prövningar. Man sätter alltid uppgiften och omsorgen i främsta rummet. Visst finns det galenpannor även inom äldreomsorgen, men det är ledningens skyldighet att sålla bort dem eller begränsa deras möjlighet att ställa till skada för brukarna och arbetskamraterna.

Äldreomsorg - Inkontinensskydd, ett tragiskt besparingsområde

Inom kommunerna har man från tid till annan en kostnadsjakt. Förvaltningarna måste sänka sina kostnader med si eller så många procent - En ganska sund nödvändighet. Även kommunerna måste ha någon form av naturlig effektivisering och vardagsrationalisering. Men ibland hamnar kommunerna helt fel i sin spariver – ett sådant område är inkontinensskydden inom äldreomsorgen.

Inkontinens är ett ofrivilligt urinläckage hos både kvinnor och män. Och det är både ett socialt och hygieniskt problem. Urininkontinens kan behandlas med träningsprogram för bäckenbotten och blåsa, eller med hjälp av fysikalisk behandling, kirurgisk behandling eller läkemedel. Men när det gäller äldre människor är hjälpmedel den vanligaste åtgärden absorberande produkter eller externa uppsamlingssystem.

För ett tiotal år sedan upptäckte man inom kommunerna att kostnaden för inkontinensskydd började skjuta i höjden. Istället för att analysera varför kostnaden ökade och hur den stod i relation till den totala kostnadsbilden, utgick man ifrån att det förekom en kategorisk överförskrivning eller tom felförskrivning. Vårdtagarna/brukarna fick helt för mycket hjälpmedel och för dyra hjälpmedel. Kostnaden måste tvingas ner genom att det användes färre och billigare hjälpmedel. Särskilt riktades fokusen på de särskilda boendena där åtta av tio använder inkontinensskydd.

Den verkliga anledningen till kostnadsökningen var bland annat att kostnadsansvaret för inkontinenshjälpmedel år 1997 flyttades från staten till kommun och landsting. Samt att man i samma veva nästan helt slutade med att använda katetrar.

Kostnadsjakten på äldreboendena fick helt absurda konsekvenser. Alla som hade lätta inkontinensbesvär blev av med sina skydd. Istället fick de ibland ligga blöta när personalen inte hann med. Följden blev att det behövdes bytas lakan mm desto oftare. Men detta drabbade ett annat konto. Äldre som verkligen behövde hjälpmedel fick billigare och mindre skydd. Och vad blev resultaten i den personalsnåla äldrevården - Mycket läckage till sängen. Men effekter drabbade ett annat konto. Det sammanlagda resultatet av jakten på inkontinensskydden blev en kraftig komfortsänkning för brukarna, förhöjda arbetsinsatser för personalen, samt ökande kostnader inom hela vårddelen. Men kontot för inkontinensskydd minskade. Byråkraterna hade löst sin uppgift.

Omsorg - Behövs det kategoriboende?

Behövs det kategoriboende inom omsorgerna? Eller, skall vi alla bo tillsammans med den naturliga blandning vi har i samhället? Ja, det är frågor värd att fundera över. Det enkla svaret är att vi självklart skall sträva efter en naturlig sammansättning av hyresgäster. Men i samma stund som vi tänker denna uppfattning, kommer undantagen av sig självt. Det är självklart nödvändigt med äldreboenden och många med mig anser det också självklart att vi skall servicehus för äldre. Och inte heller skall vi blanda till exempel äldre med kategorin missbrukare. Fast det senare tycks inte vara en allmän uppfattning. Dessvärre förekommer detta. Denna särskilda problematik har jag behandlat i tidigare inlägg.

Men skall vi ha särskilda boenden för lågaktiva och högaktiva missbrukare. Ja, även här går åsikterna isär. Jag tillhör nog minoriteten som anser detta. Så länge vi tillåter aktiva missbrukare att gömma sig och ta skydd i samhället, tar det lång tid till självinsikt kommer hos missbrukaren. När man vandrat vilse behöver man ha stöd dygnet runt. Och det får man i ett kategoriboende.

Under bra många år har ledstjärnan i omsorgsarbetet mm varit normalisering genom integrering. En god och fin tanke om än lite äppelkindand. Jag tycker det säger sig självt att man inte skall skifta in missbrukare på ett servicehus för äldre. Den som hävdar det goda i detta har aldrig talat med den äldre som känner en dödsskräck när missbrukaren snedtänder i korridoren.
För en ca femton år sedan såg jag ett tv-reportage om gymnasieungdomar med funktionshinder som bodde på internatskola. Jag minns inte om funktionsnedsättningen var synskada eller hörselskada. Saken gällde att dessa ungdomar "protesterade" mot att deras intagsspecialinriktade gymnasieskola i framtiden skulle läggas ner. En skola som man uppskattade helt och fullt, i kontrast till erfarenheterna från grundskolan. Ungdomarna beskrev vilket "helv--e" de hade haft i grundskolan och hur bra man nu hade det i gymnasiet när man slapp trakasserier och utanförskap och helt och fullt kunde ägna sig åt studierna och att på fritiden umgås med sina kamrater, som i varierande utsträckning hade funktionsnedsättningar.

Men riksdagen hade fattat sitt beslut och denna skolform skulle framöver avvecklas. På något sätt fick ungdomarnas äkta erfarenhet stå tillbaka för den i och för sig fina tanken om integrering. Men jag har som sagt mina funderingar om den ovillkorliga integreringen. Den är bra i teorin men fungerar inte i alltid praktiken. Någonstans måste vi tillåta oss att även tänka andra tankar, som många gånger kan väga nog så tungt.

Det kanske är tvånget att det skall vara si eller så som är det största problemet. Om vi i ökad utsträckning godtog friheten att låta ”kunderna” välja, skulle problemet inte bli så accentuerat. Låt den gamle själv bestämma om man vill bo på ett renodlat äldreboende eller i sitt hem. Låt alla ungdomar själva bestämma om de vill gå i en viss form av gymnasieskola. Ge missbrukarna åtminstone en möjlighet att kunna välja en stödjande boendeform när man vill avveckla missbruket. En sådan hållning avdramatiserar frågorna och ger utrymme för olika lösningar.

Äldreomsorg - Överhjälper vi brukaren?

Att ge bra och rätt omsorg till äldre är sannerligen ingen lätt uppgift. Uppfattningen om vad som är det rätta har svängt många gånger under årens lopp. All omsorg skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Det innebär normalt att verksamheternas inriktning till den enskilde skall vara serviceinriktad, stödjande och hjälpande och inte som förr i världen överordnad, bestämmande och utförande. Och det kan vi väl alla ställa upp på.

Men hur ser verkligheten ut? Ja, det är förstås olika, men låt mig ta knäppande av knappar som ett exempel. Synen eller snarare tillämpningen i fråga om hur mycket man skall hjälpa en patient/brukare har sannerligen ändrats. Går vi tillbaka till sjuttiotalet när den gamle kallades patient så var det personalen som knäppte knapparna i koftan om den gamle visade minsta tecken på oförmåga. Sådan var rutinen och så skulle man som personal handla. Kort sagt man tog snabbt över när det ”behövdes”.

Två decennier senare stod det faktiska handlandet inte längre i centrum. Nu gällde filosofin att den gamle skulle nyttja och stärka sin egen förmåga, så länge det bara gick. Och patienten hade blivit vårdtagare. I praktiken innebar det att den gamle nästan aldrig fick hjälp att knäppa koftan. Mor Anna kunde sitta en förmiddag och pilla med knapparna utan att lyckas - Allt under en inre tilltagande känsla av hopplöshet. Det här var en filosofi eller i vart fall tillämpning som gränsade till misskötsel. Men det gjordes i habiliteringens namn.

Ytterligare två decennier senare, det vill säga nutid, har vi fått en nykter och bra omsorgssyn. Patienten/vårdtagaren heter nu brukaren! Men det finns ett problem som inte fanns tidigare nämligen den ständiga tidsbristen. Idag har personalen många gånger inte tid att tillämpa den goda vårdfilosofin. Går vi tillbaka till mor Anna så blir knapparna knäppta i ett huj vid morgonbesöket. På en kvart blir mor Anna upptagen ur sängen, tvättad och klädd. Och inom ytterligare fem minuter står frukosten på bordet. Omsorgsverksamheten tar helt enkelt över både det mor Anna skulle klara eller inte klara på egen hand. Omsorgsfilosofin får stryka på foten för den krassa verkligheten.

Det låter konstigt, men faktum är att vi idag av tidsbrist övervårdar brukarna. Personalen gör sådant som man inte skulle behöva göra om man bara hade tiden att kunna samverka med de äldre. Och det här övervårdandet gäller många vardagssysslor såsom städning, handling, matlagning mm. Inom dessa områden finns det inte tid till samverkan. För att hinna med gör personalen allt själv. Trots att mor Anna eller far Anders gärna skulle vilja hjälpa till, men då tar insatsen för lång tid. I stället bygger vi upp särskilda rehabiliteringsteam som skall hjälpa den gamle till ett självständigt liv och till att på optimalt sätt kunna fungera i vardagen. Den gamle får sitta och flytta klossar när han eller hon lika väl skulle kunna hjälpa till med damningen. Paradoxalt är ordet!