Satt och bläddrade lite i Jordemodern, nr 4, 2010, som denna gång hade temat Funktionsnedsättning. Jordemodern är Svenska Barnmorskeförbundets tidskrift. I tidskriften finns ett knappt tiotal artiklar som från olika utgångspunkter behandlar födande och funktionsnedsättning. Det kan handla om att få barn med funktionsnedsättning eller att som förälder med funktionsnedsättning få barn.
Det som slog mig när jag läste artiklarna var hur lite den allmänna handikappolitiken och handikappsamtalen handlar om dessa frågor. Det verkar finnas en nästan total tystnad i frågan. Om nu min iakttagelse är korrekt – vad beror tystnaden av - okunskap, ovilja eller rädsla eller något annat? Kanske det är en könsfråga. Och varför är alla handikappförbunden så tysta? Ja, frågorna är många. Och inte har jag några svar. Men kanske det finns någon i läsekretsen som kan bidra med kunskap. Varför behandlas inte födande och funktionsnedsättningar mer?
fredag 9 juli 2010
fredag 2 juli 2010
Äldreomsorg - Radioprogrammet Da Capo
Idag blir det en kort reflexion om radioprogrammet Da Capos i P4. I Da Capo serveras svensk underhållning från ”gamla” tider före 1960. Programledare är Anders Eldeman som väljer musik med mera från grammofon, revy, film och operett. Sändningstider är söndag kl 21 – 22 med repris påföljande lördag 06.00 – 07.00.
Da Capo är ett jättebra och uppskattat program, och som förstås har många äldre lyssnare. Men min fundering gäller inte innehåll utan sändningstiderna. Har programmakaren aldrig satt sin fot på ett äldreboende? Eller besökt en äldre person (med hemtjänst) i hemmet? Många potentiella lyssnare sover gott kl. 21.00 på kvällen eller i vart fall är på väg att lägga sig. Och en repris supertidigt en lördagsmorgon är inte heller någon kioskvältare. Nej, lite större respekt för lyssnarna får man hoppas på framöver. Lägg åtminstone den ordinarie sändningen kl. 20.00 och reprisen kl. 08.00. Vågar man tro på en framtida ändring?
Da Capo är ett jättebra och uppskattat program, och som förstås har många äldre lyssnare. Men min fundering gäller inte innehåll utan sändningstiderna. Har programmakaren aldrig satt sin fot på ett äldreboende? Eller besökt en äldre person (med hemtjänst) i hemmet? Många potentiella lyssnare sover gott kl. 21.00 på kvällen eller i vart fall är på väg att lägga sig. Och en repris supertidigt en lördagsmorgon är inte heller någon kioskvältare. Nej, lite större respekt för lyssnarna får man hoppas på framöver. Lägg åtminstone den ordinarie sändningen kl. 20.00 och reprisen kl. 08.00. Vågar man tro på en framtida ändring?
fredag 25 juni 2010
Äldreomsorg - Att flytta till särskilt boende
Det är känslomässigt svårt att flytta från sitt eget hem till ett särskilt boende. Det är alltid svårt, även när behov och insikt är tydligt både för brukaren och för dess anhöriga. De är svårt för en flytt sätter fingret på livets gång, och ett uppbrott får oss alltid att tänka såväl framåt som bakåt. Det är med andra ord en stor existentiell utmaning och lämna sitt hem, en utmaning som väcker, ja river upp känslor.
De flesta kommuner har någon form av folder eller info som berättar hur det går till att flytta till ett särskilt boende. Foldrarna är bra och välskrivna, men de skildrar det formella. Och berör inte det existentiella. Och det är väl kanske bra. För det är ingen lätt uppgift att i en folder föra en dialog med läsare omkring så svåra frågor. Det blir lätt taffligt och opersonligt
Helt plötsligt ät livet ändligt. Att generation följer på generation, tiderna förändras, att vi åldras och en dag skall dö är svårt att omfamna känslomässigt. Det kan kännas som ett personligt nederlag för brukaren att behöva flytta till ett äldreboende, och som ett misslyckande för de anhöriga. Och det uppstår mycket skuld och skamkänslor. Här måste det personliga samtalet komma in. Det behövs ibland, för att inte säga ofta, någon att tala med.
Idag är många äldreomsorger dåligt rustade för att ta hand om den gamles och de anhörigas samtalsbehov. Det finns ingen personal som man på ett adekvat sätt kan tala med under förberedelseprocessen, vid flytten och när den nya vardagen söker sin bekräftelse. I sin tekniska design är inte äldreomsorgen utformad för denna fråga, och personalen är inte heller tränade för samtal. Som biståndshandläggare kan man se den gamle som ett objekt och utifrån en schablon bedöma behov.
Som samtalspartner måste man vara lyssnande och se såväl den gamle som de anhöriga som levande subjekt som vill och behöver tala utifrån sina villkor. En bra samtalspartner möter den gamle och de anhöriga som medmänniskor och ser bortom formaliteter, schabloner och etiketter. Inom detta samtalsområde har kommunerna ett stort förbättringsutrymme att ta tag i.
De flesta kommuner har någon form av folder eller info som berättar hur det går till att flytta till ett särskilt boende. Foldrarna är bra och välskrivna, men de skildrar det formella. Och berör inte det existentiella. Och det är väl kanske bra. För det är ingen lätt uppgift att i en folder föra en dialog med läsare omkring så svåra frågor. Det blir lätt taffligt och opersonligt
Helt plötsligt ät livet ändligt. Att generation följer på generation, tiderna förändras, att vi åldras och en dag skall dö är svårt att omfamna känslomässigt. Det kan kännas som ett personligt nederlag för brukaren att behöva flytta till ett äldreboende, och som ett misslyckande för de anhöriga. Och det uppstår mycket skuld och skamkänslor. Här måste det personliga samtalet komma in. Det behövs ibland, för att inte säga ofta, någon att tala med.
Idag är många äldreomsorger dåligt rustade för att ta hand om den gamles och de anhörigas samtalsbehov. Det finns ingen personal som man på ett adekvat sätt kan tala med under förberedelseprocessen, vid flytten och när den nya vardagen söker sin bekräftelse. I sin tekniska design är inte äldreomsorgen utformad för denna fråga, och personalen är inte heller tränade för samtal. Som biståndshandläggare kan man se den gamle som ett objekt och utifrån en schablon bedöma behov.
Som samtalspartner måste man vara lyssnande och se såväl den gamle som de anhöriga som levande subjekt som vill och behöver tala utifrån sina villkor. En bra samtalspartner möter den gamle och de anhöriga som medmänniskor och ser bortom formaliteter, schabloner och etiketter. Inom detta samtalsområde har kommunerna ett stort förbättringsutrymme att ta tag i.
fredag 18 juni 2010
Funktionsnedsättning - Det är inte lätt vara brukare med funktionsnedsättning.
Det är inte lätt att ha en funktionsnedsättning och vara beroende av samhällets stöd och hjälp. Oftast är det många, för att inte säga alltför många instanser, som är inblandade såsom försäkringskassan, kommunens bostadsanpassning, kommunens handikappsida, kommunens sjukvård, landstingets sjukvård, kommunens hjälpmedelsverksamhet, landstingets hjälpmedelsverksamhet, landstingets arbetsterapi och många, många fler.
Inte sällan måste en brukare ha en frekvent kontakt med långt mer än tjugo personer och ingen har ett samordningsansvar eller samordningsvilja. För varje aktör är brukaren ett objekt som man skall hjälpa utifrån sin strimla av verkligheten. Den verklighet som ligger mellan strimlorna har eller tar ingen ansvar för. Det kallas professionalisering, dvs var och en ser till sitt.
Det professionella förhållningssättet är en strävan att i yrkesutövandet styras av det som både på kort och på lång sikt är till nytta för den hjälpsökande. Det innebär också att visa respekt, intresse, medmänsklighet, empati och ha gott ett bemötande. Men det innebär inte att se till helheten och att olika åtgärder skall gagna varandra och inte motverka varandra. Mycken ansvarsflykt kan också gömmas bakom viljan att främja brukarens självständighet.
Ju fler kocka, ju sämre soppa. Katten vet om inte detta är fallet när det gäller samhällets alla stödresurser till personer med funktionsnedsättning. De olika instanserna har ibland inte en susning om varandras existens. Floran av hjälpinstanser är så stor att ingen i praktiken kan överblicka den. Verkligheten borde stämma till eftertanke. Bedrivs stödet till personer med funktionsnedsättningar på rätt sätt? Är det inte dags för en förutsättningslös översyn.
Jo, sannolikt, men den kommer nog aldrig till stånd. Hjälp- och stödverksamheten har blivit en storindustri som sysselsätter många personer och som kommit att bli en allt viktigare del i vår samhällsekonomi. Ja, så viktig att dess existens inte främst motiveras från handikappolitiska utgångspunkter utan från samhällsekonomiska resonemang. Människan med funktionsnedsättningen har blivit bakgrundsfigur och den anställde har blivit frontfigur. Det borde vara tvärtom. Förlåt en fråga - men varför och hur kunde det bli det så här?
Inte sällan måste en brukare ha en frekvent kontakt med långt mer än tjugo personer och ingen har ett samordningsansvar eller samordningsvilja. För varje aktör är brukaren ett objekt som man skall hjälpa utifrån sin strimla av verkligheten. Den verklighet som ligger mellan strimlorna har eller tar ingen ansvar för. Det kallas professionalisering, dvs var och en ser till sitt.
Det professionella förhållningssättet är en strävan att i yrkesutövandet styras av det som både på kort och på lång sikt är till nytta för den hjälpsökande. Det innebär också att visa respekt, intresse, medmänsklighet, empati och ha gott ett bemötande. Men det innebär inte att se till helheten och att olika åtgärder skall gagna varandra och inte motverka varandra. Mycken ansvarsflykt kan också gömmas bakom viljan att främja brukarens självständighet.
Ju fler kocka, ju sämre soppa. Katten vet om inte detta är fallet när det gäller samhällets alla stödresurser till personer med funktionsnedsättning. De olika instanserna har ibland inte en susning om varandras existens. Floran av hjälpinstanser är så stor att ingen i praktiken kan överblicka den. Verkligheten borde stämma till eftertanke. Bedrivs stödet till personer med funktionsnedsättningar på rätt sätt? Är det inte dags för en förutsättningslös översyn.
Jo, sannolikt, men den kommer nog aldrig till stånd. Hjälp- och stödverksamheten har blivit en storindustri som sysselsätter många personer och som kommit att bli en allt viktigare del i vår samhällsekonomi. Ja, så viktig att dess existens inte främst motiveras från handikappolitiska utgångspunkter utan från samhällsekonomiska resonemang. Människan med funktionsnedsättningen har blivit bakgrundsfigur och den anställde har blivit frontfigur. Det borde vara tvärtom. Förlåt en fråga - men varför och hur kunde det bli det så här?
fredag 11 juni 2010
Hjälpmedel - Slå ihop bostadsanpassningen och hjälpmedelsverksamheten
Handikappolitiken är väl inte det område som våra förtroendevalda ägnar mest uppmärksamhet åt just nu. Ja, egentligen har intresset varit kylslaget i över ett decennium. Utvecklingen har på sitt sätt gått i stå. Och det är naturigtvis inte bra! Det som diskuteras är ekonomin. Och den är ansträngd!
Tekniska hjälpmedel och Bidrag till bostadsanpassning kan göra att äldre personer kan bo kvar i eget boende betydligt längre än annars. Det visar det underlag som togs fram av Hjälpmedelsinstitutet under 2009. Andelen äldre ökar framöver, och detta innebär kostnadsökningar. Erfarenheten talar också för att det särskilda boendet är en mycket dyrare lösning, än när den äldre kan bo kvar i sin lägenhet. Självklart kommer en del äldre att bo på särskilt boende, men många personer kan också bo kvar längre hemma med hjälpmedel och bostadsanpassning. Att satsa på bidrag för bostadsanpassning och hjälpmedel för äldre är en kostnad, men en utgift som i verkligheten kan spara miljontals kronor per kommun.
Idag har vi oftast en kommunal hjälpmedelsverksamhet, en landstingskommunal hjälpmedelsverksamhet och en kommunal bostadsanpassningsverksamhet. Och mellan dem råder det många gånger mer revirbevakande än samarbete. Jag tror inte man behöver tänka långt förrän man inser att näraliggande verksamheter som jobbar med samma målgrupp bör samordnas. Inte minst för att vinna i både effektivitet och ekonomi. Vi vet att det står kostnadsökningar framför oss inom äldreområdet och därför måste allt göras för att bättra på organisationseffektiviteten till gagn för brukarna och till fördel för ekonomin. Till exempel kan resurser växlas från administration till produktion. Och därmed dämpa det kostnadsökning, som av allt döma står framför oss. Jag tror det skall vara möjligt att kunna göra en 25% besparing på personal- och lokalkostnaderna vid en samordning av de tre nämnda verksamheterna. Och därutöver få ut en större yttre effektivitet, det vill säga en större reell verksamhet till glädje för brukarna. Och denna besparing är inte bara beräkningsmässig, utan den är verklig!
Tekniska hjälpmedel och Bidrag till bostadsanpassning kan göra att äldre personer kan bo kvar i eget boende betydligt längre än annars. Det visar det underlag som togs fram av Hjälpmedelsinstitutet under 2009. Andelen äldre ökar framöver, och detta innebär kostnadsökningar. Erfarenheten talar också för att det särskilda boendet är en mycket dyrare lösning, än när den äldre kan bo kvar i sin lägenhet. Självklart kommer en del äldre att bo på särskilt boende, men många personer kan också bo kvar längre hemma med hjälpmedel och bostadsanpassning. Att satsa på bidrag för bostadsanpassning och hjälpmedel för äldre är en kostnad, men en utgift som i verkligheten kan spara miljontals kronor per kommun.
Idag har vi oftast en kommunal hjälpmedelsverksamhet, en landstingskommunal hjälpmedelsverksamhet och en kommunal bostadsanpassningsverksamhet. Och mellan dem råder det många gånger mer revirbevakande än samarbete. Jag tror inte man behöver tänka långt förrän man inser att näraliggande verksamheter som jobbar med samma målgrupp bör samordnas. Inte minst för att vinna i både effektivitet och ekonomi. Vi vet att det står kostnadsökningar framför oss inom äldreområdet och därför måste allt göras för att bättra på organisationseffektiviteten till gagn för brukarna och till fördel för ekonomin. Till exempel kan resurser växlas från administration till produktion. Och därmed dämpa det kostnadsökning, som av allt döma står framför oss. Jag tror det skall vara möjligt att kunna göra en 25% besparing på personal- och lokalkostnaderna vid en samordning av de tre nämnda verksamheterna. Och därutöver få ut en större yttre effektivitet, det vill säga en större reell verksamhet till glädje för brukarna. Och denna besparing är inte bara beräkningsmässig, utan den är verklig!
fredag 4 juni 2010
Äldreomsorg - Rätten till heltid
Inom omsorgerna är rätten till heltid en het fråga. Från personalen, men också från facket, kommer kravet på att alla skall ha rätt till full sysselsättning. Och det kan man väl hålla med om.
Problemet inom t.ex. äldreomsorgen är att behovet av insatser inte är jämnt fördelat över dagen (eller ens natten). På förmiddagarna är det mest att göra och efter lunch minst. Förr löste man det med delade pass, dvs man la scheman så att det uppstod en ledighet mellan tex. kl. 13.00 – 15.30. Denna lösning mönstrades efterhand ut och successivt har vi istället kommit att få tjänstgöringsgrader som ligger mellan 50-75%. Deltidstjänster kom att bli lösningen på det ojämna behovet. En olycklig utveckling!
Och det är klart att deltidstjänster eller delade pass inte är några bra lösningar på reellt problem. På de senare åren har man istället kommit ett nytt sätt att hantera problematiken. Man skapar tjänster med full sysselsättning, men man schemalägger bara tjänsten till 75%. Resten av tiden är s.k. flytande och måste arbetas av när och där behov uppstår vid sjukdom, ledighet etc.
Och det är väl inte så tokigt om bara man inte hade lagt ansvaret att fylla upp de 25% på den enskilde. Jag lovar att inom äldreomsorgen idag är detta förhållande en stor sjukdomsalstrande faktor. Personalen fått hoppa runt på sin flytande tid vilket upplevs som negativt. Undersköterskor och biträden blir sjuka av stressen det innebär att ständigt jaga tid och inte veta om man denna månad kommer att lyckas få ihop tillräckligt många timmar. Denna verklighet är närmast bisarr.
Var på arbetsmarknaden, förutom inom omsorgerna, har vi ett sådant omänskligt system? Jag skulle vilja se ett sådant motsvarande system på kommunernas centrala administration. Det skulle förstås inte fungera. Centralbyråkraterna skulle bryta ihop inom någon månad. Men inom omsorgerna tros det fungera. Detta trots att systemet systematiskt leder till brott mot arbetstidslagarna mm. Personalen jobbar ibland långt mer än man får på ett dygn eller vecka och ofta utan nödvändig vila eller raster.
Skall man ha denna typ av lösningar skall det vara arbetsgivarens skyldighet att lösa sysselsättningen på den flytande tiden. Och gällande lagar och regler på arbetsmarknaden får självklart inte sättas ur spel. Och jag lovar att det fungerar om arbetsgivaren avsätter resurser som sköter och matchar uppkomna vikariat mot personalens flytande tid. Problemet är på intet sätt olösligt. Tvärtom!
Varför tar jag nu upp detta. Jag brukar ju försöka hålla mig till brukarperspektivet. Jo, därför att Rätten till heltid – fel utformad – leder till en sämre arbetsmiljö och därmed till osäkrare vård. Antalet felhandlingar ökar när personalen är stressad. Och särskilt tokigt blir det när personalen stressas av ett felaktigt system, som det går att göra något åt!
Problemet inom t.ex. äldreomsorgen är att behovet av insatser inte är jämnt fördelat över dagen (eller ens natten). På förmiddagarna är det mest att göra och efter lunch minst. Förr löste man det med delade pass, dvs man la scheman så att det uppstod en ledighet mellan tex. kl. 13.00 – 15.30. Denna lösning mönstrades efterhand ut och successivt har vi istället kommit att få tjänstgöringsgrader som ligger mellan 50-75%. Deltidstjänster kom att bli lösningen på det ojämna behovet. En olycklig utveckling!
Och det är klart att deltidstjänster eller delade pass inte är några bra lösningar på reellt problem. På de senare åren har man istället kommit ett nytt sätt att hantera problematiken. Man skapar tjänster med full sysselsättning, men man schemalägger bara tjänsten till 75%. Resten av tiden är s.k. flytande och måste arbetas av när och där behov uppstår vid sjukdom, ledighet etc.
Och det är väl inte så tokigt om bara man inte hade lagt ansvaret att fylla upp de 25% på den enskilde. Jag lovar att inom äldreomsorgen idag är detta förhållande en stor sjukdomsalstrande faktor. Personalen fått hoppa runt på sin flytande tid vilket upplevs som negativt. Undersköterskor och biträden blir sjuka av stressen det innebär att ständigt jaga tid och inte veta om man denna månad kommer att lyckas få ihop tillräckligt många timmar. Denna verklighet är närmast bisarr.
Var på arbetsmarknaden, förutom inom omsorgerna, har vi ett sådant omänskligt system? Jag skulle vilja se ett sådant motsvarande system på kommunernas centrala administration. Det skulle förstås inte fungera. Centralbyråkraterna skulle bryta ihop inom någon månad. Men inom omsorgerna tros det fungera. Detta trots att systemet systematiskt leder till brott mot arbetstidslagarna mm. Personalen jobbar ibland långt mer än man får på ett dygn eller vecka och ofta utan nödvändig vila eller raster.
Skall man ha denna typ av lösningar skall det vara arbetsgivarens skyldighet att lösa sysselsättningen på den flytande tiden. Och gällande lagar och regler på arbetsmarknaden får självklart inte sättas ur spel. Och jag lovar att det fungerar om arbetsgivaren avsätter resurser som sköter och matchar uppkomna vikariat mot personalens flytande tid. Problemet är på intet sätt olösligt. Tvärtom!
Varför tar jag nu upp detta. Jag brukar ju försöka hålla mig till brukarperspektivet. Jo, därför att Rätten till heltid – fel utformad – leder till en sämre arbetsmiljö och därmed till osäkrare vård. Antalet felhandlingar ökar när personalen är stressad. Och särskilt tokigt blir det när personalen stressas av ett felaktigt system, som det går att göra något åt!
fredag 28 maj 2010
Äldreomsorg - Bära hem sand till katten
Sonja har sedan några år daglig hemtjänst. I biståndsbeslutet har hon beviljats hjälp med bland annat inköpen. Allt fungerar väl – Sonja är nöjd med hemtjänsten och vice versa. Men det finns ett litet problem – Katten Lisa. Om det inte vore för katten, eller rättare sagt för kattsandens skull, hade allt varit frid och fröjd.
Katten Lisa är en tioårig dam som levt hela sitt som innekatt och hon betyder ofantligt mycket för Sonja. Det finns en mycket nära och stärkande relation mellan Sonja och Lisa. Och det flesta är nog idag överens om att husdjur ger äldre en möjlighet till god livskvalitet och förutsättningar för god hälsa. Som sagt, det egentliga problemet är inte katten utan sanden. Inte att dagligen sköta sanden eller byta den. Det gör Sonja själv. Och det finns absolut inte kattsand över hela lägenheten. Nej, problemet ligger i att köpa sanden eller snarare att bära hem sanden.
Sonja har ett biståndsbeslut på inköp, inklusive förnödenheter till katten. Så från denna utgångspunkt är läget solklart. Det egentliga problemet är att hemtjänstpersonalen vägrar bära de tio kilo tunga sandpåsarna från affären till bostaden på tredje plan. Och jag förstår dem. Hemtjänstjobbet är i många delar tungt och varje ytterligare belastning ökar risken för framtida yrkesskador. Men Sonja vill ha sin katt och personalen vill inte fullt ut hjälpa till - en svår situation!
Men måste man göra detta till ett stort problem? Kan inte kommunen respektera både Sonja och hemtjänstpersonalen och söka finna en lösning. Är det egentligen inte så att det i verkligheten är kommunen och cheferna som är problemet, när man inte kan eller vill finna en lösning på ett ganska simpelt problem?
Syftet med denna kortare betraktelse är inte att visa på lösningen utan på att små problem uppstår överallt och de förstås är till för att lösas. Innan de blir till stora problem. Men det är klart – någon hint om möjliga lösningar vill jag ge. Be räddningstjänsten bära upp sanden en gång i månaden. Eller anlita något vaktbolag. Eller dela upp storförpackningen i mindre enheter. Eller skaffa teknisk utrustning så att två personer enkelt kan bära upp säcken. Eller slut avtal med affären om hemtransport av säcken. Eller … Skaran av möjliga lösningar är stor om cheferna bara anstränger sig! Problem är alltid till för att lösas. Och lösningar finns!
Katten Lisa är en tioårig dam som levt hela sitt som innekatt och hon betyder ofantligt mycket för Sonja. Det finns en mycket nära och stärkande relation mellan Sonja och Lisa. Och det flesta är nog idag överens om att husdjur ger äldre en möjlighet till god livskvalitet och förutsättningar för god hälsa. Som sagt, det egentliga problemet är inte katten utan sanden. Inte att dagligen sköta sanden eller byta den. Det gör Sonja själv. Och det finns absolut inte kattsand över hela lägenheten. Nej, problemet ligger i att köpa sanden eller snarare att bära hem sanden.
Sonja har ett biståndsbeslut på inköp, inklusive förnödenheter till katten. Så från denna utgångspunkt är läget solklart. Det egentliga problemet är att hemtjänstpersonalen vägrar bära de tio kilo tunga sandpåsarna från affären till bostaden på tredje plan. Och jag förstår dem. Hemtjänstjobbet är i många delar tungt och varje ytterligare belastning ökar risken för framtida yrkesskador. Men Sonja vill ha sin katt och personalen vill inte fullt ut hjälpa till - en svår situation!
Men måste man göra detta till ett stort problem? Kan inte kommunen respektera både Sonja och hemtjänstpersonalen och söka finna en lösning. Är det egentligen inte så att det i verkligheten är kommunen och cheferna som är problemet, när man inte kan eller vill finna en lösning på ett ganska simpelt problem?
Syftet med denna kortare betraktelse är inte att visa på lösningen utan på att små problem uppstår överallt och de förstås är till för att lösas. Innan de blir till stora problem. Men det är klart – någon hint om möjliga lösningar vill jag ge. Be räddningstjänsten bära upp sanden en gång i månaden. Eller anlita något vaktbolag. Eller dela upp storförpackningen i mindre enheter. Eller skaffa teknisk utrustning så att två personer enkelt kan bära upp säcken. Eller slut avtal med affären om hemtransport av säcken. Eller … Skaran av möjliga lösningar är stor om cheferna bara anstränger sig! Problem är alltid till för att lösas. Och lösningar finns!
fredag 21 maj 2010
Äldreomsorg - Sommarvikarierna garanterar kvalitet
Det är väl bra konstigt att i vår genomorganiserade omsorgsvärld är det vikarierna som kommit att bli de som garanterar kvaliteten i verksamheten. Vi har internkontrollprogram, MASar, länsstyrelser, socialstyrelsen, JO och JK och mycket, mycket mer. Men vem är det som står upp för brukarna och kvaliteten inom äldreomsorgen – Jo, sommarvikarierna. De säger ifrån och de avslöjar. Varje sommar får vi uppleva hur olika missförhållanden kommer i dagern. Och vikarierna räds varken chefer eller någon annan. All heder åt dessa kloka och ansvarstagande personer.
Varje år upprepas samma händelse. En sommarvikarie upptäcker felaktigheter och förhållanden som inte är så bra, ja ibland kan förhållandena som till och med kan vara skadliga för brukarna. Vikarierna försöker då föra samtal med personalen, som visserligen ser, men som av olika anledningar inte vill agera eller anser sig ha med saken att göra. Inte heller chefen bryr sig. Han/hon lyssnar visserligen men gör i praktiken ingenting. Vikarien ser ett allvarligt problem, men kan inte, trots sina ansträngningar, internt göra något åt saken.
Vad gör en vikarie då? Jo, oftast väntar man till vikariatet är slut och tar saken med sig till skolan eller så, och luftar företeelse där. Situationen blir bättre för vikarien men inte för brukarna. Skolan vill av olika anledningar normalt inte stöta sig med arbetsgivaren.
Andra vikarier tar tjuren vid hornen och anmäler till någon myndighet. Nu är ärendet inne i grottekvarnen och när det gäller resultatet kan man inte vara säker. Problemet kan lätt trollas bort. I bästa fall tar tillsynsmyndigheten tag i anmälan på ett godtagbart sätt, utreder, analyserar och kritiserar. Men det är inte alltför ofta detta sker. Normalt skrivs ärendet av.
Men en av de allra bästa vägarna vid missförhållande är faktiskt att gå till media och slå larm. Dessa är nästan alltid beredda att ge offentlighet vid otillfredsställande vård. Och publiceringen leder ofelbart till direkta åtgärder på den berörda arbetsplatsen.
Så bästa vikarie, upptäcker du missförhållanden inom omsorgerna – så gör en lex Sarah-anmälan. Men det bästa du kan göra är att kontakta medierna. Publicering väcker både vårdgivare och tillsynsmyndigheterna på det snabbaste sättet. Du är den bästa kvalitetsindikatorn i vården!
Varje år upprepas samma händelse. En sommarvikarie upptäcker felaktigheter och förhållanden som inte är så bra, ja ibland kan förhållandena som till och med kan vara skadliga för brukarna. Vikarierna försöker då föra samtal med personalen, som visserligen ser, men som av olika anledningar inte vill agera eller anser sig ha med saken att göra. Inte heller chefen bryr sig. Han/hon lyssnar visserligen men gör i praktiken ingenting. Vikarien ser ett allvarligt problem, men kan inte, trots sina ansträngningar, internt göra något åt saken.
Vad gör en vikarie då? Jo, oftast väntar man till vikariatet är slut och tar saken med sig till skolan eller så, och luftar företeelse där. Situationen blir bättre för vikarien men inte för brukarna. Skolan vill av olika anledningar normalt inte stöta sig med arbetsgivaren.
Andra vikarier tar tjuren vid hornen och anmäler till någon myndighet. Nu är ärendet inne i grottekvarnen och när det gäller resultatet kan man inte vara säker. Problemet kan lätt trollas bort. I bästa fall tar tillsynsmyndigheten tag i anmälan på ett godtagbart sätt, utreder, analyserar och kritiserar. Men det är inte alltför ofta detta sker. Normalt skrivs ärendet av.
Men en av de allra bästa vägarna vid missförhållande är faktiskt att gå till media och slå larm. Dessa är nästan alltid beredda att ge offentlighet vid otillfredsställande vård. Och publiceringen leder ofelbart till direkta åtgärder på den berörda arbetsplatsen.
Så bästa vikarie, upptäcker du missförhållanden inom omsorgerna – så gör en lex Sarah-anmälan. Men det bästa du kan göra är att kontakta medierna. Publicering väcker både vårdgivare och tillsynsmyndigheterna på det snabbaste sättet. Du är den bästa kvalitetsindikatorn i vården!
fredag 14 maj 2010
Omsorg – Kort om Personalfester
Idag skall jag försöka bli kort och i all enkelhet visa på skillnaden mellan orden och verkligheten och ta personalfetsen som utgångspunkt för detta.
Inom omsorgerna är alla överens att vi skall tänka på andra och varandra och visa omtanke och hänsyn. Det gäller mot brukarna och det i personalgruppen. Och budskapet upprepas som ett mantra i de mest skilda sammanhang. Men hur är verkligheten?
Tänk nu tanken att vi nu skall ha en personalfest av något slag. Företaget bjuder. Men som det ofta är i människonära yrken, kan inte alla var med – några måste faktiskt jobba. Och då tycker man att självklarheten bjuder att man som chef försöker ordna dels en bra personalfest, men också försöker göra något extra för dem som måste arbeta. Men har chefen inlevelseförmågan att känna hur det känns att arbeta när alla andra är på fest? Och sker det ofta att chefen också ordnar lite extra arbetande personal? Svaret på de båda frågorna är nej. De som jobbar blir alltför ofta utan delaktighet eller annan form av uppskattning. Skulle det vara en julfest kan man till och med bli utan en julklapp.
Men då kan man säga – Ja, men det här med att jobba när andra är på personalfest drabbar ju alla för eller senare. Men se det gör det inte. Vissa medarbetare synes ha en vidunderlig tur att slippa att arbeta, medan andra drabbas av arbete år efter år.
Då kan man tänka OK, det är kanske så, men vad gör det! Vi är på jobbet för brukarna. Och de drabbas ju inte i alla fall. Nja, det är väl kanske inte helt sant. För om vi så lätt kan åsidosätta en relationsfaktor i personalgruppen, hur enkelt är det då inte att även göra det mot brukarna. Det plägar vara bäst att först sopa framför egen dörr om man vill förhindra misskötsel, mobbning och diskriminering i ett vidare perspektiv. Chefens förmåga eller oförmåga till omtanke blir normsättande i arbetsgrupperna och då kan arbetskulturen i sämsta fall börja glida i utförsbacken. Och så har vi läge för översitteri och vanvård.
Inom omsorgerna är alla överens att vi skall tänka på andra och varandra och visa omtanke och hänsyn. Det gäller mot brukarna och det i personalgruppen. Och budskapet upprepas som ett mantra i de mest skilda sammanhang. Men hur är verkligheten?
Tänk nu tanken att vi nu skall ha en personalfest av något slag. Företaget bjuder. Men som det ofta är i människonära yrken, kan inte alla var med – några måste faktiskt jobba. Och då tycker man att självklarheten bjuder att man som chef försöker ordna dels en bra personalfest, men också försöker göra något extra för dem som måste arbeta. Men har chefen inlevelseförmågan att känna hur det känns att arbeta när alla andra är på fest? Och sker det ofta att chefen också ordnar lite extra arbetande personal? Svaret på de båda frågorna är nej. De som jobbar blir alltför ofta utan delaktighet eller annan form av uppskattning. Skulle det vara en julfest kan man till och med bli utan en julklapp.
Men då kan man säga – Ja, men det här med att jobba när andra är på personalfest drabbar ju alla för eller senare. Men se det gör det inte. Vissa medarbetare synes ha en vidunderlig tur att slippa att arbeta, medan andra drabbas av arbete år efter år.
Då kan man tänka OK, det är kanske så, men vad gör det! Vi är på jobbet för brukarna. Och de drabbas ju inte i alla fall. Nja, det är väl kanske inte helt sant. För om vi så lätt kan åsidosätta en relationsfaktor i personalgruppen, hur enkelt är det då inte att även göra det mot brukarna. Det plägar vara bäst att först sopa framför egen dörr om man vill förhindra misskötsel, mobbning och diskriminering i ett vidare perspektiv. Chefens förmåga eller oförmåga till omtanke blir normsättande i arbetsgrupperna och då kan arbetskulturen i sämsta fall börja glida i utförsbacken. Och så har vi läge för översitteri och vanvård.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
