Äldreomsorg – Tänk att inte få kissa när man behöver

Många äldre med hemtjänst klarar inte på egen hand många delar i vardagen. Man kan behöva hjälp med att stiga upp, gå på toa, gå och lägga sig med mera. Många av insatserna går att planera och schemalägga, men långt ifrån alla..

Det kan hända mycket i en äldre persons liv som inte går att planera bort. Den gamle kan till exempel ramla ur sängen, eller snava och bli liggandes på golvet. Men till det inte planerbara hör också så odramatiska händelser såsom att gå på toa. Detta behov kan uppstå lite när som helst på dygnet och för att hjälpa till har kommunerna rutiner både dag och natt. Lösningarna varierar från kommun till kommun, men alla bygger på att den gamle larmar eller ringer och sedan kommer hemtjänsten eller nattpatrull och hjälper till. Detta är ett på pappret säkert och bra system. Men verkligheten visar ibland på något annat.

Från att den gamle larmar för behov av ett toabesök till dess vederbörande får hjälp kan det ta en timma. Och ibland mer. Låter kanske inte mycket när man ser det så här i text, men om man är rörelsehindrad och lätt inkontinent kan det bli en outhärdlig lång väntetid. Fast att en timma är en ohärdligt lång tid inser nog de flesta som stått i kön till en toalett.

Att en gammal människa får vänta en timma på toabesöket är inget undantagsfall. Så långa väntetider är närmast regel. Många kommuner har till och med policies och värdegrunder som säger att vid larm om toalettbesök skall personal vara på plats inom cirka en timme. Och många kommuner ser inte toabesök som ett prioriterat larm.

Det finns väl inte så mycket mer att säga än att gamla människor skall få gå på toaletten när de behöver. Ju äldre man är, desto svårare är det att hålla sig. En timmas väntetid är orimlig verklighet. Väntetiden skall räknas i minuter istället!

Äldreomsorg – En verksamhet med svår chefskultur

Från tid till annan kommer det i media fram uppgifter om vanvård och andra missförhållanden inom äldreomsorgen. Det är ju inte utan man undrar hur det är ställt inom denna samhällsverksamhet. Saknas det vanligt sunt förnuft, eller? Frågan är berättigad.!

En sak kan nog slås fast direkt! Det finns boenden och hemtjänster som fungerar bra. Men det finns också ställen som är för bedrövliga. Vi har läst om dem i tidningen och vi kommer framöver att få ta del av nya skandaler. Var så säkra! Man kan undra om det är fel på enhetscheferna eller personalen eller något annat. Kanske är det fel på politiken. Svaren kan naturligtvis variera, men ett kännetecknande drag inom problemverksamheterna är förekomsten av en besvärlig förvaltningskultur. Och för denna är förvaltningschefen ansvarig. Jag tror inte det finns någon kommunal verksamhet, där man ibland låter förvaltningskulturen spåra ur så fullständigt som inom äldreomsorgen.

Den lokala chefen på ett boende eller så vill, men kan inte vara chef och ta sitt ansvar. Han eller hon sitter fast i förvaltningsledningens klor eller i administrationens fasta grepp. Det finns inga frihetsgrader för egen handling. Enhetscheferna och personalen är mentalt fastlåsta i en tvångströja. Enhetschefens hela fokus ligger uppåt för att vårda och bekräfta förvaltningsledningens egenbild och -fixering. Till vårdtagarna och verksamheten finns det inte tid och ork. Där denna narcissistiska kultur råder, där kommer det att uppstå grund för vanvård.

Förvaltningar som hamnat i detta förlamande läge kan inte komma ur det av egen kraft. Socialstyrelsen och internrevisionen kan skriva hur många rapporter som helst. Det blir ingen ändring. Problemen består. Nej, i detta läge finns bara en lösning – Det måste rensas på högsta chefsnivå. Minst fem av de centrala cheferna, inklusive förvaltningschefen, måste ges respass. De skall bort från verksamheten och helst från kommunen. Sedan kan man börja om och bygga upp en ny och normalare företagskultur. Och det märkliga är att när cheferna försvinner ändrar hela organisationen sin inställning och hållning i stort sett momentant. Enhetscheferna och personalen blir helt plötsligt normala i sitt omvårdnadstänk!

Omsorg - Varför håller vi på med kvalitetsarbete?

I hälso- och sjukvårdslagen liksom i socialtjänstlagen finns krav på aktivt kvalitetsarbete. Men, om vi för en stund bortser från detta, varför håller vi på med kvalitetsarbete egentligen? För att minska antalet felhandlingar och få bättre säkerhet, är kanske det självklara svaret. Men leder kvalitetsarbetet till säkrare vård? Nja, jag är inte helt övertygad. Skulle det kunna vara så att kvalitetsarbetet leder bort från säkerheten? Kanske, det verkar inte vara någon som vet.

På femtiotalet hade vi begreppet svensk kvalitet. Det stod för bra produkter och något att lita på. Efterhand kom detta begrepp att successivt tappa innehåll. På nittotalet fick vi ett blomstrande återfödande av kvalitetstänkandet och kvalitetsarbetet i organisationerna - Nu mest som tjänstekvalitet. Kanske för att antalet felhandlingar hade börjat öka närmast lavinarat. Vi fick också en tilltagande forskning. Men det märkliga är att forskningen aldrig ställt sig frågan – Varför börjar vi syssla med kvalitetsarbete? Och vad är de verliga orsakerna till detta? Det grundläggande ledet har forskarna hoppat över, man har helt koncenterat på att ge begreppet ett innehåll. Och det är ju märkligt. Hur skall vi kunna ta fram adekvata svar om vi inte ställer de rätta grundläggande frågorna?

För det är kanske så att antalet felhandlingar på inte sätt är korrelerat till kvalitetsarbetet. Att handla rätt och förstå säkerhetstänkande kanske sitter i helt andra faktorer? Trots ett aktivt kvalitetsarbete med rutiner och värdegrunder inom vård och omsorgen är kvaliteten uruselt låg på sina håll. Detta är verkligen något för forskningen att klarlägga! Vad blockerar kvaliteten!

Jag misstänker att problemen egentligen är både kulturella och organisatoriska. Kort sagt – vi behöver chefer som kan jobbet och vi behöver en chefer som kan sätta en god arbetskultur. Det är bara att vänta på att även forskningen skall upptäcka det självklara.

Äldreomsorg – Tillsynsmyndigheterna är för slappa

I media kan vi ta del av märkliga saker inom äldreomsorgen. De äldre får inte duscha, personal glömmer ge mediciner, brukarna lider undernäring och vätskebrist, vårdtagarna ligger i nerkissade sängar, patienterna blir utsatta för stölder, det förekommer fysiska och psykiska övergrepp – Ja, det förekommer till och med försummelser som leder till dödsfall.

Ser äldreomsorgen och verkligheten ut så här? Ja, på vissa håll gör den det. Ingen kan eller får blunda för detta hemska faktum. Men det måste samtidigt sägas att en majoritet av äldreomsorgen sköts på ett bra eller acceptabelt sätt. Men det finns ställen och verksamheter som är så förskräckliga och man inte borde få ha hand om äldre. Och det märkliga är att dessa ställen inte är okända för våra tillsynsmyndigheter. Tvärtom! Många vårdboenden har vid flera tillfällen blivit föremål för Socialstyrelsens, och tidigare länsstyrelsens, uppmärksamhet.

Visst skrivs det en rapport efter inträffad ”försummelse”. Visst lovas det åtgärder. Men åtgärderna stannar vid löften. I och med en överlämnad rapport har tillsynsmyndigheten gjort sitt. Och ganska snart kan vi inom verksamheten snart ta del av en ny skandal. Ny tillsyn sker och ny rapport skrivs. Så rullar det på. Systemet är nöjt, men absolut inte vårdtagarna eller deras anhöriga.

Min fråga är lika självklar som berättigad – Hur kan detta få fortgå? Vill eller vågar inte tillsynsmyndigheterna visa på de verkliga bristerna? Och vågar de inte sätta stopp för missförhållandena? Det ju deras uppgift! Den verkliga bristen på dessa fördömda ställen är inte bristen på nedtecknade rutiner. Nej, den verkliga bristen är en i alla delar inkompetent ledning. En ledning som inte förmår sätta den rätta kulturen i verksamheten.

Och en kultur sätts inte främst i skrivna eller talade ord. Den sätts i handling. Det gäller för den högste chefen att i praktiken göra rätt. Sen sprider sig moralen som en vind ner genom organisationen. Men är den högste en abstrakt självcentrerad figur utan relationsorienterat ledarskap går det åt fanders. Jag vågar påstå att i de boenden och hemtjänstverksamheter som ofta blir föremål för tillsyn, finns chefer som inte lämpliga för sitt jobb. Tar inte politiken sitt ansvar och avlägsnar dessa chefer måste tillsynsmyndigheterna kräva det! För vårdtagarnas skull. Och för äldreomsorgens trovärdighets skull!

Funktionsnedsättning – Livet är sannerligen inte gott för alla

Socialstyrelsens pressmeddelande, 2010-06-10 ”Funktionshindrade har betydligt sämre levnadsvillkor än genomsnittssvensken. En ny rapport visar att deras ekonomi är sämre, utbildningsnivån lägre och förankringen på arbetsmarknaden svagare. Särskilt utsatta är psykiskt sjuka 20-29-åringar som ofta lever på ekonomiskt bistånd, säger Socialstyrelsens överdirektör Håkan Ceder. ”

Socialstyrelsens pressmeddelande, 2010-06-22 ”Psykiskt sjuka dör betydligt oftare än andra i sjukdomar som går att förebygga eller behandla. En lungcancerpatient med psykisk sjukdom löper 50 procent större risk att dö till följd av cancern än andra. Det visar Socialstyrelsens utvärdering av vuxenpsykiatrin i Sverige.”

Gång på gång påminns vi om rådande brister i likvärdigheten i vårt samhälle. Alla känner till bristerna - även vi vanliga medborgare, liksom våra myndigheter och förtroendevalda. Trots det består problemen år ut och år in. Och inte nog med att situationen är välbekant, alla inser och tillstår behovet av förändring. Men likväl händer inget!

Man får gå några decennier tillbaka för att finna ett äkta och genuint intresse för handikappfrågorna i det politiska livet. Då var det mindre rapporter och mindre prat, och mera verkstad och åtgärder. Visst finns det en och annan eldsjäl nu också, men i huvudsak ägnar sig politiken år helt andra frågor. Och skulle allmänpolitiken tangera handikappfrågorna så handlar det om försvagningar eller försämring. Så har det varit i årtionden.

Men ibland undrar jag om det är ”åtgärder” som främst skall till. De blir ofta bara politiska evenemang. Det jag främst tror skall till är en allmän ändrad inställning och större samhällslojalitet. Politikerna måste föregå i tanke och handling och visa på det självklara i att alla i samhället skall ha bra villkor. Detta oavsett under   vilka förutsättningar eller omständigheter vi gjorde entré i jordelivet. Om denna vilja och insikt finns anpassar sig samhällets författningar och praxis ganska snart. Så skedde tidigare och så kan ske än en gång!

Äldreomsorg - Biståndsbedömning och de reella behoven

Jag vet inte om äldreomsorgen dras med fler problem än andra branscher. Varje jobb och verksamhet har sina svårigheter. Inom skolan t.ex. har vi ett gränssnitt barn/föräldrar som kan vara besvärligt. Lärarna kan ”hantera” barnen, men föräldrarnas krav och synpunkter kan vara nog så besvärliga att tillmötesgå. När det gäller tekniska hjälpmedel för barn har vi motsvarande problem. Ibland tar föräldrarnas krav, önskemål och synpunkter över i en utprovningssituation till förfång för barnet och dess inflytande. I båda exemplen fordras en fingertoppskänsla från lärarnas resp. förskrivarens (ordinatörens) sida för att resultaten skall bli bra.

Inom äldreomsorgen finns ett motsvarande problem när det gäller vårdtagarens önskemål kontra anhörigas önskemål. Ett exempel - Inte alltför sällan vill barnen att mamma eller pappa skall flytta till ett särskilt boende, långt innan den ”gamle” själv känner detta behov. De anhörigas längtan efter egen trygghet tar över vårdtagarens reella behov. Detsamma gäller också andra insatser såsom städning, matlagning och promenader. De anhöriga vill av hjärtat mer än brukaren. Och det ligger i saken natur att vi alla vill våra föräldrar gott. De allra flesta biståndsbedömare är medvetna om de anhörigas tryck i olika frågor. Men det vi inte vet i vet är i vilken utsträckning biståndsbedömarna i realiteten faller undan för anhörigas påtryckning.
Jag säger nu inte att beslutet om insatserna skulle vara fel, jag säger bara att många insatser sannolikt kommer alltför tidigt, vilket faktiskt medför extra kostnader och att den gamle fråntas funktioner och förmågor som han eller hon egentligt har kvar. De anhörigas välvilja blir för brukaren passiviserande och kanske till och med kontraproduktivt för hälsan. Biståndsenheten vill inte gärna vidgå att man överhjälper, men frågar man utförandeenheterna får man en annan bild. Resurserna är snedfördelade. Jag vet inte vem som har rätt! Författaren av dessa ord har aldrig sett någon undersökning i detta ämne. Bäste läsare, känner du till någon publikation kan du väl tipsa om den.

Omsorg - Gode Männen saknar försäkring

Kan det vara möjligt att de Gode Männen saknar försäkring? Jo, så är det faktiskt i dagens moderna samhälle. Det måste väl ändå vara den sista grupp som arbetar utan någon form av grundläggande trygghet för sig själv och för sina huvudmän (=hjälptagarna)?

I korthet fungerar en god man som ställföreträdare och stöd åt den som inte kan ta hand om sig själv och sin egendom. Ofta handlar uppdraget om att betala räkningar, att bevaka att den hjälpbehövande får god vård och bra boendeform, att det söks bostadsbidrag mm.

De allra flesta gode männen får sitt arvode från kommun, liksom den reseersättning som man är berättigad till. Men en god man har inget som helst försäkringsskydd när han utför sitt uppdrag. Det finns inget skydd om det händer en olycka i samband besöksresor mm, det finns inget skydd om man råkar ut för skada i samband med besök hos "hjälptagaren" (=huvudmannen), det finns inget skydd om talan väcks mot den gode mannen av släktingar med flera. Det finns ingen skydd för "hjälptagaren" om den gode mannen missköter sitt uppdrag eller så. En god man står helt utan någon form av försäkringsskydd.

I dagens arbetsliv accepteras normalt inte sådana situationer. Inte ens i de ideellt arbetande människor i idrottsrörelsen saknar ett försäkringsskydd. Föreningarna har försäkringar för sina aktiva och ledare. Arrangören har normalt en försäkring tecknad hos Riksidrottsförbundet. Men när det gäller gode män verkar det inte vara så noga! En god man får reda sig själv.

Men varför är det så här? Jag vet inte, förmodligen ligger frågan och svaret i historien. Men där borde saken inte få ligga ostört. En annan förklaring kan vara att det handlar om samhällets svagaste som behöver hjälp. Den lätt nedlåtande attityd som samhället ibland visar upp mot de svaga som grupp, kan spilla över även på hjälparna, det vill säga de gode männen. Oavsett orsak kräver saken kräver saken en lösning, Nu.

Äldreomsorg – Vart tar omsorgstiden vägen

Varannan timme går förlorad inom äldreomsorgen. I Socialstyrelsens rapport ”Tid för vård och omsorg” (2008) redovisas att inte mer än 60 procent av den beviljade tiden för vård och omsorg verkligen utförs. De tjänster som utförs i minst utsträckning är sådana som skall ge omsorgen och vårdtagarens liv ett socialt innehåll. Och när SoS säger 60 % av den beviljade tiden betyder detta i praktiken att mindre än 50 % av personalens tid ges till de gamla. Det som ytterligare faller bort är personalens tid för utbildningar och möten mm. Alltså, av dagens åtta arbetstimmar används högst fyra timmar till uppgiften att ge vård och omsorg. Jag tror att detta är mycket sämre än vad de flesta väntar sig. En vanlig uppfattning är att 80 % av tiden går till de gamla. Men detta är inte med sanningen överensstämmande.

Men hur kan det vara så här? En förklaring är att personalen inte bryr sig om innehållet i de beviljade insatserna. Man tycker sig begripa bättre än biståndsbedömarna. En annan förklaring är att allt som har med vård och sjukvård har högre status än omsorgsinsatser. De senare blir lätt satta på undantag. Och en tredje är att vardagen tvingar personalen till omprioriteringar. Men tar tid från en vårdtagare för att den av olika anledningar behövs bättre hos någon annan. Den senare kan ha fallit eller gjort ner sig. Men tiden som ”stjäls” lämnas aldrig tillbaka! En fjärde förklaring kan vara den invecklade kedjan med politiska beslut, förvaltningschefer, avdelningschefer, biståndsbedömare, enhetschefer, till personalen som utför vård- och omsorgsuppdraget hos den äldre. Ingen har ett helhetsgrepp. En femte förklaring kan vara att all delegation från den legitimerade personalen inte åtföljs av någon beviljad tid. Uppgiften skall fixas ändå! En sjätte och icke oväsentlig förklaring är ett orationellt arbetssätt. Äldreomsorgen är en omogen bransch.

Men visst är rapporten en väckarklocka. Så slösaktigt får inte en skattefinansierad samhällsverksamhet arbeta. Men ledde rapporten till något annat än sura kommentarer? Till exempel sa Föreningen Sveriges socialchefer att rapporten var ett misslyckande. Och det kan man hålla med. Men det är inte socialstyrelsen som misslyckats utan just Sveriges socialchefer! De verkar inte kunna sköta jobbet. Nej, rapporten möttes med tystnad. Till och med från politiken. Besynnerligt!

Äldreomsorg - Vågar vi bli gamla?

Är det inte märkligt att vi i samhället har en underström som indikerar att väldigt många inte vågar bli gamla. Alltför många är rädda för att på gamla dar inte få den vård och omsorg som man kan komma att behöva. Visst är det väl konstigt att vi oroar oss?

Men varför oroar vi oss egentligen? Hämtar vi vår oro utifrån dagens situation eller tror vi av olika skäl att det framöver kommer att bli ännu sämre. Och vad får oss i så fall att tro detta?

Ja, jag vet inte, men nog blir vi alla påverkade av alla de skandaler som allt emellanåt uppstår inom äldreomsorgen. Skandaler som självklart drabbar någon enskild i första hand, men som också får en implikation långt utanför det enskilda boendet eller hemmet. Varje vårdskandal gör samhällsmedborgarna en aning otryggare för framtiden. Och det fordras bra många positiva reportage för att väga upp en skandal.

Dagens missförhållanden inom äldreomsorgen måste upp till ytan och sedan åtgärdas. Det är en politisk skyldighet. Politiken måste arbeta både förebyggande och avhjälpande. Uppstår det många misstag inom en äldreomsorg måste cheferna avlägsnas och en ny kultur byggas upp.

Men jag tror det det finns en faktor som gör oss än mer rädda för den framtida ålderdomen och det är den rådande och tilltagande individualismen. Vi misstror politikens förmåga att mera solidariskt ordna äldreomsogen och vi misstror vår egen förmåga att kunna ordna för oss när krafterna avtar. Den sistnämnda faktorn har förstås alltid funnits, men har balanserats av tron på politiken. Men när så tron på politikens förmåga också fallerar, ja då ligger rädslan blottlagd.

Huruvida man skall mistro framtiden eller ej, kan väl diskuteras. Men man kan nog inte påstå att någon del av politiken har målat upp en trovärdig bild av hur den framtida äldreomsorgen borde se ut. Politikerna duckar för dagens problem och är knäpp tysta när det gäller framtiden. Kommer det några ord över läpparna så handlar det om att äldreomsorgen är dyr! Men det ger ingen trygghet. Det viktiga för medborgarna är hur skall äldreomsorgen göras både bättre och billigare - och här saknas såväl analyser som visioner.