Äldreomsorg – Lagen om valfrihetssystem

Idag handlar det om Lagen om valfrihetssystem, - LOV. Enkelt uttryckt ger lagen medborgarna möjlighet att välja mellan olika leverantörer av tjänster inom vård och omsorg. Det skapar möjligheter för privata företag, men framförallt ger den brukarna en möjlighet att själva få bestämma mer över sin vardag.

Lagen om valfrihetssystem, LOV, ökar således valfriheten för den enskilde. En mångfald utförare konkurrerar med kvalitet eftersom priset och andra villkor är fastställda på förhand. Och det är den enskilde som bestämmer vem hon eller han vill ha. Men det är kommuner och landsting som själva beslutar om att införa valfrihetssystem enligt LOV.

När det görs enkäter av olika slag inom äldreomsorgen får matfrågan alltid ett lågt betyg. Ytterst få är nöjda med den färdiglagade maten via hemtjänsten. Väldigt många kommuner har infört LOV när det gäller service i form av städning, tvätt med mera. Men knappast någon har infört valfrihet när det gäller maten. Ibland sägs det att LOV inte kan tillämpas på maten, men detta är så vitt jag förstår fel. Man kan visst tillämpa Lov även för måltiderna. Men varför görs inte detta? Ja, den frågan ställer även jag mig. Förmodligen på grund av gamla värderingar av olika slag inte vill vika undan.

Är det något inom äldreomsorgen som behöver nya tankar så är det matfrågan. Våra förtroendevalda får inte sitta fast i gamla hjulspår. Tänk bara så enkla saker som att erbjuda våra äldre skolmat istället för den kylda plastmaten. Eller låta olika entreprenörer komma med alla sina goda lösningar. Eller låta någon starta matkollektiv. Eller införa någon form av ”god mansskap” som gör hemlagad mat åt en enskild. Jag tror, nej jag vet, att varje annan lösning än dagens leder till bättre kvalitet under oförändrad kostnad. Matfrågan inom äldreomsorgen är ett politiskt ansvar som de förtroendevalda inte kan springa ifrån. Det är bara att ta ansvar och göra något! Sämre kan det näppeligen bli.

Äldreomsorg – Vårdtagarna far illa. Majoriteten demenssjuka inlåsta utan uppsikt

I ett Pressmeddelande av 18 nov 2010 säger Socialstyrelsen. ”Demenssjuka personer lämnas inlåsta nattetid utan uppsikt vid 6 av 10 demensboenden i Sverige. Det visar Socialstyrelsens oanmälda tillsyn som gjordes natten mellan den 8 och 9 november. Bemanning och inlåsning nattetid granskades vid närmare 100 demensboenden runt om i landet.

Den här hösten har signalerna om brister i demensvården blivit fler. Bilderna av oroliga och inlåsta demenssjuka och uppgiven personal som inte hinner med att ge god vård och omsorg har etsat sig fast, upprört och debatterats. För att få en nationell bild av tillståndet inom demensvården genomförde Socialstyrelsen nattliga inspektioner utan föranmälan på 94 demensboenden över hela landet. Tillsynen visar att 61 procent av de inspekterade boendena var låsta och obemannade under kortare eller längre del av natten.”

I en kommentar säger Per-Anders Sunesson, tillsynschef på Socialstyrelsen – ”Om dörren till ett boende är låst måste personal inom några få minuter kunna uppmärksamma att en enskild vill ut och få kontakt med den. Annars är inlåsningen olaglig. Det är ett olaga frihetsberövande gentemot den boende”

Ja, visst är det för bedrövligt att det skall vara på detta viset. Omsorgen sköts på ett olagligt sätt och kommunerna försvara sig med att det blir för dyrt med bemanning. Hur har det kunnat bli så här? Denna inlåsning vore omöjligt för 35 år sedan. På de gamla ålderdomshemmen med mera fanns personal dygnet runt. Ingen kunde tänka sig något annat. Lagstiftningen måste skärpas i riktning mot ett personligt ansvar för de kommunalt förtroendevalda när de medvetet bryter mot lagen. Gamla skall ha sin trygghet och sin säkerhet, och därmed basta.

Äldreomsorg - Berusade brukare inom äldreomsorgen

Jag har tidigare skrivit om problem med skjutvapen hos brukarna och om problem med berusade äldre och tänkte att idag helt kort återvända till det senare. För detta är ett problem i ökande! Och det vill man kanske inte som samhällsmedborgare tro. Många av oss har en idyllisk syn på äldreomsorgen, men de problem som finns i samhället finns också inom äldreomsorgen. Och snart kommer 40-talisterna med sina dryckesvanor att bli brukare inom äldreomsorgen. Och det är inte så lätt alla gånger för personalen att hantera problemen omkring äldre berusade. Vi måste höja handlingsberedskap nu. Det saknas kunskap och praxis för hur personalen skall agera i olika situationer.

I samhället finns en växande opinion för att äldreboenden få sälja alkohol. Ett glas vin eller en öl till maten anses vara en rättighet. Det finns också krafter som vill att det skall finnas Pub på de särskilda boendena. Likaså anses det som självklart att hemtjänsten skall gå till systembolaget och göra inköp åt brukarna. Visst kan man från allmänna utgångspunkter måhända bejaka sådana önskemål. Alla vill vi att våra äldre skall ha det bra. Men ökad tillgänglighet medför också problem för personalen i äldreomsorgen. Till exempel finns det en stor osäkerhet hur man skall hantera berusade äldre.

Och en sak är säker – fallskador har vi nog av inom äldreomsorgen. Detta är redan idag ett stort problem inom vården. Många äldre, för att inte säga alla, äter också mediciner som inte kan blandas med alkohol utan att problem uppstår. Och vissa sjukdomar går inte alls bra ihop med alkohol. Visst finns det dilemman. Men å andra sidan får samhället inte överreagera och börja uppfostra de äldre. Även äldre skall bemötas som myndiga människor med egen vilja. Och det är på denna slaka lina som personalen skall balansera. Utan någon praxis eller några råd att luta sig mot. Skall det vara så? Självklart inte!

Det är nu upp till SKL att snarast arbeta fram några enkla riktlinjer till vägledning vid problem för personalen, gärna i samverkan med andra myndigheter och personalorganisationer. Och det måste göras nu. SKL måste för en gångs skull ta sig an något som är till nytta för huvudmännen inom äldreomsorgen.

Funktionsnedsättning - Tillgänglighetsmarschen 2011-06-04

I år var jag inte med och gick! Men jag var ute och tittade på marschen. Och visst blev jag imponerad över manifestationen.  

Men jag kände också ett gryende tvivel. Är marschen rätt sätt eller bästa sätt att visa på orättvisor i samhället. I år var budskapet att otillgänglighet ska klassas som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Och det är ett viktigt budskap. Jag påstår absolut inte att marschen saknar betydelse. Den får stort genomslag i media och så. Men påverkar den våra beslutsfattare? Blir det någon förändring? Nej, knappast. Marschen är, för politikerna, en marginell företeelse som de inte låter sig påverkas av.  Och tjänstemän på olika nivåer är i än större utsträckning tjockhudade.

Vad skulle man då istället kunna göra? Jag säger aktioner! Ja, dra Sverige inför olika nationella och internationella fora. Se till att Sverige granskas av utländska intresseorganisationen. Krydda med inhemsk godhjärtad civil olydnad, alltså mediebevakade handlingar.  Sätt igång och systematiskt påverka politiker på olika plan. Mycket uppvaktningar! Det är lättare att påverka och få genomslag när man står öga mot öga. 

Jag tror det måste bli mer handling och mindre ord. Tillgänglighetsmarschen känns för välvillig och tam. Känns lite som när dagis är ute och manifesterar. Allmänheten är välvillig och förstående, men samtidigt ler man lite - Barnen är för söta och rara. Budskapet når inte fram. På samma sätt är det med tillgänglighetsmarschen. Budskapet om behov av vidgning av diskrimineringsbegreppet hamnar utanför fokus. I stället blir reaktionen tycka synd om. Handikapprörelsen skall inte be om reformer. Man skall istället kraftfullt visa på problem och behovet av förändring.

Omsorg – Sekretess och Prao inom vården

Reglerna om tystnadsplikt och sekretess i vården är inte enkla, men grundtanken är att reglerna skall vara ett skydd för vårdtagarna och deras angelägenheter. Reglerna finns således för att skydda vårdtagarnas integritet. Reglerna och tillämpningen är viktiga förutsättningar för att vårdtagarna ska känna trygghet och kunna lita på vården.

Sekretessen gäller för all personal som deltar i vårdarbetet. Den gäller även för administrativ personal och viss annan personal. Sekretessen gäller även för dem som i sin utbildning deltar i vårdarbetet. Men den gäller inte för elever som till exempel Prao-elever. Och här har vi en situation som skapar ”problem” till och från. Det händer att grundskoleelever sitter med på rapporteringar, går med på ronder eller nära följer vårdpersonalen i deras arbete. Det händer att också att skolelever sitter med vid samtal mellan brukare och biståndspersonal eller okritiskt följer med omsorgspersonal hem till brukarens bostad. Personer som inte omfattas av tystnadsplikt med mera skall självklart inte vara i närheten av känslig vårdinformation. Det säger ju egentligen det sunda förnuftet. Men än då sker det dagligdags! Och det är en chefsfråga att se till att så inte sker.

Det är inte lätt för patienten eller brukaren att säga ifrån. Man kanske inte vet sin rätt eller ens vågar med hänsyn till sin beroendeställning. Därför är det viktigt att det på varje förvaltning eller klinik finns dokument och regler som beskriver hur vården skall ta om hand sina Prao-elever. Och reglerna skall följas! Det får självklart inte var så att vården och omsorgen stänger dörren praoverksamheten. För den behövs. Det man skall göra är att värna vårdtagarnas integritet, och två intressena, tystnadsplikt och kontakt med arbetslivet, är inte oförenliga.

Finns det inga dokument inom din verksamhet som reglerar Prao-verksamheten så ta ett initiativ till förändring. Det åligger den som är chef att se till att bara den personal som behöver ha tillgång till information och regler för sitt arbete har det. En patient eller brukare skall alltid kunna lita vården och omsorgen!

Omsorg – Gåvor till brukaren

Jag har i några tidigare inlägg tagit upp problematiken med gåvor mm från brukare till omsorgspersonalen. Idag tänkte jag vända på steken och behandla det omvända nämligen gåvor från vårdgivare/personal till brukare! Men kan det verkligen vara ett problem? Jag vet faktiskt inte. Det talas sällan om detta. Trots att det sannolikt inte är så ovanligt.
Det som hänt inom vård och omsorgsverksamheten är att vi fått alternativ och fritt vårdval. Detta medför att det uppstår en konkurrens om brukarna och patienterna. Och där konkurrens finns uppstår också lätt nya former och medel för att skaffa kunder. Ett sådant medel är lockelser av olika slag. Till exempel att du får en gåva om du listar dig på vår vårdcentral eller väljer vårt äldreboende. Gåvor eller snällare uttryckt risk för gåvor, förekommer således redan idag, om än inte alltför öppet. Är detta rätt?

Men det finns också en fara i att man försöker behålla sina vårdtagare genom att ge olika gåvor såsom present till jul och födelsedagar. Det kan synas lite harmlöst men bakom den fina gesten finns ett marknadsekonomiskt tänkande. Är detta rätt?

Sen har vi den sista biten nämligen att personalen på eget initiativ och bevåg ger ”sin” vårdtagare en gåva på något sätt. Det kan vara med bästa uppsåt när vårdtagaren sitter trång till ekonomiskt. Låt oss säga ett halvt kilo kaffe till jul eller en gammal tjockteve när man själv bytt ut sin egen. Gåva föder gengåva, kan man bortse från detta och är detta rätt?

Om jag som skribent får säga min mening tycker jag inte något av det ovanstående är rätt. Det skall inte vara tillåtet att ge brukarna något. För det är så svårt att sätta gränser och formulera regler som eliminerar egenintressena.

Därför måste kommuner och landsting snarast ta fram dokument som behandlar och reglerar vad som är tillåtet eller inte tillåtet. Vi har bara sett början på uppfinningsrikedomen än. Nästa steg är att producenterna börja uppvakta närstående och anhöriga. Eller?

Omsorg – Pressmeddelande från SKL den 2011-05-24

”Sveriges Kommuner och Landsting ingår i det nätverk som på Patientförsäkringen LÖF:s initiativ arbetar för att minska risken för att förväxla läkemedel i vården. En enkät skickades ut för att kartlägga landstingen eget arbete och vad de vill ska ske på nationell nivå. Det förslag som nu finns grundar sig på landstingens uppfattningar om hur läkemedelsförväxlingar kan undvikas och därmed minska risken för vårdskador.”

”Nu finns ett förslag på hur läkemedelsförväxlingar kan minska efter en enkät till chefläkare och läkemedelskommittéer. Svaren pekade entydigt på att förpackningarna kan göras tydligare och mer enhetliga.”

En kort fråga – vore det inte bättre att ta fram förslag tillsamman med dem som står läkemedlen nära såsom apotekare, sjuksköterskor och patienter? Hur många läkare kommer regelmässigt i kontakt med förpackningarna? < 5% tror jag!! Gör rätt från början. Kallas kvalitet!

Äldreomsorg - De små äldreboendena är äldreomsorgens kommande identitet

Vi kan inom detaljhandeln se att stadskärnorna håller på att få en pånyttfödelse. Tillgänglighet, servicegrad, social mötesplats, och begreppet personlighet är faktorer som blir allt viktigare. Vi som konsumenter söker vår egen stil. Men även äldre människor är konsumenter som följer trender i samhället, om än med några års fördröjning. Därför är det inte onaturligt att tänka sig morgondagens äldre kommer att söka sig bort från stora opersonliga särskilda boenden till mindre enheter gärna med en kommuncentral placering.

I många årtionden har det inom kommunerna varit en trend att lägga ner mindre särskilda boende och samla verksamheten till större enheter. Oftast har nedläggningarna gjorts av arbetsmiljöskäl eller besparingsskäl. Man har helt enkelt velat dra ner på antalet platser. På så viss har man något ologiskt kunnat påvisa besparingar. Egentligen skulle man samma argument kunnat lägga ner det största boendet och därmed spara än mer pengar. Men det har man inte gjort för man ville ha en successiv och ordnad neddragning.

Men i verkligheten är det så att de mindre boendena är mer kostnadseffektiva än de stora boendena. Främst för att man enkelt kan anpassa bemanningen till de verkliga behoven. Vårdtyngden är lätt att se. Flexibiliteten är också allmänt bättre på alla plan. Till saken hör också att personalen trivs bäst på ett mindre boende.

Men det tyngsta argumentet för mindre boenden är brukarnas trivsel. Vid de allra flesta mätningar får mindre boenden bättre ”betyg” än motsvarande stora. Detta oavsett om de handlar om skriftliga enkäter eller muntliga intervjuer. I det senare fallet brukar skillnaden till och med vara större då brukarna oftast vågar framföra vad man tycker, förutsatt att intervjun görs av utomstående och att man garanteras anonymitet.

Det är nog så att vi åter kommer att se ett ökat antal mindre särskilda boenden framöver. Konsumenterna kräver detta. Och jag säger bara – inte mig emot. Tvärtom!

Äldreomsorg – Personalen skall vara vänlig

Inom äldreomsorgen har det spridit sig en uppfattning att man som personal skall vara så kallad professionell. Med detta menas, om än felaktigt, att man skall vara kylig och distanserad till patienten eller vårdtagaren. Särskilt utbredd är denna tokiga uppfattning inom hemsjukvården. På många boenden och i många hemtjänstgrupper finns det en hård attityd och vårdtagarna får ta emot många bryska ord. Inte minst Lex Sarah-anmälningarna och kommunernas inte avvikelsesystem vittnar om detta.

Att som personal vara vänlig och omtänksam mot de äldre anses av kolleger vara illojalt och jantelagen sätts därmed i tillämpning. Som personal får man inte vara omtyckt av vårdtagarna. Arbetskulturen tillåter inte detta. Och egentligen är det inte bara den omedelbara arbetskulturen som är hindrande. Hela äldreomsorgskulturen är emot vänlighet. När såg du, bäste läsare, en undersökning som lyfte fram en vänlig och av brukarna omtyckt medarbetare inom äldreomsorgen. Den goda förebilden, alltså! Som har så mycket kunskap att ge till annan personal. Nej, detta förekommer inte inom äldreomsorgen. Men sådana enkäter är vanligt inom andra service och människonära yrken.

Nej, det är dags att omvärdera innehållet i ordet ”professionellt” inom äldreomsorgen. Att vara yrkesmässig och proffsig innebär även att vara vänlig och omtyckt av vårdtagarna. Det godas makt måste återerövras. Tänk på somrarna när äldreomsorgen har många vikarier. Då är stämningen annorlunda. De unga vikarierna är direkta och vänliga mot de gamla. Vikarierna har ännu inte lärt sig vara professionella och kontaktsvaga. När det gäller bemötandefrågor handlar det inte om att skriva dokument, det handlar om sunt förnuft och praktisk tillämpning. Cheferna skall ta reda på och uppskatta den personal som är naturligt vänlig mot vårdtagarna. Inte främst för personalens skull utan för vårdtagarna. Låt vänlighet vara normen.