Äldreomsorg – Ord från en undersköterska

För ett tag sedan kom jag av en slump att tala med en undersköterska i en större stad östra Sverige. Våra vägas möttes för många år sedan i jobbet och nu råkade vi varandra igen. Samtalet var närmast chockartat för mig. Jag trodde mig ha en bra insikt i äldreomsorgens verklighet. Men läget är förmodligen värre än vad jag trodde. Inte blev det bättre av att den en gång så glada och yrkesstolta kvinnan – Lena - nu var uppgiven och desillusionerad.

Lena har jobbat inom äldrevården i nära 40 år och har alltid känt stolthet över sitt arbete, men på de senaste fem - tio åren har något hänt i arbetslivet berättade hon. Vi som kämpar i främsta linjen har inget inflytande över vår vardag mer. Vi blir alltmer mentalt stressade och får allt mindre gjort på våra arbetspass. De enda budskap vi får är att spara och ha helikopterperspektiv. Det betyder att se till chefernas och kommunen bästa. Vårdtagaren nämns aldrig. Det finns ett överskott av policies och riktlinjer, ja så många att ingen kan hålla reda på dem. Har vi synpunkter eller klagar någon gång får vi höra att vi saknar kompetens. Vi skall bara vara tysta och lojala. Det egenansvar som tidigare låg i ett offentligt jobb är som bortblåst. Vi känner oss odugliga och värdelösa. Vi är inga människor, vi är tekniska hjälpmedel i äldreomsorgen.

Meddelarfriheten och transparensen i verksamheten undertrycks. Det finns skriftliga handlingar på att vi inte får uttala oss till annan part om arbetsförhållandena. Vågar någon sig på att skriva en anonym insändare blir efterforskningar från ledningens sida och sedan varning och löneavdrag. Man har som enskild ingen motmakt. Facket? Inte ens det är sig likt. Man samarbetar för mycket ”bakom ryggen” med arbetsgivaren, vilket gör att medlemmarna känner sig övergivna.

Vad Lena tyckte om dagens chefer nämner jag inte. Men ord som mytomani, härskartekniker, illvilja, okunskap var frekventa. Äldrevården har blivit kontoriserad var Lenas slutord. Allt avgörs av en administratör bakom ett skrivbord. Ibland skjuter politiken till någon miljon till budgeten för att förbättra äldreomsorgen. Vad händer? Jo, det anställs fler byråkrater. Och med detta blir vården ännu sämre. Lena sa mycket mer! Men jag slutar här och begrundar vad jag just har skrivit. Är det så illa? Ja, jag är benägen att tro det!