I de flesta fall har den gamle hjälp av samhället via äldreomsorg och sjukvård, men de anhörigas ängslan finns där i alla fall. Många anhöriga tar på sig ett stort ansvar, och drabbas nästan alltid av en förlamande trötthet. Vi är alla oförberedda på att åldrandet kan nå en punkt där sjukdomar och problem tar över eller där föräldrarnas personlighet förändras. En tidigare jättefin relation kan plötsligt förvandlas till något helt annat. Den gamle goe föräldern blir misstänksam, retlig, och elak. Och den anhörige i sin tur förstår inte och ställer krav som inte ligger i paritet med föräldrarnas förändrade personlighet. Irritation uppstår hos båda parter.
Du kan ha läst hur mycket fakta i geriatrik och gerontologi med mera. När du står där med dina sjuka föräldrar känner du dig maktlös. Detta inte sagt i kunskapsfientligt syfte, utan som en realitet i vardagen. De är stor skillnad mellan teori och praktik när det gäller en själv.
Men även utan direkt kontakt så finns det bekymmer hos anhöriga. I sitt vardagsliv kan man helt plötsligt inte planera som förr. Den gamles hälsoläge eller annat kan medföra snabba omkast i tillvaron. Med mycket kort varsel måste man ge sig iväg till sjukhuset. Och även om det för stunden är lugnt finns oron där hela tiden. Man måste ha en beredskap. Att planera en Greklandssemester låter sig inte göras. Ständigt måste man ha telefonen med sig. Och när det ringer så är tankarna där direkt. Nu har det hänt något. Har mamma ramlat nu igen?
Att ha gamla sjuka föräldrar är att vara ensam med sina funderingar och sin problematik. Visst kan man tala med andra vänner och personer. Men har de inte själva haft egna gamla föräldrar eller motsvarande så fårstår man inte. Man vill förstå, men stödet når liksom inte fram. Har man som tidigare anhörig gått igenom denna svåra fas och lämnat den bakom sig så värjer man sig. Man vill inte dras in i minnena. Det är så skönt det är över. Så inte ens då är man till stöd för någon som står i det mest akuta.
Men helt hopplöst är det inte. Diakonerna hjälper gärna till. Sen är det att i många kommuner finns det också anhöriggrupper eller motsvarande. Grupper där man i lugn och ro kan få tala om sin situation. Många kommuner har också anhörigcentra där professionell personal kan vara till hjälp på olika sätt.
Ett enskilt samtal kan betyda mycket.
Ett enskilt samtal kan betyda mycket.
3 kommentarer:
Tack för en mycket bra artikel som belyser problemet utomordentligt väl.
Läste den en natt när sömnen blev störd av tankar på detta området.
Det kändes som om någon förstod och jag hade inte själv kunnat förklara det tydligare.
Tack än en gång.
Det du framför i din artikel stämmer till 100% med mina egna erfarenheter.
Det är dessutom ingen lätt situation när den sjuke anhörige inte själv förstår vad som är det bästa för honom/henne. Genom lagtexten ges en sådan person ändå full bestämmanderätt om vart han/hon ska vårdas.
Den svenska lagstiftaren(Riksdagen)har i samtycke med de svenska kommunernas politiska företrädare tydligen haft som mål och till syfte att utnyttja de anhöriga som gratis arbetskraft. Oftast är anhörigvårdare själva långt upp i åren komna, den orimliga arbetsbelastning som läggs på den/de anhöriga kan ibland bli dödligt tung - två eller fler flugor(gamlingar) i en och samma smäll tycks vara den Svenska Riksdagens och de svenska kommunernas politiska företrädares måtto.
Bara att hoppas att beslutfattarna själva drabbas av sina egna fattade beslut!
Till anonym av 17/9 och Bert av 24/9. Tack för båda inläggen. Era erfarenheter bekräftar det svåra i situationen.
Skicka en kommentar