Äldreomsorg - Att ha gamla föräldrar

Att ha gamla föräldrar där hälsan och orken sviktar kan vara påfrestande för de anhöriga. De har ingen betydelse om man har sina föräldrar i samma stad eller by. Eller om man har femtio mils resa för att göra ett besök. Svårigheterna är desamma och oron är densamma.
 

I de flesta fall har den gamle hjälp av samhället via äldreomsorg och sjukvård, men de anhörigas ängslan finns där i alla fall. Många anhöriga tar på sig ett stort ansvar, och drabbas nästan alltid av en förlamande trötthet. Vi är alla oförberedda på att åldrandet kan nå en punkt där sjukdomar och problem tar över eller där föräldrarnas personlighet förändras. En tidigare jättefin relation kan plötsligt förvandlas till något helt annat. Den gamle goe föräldern blir misstänksam, retlig, och elak. Och den anhörige i sin tur förstår inte och ställer krav som inte ligger i paritet med föräldrarnas förändrade personlighet. Irritation uppstår hos båda parter. 

Du kan ha läst hur mycket fakta i geriatrik och gerontologi med mera. När du står där med dina sjuka föräldrar känner du dig maktlös. Detta inte sagt i kunskapsfientligt syfte, utan som en realitet i vardagen. De är stor skillnad mellan teori och praktik när det gäller en själv.

Men även utan direkt kontakt så finns det bekymmer hos anhöriga. I sitt vardagsliv kan man helt plötsligt inte planera som förr. Den gamles hälsoläge eller annat kan medföra snabba omkast i tillvaron. Med mycket kort varsel måste man ge sig iväg till sjukhuset. Och även om det för stunden är lugnt finns oron där hela tiden. Man måste ha en beredskap. Att planera en Greklandssemester låter sig inte göras. Ständigt måste man ha telefonen med sig. Och när det ringer så är tankarna där direkt. Nu har det hänt något. Har mamma ramlat nu igen?

Att ha gamla sjuka föräldrar är att vara ensam med sina funderingar och sin problematik. Visst kan man tala med andra vänner och personer. Men har de inte själva haft egna gamla föräldrar eller motsvarande så fårstår man inte. Man vill förstå, men stödet når liksom inte fram. Har man som tidigare anhörig gått igenom denna svåra fas och lämnat den bakom sig så värjer man sig. Man vill inte dras in i minnena. Det är så skönt det är över. Så inte ens då är man till stöd för någon som står i det mest akuta.

Men helt hopplöst är det inte. Diakonerna hjälper gärna till. Sen är det att i många kommuner finns det också anhöriggrupper eller motsvarande. Grupper där man i lugn och ro kan få tala om sin situation. Många kommuner har också anhörigcentra där professionell personal kan vara till hjälp på olika sätt.

Ett enskilt samtal kan betyda mycket.