Frivilligarbete har ökat markant i många kommuner. Det finns många enskilda, men framförallt organisationer som aktivt besöker och hjälper framför allt gamla som inte klarar sig själv. Och som många gånger lider av ensamhet. Alla dessa frivilliga eldsjälar är värda all uppskattning och uppmuntran. Men var sitter problemet då? Tidigare satt det i den professionella organisationen. Man ansåg att frivilligverksamheten trängde in på deras domäner och tog jobben ifrån dem. Allt som den gamle behövde skulle det offentliga hjälpa till med. Sen något år har dock fack och medlemmar delvis ändrat åsikt och är nu inte så negativa.
Nej, personalorganisationerna är idag inte motsträviga. De vill bara ha en klar gränsdragning mellan vad de anser vara acceptabelt och vad som absolut innebär en risksituation. Enligt deras uppfattning kan frivilligarbetarna hålla sig till vissa sysslor såsom prata, dricka kaffe, läsa böcker och tidningar, samt ev. gå ut med den gamle om hälsan så medger. Den gamles hälsa alltså! Det stora problemet är nog kommunerna och deras samverkansorganisation. Här finns en dubbel inställning. Man uppmuntrar till frivilligarbete. Och man till och med organiserar hjälpen i olika hänseenden. Men man för inga samtal om vad som kan vara lämpliga sysslor för frivilligverksamheten. På denna punkt är man mol tyst!
Bakom deras passiva inställning döljer sig en krass verklighet. Man vet och räknar lugnt med allt det som de frivilliga gör lättar trycket på den offentliga verksamheten. Man slipper att bevilja insatstimmar. När biståndsbedömaren ställer sina frågor om basbehov med mera till den gamle och får till svar att detta gör den eller den personen så är behoven lagtekniskt tillgodosedda. Och då låter man bli att fatta beslut om insatser. Rätt eller fel? Ja, det är närmast en politisk fråga. Men visst finns det en uppenbar risk att omsorg och omvårdnad kommer att utföras av personer utan rätt erfarenheter och kompetens. Och detta medför förstås en ökad riskbild.
Så några avslutande ord. Egentligen är jag emot all kommunal inblandning i frivilligarbetet. De organisationer som sysslar med detta är fullt komptenta att organisera själva. Och när kommunen som beslutsfattare eller utförare är inblandad finns som sagt stora risker för felaktigt utnyttjande. Men trots detta är det min erfarenhet att det måste finnas en samordning. Annars blir det lätt oreda i verksamheten när ingen vet vad den andre gör. Men banden till kommunen bör vara lösa i fråga om ”styrningen”.
Gärna frivilligarbete. Men först klara riktlinjer om vad volontärerna kan utföra och framförallt vad de absolut inte bör göra. Detta är en fråga för de inblandade parterna att at fram. Lösgör sedan frivilligcentralerna från kommunernas fasta grepp och låt dessa bli så fristående det bara går. Men dra inte ner på det ekonomiska stödet. Det är knappt som det är idag!
Inlägg
2 kommentarer:
Jag håller med dig i det mesta om frivilligarbetarna inom äldreomsorgen,de behöver vara organiserade under samma paraply som du skriver.Jag är själv volontär för kommunen på äldreboende ,sedan jag blev pensionär nu i sommar.Jag fick ordenlig information vad som gäller och har skrivit på tystnadplikt. Vi blir också inbjudna till olika träffar där diskussion och utbildning sker.Personalen på det äldreboendet,borde hålla sig mer ajour med vad en volontär är där för. Jag möter en grupp äldre regelbundet och hyresgästerna som vill gå till gruppen är jätteglada,men personalen informerar för dåligt. Finns enormt mycket att samordna till det bättre för alla frivilliga.Jag skall på sikt kartlägga vilka frivilligorg. som arbetar aktivt i den kommunen jag bor.Volontär/frivilliga skall ju ge guldkant i vardagen inte ersätta personal.
Hej Gunilla, frivilligarbetet är en svår fråga. Ingen vill ta tag i den och ge ordentlig stadga och frihet. Alla bara tassar omkring och passar på varandra.
Kul att du funnit vägar att verka för en bättring. Ledsamt nog tror jag att du är ganska ensam om man ser till alla kommunerna.
Skicka en kommentar