Funktionsnedsättning – Tänk om vi alla kunde åka på bussemester!

Idag kan många av oss åka på bussresor i Sverige och ut i Europa. Det är både bekvämt och relativt billigt. Tänk att kunna få se och besöka såväl Kolmården, som Nordkap och Capri. Men denna möjlighet står inte till buds för alla. Personer med funktionsnedsättning i form av rörelseproblem eller synskada (med flera) är så gott som uteslutna. De förra kommer inte ens upp på bussen och de senare har svårt att få med ledsagare till rimligt pris. Och skulle man mot alla förutsättningar lyckas krångliga sig upp på bussen så finns det i alla fall inte några säten anpassade för personer med rullstol eller på annat sätt rörelsenedsatta.
 

Nej, långfärder uti Europa eller vårt eget land är inte lika enkelt för alla. Visst finns det särskilda resor och tom resebyråer som företrädesvis är inriktade på funktionsnedsättningar. Men utbudet är begränsat och kostnaderna är avsevärt mycket högre än för andra resor. Men låt mig direkt få säga – Heder åt dessa researrangörer. Jag lyfter på hatten för alla goda banbrytare. Men jag tycker det är synd att de vanliga bussresorna inte är skyldiga att ha handkappanpassning. Eller åtminstone av egen kraft såg till att påbörja en utveckling vid upphandling av bussar eller entreprenör. Det handlar inte om några oöverstigliga kostnader.

Följande saxas från Handisams hemsida ” I ett tillgängligt samhälle kan alla människor delta jämlikt oavsett funktionsförmåga. Det är målet för den svenska handikappolitiken. Det är en bit kvar till målet.” Och i dessa två utsagor kan man oreserverat instämma. Samhället handlar om oss alla och vår lika rätt att finnas till och verka. Och som sagt – det är långt innan vi alla på jämlika villkor kan åka på bussemester. Jag har inget emot kategoriresor, men som funktionsnedsatt skall jag själv kunna välja resform

Men handlar det bara om busstekniska hinder eller finns det något mer bakom? Ja, det är inte utan att man kan undra. Min misstanke är att de ledande bussresearrangörerna inte vill ha med personer med funktionsnedsättning. Visst säger man oftast att personer med funktionsnedsättning är välkomna, men sen kommer reservationerna. Hotellen klara inte kraven. Inte heller bussarna. Det är svårt att följa med på utflykterna. Toaletterna på bussen är små och trånga. Två får inte plats. Du bör ta med en egen ledsagare. Man kan inte boka en särskild plats. Rullstolen får inte vara större än resväska i hopfällt tillstånd. Ja, inte är det många rörelsenedsatta som kan ge sig ut och resa med alla dessa förbehåll.

Måhända någon ser det som ett lyxproblem att bussresorna inte är tillgängliga för alla. Särskilt då som många inte ens kan komma in kommunhuset eller försäkringskassans lokaler i sin egen hemort. Men när det gäller handikappolitiken måste det arbetas på bred front. Det gäller att göra ständiga landvinningar inom alla områden. Semesterresan skall inte behöva stå tillbaka för att kommungubbar och – gummor inte förmår att sopa rent i sin egen farstu.

Äldreomsorg – Är det rätt med frivilligarbetare?

Är det rätt med frivilligarbetare, s.k. volontärer inom äldreomsorgen. Ja! Blir det korta svaret. Självklart har vi alla en odiskutabel rätt att hälsa på vem vill. Men oproblematiskt är det ändå inte.

Frivilligarbete har ökat markant i många kommuner. Det finns många enskilda, men framförallt organisationer som aktivt besöker och hjälper framför allt gamla som inte klarar sig själv. Och som många gånger lider av ensamhet. Alla dessa frivilliga eldsjälar är värda all uppskattning och uppmuntran. Men var sitter problemet då? Tidigare satt det i den professionella organisationen. Man ansåg att frivilligverksamheten trängde in på deras domäner och tog jobben ifrån dem. Allt som den gamle behövde skulle det offentliga hjälpa till med. Sen något år har dock fack och medlemmar delvis ändrat åsikt och är nu inte så negativa.

Nej, personalorganisationerna är idag inte motsträviga. De vill bara ha en klar gränsdragning mellan vad de anser vara acceptabelt och vad som absolut innebär en risksituation. Enligt deras uppfattning kan frivilligarbetarna hålla sig till vissa sysslor såsom prata, dricka kaffe, läsa böcker och tidningar, samt ev. gå ut med den gamle om hälsan så medger. Den gamles hälsa alltså!  Det stora problemet är nog kommunerna och deras samverkansorganisation. Här finns en dubbel inställning. Man uppmuntrar till frivilligarbete. Och man till och med organiserar hjälpen i olika hänseenden. Men man för inga samtal om vad som kan vara lämpliga sysslor för frivilligverksamheten. På denna punkt är man mol tyst!

Bakom deras passiva inställning döljer sig en krass verklighet. Man vet och räknar lugnt med allt det som de frivilliga gör lättar trycket på den offentliga verksamheten. Man slipper att bevilja insatstimmar. När biståndsbedömaren ställer sina frågor om basbehov med mera till den gamle och får till svar att detta gör den eller den personen så är behoven lagtekniskt tillgodosedda. Och då låter man bli att fatta beslut om insatser. Rätt eller fel? Ja, det är närmast en politisk fråga.  Men visst finns det en uppenbar risk att omsorg och omvårdnad kommer att utföras av personer utan rätt erfarenheter och kompetens. Och detta medför förstås en ökad riskbild.

Så några avslutande ord. Egentligen är jag emot all kommunal inblandning i frivilligarbetet. De organisationer som sysslar med detta är fullt komptenta att organisera själva. Och när kommunen som beslutsfattare eller utförare är inblandad finns som sagt stora risker för felaktigt utnyttjande. Men trots detta är det min erfarenhet att det måste finnas en samordning. Annars blir det lätt oreda i verksamheten när ingen vet vad den andre gör. Men banden till kommunen bör vara lösa i fråga om ”styrningen”.

Gärna frivilligarbete. Men först klara riktlinjer om vad volontärerna kan utföra och framförallt vad de absolut inte bör göra. Detta är en fråga för de inblandade parterna att at fram. Lösgör sedan frivilligcentralerna från kommunernas fasta grepp och låt dessa bli så fristående det bara går. Men dra inte ner på det ekonomiska stödet.  Det är knappt som det är idag!

Omsorg – Hur mycket hjälper anhöriga till?

I den offentliga debatten framförs allt emellanåt ståndpunkten att de anhöriga gör så mycket insatser för sina nära och kära. Någon säger att de utför 75 % av allt omsorgsarbete. Någon säger 50 %. Och när det gäller personer med funktionsnedsättningar ställer jag mig i alla delar bakom att anhöriga gör mycket stora insatser. Anhöriga får i mycket stor utsträckning fylla i och ersätta allt det som samhället inte anser kunna klara av.

Men när vi kommer till äldreomsorgen blir jag lite mer tveksam.  Här är situationen lite mer vacklande och svårbedömd. Många anhöriga gör ett jättejobb för sina föräldrar eller motsvarande. Men det finns också en icke försumbar grupp som inte gör ett jota. De hälsar knappt på sina gamla. Pliktskyldigt kan man komma en gång i halvåret och hälsa på i en tjugo minuter. Nu talar jag inte främst om dem som har långt till sina anhöriga utan jag tänker på alla dem som bor i samma ort och stad. Avståendet är således i dessa fall absolut inget skäl för att inte hälsa på.

För en tio eller tjugo år sedan skulle jag inte ha reflektera över saken att de anhöriga flyr från besök och ansvar. Den gamle fick ett bra liv i alla fall. Då fanns det omsorgsresurser. Det fanns aktiviteter, det fanns frivilligkrafter. Och det som fanns, ja det fanns i tillräcklig omfattning. Men så är det inte idag. Nu lyser knapphetens stjärna. Alla får för lite. Och det finns en inre obalans. Lösningen borde vara att tillföra mer resurser. Men kommer detta att ske? Nej, sannolikt inte.

Då måste vi bättre använda de resurser som finns på ett optimalt sätt. Och det måste vara utifrån den gamles behov och inte utifrån vissa anhörigas vilja eller snarare ovilja att hjälpa till. Kanske det är dags att ställa krav på anhöriga? I vart fall måste vi börja diskutera saken och inte stoppa huvudet i sanden. Är der rimligt att kräva att anhöriga byter gardiner, storstädar, putsar fönster, skakar mattor, eller något så enkelt som att ta hem sin mor eller far till sig i några timmar i bland. Eller hälsar på vid högtider och så. För en sak skall vi ha klart för oss nämligen att den anhörige som inte hjälper till tar omsorgstid från den gemensamma potten. Någon annan omsorgstagare får mindre hjälp, trots behov! Detta är den krassa verkligheten.

Är jag själv för ökade krav på anhöriga? Nej, det är jag i sak inte. Men jag blir upprörd när anhöriga kan ringa till Fixar-malte och begära hjälp för sådant som de själva kan klara av. Jag blir upprörd när anhöriga ringer till biståndsenheten och kräver promenader, när man inte själva tar ut sin förälder en enda gång per år.

Äldreomsorg – Ytterligare några ord om stölder i äldreomsorgen

Jag har i något tidigare inlägg behandlat det tråkiga faktumet att som vårdtagare kan man bli bestulen av dem som är satta att hjälpa en. Jag påstår inte det är vanligt, men det är absolut inte sällsynt. Det händer dessvärre alltför ofta, men vårdgivarens vilja att ta itu med problemen är ibland inte särskilt stort. Men jag säger som tidigare – Alla stölder skall anmälas till polisen. Blir du eller dina anhöriga bestulen så anmäl direkt.

För ett halvår sedan läste jag i webbtidningen Veteranen en alldeles utmärkt artikel som hette ”Får du ersättning för dina stulna smycken”, författad av Frida Johansson, 2012-02-09.   För länk till Veteranen, se min blogglista. Artikeln behandlar den stora problem som finns att få ersättning från sitt försäkringsbolag om man som äldre blir bestulen av vårdpersonalen. I mina tidigare inlägg har jag behandlat stölder hos äldre, men jag har lämnat försäkringsfrågan för framtida inlägg. Men de kan jag hoppa över nu. Veteranens artikel täcker in det jag tänkte säga.

Går vi ca tio år tillbaka i tiden så fanns inte problemen. Jodå, stölder fanns, men inte försäkringsbolagens snäva tolkning av villkoren. Vid denna tidpunkt började bolagen hävda att eftersom man som äldre självmant/frivilligt lämnat nyckel till hemmet ifrån sig till äldreomsorgen så handlar det inte om inbrott. Jag försökte själv som ansvarig inom äldreomsorgen hjälpa några äldre som blivit bestulna, men utan framgång. Det gick inte att påverka bolagen. Sannolikt hade man vid någon sammankomst kommit överens om att skärpa upp tolkning och tillämpning.

Ja, vad kan man då göra som äldre. En hel faktiskt, se mina tidigare inlägg och Veteranens utmärkta artikel, men framför allt skall man innan hemnyckeln överlämnas till äldreomsorgen, förvissa sig om att hemförsäkringen täcker in stölder gjorda av vårdpersonal med flera. Det är inget stort arbete att fråga! Om så inte skulle vara fallet, har de flesta bolag möjlighet till en tilläggsförsäkring. Den blygsamma merkostnaden är väl att ta.

Men en sak kan också vara värd att känna till. Man kan också ställa krav på vårdgivaren (kommunen). De kommer med största sannolikhet att bestrida framställan, men föreligger det försumlighet, kan det vara värt en fortsättning. När föreligger försumlighet, ja den som det visste. Men en indikation kan vara när det skett upprepade stölder utan att kommunen vidtagit åtgärder. Eller när kommunen anställt personal som tidigare utfört stölder eller liknande. Eller om nycklarna till hemmet förvaras tillgängligt, dvs.  icke inlåst i äldreomsorgens lokaler. Eller om man inte kan utläsa av tjänstgöringslistor mm när och vem som besökt vårdtagaren. Men denna försumlighetsväg bör helst vandras under ledning av kunnig jurist.

Äldreomsorg - Att ha gamla föräldrar

Att ha gamla föräldrar där hälsan och orken sviktar kan vara påfrestande för de anhöriga. De har ingen betydelse om man har sina föräldrar i samma stad eller by. Eller om man har femtio mils resa för att göra ett besök. Svårigheterna är desamma och oron är densamma.
 

I de flesta fall har den gamle hjälp av samhället via äldreomsorg och sjukvård, men de anhörigas ängslan finns där i alla fall. Många anhöriga tar på sig ett stort ansvar, och drabbas nästan alltid av en förlamande trötthet. Vi är alla oförberedda på att åldrandet kan nå en punkt där sjukdomar och problem tar över eller där föräldrarnas personlighet förändras. En tidigare jättefin relation kan plötsligt förvandlas till något helt annat. Den gamle goe föräldern blir misstänksam, retlig, och elak. Och den anhörige i sin tur förstår inte och ställer krav som inte ligger i paritet med föräldrarnas förändrade personlighet. Irritation uppstår hos båda parter. 

Du kan ha läst hur mycket fakta i geriatrik och gerontologi med mera. När du står där med dina sjuka föräldrar känner du dig maktlös. Detta inte sagt i kunskapsfientligt syfte, utan som en realitet i vardagen. De är stor skillnad mellan teori och praktik när det gäller en själv.

Men även utan direkt kontakt så finns det bekymmer hos anhöriga. I sitt vardagsliv kan man helt plötsligt inte planera som förr. Den gamles hälsoläge eller annat kan medföra snabba omkast i tillvaron. Med mycket kort varsel måste man ge sig iväg till sjukhuset. Och även om det för stunden är lugnt finns oron där hela tiden. Man måste ha en beredskap. Att planera en Greklandssemester låter sig inte göras. Ständigt måste man ha telefonen med sig. Och när det ringer så är tankarna där direkt. Nu har det hänt något. Har mamma ramlat nu igen?

Att ha gamla sjuka föräldrar är att vara ensam med sina funderingar och sin problematik. Visst kan man tala med andra vänner och personer. Men har de inte själva haft egna gamla föräldrar eller motsvarande så fårstår man inte. Man vill förstå, men stödet når liksom inte fram. Har man som tidigare anhörig gått igenom denna svåra fas och lämnat den bakom sig så värjer man sig. Man vill inte dras in i minnena. Det är så skönt det är över. Så inte ens då är man till stöd för någon som står i det mest akuta.

Men helt hopplöst är det inte. Diakonerna hjälper gärna till. Sen är det att i många kommuner finns det också anhöriggrupper eller motsvarande. Grupper där man i lugn och ro kan få tala om sin situation. Många kommuner har också anhörigcentra där professionell personal kan vara till hjälp på olika sätt.

Ett enskilt samtal kan betyda mycket.

Äldreomsorg – Diakonerna gör verkligen nytta

Det finns en yrkeskategori som sällan syns och nämns i samband med äldreomsorgen och det är diakonerna. Denna fantastiska grupp av kvinnor och män som gör så stor nytta.  Många gamla får faktiskt lust att leva vidare genom diakonin. Diakon är verkligen en resurs på äldre dar. Särskilt nu när det offentliga sviktar i sitt genomförande. Visst bygger diakonernas arbete på en kristen värdegrund, men deras insatser stannar inte där. Man hjälper och besöker alla som vill ha kontakt. Diakonen sprider tillit. Man är faktiskt en del av servicestrukturen inom äldreomsorgen. Men man är en del som inte bullrar. Och framför allt – Diakonen för inga journaler. Bara en sån sak. Därtill kommer en fungerande tystnadsplikt.
 

Vad är diakoni – det finns säkert förklaringar på detta – men för mig är diakoni lika med omsorg om människan, dvs socialt arbete inom ramen för kyrkans verksamhet. Vad gör en diakon? Ja, när det gäller äldre människor synes deras verksamhet kunna omfatta allt. Från själavård till vardagsadministration. Ibland kan det handla om vanliga besök, dvs. att utöva vardagsgemenskap via en kopp kaffe. Ibland kan det gälla djupa funderingar om livets mening eller det som ev. följer efter jordevandringen. Ibland kan det handla om att förmedla kontakt med barnen. Ibland att ta kontakt med en myndighet. Men det viktigaste av allt är nog alla fina samtal mellan en diakon och den gamle. Samtal med kvalitet om livet.  Ibland så hjälper man också till med att ordna mat åt den gamle. Ja, under mina år inom äldreomsorgen fick jag komma i kontakt med olika behov.

Diakonernas skicklighet i kontakter med äldre är högt omvittnat, men det som sällan berörs är deras förmåga att fylla i och samarbeta med de offentliga företrädarna. När en diakon tar kontakt med tex en biståndshandläggare så lyssnar det offentliga. Biståndshandläggaren vet att diakonen kan sin sak och att det hon/han vill ligger på i linje med det rimliga.

Jag tror att det är så att man som äldre eller anhörig kan ta kontakt med en diakon utan tvång på kyrklig tillhörighet. Jag tror också att diakonin förmedlar kontakt med företrädare för andra hemförsamlingar, kyrkor och religioner. Diakonin är öppen och prestigelös. Jag lyfter på hatten för allt gott som diakonin gör. Diakonin är så aktiv som man förmår. Man försöker visa på sin existens utan att insistera. Man vill gott och man gör gott.

Äldreomsorg – Vårda dig själv eller ...

Som debatten stundtals förs rörande äldreomsorgen kan man lätt få intryck att det är de äldre som är problemet. De passar liksom inte in i den vård och omsorgs som samhället tillhandahåller. De är inte riktigt up to date. Men beror inte synen på en oförmåga att se? Vi ser inte skogen för alla träden.

När man blir äldre skall man hålla sig frisk och arbeta till dess man fyllt 75 år. Sägs det! Av detta kan vi dra slutsatsen att personer under 75 inte hör hemma i äldreomsorgen som brukare. Men väl som vårdare. För när vi nått femtio år och inte är så attraktiva i arbetslivet på vårt vanliga jobb skall vi byta karriär. Och varför då inte då börja inom äldreomsorgen som vårdare. Då slår man två flugor i en smäll. Vi får en tidig socialisering till äldreomsorgen och vi kan enklare glida över från vårdgivare till vårdtagare på 75-årsdagen. Och framför allt får du och jag en annan och bättre syn på organisationens problem och varför de inte kan hjälpa oss på det bästa sättet. Vi blir därmed också mindre gnälliga.

Och nu ligger en superb lösning nära. Efter 75 kan vi vårda oss själva. Var och en blir sin egen vårdare. Vi blir vårdgivare och vårdtagare i en och samma person. Jobbet kan vi! Detta är en kostnadseffektiv lösning från många utgångspunkter. Jag skall bara kort här beröra fördelarna. Om du vårdar dig själv slipper du alla avgifter. Du kan få och ge vård när du själv vill och i all omfattning. Du behöver inte vika ut dig inför en biståndshandläggare. Och när det gäller kommunen finns det bara vinster att hämta. Man slipper i stort sett alla kostnader.

Ett problem återstår. Vem skall organisera den 75 årige personen. Kommunal eller någon av pensionärsorganisationerna? Ja, denna fråga får vi ta itu med framöver. Eller är vederbörande att se som egenföretagare? Ja, här synes föreligga ett område att studera närmare!

Om vi bara för en kort stund leker med tanken att 75-åringen är egenföretagare kommer Sverige att gå i världstopp när det gäller företagsamhet. Och det är något att politiskt stoltsera med. Det här konceptet att vi vårdar oss själva verkar vara politiskt oslagbart. Men det är självklart därför som man kommit med de nya fräscha tankarna om att vi måste jobba längre.

Men det finns en fortsättning. Nu när vi inte har eller får några kostnader för äldreomsorgen så behöver vi inte arbeta tills vi blir 75 år. Statskassan blir balanserad i alla fall. Hm, det måste vara något fel i tankegången eller är det den nya ekonomin som är för svår för vanligt folk? Ja, så är det nog. Politiken vet som alltid bäst. Vanligt folk förstår inget.

Äldreomsorg – Här är det roligt men farligt att jobba

”Hur vi än vrider och vänder på saken är det roligt att jobba inom äldreomsorgen. Det kan tidvis vara tungt både fysiskt och psykiskt. Men det finns knappast något yrke som ger så mycket tillbaka som att få jobba med äldre. Och när det gäller tyngden är det en arbetsgivarfråga att minska och eliminera denna. Jag vet att det går! Fram med blåslampan.”

Det ovanstående är ett citat från ett av mina tidigare inlägg. Och jag står självklar kvar vid min uppfattning om det fina med äldreomsorgen. Att jobba med äldre är något fantastiskt. En ynnest i livet. Men det finns en baksida som är allt annat än munter. Det kan vara ett tungt och fysiskt slitsamt arbete. Ett arbete där belastnings- och arbetsskadorna ligga nära. Alltför många av den nära personalen får problem med nacke, rygg, och axlar. Skador som i många fall är irreparabla och livslångt plågsamma.

Men det behöver inte vara så. Det finns tekniska hjälpmedel och det går att utveckla mycket mer. Men det sorgliga är att det inte finns något intresse från arbetsgivarna. Men låter skadehjulet rulla på. Ja, det är till och med så grymt att när problemen kommer blir vederbörande uppsagd. Detta har blivit en strategi. Ansvaret är ditt eget - Du har valt fel yrke, har fel kroppskonstitution, arbetat fel och gjort något annat teoretiskt påvisbart fel. Kort sagt du är själv skulden till din arbetssjukdom och är därmed olämplig för jobbet.

Men har man inte hjälp av våra trygghetssystem med sjukskrivningar, rehabilitering, arbetsskadeförsäkring, trygghetsförsäkringar, livränta med mera. Nja, trygghetssystemen vid olycksfall och arbetssjukdom har blivit abstrakta system som allt emellanåt får utsprång som dramer i tillvaron. Du och möjligtvis facket är en part och alla andra är din motpart. Jobbar du inom vården är du så gott som chanslös i denna ojämna kant. Din motpart är både sakförare och motpart i en och samma person. Du kommer nära på aldrig att få dina besvär klassade som arbetsskada. Glöm det!

Att vara vårdbiträde, undersköterska, sjuksköterska eller paramedicinare inom äldreomsorgen är att leva ett arbetsliv utan trygghet. Du saknar i praktiken försäkringsskydd och du löper risk att bli uppsagd när kroppen börjar säga ifrån.

Denna situation är självklart oacceptabel. Något måste göras. Och de enda som i praktiken kan göra något är facken. För politiken sover räv. Facken och all personal inom äldreomsorgen måste gå till frontalangrepp mot den dåliga fysiska arbetsmiljön. Man måste kräva åtgärder av politiken och statens centrala ämbetsverk. Sätt igång och handla. Det måste komma fram bättre arbetshjälpmedel, bättre arbetsmetoder, bättre rehabiliteringsmetoder, bättre trygghet vid arbetsskador. Det måste ställas större krav på arbetsgivarna i arbetsmiljöhänseende. Ingen ung kille eller tjej skall löpa en femtioprocentig risk att ha ådragit sig svåra arbetsskador vid fyrtio års ålder.

Jag ställer en sista fråga. Kan du eller jag med gott samvete rekommendera våra barn eller barnbarn att utbilda sig till undersköterska i äldreomsorgen. För min del blir svaret ett ledsamt Nej, åtminstone tills vidare. Det svider i själen, men de fysiska riskerna är alltför stora. Trots att det är roligt att jobba inom äldreomsorgen!

Omsorg – Handikapp och arbete - Varför blir det så fel för dem som skulle hjälpas?

Det är inte utan att man kan förvånas över socialtjänstens eller motsvarande annan verksamhets bitvis låga effektivitet. Man har resurser och man har tydliga uppdrag men man åstadkommer i praktiken ingenting. Kort sagt man gör ingen nytta för sina kunder. Och den bit jag tänker främst på idag handlar om funktionsnedsatta ungdomars rätt att få ett arbete, istället för att gå hemma eller slussas runt i mindre meningsfull sysselsättning. 
 

Handlar det om inkompetens hos dem som arbetar i verksamheterna. Kanske, jag vet inte. Det jag däremot stött på är en märklig tankevärld och kultur. Den är verklighetsfrånvänd. Tankarna som styr handlingar och insatser utgår ifrån suboptimeringar som inte är till gagn för den enskilde. De är bara till gagn för verksamheten. Jag skall förklara nedan. Men först några inte alltför teoretiska ord om två synsätt.

Teleologiska teorier kallas också för ändamålsteorier eller konsekvensteorier. En handlings verkliga eller moraliska värde avgörs av de mål som eftersträvas med handlingen eller den avsedda effekt handlingen skall ha. Vilka mål ska främjas och för vem skall de vara till nytta? Man kan säga att i Teleologiska teorier som är en form av nyttoetiken betonas nyttan/följderna av våra handlingar.

Deontologiska teorierna och särskilt sinnelagsetik är en etik som utgår från individens attityder och motiv. Den intresserar sig för människornas motiv, känslor och strävanden. En försvarbart god handling är inte en handling vars konsekvenser är goda, eller en handling som är god i sig, utan en som har utförts i rätt sinnesstämning. I dessa är handlandets konsekvenser i princip helt irrelevant handlingens moraliska värde utgörs av någon egenskap hos handlingen själv.

Varför nu dessa krångliga ord. Jo, jag tror att socialtjänstens och arbetsmarknadsenhetens kultur har fastnat i det deontologiska träsket. Tjänstemännen har kort sagt kommit fel i tankevärlden. Man tänker mer på sig själv och sin organisation än på den som behöver hjälp och stöd.

Var har man lärt sig detta då? På socialhögskolorna? Ack nej, där är man noga med etiken. Nej, man har anpassat sig till en verklighet i den kommunala organisationen och till hur man där mäter effektivitet. Det gäller att visa på uppnådda värden och då får det bli sådana som man kan konstruera själv. Det är lättare att skriva rapport om individers utveckling än att redovisa konkreta siffror på hur många som fick arbeten. Därför vimlar det av skönsjungande rapporter i aktuella verksamheter. Dessa sammanställer man själv och redovisar sedan som resultat. Och hur når man då till s.k. utveckling hos individ. Jo, man går den deontologiska vägen. Man inriktar sig på ”rätt sinnesstämning” och berömmer klienten/kunden till nivåer som är bortom rim och reson. Personen ifråga dras med och så är man i symbios. Kunden får visserligen inte något arbete i slutändan, men man har trevligt under resan och en  falsk uppbyggnad av sitt självförtroende. Ja, tom av självkänslan. Men den inre känslan är kortsiktig och innehållslöst. Den saknar realism. När projektiden är över åker kunden ut, men lämnar kvar en bra rapport som visar hur utomordentligt bra och effektiv verksamheten är.

När sedan kunden/klienten kommer in i vardagsverkligheten igen så kommer oron smygande, övergivenheten, ensamheten, ångern och kanske till med depression eller annan psykisk åkomma. Och så var personen med funktionsnedsättning åter igen en förlorare. Och vinnare vem är det – Jo, organisationen med dess tjänstemän. Organisationen får internt gott renommé och dess medlemmar känner sig oerhört duktiga och uppskattade.

Är socialtjänstens arbete alltid så här dålig? Alltför ofta! Men de finns ljus i tunneln. Och nu skall jag säga något överraskande. Jag skall ge försäkringskassan beröm. Och det gör jag inte ofta. När försäkringskassan är med i ett arbetslag omkring en person så brukar utfallet bli bättre. Om försäkringskassan kan sägas mycket, men de betonar nyttan av en insats. Är målet arbete skall resultatet var arbete. Man vill ha resultat utan flum. Visst går det överstyr i andra sammanhang, men just i dessa sammanhang är deras hårda fokusering av värde.

Socialtjänsten/arbetsmarknadsenheten bör inte bara sitta och njuta på soldäck. Man skall tvingas göra det som var uppdraget nämligen att skaffa ett jobb för ungdomar med funktionsnedsättning.