Äldreomsorg – Kräv ordentlig ordning på matfrågan

Idag blir det ett kort inlägg om ett välkänt ämne nämligen maten inom äldreomsorgen. Jag har i flera inlägg behandlat ämnet. Den vanligaste lösningen med kyld mat, som den gamle själv efter bästa förmåga får värma i mikron och sedan äta i sin ensamhet, är ibland inte bara opassande utan direkt skadlig. Den finns många äldre som tappar extremt mycket i vikt och som blir allt tunnare och bräckligare när de skall leva på den platsinbakade oftast näringsfattiga maten.

Som anhörig skall man absolut inte låta sig nöjas med denna situation. Man skall påtala saken för biståndshandläggare, för hemsjukvården, för sin distriktsläkare, för politikerna i nämnden, ja för alla i nu nämnd ordning. Socialtjänstlagen säger inget om att kyld mat är lösningen för alla. Det är kommunens skyldighet att lösa matfrågan på ett för den enskilde acceptabelt sätt.  Och i vissa fall innebär det hemlagad med omsorg under måltiden. Ingen kommun kan i sina riktlinjer eller annorstädes skriva bort denna lösning. De har en en skyldighet att hemlaga maten om detta är en adekvat lösning med hänsyn till den gamles situation. Detta är en kommunal skyldighet!

Jo, jag vet att det är en kamp att kräva sin rätt, men alternativet är att en anhörig sakta tynar bort i svält. Tappar mamma eller pappa osedvanligt mycket i vikt så kräv åtgärder och begär hemlagad mat. Ta kampen! Om kommunen inte ger med sig finns det möjlighet att överklaga och bifoga då alla intyg och viktkurvor du kan från läkare och dietister med flera. Chansen att vinna ett sådant överklagande är inte försumbar. I vart fall kan du som anhörig inte anklaga dig själv i en framtid.

Äldreomsorg – Ord från en undersköterska

För ett tag sedan kom jag av en slump att tala med en undersköterska i en större stad östra Sverige. Våra vägas möttes för många år sedan i jobbet och nu råkade vi varandra igen. Samtalet var närmast chockartat för mig. Jag trodde mig ha en bra insikt i äldreomsorgens verklighet. Men läget är förmodligen värre än vad jag trodde. Inte blev det bättre av att den en gång så glada och yrkesstolta kvinnan – Lena - nu var uppgiven och desillusionerad.

Lena har jobbat inom äldrevården i nära 40 år och har alltid känt stolthet över sitt arbete, men på de senaste fem - tio åren har något hänt i arbetslivet berättade hon. Vi som kämpar i främsta linjen har inget inflytande över vår vardag mer. Vi blir alltmer mentalt stressade och får allt mindre gjort på våra arbetspass. De enda budskap vi får är att spara och ha helikopterperspektiv. Det betyder att se till chefernas och kommunen bästa. Vårdtagaren nämns aldrig. Det finns ett överskott av policies och riktlinjer, ja så många att ingen kan hålla reda på dem. Har vi synpunkter eller klagar någon gång får vi höra att vi saknar kompetens. Vi skall bara vara tysta och lojala. Det egenansvar som tidigare låg i ett offentligt jobb är som bortblåst. Vi känner oss odugliga och värdelösa. Vi är inga människor, vi är tekniska hjälpmedel i äldreomsorgen.

Meddelarfriheten och transparensen i verksamheten undertrycks. Det finns skriftliga handlingar på att vi inte får uttala oss till annan part om arbetsförhållandena. Vågar någon sig på att skriva en anonym insändare blir efterforskningar från ledningens sida och sedan varning och löneavdrag. Man har som enskild ingen motmakt. Facket? Inte ens det är sig likt. Man samarbetar för mycket ”bakom ryggen” med arbetsgivaren, vilket gör att medlemmarna känner sig övergivna.

Vad Lena tyckte om dagens chefer nämner jag inte. Men ord som mytomani, härskartekniker, illvilja, okunskap var frekventa. Äldrevården har blivit kontoriserad var Lenas slutord. Allt avgörs av en administratör bakom ett skrivbord. Ibland skjuter politiken till någon miljon till budgeten för att förbättra äldreomsorgen. Vad händer? Jo, det anställs fler byråkrater. Och med detta blir vården ännu sämre. Lena sa mycket mer! Men jag slutar här och begrundar vad jag just har skrivit. Är det så illa? Ja, jag är benägen att tro det!

Äldreomsorg – Skall vårdpersonalen professionaliseras?

Professionaliseringstanken har ”legat rätt” i arbetslivsmun under ett antal år. Allmänt ses väl insatser i denna rikting som statushöjare och därmed i förlängningen som en lönedrivande omständighet. Så det är inte underligt att personalen inom äldreomsorgen, undersköterskor och biträden, också hakat på denna trend. Det man främst skjuter in sig på är att skilja bort vissa, som man tycker, okvalificerade arbetsuppgifter såsom städning, tvättning, bäddning, daglig hygien med mera. Det kan någon annan ta hand om. Och så har vi fått en konstlad uppdelning i sjukvård, omsorg och service. Ja, vi har tom en fjärde grupp och tom femte grupp som sköter inköp och matdistribution. Äldrevården har blivit fragmenterad. Med risk för att insatserna faller mellan stolar eller inte riktigt understödjer varandra. Vi har fått en verklighet där summan av delarna är mindre än vad den borde vara.

Men den viktiga frågan är om uppdelningen, som har grund i personalens egenintresse, är bra ur brukarens perspektiv och om är det bra ur ett arbetsgivarperspektiv. Ja, frågorna måste ställas. En vilja till ökad kompetens får inte leda till en konstlad uppdelning av arbetsuppgifterna. Så har nu blivit fallet inom äldreomsorgen och det är en mycket dyr utveckling. Inte för att lönerna eventuellt höjs utan för att det uppstår spilltid och lägre kvalitet på insatserna. Oredan ökar!

Om det inom äldreomsorgen skall göras förändringar skall de utgå ifrån verksamhetens behov, det vill säga brukarnas behov. Och analyserar man detta kommer man till en annan lösning nämligen att all sjukvård samlas i en enhet och alla service och omsorg i en annan. Den första, sjukvårdsenheten, bemannas med sjuksköterskor och specialutbildade undersköterskor. Den andra enheten, omsorgsenheten bemannas av undersköterskor och biträden. Med denna uppdelning får man naturliga arbetsflöden och att kompetenser och utbildningar tas tillvara på bästa sätt. Detta är den näst bästa professionalisering som kan göras inom äldreomsorgen.

Det bästa greppet är att ändra på förhärskande negativa attityder till jobbet och till de äldre som mången personal bär på och som förpestar åtskilliga arbetsplatser och som gör att de gamla får ren vanvård. Personalen måste bli professionella i attityden. Men det får vi ta en annan gång.

Äldreomsorg – Stölder från äldre

Relativt ofta kan vi i media läsa att det sker stölder frän äldre i hemmen. Någon gång händer det på äldreboendena, men oftast handlar det om stölder i den ordinarie bostaden. Och oftast kan man misstänka att det handlar om att personalen begår brotten.

Nu skall inte det sagda tolkas som att vård- och omsorgspersonal är mer benägen till stölder än andra. Nej, det handlar nog mer om att tillfället gör tjuven. Stölderna märks inte och när de upptäcks ligger handlingen veckor/månader tillbaka i tiden. Det är så lätt att stjäla en guldring i byrålådan eller att norpa till sig en femtiolapp från ”börsen”. Bland så mången hemtjänstpersonal som besöker en gammal sjuk människa, det kan vara upp till femtio på en vecka, kan det finnas någon som faller för frestelsen att tillskansa sig den gamles tillhörigheter. Oärliga människor finns lite varstans. Och man skall inte tro att de som utför stölderna är några slags vaneförbrytare med ett digert kriminalregister. Ack nej, tjuven är i nio fall av tio tidigare ostraffade. Skillnad är det med de som stjäl från äldre ur handväskor på stan och så. Eller de som olika sätt lurar sig in de äldres lägenhet. De är ofta vaneförbrytare.

Utan tvekan har arbetsgivaren ett ansvar att förebygga stölder i hemmet. Detta tema har jag behandlat i ett tidigare inlägg. I dag tänkte jag fortsätta med vad de anhöriga eller gode männen kan göra, om det finns sådana. Annars får arbetsgivaren även sköta denna del. Det viktigaste är att plocka undan allt stöldbegärligt och låsa in detta i tryggt förvar. Vigselringarna skall inte ligga i nattduksbordet. Vidare skall man dokumentera och fotografera allt av värde. Inga inköp skall få ske till gamle utan att det bokförs och att kvitto lämnas på inköpen. Denna rutin skall hemtjänsten tillämpa av egen kraft, men om inte får omgivningen hjälpa till. Med jämna mellanrum bör de anhöriga sedan göra inventeringar och se att allt står rätt till. Vidare skall man som anhörig kräva att utföraren har tydliga tjänstgöringslistor så att man se när och vem som varit hos den gamle. Misstänker man att en stöld har begåtts skall de anhöriga omedelbart polisanmäla saken.

Hjälper det att polisanmäla då? Ja, någon gång emellanåt klaras stölderna upp. Polisen vet oftast var de skall börja leta efter omsatt stöldgods och de är också förtrogna med de vanligaste knepen som tillämpas av tjuven för att dölja sin inblandning. Men lägger inte bara polisen ner utredningen direkt. Nja, vet inte. Min erfarenhet är att de tar itu med ärenden när stunden är kommen och då är polisen effektiv.

Äldreomsorg – Likabehandlingsprincipen är lagfäst

För ett år sedan, den 17/2 2011 kunde vi i DN läsa skådespelerskan Lena Nymans dödsannons. Som sörjande stod Släkt och många vänner, men även ”All personal på avd. 2 Stockholms sjukhem”. Och det sista är enligt min mening något besynnerligt. I annonsen görs ett avsteg från en närmast vedertagen och sedan länge tillämpad praxis inom äldreomsorgen, nämligen att personal eller verksamheter inte skall vara med på begravningar eller stå med i annonser. Därför är det exceptionellt när ett vårdboende står med i en dödsannons. Det boendena normalt brukar göra är att flagga i samband med dödsfall. Men då gör man det för alla sina vårdtagare och inte bara för vissa utvalda. En minnesstund på avdelningen brukar också tillhöra det vedertagna.

Ett handlande, som att selektivt stå med i dödsannonser, är i konflikt med likabehandlingsprincipen inom äldreomsorgen. Åtminstone ur etisk synvinkel. Och på likabehandlingsprincipen skall det inte tummas. Varken under vården eller när livet flyr. Ingen enskild skall av sjukvård och omsorgen favoriseras pga. status, pengar, makt eller kändisskap. Den professionella hållningen kräver likhet i ord och handling . Om det vore så att Stockholms sjukhem stod med i alla annonser för avlidna som har bott hos dem, skulle jag förstå det. Men så verkar inte vara fallet. Man passade kanske bara på att få lite billig reklam på Lenas bekostnad. Eller att framställa sig själv i god dager. Skamligt utnyttjande skulle man kunna säga. Och avsteget ligger också farligt nära en skymf av Lenas minne.

Och än märkligare blir det när man på Stockholms sjukhems hemsida under Värderingar och vision kan läsa ” Vår grundsyn är tanken om alla människors lika värde.” Kort kan man bara säga - Lev upp till detta. För det gör man inte om man hakar på kändis dödsfall för att få synas.

Omsorg – Hemtjänsten har för dålig utbildning i att hantera tekniska hjälpmedel

Hemtjänstpersonalen och för all del även personalen på äldreboendena har för dålig kunskap i hur de tekniska hjälpmedlen fungerar och skall hanteras. Hjälpmedelsproblemen är ett dolt område som aldrig syns eller rapporteras. De fel och missöden som inträffar förblir dolda och okända. Statistiken är dålig, för att inte säga obefintlig och kunskapsläget lämnar också mycket i övrigt att önska.

Några exempel. När personalen har svårt att köra över tröskeln till balkongen med rullstolen tar man bort tippskyddet. Med en starkt ökad risk för att den gamle kan tippa rullsolen. Bromsarna på rollatorn blir aldrig kontrollerade. När den gamle en dag går i en backe tar bromsarna för dåligt med risk för fallskador. När den gamle sätts (felaktigt) i rullstolen är det lätt att klämma fast foten i fotstödet. Det gör fruktansvärt ont och kan leda till ett benbrott. Många äldre har rollatorer som i stort sett bara duger för innebruk. När den gamle kommer ut i snömodd och iskanter med dessa är fallrisken mycket stor. Andra exempel är felaktiga lyft med sängliftar som tippar eller låser i upphissat läge. Eller att man använder en felaktig lyftsele avsedd för annan brukare.

Avvikelsehanteringen när det gäller hjälpmedlen måste systematiseras bättre. Likaså måste det till en bättre introduktionsutbildning av personalen. Även innehållet i utbildningar och omfattningen av desamma måste förbättras. Hjälpmedelsverksamheten har med åren kommit på undantag. Andra frågor såsom vård och omsorg har trängt tillbaka intresset för de tekniska hjälpmedlen. Kanske även den konstlade uppdelningen mellan det kommunala och det landstingskommunala ansvaret hat hjälpt till att sänka intresset. I vilket fall som helst är det dags för en uppryckning.

Omsorg – Vilket samhälle vill via ha

Idag tänkte jag göra ett avsteg och inte direkt behandla ett ämne som har en omedelbar koppling till äldreomsorg eller funktionsnedsättning. Jag tänkte tala om den allmänna omsorgen eller snarare bristen på densamma. Och jag gör det utan att ta partipolitisk ställning åt något håll. En försämrad utveckling har skett under bra många olika regeringar av skiftande kulörer. Jag tar bara allmänpolitisk ställning för människan.

Jag förstår inte hur samhället har kunnat bli så känslokallt och egotrippat som det har blivit. Individualismen tar sig allt märkligare uttryck. Det verkar som om vi glömt bort att ett samhälle måste bygga ansvarstagande även för andra. Vi har ett gemensamt ansvar - även för varandra. Jag är bara så arg och behöver lätta på ventilen.

Vad är det för ett sätt att byråkrater kan tvinga svårt cancersjuka ut i arbete? Emot läkarnas inrådan och emot det mest elementära sunda förnuftet. Visst kan alla arbeta och bidra med något. Men det finns en gräns för denna dogm. En människa som är genomsjuk och som har en tydligt utmätt tid på jorden skall självklart inte jagas och plågas. Vad är det för byråkrater som letar andra möjliga eller snarare omöjliga orsaker när en undersköterska drabbats av arbetsskada.

Vad är det för märkliga byråkrater som tvingar isär och tvångsskiljer gamla på äldreboenden. Man vill inte ge två gamla personer plats på samma äldreboende. De kan ha varit gifta och levt ihop i över sextio år. Men de bryr sig inte byråkraterna om. Gamla människor skall självklart behandlas med respekt och inte plågas av några omdömeslösa och inskränka personer.

Vad är det för ett samhälle som inte kan ordna värdiga arbeten åt personer med funktionsnedsättningar. Arbetslösheten och ”förtidspensioneringen” är skrämmande hög inom för dessa personer. Det föreligger ingen brist på ord inom handikappområdet. Däremot råder stor brist på handling och duglig personal. Det behövs mera verkstad och mera verkliga tag. Sätt munkavel på de orerande byråkraterna.

Tänk dig ett barn som är så svårt förlamat att det behöver hjälp med allt. Föräldrarna får slita dag och natt. Hjälp från samhället? Nä, inte alla gånger. Försäkringskassan och kommunen kan närmast glatt avslå ansökan med hänvisning till en byråkratisk fint som för stunder håller frågan borta. Och det blir inte bara avslag en gång. Det kan pågå i år och beslutet om assistanshjälp finns på armlängds avstånd från de utslitna föräldrarna, men ändå så långt borta. Det lilla barnet? Hur det lider skall vi bara inte tala om.

Ett exempel till. Våra gamla inom äldreboendena och hemtjänsten får äta fabriksmat! Visst kan det vara en gott någon enstaka gång. Men skall du varje dag äta någon av de tjugo rätter som bjuds så blir maten till slut en plåga. Den står dig upp i halsen. Och som gammal äter du mindre och mindre. Med den effekt det får på ditt allmänna välbefinnande. Gamla behöver riktig mat och god mat. Om det är någon i samhäller som behöver goda måltider är det våra gamla. En god måltid sätter guldkant på dagen och lägger liv till åren.

Nej, det behövs en ordentlig uppryckning i fråga gemenskap och ansvar. Detta är en allmän politisk fråga för den är allmänt mänsklig. Äh, det hjälpte inte. Jag är fortfarande arg. Ja, ja - bristen på klok politik finns ju kvar. Så det är bara att fortsätta .. och va arg.

Äldreomsorg – Doftfri personal önskas

Jag vet inte riktigt hur stort problemet, men jag vet i alla fall att det är ett verkligt problem från tid till annan, nämligen att hemtjänstpersonalen doftar parfym. Och för många brukare är just parfymdoft något som gör vardagen besvärlig. Personer med sensorisk hyperreaktivitet och många personer med astma och allergi lider svårt i miljöer med olika dofter. Symptomen kan vara andningssvårigheter, nästäppa, rinnande ögon, tryck över bröstet med mera. Starka dofter kommer inte bara från parfym utan även från andra produkter såsom schampo, balsam, deodorant och hudlotion. För att inte tala om tobaksbruk!!


Normalt är det inga problem att upprätthålla den doftfria miljön. Många arbetsgivare har på olika sätt förebyggande informerat sin personal om problemet och vad konsekvenserna kan bli för brukarna. Längst verkar man ha kommit inom sjukvården. Därefter kommer äldreboendena. Men inom hemtjänsten verkar det finnas ytterligare några steg att ta.

Häromdagen kom jag i kontakt med en kommun där det kört ihop sig rejält mellan några brukare och personalen. Konflikten gällde personalens rätt att använda parfym och brukarnas krav på doftfri personal. Lösningen i sig är enkel. Personalen skall vara doftfri. Det svåra är vägen dit. Det gäller att informera personalen så mycket att de själva inser det olämpliga med parfym, utan att känna sig kränkta och tillrättavisade. Svårt men inte omöjligt!!

Visst är det mycket som hemtjänstpersonalen skall informeras om och utbildas i. Skall man leva upp till alla krav fick väl verksamheterna stängas under några år. Men fullt så dyster behöver man inte bli eller vara. Det går utmärkt att lägga upp en långsiktig utbildningsplan och avsätta en timma i veckan för kompetensutveckling. Det uppskattas av personalen som plötsligt känner att man är värd att satsas på. Men bryt den gamla föreställning att det är de egna sjuksköterskorna som skall vara utbildare för allt och alla. Ta in experter som är pedagoger och sakkunniga. När det doftfri miljö rekommenderas kontakt med Astma- och Allergiförbundet eller deras lokalavdelningar.

Äldreomsorg – Kaffe- och äggransonering eller tomma tunnor skramlar

Visst är det ett tag sedan vi kunde läsa och höra det i medierna. Några kommuner hade börjat ransonera kaffe till de äldre i ett fall och frukostäggen i ett annat. Nja, i det senare fallet var det inte ransonering. Det var totalförbud. Reaktionen i media blev snabb och omfattande, kommunerna tvingades backa. Men inte hederligt, utan bakom dimridåer. Allt var en missuppfattning. Så hade man absolut inte menat! Visst skall de äldre få både kaffe och ägg, säger äldreomsorgscheferna. Situationen måste bero av missförstånd!!

Men i all sin simpelhet visar exemplen på tillståndet inom äldreomsorgen. Jag undrar om det finns någon samhällsektor som är så full av suboptimeringar som just äldreomsorgen. Cheferna inom denna verksamhet har inte susning om pengaflödet. De stora pengaflödena tittar man aldrig på. Nej, det är småstrilarna som ses och som fångar allas uppmärksamhet. Och aldrig, aldrig ser man på saken utifrån vårdtagarnas perspektiv. Byråkratseendet är det förhärskande perspektivet. Hellre ta bort de äldres kaffe än att minska sin egen kafferast till vettig nivå. Och att ta bort det egna kotsnadsfria fikakaffet är en tanke som man aldrig ens tänkt. Kostnadsfritt? Inte för komunen direkt!

Följande saxas från Wikipedia - ”Lean Production är en filosofi om hur man hanterar resurser. Syftet med Lean är att identifiera och eliminera alla faktorer i en produktionsprocess som inte skapar värde för slutkunden. Enkelt uttryckt handlar det om 'Mer värde för mindre arbete”.

Nog verkar väl detta vara något för de kommunala byråkraterna inom äldreomsorgen. Man vill spara och man kan lära sig att spara på rätt sätt. Det är väl bara att skicka iväg några byråkrater på kurs. Tror du ja!

Nej, så enkelt är det inte. Skall en anställt gå skall alla gå. En orubblig regel inom äldreomsorgen. Och vem skall få gå först? Svåra frågor att ta ställning. Och det tar sin tid att utreda och resultatet blir omfattande. Ja, kursen riskerar bli så dyr att det kommer att ta tre år att spara in den. Vi måste finna nya vägar istället, säger nämnden. Vi får skjuta lean på framtiden. Och nästa år är gamla tankar som nya igen. Det lätta besparingsförslaget tas fram. Man drar nu in skorporna till eftermiddagskaffet för brukarna. Man slänger också ut hårfrisörskan och fotspecialisten från äldreboendet. Lokalerna är lämpliga som konsultutrymmen och skulle kunna hyras ut på marknadsmässiga villkor - åtminstone i teorin. Det var årets sparbeting.

Hoppas att inte media får nys om det bara, säger äldreomsorgschefen när han/hon tillsammans med nämnden avnjuter en god måltid efter avslutat hårt budgetarbete. Vi löste uppgiften som alltid säger man unisont Någon som vill ha avec?