Omsorg - Anhörigvårdarna behöver stöd

Allt mer omsorgsarbete flyttas över på de anhöriga och framförallt till anhörigvårdarna. Anhöriga som skall vara vårdare och förväntas utföra arbete utan kunskap, erfarenhet och utbildning. Man skall ta ställning till olika insatser i hemmet utan att veta om alternativ. Men man skall också vara vanlig anhörig och värna den kulturella sidan, och ha en normal relation, i glädje och sorg. En icke helt oproblematisk dubbelroll eller trippelroll.

Men även för vårdtagaren finns en dubbelhet. Man skall på en och samma gång vara både brukare och anhörig. I de här dubbla rollerna ligger det konflikter. Både för vårdtagaren och för vårdgivaren. Jag vill påstå att det finns risk att båda parter kan bli överlastade och slitas ut. Frågan är vem som riskerar att fara mest illa?

En anhörigvårdare är en person som vårdar eller hjälper en släkting, närstående eller bekant som på grund av sjukdom, ålder eller funktionshinder behöver hjälp att klara sin vardag. Alltså det arbete som den professionella organisationen egentligen skulle utföra.

Att flytta över vårdansvaret på de anhöriga är bekvämt och ekonomiskt fördelaktigt för vårdgivaren, dvs. kommunen. Kostnaden ligger kanske bara på 50% jämfört med att den ordinarie organisationen skulle utfört arbete. Man nyttjar lojalitetsbanden mellan brukaren och den anhörige.

Men vad händer egentligen med anhörigvårdaren. Han eller hon blir fruktansvärt isolerad i sin roll. Man blir uppbunden i sitt liv i en utsträckning som ligger långt över 40 timmarsveckan. Brukaren ser inte den anhörige som en professionell kraft utan som en släkting som hjälper till. Man begär gärna lite för mycket . "Du kan väl stanna tills jag lagt mig". Arbetet tränger ut andra delar av den anhöriges liv. Man får utföra jobbet utan tekniska hjälpmedel, vilket sliter på kroppen. Anhörigvårdaren går också med ständig oro över framtiden. Vad händer när jag inte orkar mer. Men det skall också sägas att arbetet har ljusa sidor. Det finns mycken glädje och arbetstillfredsställelse. Och brukarens uppskattning är kanske den främsta glädjekällan.

När det gäller brukaren är situationen faktiskt än mer komplex. Han eller hon får hantera sin känsla av underordning. Han eller hon kommer inte alla gånger till tals när det blir frågan om anhörigvård. Släktingar och omgivningen bestämmer över huvudet på den det berör. Att hjälpa är att utöva makt och att ta emot hjälp är att tappa makt. Och bara i detta faktum finns det en uppsjö av problembilder. Brukaren får vård av någon som man kanske helst inte vill ha, man får stor personkontinuitet, men också liten stimulans via annan person. Brukaren blir isolerad. Men även brukaren oroar sig för framtiden. Vad händer när anhörigvårdaren inte orkar längre. Var hamnar jag då?

Som det på många håll är idag kan det inte få fortsätta. Anhörigvårdaren blir utsedd och får sin lön. I övrigt bryr sig inte kommunen. Jag är för anhörigvård, men inte utan en ordentlig handledning och ett ordentligt stöd för både anhörigvårdaren och brukaren. Kommunerna måste skärpa sig och ge anhörigvårdarna den uppmärksamhet de förtjänar.