Äldreomsorg – Vårda dig själv eller ...

Som debatten stundtals förs rörande äldreomsorgen kan man lätt få intryck att det är de äldre som är problemet. De passar liksom inte in i den vård och omsorgs som samhället tillhandahåller. De är inte riktigt up to date. Men beror inte synen på en oförmåga att se? Vi ser inte skogen för alla träden.

När man blir äldre skall man hålla sig frisk och arbeta till dess man fyllt 75 år. Sägs det! Av detta kan vi dra slutsatsen att personer under 75 inte hör hemma i äldreomsorgen som brukare. Men väl som vårdare. För när vi nått femtio år och inte är så attraktiva i arbetslivet på vårt vanliga jobb skall vi byta karriär. Och varför då inte då börja inom äldreomsorgen som vårdare. Då slår man två flugor i en smäll. Vi får en tidig socialisering till äldreomsorgen och vi kan enklare glida över från vårdgivare till vårdtagare på 75-årsdagen. Och framför allt får du och jag en annan och bättre syn på organisationens problem och varför de inte kan hjälpa oss på det bästa sättet. Vi blir därmed också mindre gnälliga.

Och nu ligger en superb lösning nära. Efter 75 kan vi vårda oss själva. Var och en blir sin egen vårdare. Vi blir vårdgivare och vårdtagare i en och samma person. Jobbet kan vi! Detta är en kostnadseffektiv lösning från många utgångspunkter. Jag skall bara kort här beröra fördelarna. Om du vårdar dig själv slipper du alla avgifter. Du kan få och ge vård när du själv vill och i all omfattning. Du behöver inte vika ut dig inför en biståndshandläggare. Och när det gäller kommunen finns det bara vinster att hämta. Man slipper i stort sett alla kostnader.

Ett problem återstår. Vem skall organisera den 75 årige personen. Kommunal eller någon av pensionärsorganisationerna? Ja, denna fråga får vi ta itu med framöver. Eller är vederbörande att se som egenföretagare? Ja, här synes föreligga ett område att studera närmare!

Om vi bara för en kort stund leker med tanken att 75-åringen är egenföretagare kommer Sverige att gå i världstopp när det gäller företagsamhet. Och det är något att politiskt stoltsera med. Det här konceptet att vi vårdar oss själva verkar vara politiskt oslagbart. Men det är självklart därför som man kommit med de nya fräscha tankarna om att vi måste jobba längre.

Men det finns en fortsättning. Nu när vi inte har eller får några kostnader för äldreomsorgen så behöver vi inte arbeta tills vi blir 75 år. Statskassan blir balanserad i alla fall. Hm, det måste vara något fel i tankegången eller är det den nya ekonomin som är för svår för vanligt folk? Ja, så är det nog. Politiken vet som alltid bäst. Vanligt folk förstår inget.

Äldreomsorg – Här är det roligt men farligt att jobba

”Hur vi än vrider och vänder på saken är det roligt att jobba inom äldreomsorgen. Det kan tidvis vara tungt både fysiskt och psykiskt. Men det finns knappast något yrke som ger så mycket tillbaka som att få jobba med äldre. Och när det gäller tyngden är det en arbetsgivarfråga att minska och eliminera denna. Jag vet att det går! Fram med blåslampan.”

Det ovanstående är ett citat från ett av mina tidigare inlägg. Och jag står självklar kvar vid min uppfattning om det fina med äldreomsorgen. Att jobba med äldre är något fantastiskt. En ynnest i livet. Men det finns en baksida som är allt annat än munter. Det kan vara ett tungt och fysiskt slitsamt arbete. Ett arbete där belastnings- och arbetsskadorna ligga nära. Alltför många av den nära personalen får problem med nacke, rygg, och axlar. Skador som i många fall är irreparabla och livslångt plågsamma.

Men det behöver inte vara så. Det finns tekniska hjälpmedel och det går att utveckla mycket mer. Men det sorgliga är att det inte finns något intresse från arbetsgivarna. Men låter skadehjulet rulla på. Ja, det är till och med så grymt att när problemen kommer blir vederbörande uppsagd. Detta har blivit en strategi. Ansvaret är ditt eget - Du har valt fel yrke, har fel kroppskonstitution, arbetat fel och gjort något annat teoretiskt påvisbart fel. Kort sagt du är själv skulden till din arbetssjukdom och är därmed olämplig för jobbet.

Men har man inte hjälp av våra trygghetssystem med sjukskrivningar, rehabilitering, arbetsskadeförsäkring, trygghetsförsäkringar, livränta med mera. Nja, trygghetssystemen vid olycksfall och arbetssjukdom har blivit abstrakta system som allt emellanåt får utsprång som dramer i tillvaron. Du och möjligtvis facket är en part och alla andra är din motpart. Jobbar du inom vården är du så gott som chanslös i denna ojämna kant. Din motpart är både sakförare och motpart i en och samma person. Du kommer nära på aldrig att få dina besvär klassade som arbetsskada. Glöm det!

Att vara vårdbiträde, undersköterska, sjuksköterska eller paramedicinare inom äldreomsorgen är att leva ett arbetsliv utan trygghet. Du saknar i praktiken försäkringsskydd och du löper risk att bli uppsagd när kroppen börjar säga ifrån.

Denna situation är självklart oacceptabel. Något måste göras. Och de enda som i praktiken kan göra något är facken. För politiken sover räv. Facken och all personal inom äldreomsorgen måste gå till frontalangrepp mot den dåliga fysiska arbetsmiljön. Man måste kräva åtgärder av politiken och statens centrala ämbetsverk. Sätt igång och handla. Det måste komma fram bättre arbetshjälpmedel, bättre arbetsmetoder, bättre rehabiliteringsmetoder, bättre trygghet vid arbetsskador. Det måste ställas större krav på arbetsgivarna i arbetsmiljöhänseende. Ingen ung kille eller tjej skall löpa en femtioprocentig risk att ha ådragit sig svåra arbetsskador vid fyrtio års ålder.

Jag ställer en sista fråga. Kan du eller jag med gott samvete rekommendera våra barn eller barnbarn att utbilda sig till undersköterska i äldreomsorgen. För min del blir svaret ett ledsamt Nej, åtminstone tills vidare. Det svider i själen, men de fysiska riskerna är alltför stora. Trots att det är roligt att jobba inom äldreomsorgen!

Omsorg – Handikapp och arbete - Varför blir det så fel för dem som skulle hjälpas?

Det är inte utan att man kan förvånas över socialtjänstens eller motsvarande annan verksamhets bitvis låga effektivitet. Man har resurser och man har tydliga uppdrag men man åstadkommer i praktiken ingenting. Kort sagt man gör ingen nytta för sina kunder. Och den bit jag tänker främst på idag handlar om funktionsnedsatta ungdomars rätt att få ett arbete, istället för att gå hemma eller slussas runt i mindre meningsfull sysselsättning. 
 

Handlar det om inkompetens hos dem som arbetar i verksamheterna. Kanske, jag vet inte. Det jag däremot stött på är en märklig tankevärld och kultur. Den är verklighetsfrånvänd. Tankarna som styr handlingar och insatser utgår ifrån suboptimeringar som inte är till gagn för den enskilde. De är bara till gagn för verksamheten. Jag skall förklara nedan. Men först några inte alltför teoretiska ord om två synsätt.

Teleologiska teorier kallas också för ändamålsteorier eller konsekvensteorier. En handlings verkliga eller moraliska värde avgörs av de mål som eftersträvas med handlingen eller den avsedda effekt handlingen skall ha. Vilka mål ska främjas och för vem skall de vara till nytta? Man kan säga att i Teleologiska teorier som är en form av nyttoetiken betonas nyttan/följderna av våra handlingar.

Deontologiska teorierna och särskilt sinnelagsetik är en etik som utgår från individens attityder och motiv. Den intresserar sig för människornas motiv, känslor och strävanden. En försvarbart god handling är inte en handling vars konsekvenser är goda, eller en handling som är god i sig, utan en som har utförts i rätt sinnesstämning. I dessa är handlandets konsekvenser i princip helt irrelevant handlingens moraliska värde utgörs av någon egenskap hos handlingen själv.

Varför nu dessa krångliga ord. Jo, jag tror att socialtjänstens och arbetsmarknadsenhetens kultur har fastnat i det deontologiska träsket. Tjänstemännen har kort sagt kommit fel i tankevärlden. Man tänker mer på sig själv och sin organisation än på den som behöver hjälp och stöd.

Var har man lärt sig detta då? På socialhögskolorna? Ack nej, där är man noga med etiken. Nej, man har anpassat sig till en verklighet i den kommunala organisationen och till hur man där mäter effektivitet. Det gäller att visa på uppnådda värden och då får det bli sådana som man kan konstruera själv. Det är lättare att skriva rapport om individers utveckling än att redovisa konkreta siffror på hur många som fick arbeten. Därför vimlar det av skönsjungande rapporter i aktuella verksamheter. Dessa sammanställer man själv och redovisar sedan som resultat. Och hur når man då till s.k. utveckling hos individ. Jo, man går den deontologiska vägen. Man inriktar sig på ”rätt sinnesstämning” och berömmer klienten/kunden till nivåer som är bortom rim och reson. Personen ifråga dras med och så är man i symbios. Kunden får visserligen inte något arbete i slutändan, men man har trevligt under resan och en  falsk uppbyggnad av sitt självförtroende. Ja, tom av självkänslan. Men den inre känslan är kortsiktig och innehållslöst. Den saknar realism. När projektiden är över åker kunden ut, men lämnar kvar en bra rapport som visar hur utomordentligt bra och effektiv verksamheten är.

När sedan kunden/klienten kommer in i vardagsverkligheten igen så kommer oron smygande, övergivenheten, ensamheten, ångern och kanske till med depression eller annan psykisk åkomma. Och så var personen med funktionsnedsättning åter igen en förlorare. Och vinnare vem är det – Jo, organisationen med dess tjänstemän. Organisationen får internt gott renommé och dess medlemmar känner sig oerhört duktiga och uppskattade.

Är socialtjänstens arbete alltid så här dålig? Alltför ofta! Men de finns ljus i tunneln. Och nu skall jag säga något överraskande. Jag skall ge försäkringskassan beröm. Och det gör jag inte ofta. När försäkringskassan är med i ett arbetslag omkring en person så brukar utfallet bli bättre. Om försäkringskassan kan sägas mycket, men de betonar nyttan av en insats. Är målet arbete skall resultatet var arbete. Man vill ha resultat utan flum. Visst går det överstyr i andra sammanhang, men just i dessa sammanhang är deras hårda fokusering av värde.

Socialtjänsten/arbetsmarknadsenheten bör inte bara sitta och njuta på soldäck. Man skall tvingas göra det som var uppdraget nämligen att skaffa ett jobb för ungdomar med funktionsnedsättning.  

Äldreomsorg - Relationer

Så var jag framme vid det sista området i min miniserie - Områden som oroar äldre. Och idag handlar det om relationer och inte vilka som helst utan om en äldres relation till sina barn och sina föräldrar. Ett område fyllt av mycken kärlek, brustna drömmar och en hel del ångest. Har jag levt mitt liv rätt? Hade jag fått leva om mitt liv skulle jag kanske ha gjort på annat sätt.

En äldre person klagar sällan över sänkt stämningsläge, i vart fall inte sett i relation till en yngre, men ångest och ängslan är betydligt mer vanligt hos den äldre än vo tror. Man tänker och lider i det tysta. Kanske det finns rent medicinska orsaker till att många äldre drabbas av depression, men kanske det också är så enkelt att det handlar om normala existentiell funderingar i ett samhälle som isolerar de gamla. Eller vilket väl är troligast att det handlar om både och.

En äldre person kan vara isolerad från sina anhöriga såsom barn och barnbarn, isolerad från vardagliga kontakter utöver vårdpersonal, isolerad från vardagshändelser, isolerad från samtal, isolerad från dagsljus, isolerad från näringsriktig mat och dess tillagning samt faktiskt vätska, isolerad från skratt, isolerad från motion. Ja, listan kan göras längre. Isoleringen i dagens samhälle bidrar säkert till nedsatt sinnesstämning.

Men om vi för en kort stund försöker bortse från isoleringsproblematiken så får det nog anses vara normalt att reflektera över sitt liv. Särskilt när man har tid och ett långt liv att betrakta. Konstigt vore det annars. Reflektion är en drivkraft i livet oavsett ålder. Och talar du förtroendefullt med en äldre människa så kommer relationsproblematiken till barnen snart upp och strax under detta kommer funderingar på relationen till föräldrarna. Det finns så mycket funderingar. Och så mycket tankar som pendlar mellan svart och vitt. Så mycket glädje och så mycket sorg.

En äldre människas existentiella funderingar om relationer kommer inte upp till ytan av sig själv. De göms bakom somatiska besvär eller sömnproblem, eller nedsatt matlust eller överkonsumtion av alkohol eller vilket inte är ovanligt inte av något symptom alls. De bara finns i det tysta. Och läkemedelsbehandling synes inte vara den bästa vägen alla gånger. Snarare tvärt om. Läkemedelsterapi kan ha svag effekt. Däremot synes vanliga samtal eller i vid svåra behov professionell samtalsbehandling ha effekt.

Prova själv en gång att ge den gamle av din tid. Sätt dig ner och tala med honom/henne om barnen och föräldrarna och du skall få se på effekter. Sinnesstämningen skruvas upp flera nivåer. Och du får garanterat höra orden – Det här var trevligt. Jag känner mig så mycket gladare. När kommer du igen? Om detta kan inte minst den erfarna personalen inom hemtjänsten vittna eller bra läkare på vårdcentralen. Men man har inte tid till samtal. Och allför många av personalen är inte lämpliga för det heller.

Nej, de äldres ångest problematik fordrar annan hantering. En gång i tiden fanns det kuratorer inom äldrevården och mentalvården. Kuratorer som gjorde en stor nytta som komplement till medicineringen. Men de är idag vanligtvist bortrationaliserade. Jag tror det vore en klok och välriktad gärning att återinföra kuratorerna inom äldreomsorgen. Och låta dem ha uppsökande verksamhet. Min tilltro till att sjuksköterskorna inom äldreomsorgen skulle klara uppgiften eller förmedla kontakten är inte på topp.  Kanske det skulle kunna fungera via vårdcentralerna eller med biståndshandläggarna. Men allra helst och bäst behövs en egen profession av kuratorer med eget ansvar.