Äldreomsorg – Det måste bli bättre ordning på sjukvården

Nu måste jag bara än en gång få säga att sjukvården för de äldre mestadels haltar och är ineffektiv.  Ta som exempel en äldre person som bor hemma och har hjälp av hemtjänst och hemsjukvård. Denna person kan då ha kontakt med en distriktssköterska från primärvården och en sjuksköterska från hemsjukvården. Därtill har man kontakt med läkare från primärvården.  Man behöver inte ha särskilt djupa kunskaper inom organisationsteori för att förstå hur baktungt en sådan ordning är.

De här dubbla sköterskorna utför samma sysslor. Den ena kommer hem och tar proven och den andra kallar till besök på VC. Proven är i stort de samma. De är blodtryck, blodsockerhalt med mera. Då kan man väl säga att de är väl bra med dubbelcheck. Visst om inte resurserna inom sjukvården vore så ansträngda.  Men det kan väl den enskilde bortse ifrån. Ok, låt oss göra det för en stund.

Men det här dubbla ansvaret innebär också att ingen tar ett fullt ansvar. Låt oss nu anta att personen har diabetes. Då är det viktigt med regelbundna kontroller av ögonen och att fötterna blir omskötta.  Bara för att ta två exempel. Men ser då någon av sköterskorna till att så sker. Nej, nej! Man tror att det sköts av den andre. Och så blir de mest angelägna kontroller och åtgärder inte utförda.

Nej, vi måste snarast få en bättre ordning på sjukvården för äldre!  Men det här väl ändå en undantagssituation. Ja, tänk om det vore så väl. Nej, den här bristande ordningen är alltför vanlig i alltför många kommuner. Och problemen fortsätter år ut och år in. Och ingen personal vill göra något åt den för då kan man i slutändan mista sitt jobb. För detta har jag all respekt, men suboptimeringar har samhället verkligheten inte råd med. Vi måste åter få en huvudman för all sjukvård åt de äldre.

Äldreomsorg – Vård på lika villkor

Idag kan det vara svårt med framtoningen för privata utförare inom den kommunala äldreomsorgen. Man jobbar allt för ofta i motvind. En motvind som skapas av kommunerna. Särskilt i de kommuner som både har kommunala och privata utförare. Socialnämnderna som alltså själva driver hemtjänst och äldreboenden skall också upphandla och granska sina privata konkurrenter. Det råder absolut ingen konkurrensneutralitet. Det är självklart en ordning som är oacceptabel och närmast jävsliknande.
I media har vi kunnat ta del av hur kommuner kritiserar privata utförare. Det kan gälla bemanning, personalkompetens, bemötande, natt- och jourverksamhet med mera. Detta trots att kommunerna själva har likartade eller ibland till och med sämre förhållanden. De kommunala granskningarna har oftast andra utgångspunkter än viljan att hålla uppe den målformulerade kvaliteten inom äldreomsorgen. Granskningarna har som främsta syfte att ställa den kommunala utförandeverksamheten i bäst dager. Det är ohederligt och ovärdigt av kommunerna att syssla med sådan villfarelse.

Om man i en kommun skall ha både egen utförandeverksamhet och privata alternativ måste det ske en ändring i den kommunala verksamheten. Kommunledningen måste skilja på myndighets- och beställarverksamhet å ena sidan och utförandeverksamhet å den andra. Utförandet skall ske på lika villkor och det måste finnas en säkerhet i att beställningar och granskningar sker på sakliga grunder. Det måste finnas en säkerhet i att allmänheten tydligt kan läsa av vilken vård och omsorg som fungerar bäst i kommunen.

En lösning kana vara låta beställarverksamheten skötas av kommunstyrelserna eller av en särskild beställarnämnd. Valet av leverantör skall ske på affärsmässiga grunder och uppdraget ges till den utförare som erbjuder den bästa entreprenaden korrelerat mot beställningsunderlaget och till det bästa priset. Oegentliga lojaliteter får inte förekomma.

Detsamma gäller ifråga om alla granskningar och uppföljningar. De skall göras på lika villkor antingen det är privat eller offentlig utförare. Det måste till snabba förändringar om inte tilltron till äldrevården och kommunala upphandlingar varaktigt skall placeras i källaren.

Äldreomsorg - Hemtjänsten är sig inte lik

Hemtjänsten är sig inte lik. Åtminstone om man blickar tillbaka ett, par, tre fyra decennier i tiden. Vårdtagarna har blivit fler, äldre och fått både sämre och bättre hälsa. Sjukvård och omsorg tar den mesta tiden i anspråk numera, till förfång för matlagning, inköp, städning och promenader. Och insatserna har blivit detaljstyrda. Friheten är borta vilken inte uppskattas av varken brukare eller personal.

Stressen har blivit en del av vardagen vilket drabbar både personal och vårdtagare. De senare upplever oro över att hemtjänstpersonalen inte kan hjälpa till med det man för dagen behöver hjälp med. Personalen sitter fast i arbetsscheman och beviljade insatser. Brukarna längtar efter att personalen skulle ha mer tid, så att de kan sitta ner och ta en kopp kaffe och värma några bullar. Men denna möjlighet är mestadels bara en dröm.

Personalen har idag fler brukare per timma än man hade förr. Det betyder att tiden hos varje brukare har successivt blivit mindre. Men minskningen är inte proportionell. Den har sjunkit mer än vad som är motiverat. Var har tiden tagit vägen? I många fall går den åt till många arbetsuppgifter som inte är brukarnära såsom dokumentation, administration, organisation och utveckling. Eller så är personalen med i så kallade arbetsgrupper som arbetar med demens, fallskador, funktionsnedsättning, kost eller nutrition. Men den största tidstjuven av alla är förflyttningstiden. Den improduktiva tiden när man rör sig från en brukare till en annan.

På många håll tuggas det luft inom hemtjänsten. Alla arbetsgrupperna är som en slags teater där medlemmarna spelar sina roller. Men den praktiska nyttan kan verkligen ifrågasättas. När vi kommer till vardagen i brukarens hem är allt oerhört minimerat och detaljstyrt. Personalen skall göra det som är beslutat och man skall göra det fort. Inget eget tänkande här inte. Arbetsgruppernas arbete får aldrig något genomslag i verkligen. Det finns alltid någon byråkrat som vet bäst och som styr genom råd och regler.

Ja, hemtjänsten är verkligen en märklig organisation som låtits ta form utifrån introverta aspekter. Kundnyttan har inte stått i centrum utan byråkratins och pappersväldets egennytta har varit styrande. Ur denna situation finns bara en väg. Riv hemtjänstpyramiden och bygg något nytt som sätter behoven i centrum.

Hjälp fungerar bara, eller i alla fall bäst, när båda parter är redo. Bästa sättet att ta reda på behov är att fråga – ställ ärligt och nyfikna frågor till brukaren. Så fort någon (byråkrat) tror sig ha all kunskap och i alla lägen vet bäst vad andra behöver är misslyckandet nära.

Omsorg – Ensamhet finns även på äldreboenden

Jag har i några tidigare inlägg från olika utgångspunkter tagit upp den ensamhet som kan finnas i kombinationen kvarboende och hemtjänst. Den egna bostaden kan i vissa fall bli rena fängelset för den gamle. Och då skulle man ju kunna tro att det särskilda boendet skulle vara den bra lösningen. Man får då vistas i en verksamhet med ständig personalbemanning och i samvaro med andra hyresgäster.

Men ensamhetsproblematiken kan vara nog så påtaglig även på ett äldreboende. I vardagen kan det gå rutin i sysslorna för personalen. Man utför det dagliga utan att se omsorgstagarna. Visst säger man några få ord i samband med insatserna på ”rummet”. Men orden är inte många. Det är som om allting redan är sagt och att ett tilltal endast leder till en förlängd insats. Och denna tid stjäls från en begränsad tillgång av minuter. Och inte är det bättre vid måltider eller så. De gamla sitter snällt och tysta närmast uppradade vid bordet. Inte är det många ord som sägs i någon riktning. Som utomstående upplever man med rätta detta deprimerande.

Man kan då tycka att de gamla kan tala med varandra i dagrummet eller så. Men det är minsann inte lätt. Många har nedsatt hörsel och man uppfattar med svårighet vad någon annan säger. Det är också att majoriten av vårdtagarna är så pass sjuka till kropp och sinne att man svårligen kan kommunicera.

Men det finns brukare som är mentalt pigga och som längtar efter kontakt. Och dessa pigga brukare finns så gott som på varje boende. En man eller kvinna som längtar efter att få tala med någon. De lider svårt av ensamhetsproblematiken. De söker kontakt med personalen. Oftast utan framgång. De söker kontakt med andra vårdtagares besök. De söker kontakt med vaktmästaren när denne visar sig. Dessa vårdtagare blir inte sedda. Och därmed inte bekräftade. Sån är verkligheten bortom alla de fina orden om äldrevårdens målsättning. Tänk om vi kunde få färre högstämda politiska ord och mer känsla, handling och nära ord inom äldreomsorgen. Men ytligheten har nog kommit för att stanna, dessvärre! Eller?

Omsorg - Anhörigvårdarna behöver stöd

Allt mer omsorgsarbete flyttas över på de anhöriga och framförallt till anhörigvårdarna. Anhöriga som skall vara vårdare och förväntas utföra arbete utan kunskap, erfarenhet och utbildning. Man skall ta ställning till olika insatser i hemmet utan att veta om alternativ. Men man skall också vara vanlig anhörig och värna den kulturella sidan, och ha en normal relation, i glädje och sorg. En icke helt oproblematisk dubbelroll eller trippelroll.

Men även för vårdtagaren finns en dubbelhet. Man skall på en och samma gång vara både brukare och anhörig. I de här dubbla rollerna ligger det konflikter. Både för vårdtagaren och för vårdgivaren. Jag vill påstå att det finns risk att båda parter kan bli överlastade och slitas ut. Frågan är vem som riskerar att fara mest illa?

En anhörigvårdare är en person som vårdar eller hjälper en släkting, närstående eller bekant som på grund av sjukdom, ålder eller funktionshinder behöver hjälp att klara sin vardag. Alltså det arbete som den professionella organisationen egentligen skulle utföra.

Att flytta över vårdansvaret på de anhöriga är bekvämt och ekonomiskt fördelaktigt för vårdgivaren, dvs. kommunen. Kostnaden ligger kanske bara på 50% jämfört med att den ordinarie organisationen skulle utfört arbete. Man nyttjar lojalitetsbanden mellan brukaren och den anhörige.

Men vad händer egentligen med anhörigvårdaren. Han eller hon blir fruktansvärt isolerad i sin roll. Man blir uppbunden i sitt liv i en utsträckning som ligger långt över 40 timmarsveckan. Brukaren ser inte den anhörige som en professionell kraft utan som en släkting som hjälper till. Man begär gärna lite för mycket . "Du kan väl stanna tills jag lagt mig". Arbetet tränger ut andra delar av den anhöriges liv. Man får utföra jobbet utan tekniska hjälpmedel, vilket sliter på kroppen. Anhörigvårdaren går också med ständig oro över framtiden. Vad händer när jag inte orkar mer. Men det skall också sägas att arbetet har ljusa sidor. Det finns mycken glädje och arbetstillfredsställelse. Och brukarens uppskattning är kanske den främsta glädjekällan.

När det gäller brukaren är situationen faktiskt än mer komplex. Han eller hon får hantera sin känsla av underordning. Han eller hon kommer inte alla gånger till tals när det blir frågan om anhörigvård. Släktingar och omgivningen bestämmer över huvudet på den det berör. Att hjälpa är att utöva makt och att ta emot hjälp är att tappa makt. Och bara i detta faktum finns det en uppsjö av problembilder. Brukaren får vård av någon som man kanske helst inte vill ha, man får stor personkontinuitet, men också liten stimulans via annan person. Brukaren blir isolerad. Men även brukaren oroar sig för framtiden. Vad händer när anhörigvårdaren inte orkar längre. Var hamnar jag då?

Som det på många håll är idag kan det inte få fortsätta. Anhörigvårdaren blir utsedd och får sin lön. I övrigt bryr sig inte kommunen. Jag är för anhörigvård, men inte utan en ordentlig handledning och ett ordentligt stöd för både anhörigvårdaren och brukaren. Kommunerna måste skärpa sig och ge anhörigvårdarna den uppmärksamhet de förtjänar.

Äldreomsorg – Kräv ordentlig ordning på matfrågan

Idag blir det ett kort inlägg om ett välkänt ämne nämligen maten inom äldreomsorgen. Jag har i flera inlägg behandlat ämnet. Den vanligaste lösningen med kyld mat, som den gamle själv efter bästa förmåga får värma i mikron och sedan äta i sin ensamhet, är ibland inte bara opassande utan direkt skadlig. Den finns många äldre som tappar extremt mycket i vikt och som blir allt tunnare och bräckligare när de skall leva på den platsinbakade oftast näringsfattiga maten.

Som anhörig skall man absolut inte låta sig nöjas med denna situation. Man skall påtala saken för biståndshandläggare, för hemsjukvården, för sin distriktsläkare, för politikerna i nämnden, ja för alla i nu nämnd ordning. Socialtjänstlagen säger inget om att kyld mat är lösningen för alla. Det är kommunens skyldighet att lösa matfrågan på ett för den enskilde acceptabelt sätt.  Och i vissa fall innebär det hemlagad med omsorg under måltiden. Ingen kommun kan i sina riktlinjer eller annorstädes skriva bort denna lösning. De har en en skyldighet att hemlaga maten om detta är en adekvat lösning med hänsyn till den gamles situation. Detta är en kommunal skyldighet!

Jo, jag vet att det är en kamp att kräva sin rätt, men alternativet är att en anhörig sakta tynar bort i svält. Tappar mamma eller pappa osedvanligt mycket i vikt så kräv åtgärder och begär hemlagad mat. Ta kampen! Om kommunen inte ger med sig finns det möjlighet att överklaga och bifoga då alla intyg och viktkurvor du kan från läkare och dietister med flera. Chansen att vinna ett sådant överklagande är inte försumbar. I vart fall kan du som anhörig inte anklaga dig själv i en framtid.

Äldreomsorg – Ord från en undersköterska

För ett tag sedan kom jag av en slump att tala med en undersköterska i en större stad östra Sverige. Våra vägas möttes för många år sedan i jobbet och nu råkade vi varandra igen. Samtalet var närmast chockartat för mig. Jag trodde mig ha en bra insikt i äldreomsorgens verklighet. Men läget är förmodligen värre än vad jag trodde. Inte blev det bättre av att den en gång så glada och yrkesstolta kvinnan – Lena - nu var uppgiven och desillusionerad.

Lena har jobbat inom äldrevården i nära 40 år och har alltid känt stolthet över sitt arbete, men på de senaste fem - tio åren har något hänt i arbetslivet berättade hon. Vi som kämpar i främsta linjen har inget inflytande över vår vardag mer. Vi blir alltmer mentalt stressade och får allt mindre gjort på våra arbetspass. De enda budskap vi får är att spara och ha helikopterperspektiv. Det betyder att se till chefernas och kommunen bästa. Vårdtagaren nämns aldrig. Det finns ett överskott av policies och riktlinjer, ja så många att ingen kan hålla reda på dem. Har vi synpunkter eller klagar någon gång får vi höra att vi saknar kompetens. Vi skall bara vara tysta och lojala. Det egenansvar som tidigare låg i ett offentligt jobb är som bortblåst. Vi känner oss odugliga och värdelösa. Vi är inga människor, vi är tekniska hjälpmedel i äldreomsorgen.

Meddelarfriheten och transparensen i verksamheten undertrycks. Det finns skriftliga handlingar på att vi inte får uttala oss till annan part om arbetsförhållandena. Vågar någon sig på att skriva en anonym insändare blir efterforskningar från ledningens sida och sedan varning och löneavdrag. Man har som enskild ingen motmakt. Facket? Inte ens det är sig likt. Man samarbetar för mycket ”bakom ryggen” med arbetsgivaren, vilket gör att medlemmarna känner sig övergivna.

Vad Lena tyckte om dagens chefer nämner jag inte. Men ord som mytomani, härskartekniker, illvilja, okunskap var frekventa. Äldrevården har blivit kontoriserad var Lenas slutord. Allt avgörs av en administratör bakom ett skrivbord. Ibland skjuter politiken till någon miljon till budgeten för att förbättra äldreomsorgen. Vad händer? Jo, det anställs fler byråkrater. Och med detta blir vården ännu sämre. Lena sa mycket mer! Men jag slutar här och begrundar vad jag just har skrivit. Är det så illa? Ja, jag är benägen att tro det!

Äldreomsorg – Skall vårdpersonalen professionaliseras?

Professionaliseringstanken har ”legat rätt” i arbetslivsmun under ett antal år. Allmänt ses väl insatser i denna rikting som statushöjare och därmed i förlängningen som en lönedrivande omständighet. Så det är inte underligt att personalen inom äldreomsorgen, undersköterskor och biträden, också hakat på denna trend. Det man främst skjuter in sig på är att skilja bort vissa, som man tycker, okvalificerade arbetsuppgifter såsom städning, tvättning, bäddning, daglig hygien med mera. Det kan någon annan ta hand om. Och så har vi fått en konstlad uppdelning i sjukvård, omsorg och service. Ja, vi har tom en fjärde grupp och tom femte grupp som sköter inköp och matdistribution. Äldrevården har blivit fragmenterad. Med risk för att insatserna faller mellan stolar eller inte riktigt understödjer varandra. Vi har fått en verklighet där summan av delarna är mindre än vad den borde vara.

Men den viktiga frågan är om uppdelningen, som har grund i personalens egenintresse, är bra ur brukarens perspektiv och om är det bra ur ett arbetsgivarperspektiv. Ja, frågorna måste ställas. En vilja till ökad kompetens får inte leda till en konstlad uppdelning av arbetsuppgifterna. Så har nu blivit fallet inom äldreomsorgen och det är en mycket dyr utveckling. Inte för att lönerna eventuellt höjs utan för att det uppstår spilltid och lägre kvalitet på insatserna. Oredan ökar!

Om det inom äldreomsorgen skall göras förändringar skall de utgå ifrån verksamhetens behov, det vill säga brukarnas behov. Och analyserar man detta kommer man till en annan lösning nämligen att all sjukvård samlas i en enhet och alla service och omsorg i en annan. Den första, sjukvårdsenheten, bemannas med sjuksköterskor och specialutbildade undersköterskor. Den andra enheten, omsorgsenheten bemannas av undersköterskor och biträden. Med denna uppdelning får man naturliga arbetsflöden och att kompetenser och utbildningar tas tillvara på bästa sätt. Detta är den näst bästa professionalisering som kan göras inom äldreomsorgen.

Det bästa greppet är att ändra på förhärskande negativa attityder till jobbet och till de äldre som mången personal bär på och som förpestar åtskilliga arbetsplatser och som gör att de gamla får ren vanvård. Personalen måste bli professionella i attityden. Men det får vi ta en annan gång.

Äldreomsorg – Stölder från äldre

Relativt ofta kan vi i media läsa att det sker stölder frän äldre i hemmen. Någon gång händer det på äldreboendena, men oftast handlar det om stölder i den ordinarie bostaden. Och oftast kan man misstänka att det handlar om att personalen begår brotten.

Nu skall inte det sagda tolkas som att vård- och omsorgspersonal är mer benägen till stölder än andra. Nej, det handlar nog mer om att tillfället gör tjuven. Stölderna märks inte och när de upptäcks ligger handlingen veckor/månader tillbaka i tiden. Det är så lätt att stjäla en guldring i byrålådan eller att norpa till sig en femtiolapp från ”börsen”. Bland så mången hemtjänstpersonal som besöker en gammal sjuk människa, det kan vara upp till femtio på en vecka, kan det finnas någon som faller för frestelsen att tillskansa sig den gamles tillhörigheter. Oärliga människor finns lite varstans. Och man skall inte tro att de som utför stölderna är några slags vaneförbrytare med ett digert kriminalregister. Ack nej, tjuven är i nio fall av tio tidigare ostraffade. Skillnad är det med de som stjäl från äldre ur handväskor på stan och så. Eller de som olika sätt lurar sig in de äldres lägenhet. De är ofta vaneförbrytare.

Utan tvekan har arbetsgivaren ett ansvar att förebygga stölder i hemmet. Detta tema har jag behandlat i ett tidigare inlägg. I dag tänkte jag fortsätta med vad de anhöriga eller gode männen kan göra, om det finns sådana. Annars får arbetsgivaren även sköta denna del. Det viktigaste är att plocka undan allt stöldbegärligt och låsa in detta i tryggt förvar. Vigselringarna skall inte ligga i nattduksbordet. Vidare skall man dokumentera och fotografera allt av värde. Inga inköp skall få ske till gamle utan att det bokförs och att kvitto lämnas på inköpen. Denna rutin skall hemtjänsten tillämpa av egen kraft, men om inte får omgivningen hjälpa till. Med jämna mellanrum bör de anhöriga sedan göra inventeringar och se att allt står rätt till. Vidare skall man som anhörig kräva att utföraren har tydliga tjänstgöringslistor så att man se när och vem som varit hos den gamle. Misstänker man att en stöld har begåtts skall de anhöriga omedelbart polisanmäla saken.

Hjälper det att polisanmäla då? Ja, någon gång emellanåt klaras stölderna upp. Polisen vet oftast var de skall börja leta efter omsatt stöldgods och de är också förtrogna med de vanligaste knepen som tillämpas av tjuven för att dölja sin inblandning. Men lägger inte bara polisen ner utredningen direkt. Nja, vet inte. Min erfarenhet är att de tar itu med ärenden när stunden är kommen och då är polisen effektiv.